126. Ur Montessori-perspektiv

Hej,

I flera år har jag haft en spännande kontakt med Kerstin Signert, Göteborg, kring hur mina arbets- och tidstankar kan vridas och vändas på också ur ett Montessoriperspektiv. Den 28 oktober i år mötte jag under ett par timmar över 300 Montessori-pedagoger för att vidga dialogen till att bli en polylog. Där och då uppkom många samtal. Kanske vill någon av er fortsätta dem här på bloggen?

Allt gott

Bodil

14 kommentarer på “126. Ur Montessori-perspektiv

  1. I den kontakt som jag har haft med Bodil, och som har handlat om tid, arbete, montessoripedagogik och universiell design, har vi båda två hoppats att fler skall intressera sig för dessa frågor. Ännu en gång har vi mött montessoripedagoger och denna gång minst 300 fler än förra gången. Jag kan aldrig tro att de tankar vi tänker och försöker reda ut, bara är våra. Jag tror att många fler tänker tankar om dessa ting och gärna vill vara med i en utvecklande diskussion om montessoripedagogik och universiell design. Välkomna med era tankebidrag!

    • Hej, Kerstin,
      Jag ber om ursäkt för att jag är sent ute med att godkänna inlägg och att svara på kommentarer. Hoppas att jag inte strypt allt för det – de här inkomna väckte flera nya tankar.

      Allt gott
      Bodil

  2. Efter att ha lyssnat på Bodil i Göteborg 28/10 blev jag upplyst om att vi egentligen inte är på vårt arbete så många procent som man upplever Ändå är det där den mesta av min tid spenderas.
    För mej är tiden med barnen oerhört viktig och inom montessori filosofin skall vi ge barnen tid, att få göra arbeten i sin egen takt. Då kan jag bli frustrerad när vi inte anammat detta fullt ut utan avbryter och stör. Jag jobbar mycket med mitt förhållningssätt och hoppas att jag kan bidra med ett bättre klimat för ”våra kunder” så deras tid blir värdefull och inte pedagogernas

    • Hej, Nina,
      Fast det kan kännas frustrerande med alla de avbrott som rimligen uppkommer också hos er, styckar ni i alla fall inte barnens tid systematiskt i små och på förhand utstakade delar.
      DET gillar jag er för.

      Idag kan ju hjärnforskarna mäta så mycket som var oåtkomligt igår. När man t ex nu vet att multitasking inte bara är ineffektivt utan också lämnar spår efter sig och är fördummande, borde man rimligen också kunna studera skillnaderna i vad som händer inne i hjärnan hos barn som får vara i fred i sin inlärning respektive blir avbrutna alltför ofta. Känner du till någon sådan forskning?

      Allt gott
      Bodil

  3. Tack, Bodil för en mycket intressant föreläsning i måndags.
    Den gav en del nya perspektiv på tid som jag tänkt på sedan dess.
    När du pratade om årsringar så fick jag en bild av en ”rysk gumma”. Du vet en sådan som är i flera lager

    En arbetskamrat i veckan sa under vår rast plötsligt: ”jobb, jobb!” Jag fattade och svarade också med: ”Jobb, jobb!”. Ett väldigt bra sätt att påminna varandra.

    Jag har funderat en del på vad jag kan prata om istället för jobb. Det finns så klart annat, men jag älskar ju mitt jobb.

    Att vara Montessorilärare är ett varierat arbete. Jag vill inte välja bort någon del. Helhet och variation ger mig kontroll och kreativitet. En balans jag trivs med.

    Jag tror att vi måste tänka hållbar utveckling när det gäller oss människor också. Hur får vi en individuell balans och en gemensam balans i livet. Hur gör vi för att inte gå in i osund stress. Vi är ju föredömen för barnen och påverkar dem.

    Om klassrummet möbleras som ett hem där vi kan leva vårt individuella liv samtidigt som vi kan samarbeta med varandra. Där eleverna får glömma tid och rum i koncentration eller delat fokus med varandra. Där de kan välja utmanande uppgifter blandat med uppgifter som hjälper hjärnan att vila. Och vid skoldagens slut får gå hem till sitt ”andra hem” utan att blanda ihop dessa genom t ex läxor. Det är Montessori för mig.

    • Ja,
      Barn är ju så bra på det – att ha olika “hem” utan att det behöver störa dem. Att prata ryska med pappa och franska med mamma.
      Men både barn och vuxna behöver FÖRANKRINGAR, för utan sådana upplever vi ingen trygghet.

      På tok för mycket leder idag till djupgående otryggheter:
      Ett fokus på ett NU som skiljer ut nu:et från det longitudinella nuflödet genom dess försök att peka på att det är just DETTA nuet som ska hållas fast.
      Ett fokus på ett EGO som skiljer individen från gemenskapen.
      Ett fokus på alternativa fakta som gör oss så otrygga, existentiellt ensamma och utan mentalhygien.

      Dessa tre nedslagen i det tidsmässiga, det sociala och det kunskapsmässiga visar på hur snabbt det kan gå att lösgöra människor från deras förankringar. Får du några tankar kring Montessoripedagogiken utifrån detta? Själv har jag på känn att en av era styrkor är just att ni så aktivt arbetar utifrån det förankrande. Hur tänker du om det?

      Allt gott
      Bodil

      • Du sätter verkligen fingret på vad som gör människor otrygga idag. Jag har inte tänkt på detta så tydligt innan. Så viktiga skillnader – så roligt att få fundera utifrån för mig lite nya perspektiv!
        Nuet respektive Nuflödet ger ju som du skriver väldigt olika mående. Din beskrivning av nuflödet får mig att tänka på den viktiga ”koncentrationen” inom montessoripedagogiken som möjliggjörs av ett långt 3-timmarspass. Enligt Maria Montessori var det koncentrationen som fick barn att må bra. Genom att få arbeta ostört, utan avbrott fick eleverna lära sig mer och på djupet, arbeta klart och känna sig nöjda. Hon såg hur elever efter djupt koncentrerat arbete fick mer energi och mer sociala impulser.
        När det gäller den sociala utvecklingen så bygger hela montessorimetoden (som är en aktivitetspedagogik) på att det enbart ska finnas ett materiel av varje. Detta gör att eleverna ges de sociala verktyg som de behöver på ett helt naturligt sätt under ett arbetspass. De lär sig handla själva, vilja själva och tänka själva. De lär sig ta egna initiativ, dela på resurser, vänta på sin tur, samarbeta, ta hänsyn, ta ansvar, vårda sin omgivning/materielen och inte minst hjälpa varandra. Maria Montessori skriver:
        Everyone talks about peace, but no one educates for peace.
        People educate for competition and this is the beginning of any war.
        When we educate and be in solidarity with one another,
        that day we will be educating for peace.

        I ett montessoriklassrum är det inte lika lätt för barnen att tävla med varandra eller jämföra sig eftersom de inte arbetar i arbetsböcker. Däremot så har eleverna bra koll på vad de olika klasskamraterna är bra på och vem de kan gå till och få hjälp. Barnen bygger sig själva och uppmuntras att bli sitt bästa jag genom sin utbildning. Det är ingen strävan efter att alla barn ska bli likadana, men de ska få en bred bas att stå på, så de kan välja. Vi pratar inte bara om att våra olikheter är en tillgång, utan det praktiseras även inom montessoripedagogiken genom att ta tillvara på barnens olika intresse, kunskaper och erfarenheter.
        Elever i montessoriverksamheter väljer (oftast) själva vem de vill samarbeta med. Detta gör att de lär sig mer än om läraren bestämmer vem de ska arbeta tillsammans med. Om läraren bestämmer samarbetskamrat så går mer energi åt till att lära sig att samarbeta än åt uppgiften. En annan vinst eleverna kan få uppleva om de själva får välja är att de själva så småningom upptäcker att de vill testa att arbeta med andra då de är redo för denna utmaning. Väljer läraren alltid åt dem, så anser jag att det är en stor risk att eleverna klamrar sig fast vid kompisen till varje pris alldeles för länge och får en aversion mot samarbete.

        Maria Montessori ansåg att utbildningen skulle bygga på en vetenskaplig grund. Läraren ska observera eleverna och sin verksamhet som en vetenskapman, dvs utan fördomar. Hon beforskade sin egen verksamhet, vilket liknar dagens aktionsforskning. Inom montessori är helheten, sammanhang och meningsfullhet grundläggande.
        Maria Montessori var väldigt noga med den egna kulturen. Hon ansåg att den gav människor gemenskap och mening samt lade en grund att utgå ifrån i sin förståelse av omvärlden.

        Jag ser ändå ganska positivt på framtiden när det gäller människors trygghet. Dels så får dagens elever lära sig källkritik tänkande och dels så har det idag gjorts stora framsteg inom hjärnforskningen som kommer hjälpa människor att fokusera på meningsfullare aktiviteter.

        Allt gott!
        /Lotta

        • Hej, Lotta,
          Inläggen om Montessoripedagogik blir så djupa och så samtidigt mångfassetterade att det känns som om alla tangenttryckningar mest är i vägen och som om vi i stället borde sitta ner och samtala med varandra några veckor om detta.
          Det du skriver om koncentration är ju bara så självklart. Vi som av olika anledningar blivit medvetna om vårt behov av koncentration har ju lärt oss att värna den. (Själv har jag gått så långt att jag ibland får intala mig att jag behöver lite “social friktion” också …). Men hur är det för barn att växa upp i en tidsanda som snarare motarbetar än befrämjar koncentration? Det som läggs den koncentrerade till last är ju att hen är mer inne i SITT än den okoncentrerade och därmed till synes mindre social. Åtminstone är det så på ytan, och just yt-beteendet har ju successivt erövrat en positiv särställning. En sådan välgärning, då, att Montessoripedagogiken finns där som en motvikt.

          Att observera och försöka göra det utan fördomar och sedan reflektera över sina observationer, likaledes utan fördomar, för att försöka lista ut vilka möjliga sammanhang som kan ligga bakom – det är en sann forskningsuppgift värd namnet. Och dessvärre inte särdeles vanlig inuti forskningen heller. Jag läste nyss i “The New York Review” en fantastisk recension av en fantastisk bok om en fantastisk man, Fritz Zwicky, som egentligen var den som på 1930-talet definitivt uppenbarade för mänskligheten att det inte finns någon väsensskillnad mellan rymden och jorden – de är gjorda av samma material och skapade av samma våldsamma dynamiska processer, bara i olika skalor. Zwicky utförde vid sitt relativt lilla observatorium sådana serier av observationer att han får hjältegloria redan där. Men det som gjorde att han fick en supergloria utifrån sina superresultat var att han analyserade dessa utifrån ett morfologiskt tänkande: han bara listade dem, försökte bortse från alla sina fördomar och förkunskaper och allt annat på “för-” och letade sedan systematiskt efter nya sätt att se på universum. Och lyckades över hövan.
          Kanske skulle det vara fruktbart att se efter vad som förenar hans morfologiska tänkande kring universum med Montessori-tänkandet kring hur läraren kan observera och vägleda eleven?

          Ytterligare en reflexion, nu om kulturens roll. Jag tror som Maria att det är väldigt viktigt vad vi vet tillsammans . Det är obehagligt att kunskap allt mer ses som enbart något individuellt, och att det samhälleligt viktiga med kunskapen är hur dess summa påverkar BNP:n. Ännu mer obehagligt är det med det gungfly av alternativa kunskaper som har fått vind i ryggen. Jag slåss på alla de sätt jag kan för att bekämpa detta. Nu senast i en bok som kommer före sommaren, “Tid för tillit och trygghet”, där det ingår två kapitel som bara handlar om kunskap, dess egenskaper, dess roll för samhörighet och dess roll för tillit och trygghet.

          Allt gott
          Bodil

  4. Tack för en bra föreläsning!
    Som Montessoripedagog möter jag varje dag de yngsta barnen. Det är ett roligt och inspirerande arbete. Jag är orolig för våra små, som aldrig tidigare i historien vistats med så många pedagoger, så många kamrater, så långa dagar. Det är ett gigantiskt experiment med vår framtid. Jag jobbar i föräldrakooperativ, tre pedagoger och en assistent på 12 barn. Så små grupper är undantag. Saknar långtidsforskning. Tänker att det lugn och trygga verksamhet vi har i Montessoriförskolan är ovanligt också, de flesta förskolor jobbar Reggio inspirerat, och hur påverkar det barnen? Det handlar om den tid barnet är i förskolan. Vad gör barnet, hur mår barnet, och hur ger vi bästa förutsättningar för en god utveckling och lärande. ( KASAM). Visst har vi läroplan, men det ger oss ingen ledning i inskolning eller hur vi ska skapa en stressfri och trygg verksamhet för alla barn. Det är precis det som är min huvudsakliga uppgift som Montessoripedagog för det yngsta.

    • Hej, Susanne,
      Ett fantastiskt jobb du har – och samtidigt: så klart att det väcker många frågor i dig. För precis som du säger: barn av idag är med om så mycket som “aldrig tidigare funnits i historien”. Vi vet så lite om korttidseffekter och långtidseffekter och det behövs pedagoger med gott gehör. OCH en grundläggande genomtänkt struktur och dito material. Jfr mitt svar till Kerstin – det är tryggt också i detta sammanhang med det universella och det tidlösa – det representerar något som förtjänar tillit också nu. Läs gärna också (för att möta motpolen) Sissela Nutley: Hjärnstress.

      Allt gott
      Bodil

  5. I väntan på att fler vill komma in här med sina tankar om tid, arbete, montessoripedagogik och universell design, så skriver jag lite till om mina tankar om detta. Hoppas sedan att fler kommer igång att skriva sina tankar här. Har hört några som sagt att det känns svårt att skriva något som alla kan se, men utan insyn i texten kan det inte bli någon diskussion och det är ju det vi vill ha! Nu gäller det att våga!
    Om jag först tänker på det montessorimateriel som alla montessorilärare känner till, så kan vi fundera över vad det är som gör att det fortfarande fungerar i förskola/skola. Vad är det som gör att barn, fortfarande i detta digitaliserade samhälle, tycker om att använda dem? Dessa materiel som fortfarande, efter 112 år i montessoriskolor, används så gott som exakt likadant som när Maria Montessori presenterade det för de första barnen i Casa dei Bambini?
    vad är det som gör att ingen någonsin verkar ha förändrat dem på något sätt? Vad är det som vi i detta kan fånga upp för att kunna utveckla fler materiel på samma sätt? Materiel som fungerar för alla barn, med och utan diagnoser, av olika slag. Tänkte på dessa saker, när jag häromdagen var och tittade på en skola som varit igång i ca tre år. Det är ju känt att lärare, när de flyttar in i en ny skola, gör förändringar i miljön, som inte stämmer med de tankar som arkitekten hade. Från starten, i den skola jag besökte, hade lärarna också flyttat runt på möbler, för att få det som de ville. Det intressanta var att de tillslut flyttade tillbaks möblerna så att de stod där arkitekten från början hade tänkt sig dem. Det är detta jag tror är viktigt, att man har ett materiel eller en miljö som är genomtänkt och fungerar från början. Jag testade ju t.ex.,i min avhandling, hur barnen i förskolan tog sig an montessorimaterielen utan att de fick dem förevisde för sig. Det tog lite längre tid för dem att komma på hur de skulle göra, men det slutade alltid med att de använde materielen som det var tänkt. Det tror jag är det viktiga med montessorimaterielen. Är de tillverkade som det är tänkt, så används de också på det sätt som det är tänkt.
    Vad säger ni andra om detta?

    Kerstin

    • Hej, Kerstin,
      Ja, det är just det: något som är både tidlöst och universellt, dvs bär både i tid och rum, bottnar rimligen i något som är djupt mänskligt i inlärningssammanhang.
      Och kanske är det just det som jag har vittring på och som gör att jag gärna fortsätter att vara nyfiken i era sammanhang och i bästa fall kan bidra till dem.

      Allt gott
      Bodil

  6. Hej Bodil och tack för din inspirerande föreläsning.
    Jag arbetar med barn i mellanstadiet på en skola som arbetar för att vara en “riktig” montessoriskola.
    Vad menas med det? Som jag ser det handlar det om att följa barnet/eleven/eleverna, förbereda miljön runt dem så att de har möjlighet att med hjälp av sina drivkrafter utvecklas framåt på ett naturligt sätt. Det är naturligt att alla vill växa och lära sig, men om vi avbryter deras naturliga rytm och ersätter deras intressen med bestämda uppgifter för mycket kan detta skadas och bli svårt att reparera. Några inordnar sig och ger upp, andra obstruerar, några passar in i mallen.
    Det är svårt att ha is i magen och följa vissa barns långsamma tempo, eller snabbt nog följa andra barn, men jag tror att det är det vi måste jobba mot. Att individanpassa samtidigt som vi tränar barnen på samarbete och gruppaktiviteter. Att vara lärare är stort och svårt, vi behöver vara medvetna om det och hela tiden bygga upp strukturer där vi genom observation av elever, miljö och oss själva utan skygglappar jobbar på att utvecklas. Det är fantastiskt och en stor utmaning på samma gång.
    Jag har funderat mycket över de barn som är långsamma. Vi ser att de är många, utan att veta känns det som de ökar. Kan det vara en reaktion på att de är överstimulerade? Kan det vara en reaktion på ett livsschema som inte är helt naturligt, där familjen är från varandra för långa stunder på dagen? Är det ett uttryck för den snabba pulsen i storstaden där jag arbetar? Det skulle jag vilja veta mer om och sätta mig in i. Dessa barn är oftast inte störande, men de halkar hela tiden efter och blir ofta, ju äldre de blir, stressade och deras självkänsla sänks. Högstadiet är också ett problem för dessa barn, i alla fall på vår skola för att kursplanerna är så proppfulla, vilket gör att allt där handlar om tid. Idag har vi en spännande diskussion, den öppnar massa tankar, men vi kan inte följa upp dem, för nästa lektion byter vi helt ämne, annars hinner vi inte det vi måste denna termin. Eller kan vi det, genom att följa den spännande nya tråden kanske vi kan fylla kunskapskraven på ett annat mer spännande sätt … svårare – ja, men säkert mycket mer smittsamt intressant. Det är svårt att vara Montessorilärare, men också spännande.
    Montessoripedagogiken levererar, om och om igen och vi kan egentligen helt lita på den, vi får bara inte gå bort oss i alla labyrinter som kommer till oss i form av nya idéer som skall lösa alla problem, utan se allt i ett större perspektiv.
    Tid är allt vi har, sa min förre rektor, låt oss möta eleverna där de befinner sig och guida dem vidare framåt med hjälp av den fantastiska processen som är att lära och utvecklas. Det tror jag skapar trygga människor. Vad vet vi vart var och en ska? Vi är inte här för att skapa likadana människor som passar in i vilken pusselbit som helst, vi är här för att se till att alla hittar sig själva oavsett vilka kunskapskrav som just nu gäller.
    Montessoriskolan för mig är en plats där vi följer glädjen i lärandet. Inte som jag lärde mig på lärarutbildningen, att vi måste försöka ha roligt på lektionerna trots att de måste lära sig.

    Birgitta

    • Hej, Birgitta,
      Du rör vid något av det känsligaste av allt i mänskligt samspel: hur vi tankemässigt kan följa varandra synkront. Själv ser jag det som en nåd att få uppleva de sällsynta tillfällen då man tillsammans med någon annan kan få en idé och sedan följa varandra i tanken kanske flera minuter innan man sedan av naturnödvändighet glider isär och var och en fortsätter i sin tankevärld. Fortfarande med stort utbyte av varandra men inte lika MAGISKT synkront. Jag ler när jag skriver om det – så starkt är det.
      Din roll som Montessorilärare handlar ju inte om att också du ska vara nybörjare på en tankekedja utan att du ska kunna följa och stötta och stärka och lotsa eleverna med alla dessa olika associationer och hastigheter. I det här inlägget har du fäst dig vid de långsammaste som du känner kan bli ännu långsammare vartefter och därmed samtidigt otryggare. Du och din förre rektor skriver så fint: “Tid är allt vi har”. Ja, så är det. Men också den långsamme söker växelverkan och hen får så lite belöning när de andra rusar framåt i bautatempo. Kanske är det just där du för just dem kan ha den allra största betydelsen: att du kan hjälpa dem att få syn på vad just de utvecklar inte trots sin långsamhet utan tack vare sin långsamhet?
      Bäst vore förstås om alla vore lite mer autonoma och inte jämförde sig så mycket med varandra. Men den världen lever vi ju inte i.
      Allt gott
      Bodil

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.