126. Ur Montessori-perspektiv

Hej,

I flera år har jag haft en spännande kontakt med Kerstin Signert, Göteborg, kring hur mina arbets- och tidstankar kan vridas och vändas på också ur ett Montessoriperspektiv. Den 28 oktober i år mötte jag under ett par timmar över 300 Montessori-pedagoger för att vidga dialogen till att bli en polylog. Där och då uppkom många samtal. Kanske vill någon av er fortsätta dem här på bloggen?

Allt gott

Bodil

10 kommentarer på “126. Ur Montessori-perspektiv
  1. Kerstin Signert skriver:

    I den kontakt som jag har haft med Bodil, och som har handlat om tid, arbete, montessoripedagogik och universiell design, har vi båda två hoppats att fler skall intressera sig för dessa frågor. Ännu en gång har vi mött montessoripedagoger och denna gång minst 300 fler än förra gången. Jag kan aldrig tro att de tankar vi tänker och försöker reda ut, bara är våra. Jag tror att många fler tänker tankar om dessa ting och gärna vill vara med i en utvecklande diskussion om montessoripedagogik och universiell design. Välkomna med era tankebidrag!

    • bodil skriver:

      Hej, Kerstin,
      Jag ber om ursäkt för att jag är sent ute med att godkänna inlägg och att svara på kommentarer. Hoppas att jag inte strypt allt för det – de här inkomna väckte flera nya tankar.

      Allt gott
      Bodil

  2. Nina skriver:

    Efter att ha lyssnat på Bodil i Göteborg 28/10 blev jag upplyst om att vi egentligen inte är på vårt arbete så många procent som man upplever Ändå är det där den mesta av min tid spenderas.
    För mej är tiden med barnen oerhört viktig och inom montessori filosofin skall vi ge barnen tid, att få göra arbeten i sin egen takt. Då kan jag bli frustrerad när vi inte anammat detta fullt ut utan avbryter och stör. Jag jobbar mycket med mitt förhållningssätt och hoppas att jag kan bidra med ett bättre klimat för ”våra kunder” så deras tid blir värdefull och inte pedagogernas

    • bodil skriver:

      Hej, Nina,
      Fast det kan kännas frustrerande med alla de avbrott som rimligen uppkommer också hos er, styckar ni i alla fall inte barnens tid systematiskt i små och på förhand utstakade delar.
      DET gillar jag er för.

      Idag kan ju hjärnforskarna mäta så mycket som var oåtkomligt igår. När man t ex nu vet att multitasking inte bara är ineffektivt utan också lämnar spår efter sig och är fördummande, borde man rimligen också kunna studera skillnaderna i vad som händer inne i hjärnan hos barn som får vara i fred i sin inlärning respektive blir avbrutna alltför ofta. Känner du till någon sådan forskning?

      Allt gott
      Bodil

  3. Charlotta Andersson skriver:

    Tack, Bodil för en mycket intressant föreläsning i måndags.
    Den gav en del nya perspektiv på tid som jag tänkt på sedan dess.
    När du pratade om årsringar så fick jag en bild av en ”rysk gumma”. Du vet en sådan som är i flera lager

    En arbetskamrat i veckan sa under vår rast plötsligt: ”jobb, jobb!” Jag fattade och svarade också med: ”Jobb, jobb!”. Ett väldigt bra sätt att påminna varandra.

    Jag har funderat en del på vad jag kan prata om istället för jobb. Det finns så klart annat, men jag älskar ju mitt jobb.

    Att vara Montessorilärare är ett varierat arbete. Jag vill inte välja bort någon del. Helhet och variation ger mig kontroll och kreativitet. En balans jag trivs med.

    Jag tror att vi måste tänka hållbar utveckling när det gäller oss människor också. Hur får vi en individuell balans och en gemensam balans i livet. Hur gör vi för att inte gå in i osund stress. Vi är ju föredömen för barnen och påverkar dem.

    Om klassrummet möbleras som ett hem där vi kan leva vårt individuella liv samtidigt som vi kan samarbeta med varandra. Där eleverna får glömma tid och rum i koncentration eller delat fokus med varandra. Där de kan välja utmanande uppgifter blandat med uppgifter som hjälper hjärnan att vila. Och vid skoldagens slut får gå hem till sitt ”andra hem” utan att blanda ihop dessa genom t ex läxor. Det är Montessori för mig.

    • bodil skriver:

      Ja,
      Barn är ju så bra på det – att ha olika “hem” utan att det behöver störa dem. Att prata ryska med pappa och franska med mamma.
      Men både barn och vuxna behöver FÖRANKRINGAR, för utan sådana upplever vi ingen trygghet.

      På tok för mycket leder idag till djupgående otryggheter:
      Ett fokus på ett NU som skiljer ut nu:et från det longitudinella nuflödet genom dess försök att peka på att det är just DETTA nuet som ska hållas fast.
      Ett fokus på ett EGO som skiljer individen från gemenskapen.
      Ett fokus på alternativa fakta som gör oss så otrygga, existentiellt ensamma och utan mentalhygien.

      Dessa tre nedslagen i det tidsmässiga, det sociala och det kunskapsmässiga visar på hur snabbt det kan gå att lösgöra människor från deras förankringar. Får du några tankar kring Montessoripedagogiken utifrån detta? Själv har jag på känn att en av era styrkor är just att ni så aktivt arbetar utifrån det förankrande. Hur tänker du om det?

      Allt gott
      Bodil

  4. Susanne skriver:

    Tack för en bra föreläsning!
    Som Montessoripedagog möter jag varje dag de yngsta barnen. Det är ett roligt och inspirerande arbete. Jag är orolig för våra små, som aldrig tidigare i historien vistats med så många pedagoger, så många kamrater, så långa dagar. Det är ett gigantiskt experiment med vår framtid. Jag jobbar i föräldrakooperativ, tre pedagoger och en assistent på 12 barn. Så små grupper är undantag. Saknar långtidsforskning. Tänker att det lugn och trygga verksamhet vi har i Montessoriförskolan är ovanligt också, de flesta förskolor jobbar Reggio inspirerat, och hur påverkar det barnen? Det handlar om den tid barnet är i förskolan. Vad gör barnet, hur mår barnet, och hur ger vi bästa förutsättningar för en god utveckling och lärande. ( KASAM). Visst har vi läroplan, men det ger oss ingen ledning i inskolning eller hur vi ska skapa en stressfri och trygg verksamhet för alla barn. Det är precis det som är min huvudsakliga uppgift som Montessoripedagog för det yngsta.

    • bodil skriver:

      Hej, Susanne,
      Ett fantastiskt jobb du har – och samtidigt: så klart att det väcker många frågor i dig. För precis som du säger: barn av idag är med om så mycket som “aldrig tidigare funnits i historien”. Vi vet så lite om korttidseffekter och långtidseffekter och det behövs pedagoger med gott gehör. OCH en grundläggande genomtänkt struktur och dito material. Jfr mitt svar till Kerstin – det är tryggt också i detta sammanhang med det universella och det tidlösa – det representerar något som förtjänar tillit också nu. Läs gärna också (för att möta motpolen) Sissela Nutley: Hjärnstress.

      Allt gott
      Bodil

  5. kerstin Signert skriver:

    I väntan på att fler vill komma in här med sina tankar om tid, arbete, montessoripedagogik och universell design, så skriver jag lite till om mina tankar om detta. Hoppas sedan att fler kommer igång att skriva sina tankar här. Har hört några som sagt att det känns svårt att skriva något som alla kan se, men utan insyn i texten kan det inte bli någon diskussion och det är ju det vi vill ha! Nu gäller det att våga!
    Om jag först tänker på det montessorimateriel som alla montessorilärare känner till, så kan vi fundera över vad det är som gör att det fortfarande fungerar i förskola/skola. Vad är det som gör att barn, fortfarande i detta digitaliserade samhälle, tycker om att använda dem? Dessa materiel som fortfarande, efter 112 år i montessoriskolor, används så gott som exakt likadant som när Maria Montessori presenterade det för de första barnen i Casa dei Bambini?
    vad är det som gör att ingen någonsin verkar ha förändrat dem på något sätt? Vad är det som vi i detta kan fånga upp för att kunna utveckla fler materiel på samma sätt? Materiel som fungerar för alla barn, med och utan diagnoser, av olika slag. Tänkte på dessa saker, när jag häromdagen var och tittade på en skola som varit igång i ca tre år. Det är ju känt att lärare, när de flyttar in i en ny skola, gör förändringar i miljön, som inte stämmer med de tankar som arkitekten hade. Från starten, i den skola jag besökte, hade lärarna också flyttat runt på möbler, för att få det som de ville. Det intressanta var att de tillslut flyttade tillbaks möblerna så att de stod där arkitekten från början hade tänkt sig dem. Det är detta jag tror är viktigt, att man har ett materiel eller en miljö som är genomtänkt och fungerar från början. Jag testade ju t.ex.,i min avhandling, hur barnen i förskolan tog sig an montessorimaterielen utan att de fick dem förevisde för sig. Det tog lite längre tid för dem att komma på hur de skulle göra, men det slutade alltid med att de använde materielen som det var tänkt. Det tror jag är det viktiga med montessorimaterielen. Är de tillverkade som det är tänkt, så används de också på det sätt som det är tänkt.
    Vad säger ni andra om detta?

    Kerstin

    • bodil skriver:

      Hej, Kerstin,
      Ja, det är just det: något som är både tidlöst och universellt, dvs bär både i tid och rum, bottnar rimligen i något som är djupt mänskligt i inlärningssammanhang.
      Och kanske är det just det som jag har vittring på och som gör att jag gärna fortsätter att vara nyfiken i era sammanhang och i bästa fall kan bidra till dem.

      Allt gott
      Bodil

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.