35. Balanslinje i stället för arbetslinje?

Hej!

En stor del av min bok handlar om att vi behöver större respekt för mångfald och olikheter. En av förklaringarna till varför vi nu inte är särskilt framstående på integration, blandade bostadsområden, etc, kan ligga i att vi inte heller tidigare övat oss i att glädja oss åt olikheter. Som en av mina vänner sa: ”Ni svenskar är konstiga. Ni bjuder bara hem dem som tänker och lever ungefär som ni själva. Och så kallar ni det för att ni har ‘främmande’…” Hm.

Vad vi har gjort är att skapa system som bygger på förenklade föreställningar om allas identiska likhet vad gäller förutsättningar, önskningar och personligheter. Arbetslinjen och arbetslivets alla regler-lika-för-alla är ett starkt exempel på detta. Kan man möjligen komma ur den existerande låsningen genom att fundera över balanslinjer  (pluralis) i stället för en arbetslinje? Funderingar kring balanslinjer kan inte undvika insikterna att var och ens balans är både individuell och situationsanpassad – och måste så vara.

Är möjligen detta en tråd att spinna vidare på?

Allt gott

Bodil

 

Publicerad i Okategoriserade
17 comments on “35. Balanslinje i stället för arbetslinje?
  1. Helén Svensson skriver:

    Balanslinjer låter bra. Själv har jag tänkt aktivitetslinjer eftersom livet består av mer än aktiviteten arbete. Aktivitetsbalanslinjer kanske? 🙂

    • bodil skriver:

      Hej,
      Katten Katja la sig på tangentbordet mitt när jag filosoferade till dig utifrån din kommentar och skickade iväg något – jag vet inte vad.
      Hur som: det jag försökte skriva innan hon la sig i det (genom att lägga sig på det) var att de balanslinjer jag tänkte på också inkluderade komplement till aktiviteter: göra ingenting, roa sig, uppleva, lära, undra, drömma, ta hand om, älska, vårda, värna, hoppas, … Det finns så mycket som vi gör men som inte går in under beteckningen aktivitet. Och allt behövs i olika proportioner och på olika sätt för var och en av oss.

      Allt gott
      Bodil

  2. Helén Svensson skriver:

    Jag tänker att allt vi gör i vår vardag består av olika typer av aktiviteter som kan grupperas inom boende (tex hushåll, egenvård), fritid och arbete/skola. Balans behövs mellan alla dessa olika aktiviteter och återhämtning/vila. Det var så jag tänkte med aktivitetsbalanslinjer – en balans mellan alla olika aktiviteter där också återhämtning/vila får plats.

    • bodil skriver:

      OK – det handlar ju om vad vi lägger i orden.
      Och det viktigaste är ändå balansen och helheten.

      Allt gott
      Bodil

      • Helén Svensson skriver:

        Ja så är det. Men tyvärr tar inte arbetslivet och vårt socialförsäkringssystem hänsyn till helheten utan endast vår arbetsförmåga räknas. Den som bedömer vår arbetsförmåga vid sjukdom är försäkringskassans handläggare. Försäkringskassans handläggare följer socialstyrelsens generella riktlinjer för olika sjukdomsdiagnoser istället för att följa lagen som säger att individuella arbetsförmågebedömningar ska göras.
        http://www.ifau.se/sv/Forskning/Publikationer/Rapporter/2016/arbete-och-arbetsmarknad-i-sjukforsakringen/

        Jag försökte tidigare kommentera ditt inlägg om medborgararbeten. Men kommentaren kanske aldrig kom fram?

        • bodil skriver:

          Hej igen,

          Ja, så är det. Vi har skaffat oss regler- och kontrollsystem som utgår från delarna, inte från helheten. Och från normerna, inte från individen. Jag tror att vi kan bättre, bara vi får upp ögonen för det.

          Dessvärre: någon kommentar från dig till medborgararbeten har jag inte sett till.

          Allt gott
          Bodil

          • Helén Svensson skriver:

            Jag gjorde ett försök till men det verkar inte funka, så jag lägger in kommentaren här istället så får du flytta den till rätt inlägg om det är möjligt.

            Kommentar till inlägget om Medborgararbeten
            Hej Bodil,
            Först vill jag tacka för alla kloka tankar du skrivit och sagt!

            Jag har ganska nyligen kommit i kontakt med arbetsintegrerande sociala företag – ASF (Jag tror Samhall räknas dit, men det finns fler former av ASF). Jag läser nu en bok om ASF skriven av fyra forskare.
            http://samfak.gu.se/aktuellt/nyheter/nyheter_detalj//arbetsintegrerande-sociala-foretag-pa-frammarsch.cid1321938

            ASF har både sociala och ekonomiska mål. Författarna skriver bland annat ”Idag finns ju en hel rad behov av samhällsservice som inte blir tillgodosedda av brist på personal och resurser. Exempelvis finns det vårdtagare inom äldreomsorgen som skulle behöva avsevärt mer samtal, gemenskap och aktivering än vad de nu får.” Författarna menar att ”Fler sociala företag kan starta ny verksamhet på en rad samhällsområden som innebär innovationer och fördjupad kvalitet inom samhällets vård och service.”

            Jag tror att ASF kan komma att bidra med medborgararbeten där var och en får möjlighet att arbeta 100% av sin arbetsförmåga. Förhoppningsvis blir 100% av var och ens arbetsförmåga norm inom alla företag, organisationer, landsting, kommuner och myndigheter så småningom istället för som nu försöka banka in alla i samma arbetsförmågemall. För vi har olika arbetsförmåga eftersom arbetsförmåga uppstår i ett samspel mellan människa, arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Arbetsförmågan kan också variera under livet.

            Hälsningar
            Helén Svensson
            Långtidssjukskriven, arbetslös leg arbetsterapeut och rymdingenjör med kvarvarande hjärntrötthet/mental trötthet efter utmattningssyndrom samt med en förhoppning om återgång i någon form av arbete där jag får ta tillvara min kompetens utifrån min kapacitet.

          • bodil skriver:

            Hej igen!
            Kommentaren behöver inte flyttas – allt i det här hänger ju faktiskt ihop med allt annat… Samtal kraschlandar ofta beroende på olika människosyner. Om människan är främst ond ELLER god, lat ELLER handlande, fuskande ELLER ansvarstagande,… Och föreställningen att detta är statiskt. Jag är väldigt glad över de internationella försök med medborgarlön som nu börjar dra igång – och över uppföljningen av dem. Man kan inte veta förrän man provat, åtminstone några år så att förhållningssättet till en ny situation hunnit utvecklas.

            Vad gäller medborgararbete är det fint med din tilltro till ASF, arbetsintegrerande sociala företag. Tänk om du har rätt, tänk om det kunde bli en bärande form?! Det finns som du vet idag väldigt mycket frivilligt ideellt arbete. Och kanske också förhoppningar på att gränserna mellan samhällsarbete och ideellt arbete ska suddas ut. Men det är nog tveksamt om det skulle gå att kombinera in ideella krafter som hjälphänder i exempelvis äldreomsorgen – det ideella bygger på den enskildes frivilliga val av vilka insatser hen vill göra av ren idealitet, och det kan knappast förenas med fackliga frågor och arbetsrättsjuridiken. Så om ASF kan utvecklas till LEDARE på området vore det jättebra.

            Allt gott
            Bodil

  3. Helén Svensson skriver:

    Jag ser också helst någon form av basinkomst/medborgarlön. Men tyvärr tror jag det ligger långt bort pga okunskap och rädsla. En okunskap och rädsla i att människan är lat och helst vill leva på bidrag. Människan är inte lat, men vår hjärna är lat. Hjärnan tycker om vanor och rutiner eftersom det sparar energi. Men allt får inte bli vanor och rutiner för då blir hjärnan uttråkad. Balans även här. 🙂
    Kanske, kanske att ASF (finns flera typer) kan vara en av flera vägar mot någon form av basinkomst när ”etablissemanget” övertygats om att människor faktiskt är aktiva varelser som vill känna sig behövda utifrån sina förutsättningar.
    Jag känner hopp om förändring. För det måste ske. Vi kan inte fortsätta som vi har gjort och gör. Jag tror att ledare inför varje beslut som tas måste ställa sig frågorna; Är beslutet långsiktigt hanterbart? Är beslutet långsiktigt hållbart? Är beslutet långsiktigt humant? Ibland måste man kanske ta beslut som inte är humana, jag tänker tex på när regeringen stoppade flyktingströmmen eftersom situationen inte blev hanterbar. Eller situationen kanske visst var hanterbar? Eller för den delen human? Men utifrån media fick jag inte uppfattning om varken det ena eller andra.

    • Helén Svensson skriver:

      En sak till 🙂 Eftersom vi nu börjar bli många som lider av psykisk ohälsa så hoppas och tror jag att vi så sakteligen är på väg bort från ett samhälle där bita ihop, du-kan-om-du-vill, produktivitet, effektivitet, kontroll och arbetslinjen är ledord. Som anställd, anhörig, förälder, sjuk och arbetslös har jag varit beroende av en balans mellan givande och tagande från arbetsgivare, vård och omsorg, förskola/skola, hälso- och sjukvård, försäkringskassa och arbetsförmedling. Långa perioder, i mina svåraste stunder, har olika samhällsfunktioners system och regler tyvärr varit mer tagande än givande. Tex har jag sagt upp mig för min hälsas skull utan att haft annat arbete att gå till, jag har hoppat av sjukskrivningskarusellen på inrådan av läkare för min hälsas skull. Jag har med andra ord ”tagit ansvar”. Men för att kunna ”ta ansvar” och ”hoppa av” krävs ekonomi. Alla har inte det. Så JA till någon form av basinkomst utan krav på prestation, men som sagt tror jag tyvärr det ligger en bit bort.
      Tack för ”samtalet” och ditt engagemang i dessa frågor! Kanske att dessa frågor får extra tyngd när det kommer från någon som är högutbildad? Det är i alla fall min plan med mina utbildningar nu när jag inte har någon större nytta av dem, att mina ord kan ge lite extra tyngd i dessa frågor. Men det kanske istället blir precis tvärtom?

      • bodil skriver:

        Hej,
        Ja, möjligen kan också det sorgliga faktumet att även männens psykiska arbetsrelaterade ohälsa nu är på väg att gå om den fysiska vara ett steg på vägen mot tillnyktring om arbetsrollen.

        Vad som lönar sig sett till både de ekonomiska och mänskliga tillväxterna tål att begrundas.

        Allt gott
        Bodil

    • bodil skriver:

      Jo, visst skulle Svensson reagera starkt negativt om hans skatt skulle gå inte bara till sjuka, barn och äldre utan också till ”Pettersson som bara ligger på soffan”. Den synen måste förstås
      respekteras – låt oss ställa den i ena ringhörnan av boxningen kring medborgarlön. I den andra alla de arbetslösa som vi avvisar cyniskt och inte släpper in i arbets”gemenskapen”.
      Mellan dessa ytterligheter, båda realiteter, behövs det många samtal och omtanke för en utvecklad syn på arbetets plats i livet.
      Allt gott
      Bodil

      • Helén Svensson skriver:

        Jag tror vi behöver rota lite mer i hur det kommer sig att ”Pettersson bara ligger på soffan”. Och inte per automatik dra slutsatsen att det handlar inbillningssjuka, lathet och ovilja. Jag är övertygad om att vi kommer finna andra orsaker.

  4. bodil skriver:

    Ja, så är det säkert för det mesta. Men det ändrar ju inte Svenssons föreställningar i ett huj – det är ju också en realitet att han sliter och släpar och försöker bygga sin och andras vardagar. Och inte alltid har så stora marginaler eller förmågor att orka ta in också andras problematik. En tänjd vardag utan marginaler är ingen bra grogrund för ömsesidig förståelse, nyfikenhet och tolerans.

    Allt gott
    Bodil

    • Helén Svensson skriver:

      Vi får var och en på sitt sätt försöka hjälpas åt att sprida mer kunskap och kärlek. Det låter lite halleluja. Men om vi vill ha förändring kan vi inte fortsätta på samma sätt. Å andra sidan finns det människor som inte vill ha förändring. Eller snarare kanske det är vår hjärna som inte vill ha förändring, i alla fall inte förändringar som vi inte själva tänkt ut.
      Om man ska hitta något positivt med den ökade psykiska ohälsan så är det nog att den drabbar alla i olika samhällsklasser. Vi som drabbats tvingas att bromsa. Å det ger tid för reflektion. Inte alltid så roliga reflektioner. Det är nog här en depression/depressiva symtom kan slå till, när man börjar inse saker. Saker som är absolut nödvändiga att förstå för att så småningom orka ta sig vidare tror jag. Jag tänker att det kan komma något gott ur detta när vi blir tillräckligt många drabbade. Frågan är hur många drabbade vi ska behöva bli?

      • bodil skriver:

        Hej igen!
        I min bok skriver jag en del om konvivialitet som ett samlingsbegrepp för allt det positiva vi kan göra. (Språket i övrigt ger oss bara möjligheten att uttrycka detta genom att sätta ett anti- framför det oönskade: antimobbning, antirasism, antinazism, anti…).

        Konvivialitet är alls inte flummigt – det är minst lika konkret som de negativa avarterna. Det märker man när man försöker tillämpa det.

        Visst kan elände leda till något gott till sist – men priset är högt, ofta för högt. Krig ersätts efterhand med fred, men så mycket är redan förstört. Efter den nuvarande aningslösa lika-för-alla-arbetslinjen kommer något annat, kanske rentav en balanslinje. Men hur länge ska vi hålla på dessförinnan, till föga gagn för både människor och samhället?

        Allt gott
        Bodil

        • Helén Svensson skriver:

          Ja det är inte utan att en nyfikenhet, ibland skräckblandad, infinner sig på vad som komma skall när det gäller synen på arbete.
          Jag ser framemot att läsa din bok, jag står i kö på biblioteket.
          Men nu ska jag fortsätta utforska ASF. 🙂
          Tack för denna möjlighet till kontakt och resonemang! Hoppas fler tar chansen.
          Många hälsningar Helén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on