2. Det är inte tid du har ont om

Jag vet att det kan kännas så, men det går faktiskt inte att ha ont om tid. Den kommer ju med precis samma hastighet som den försvinner, så inte är det den det är fel på. Men upplevd ”tidsbrist” har blivit till ett hjärnspöke och en skygglapp. Prova att tänka så här inför ett tänkt möte med någon av våra föregångare från den tiden då en människa blev kanske 35 år:

• Jag räknar med att bli åtminstone 70. Jag får alltså två liv jämfört med dig. Kanske kan jag rentav få tre, det vill säga bli 105? 100-åringar är inte längre ovanliga.

• När jag blir 70, kommer jag att ha en hälsa och en livskvalitet jämförbar med en 50-årings år 1970. Jag lägger alltså inte bara fler år till livet. Jag lägger också mer liv till åren.

• Tekniken gör numera att jag är befriad från många av de påfrestningar som du hade. Dessutom får jag en sådan utväxling genom tekniken på det jag faktiskt gör, så du kan inte ens föreställa dig den!
Efter ett sådant tänkt möte-i-tiden blir det snarast genant att hävda att vi numera har ont om tid. Människan har i själva verket aldrig förr haft så gott om tid som hen har nu!

Allt gott
Bodil

2 kommentarer på “2. Det är inte tid du har ont om

  1. Tidsångest? Det är alldeles för gott om ÅNGEST för nästan allting. Ångest är ju oftast inte så konstruktivt, man lägger det man har ångest för bortom sin påverkan, medan oro som regel leder till att man gör något konstruktivt. Ångest för brist på tid är som Bodil så väl beskriver helt irrationell. Oro för HUR jag bestämmer mig för att använda all den tid jag har borde kanske fler ha. Och då börja med att inse att vi alla får väldigt mycket tid.

    • Hej Åke, så fint att du är här – då kan vi ju också i bloggens form prova hur tillits- och trygghetsperspektiven inuti vården växelverkar med sina motsvarigheter i livet i stort. Jag ser förresten blogg-samtal här som förberedelser till framtida podd-samtal.
      Om just ångest: ibland tänker jag att det kanske främst handlar om hur ordet kan ha förskjutit sin innebörd, och att det som kallas “ångest” idag kanske inte är så förlamande som vad ångest är medicinskt sett? Men samtidigt: det är på tok för många som blivit så villrådiga i vår supermångfaldsvärld där alla vill ha mer av det mesta att de upplever sig inte veta varken ut eller in. När sådant går tillräckligt långt kan det säkert väcka äkta ångest, en så stark att den känns existentiellt. Och vad finns då nära till hands att hänga upp ångesten på? Det lättar ju lite om det inte “bara” handlar om en generaliserad ångest utan kan hänga upp sig på ett speciellt perspektiv.
      Jag tror det är där tiden kommer in. För den är det ju legitimt att haka upp sig på i en tidsanda som vår där det redan är en kollektiv och vedertagen lögn att tid är en bristvara.
      Dessvärre bär det ju inte vidare. Det hjälper inte ett dugg utan – precis som du säger – det gör bara ont värre, för då äts ju tiden upp av ångesten och inget blir över till att bygga upp det positiva: tillit och trygghet och lust att göra något av de fantastiska liv som vi har, vi människor av idag.

      Allt gott
      Bodil

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.