123. Sommarens bok

Hej,

Madeleine Albrights nya bok “Fascism. A warning” är min garanterat viktigaste sommarbok. Den väcker så många tankar om utvecklingarna i Sverige och i världen att den fick ta en hel vecka att läsa, trots att den är skriven på ett rakt språk. Det nedanstående är en fri blandning av bokens innehåll och mina associationer:

”Varje tid har sin fascism” (Primo Levi). Madeleine A. beskriver många av fascismens historiska och nutida ansikten: det under Benito Mussolini, Adolf Hitler, Francisco Franco, Joseph Stalin, Joseph McCarthy, Slobodan Milosevic, Viktor Orban, Geert Wilders (”Make the Netherlands Great Again”), Recep Tayyip Erdogan, Vladimir Putin, DonaldTrump med flera. Hon är noga med att peka på särdragen i de olika utvecklingarna. Ändå är de varandra lika varandra som bär vad gäller att:

  • Dyka upp när det finns ett vakuum – och utnyttja det! Fascistiska ledare agerar alltså tvärtemot det som Aristoteles benämnde ”horror vacui”, naturens rädsla för vakuum. De ser sin stora chans i tomrummet och kastar sig över det. (Jämför SDs exploatering av den plötsliga migrationsvågen i Sverige).
  • Väcka mångas känsla av att höra till en mäktig våg, en som kan omforma historien, i allt väsentligt via den store ledaren – ”att det äntligen finns någon som ’vet’.” Detta följer i kölvattnet av att tilltron till demokratiska institutioner har minskat (i USA från 70% under tidigt 60-tal till 20% 2016).
  • Exploatera de mångas önskan att leva mer meningsfulla liv. En sorts profan evangelism, alltså, som via försåtliga trevare griper tag i individer. Inledningsvis medkännande och vädjande till känslor utifrån ett förlorat krig eller en utbredd arbetslöshet eller upplevda förödmjukelser för egen del eller för nationens.
  • Förvandla sig till omnipotenta despoter. När makten väl är vunnen, vet den starke ledaren och hans närmaste krets bäst i alla lägen och handlar utifrån en total hänsynslöshet. Plötsligt är de inte längre en katalysator för andras intressen utan ensidiga härskare. Som gör anspråk på att kunna tala för en hel grupp/ ett helt land, ta till vilka metoder som helst (ändamålen helgar medlen) och vara totalt likgiltiga för rättigheter hos oliktänkare.
  • Peka ut syndabockar och hetsa grupper mot varandra. Fattig mot rik, ras mot ras, ursprung mot ursprung.
  • Inpränta i alla att de ska stänga sina hjärtan för medlidanden.
  • Använda sig av en massa propagandistiskt spam. Upprepa budskap om än aldrig så lögnaktiga – för att till sist få dem att framstå som sanningar. Eller på s k nyspråk: som en uppsättning alternativa fakta. Men en lögn är aldrig ena sidan av historien – en lögn är alltid bara en lögn.
  • Fränt attackera den fria pressen/media och underminera deras blotta existens.

Hur sker då maktövertagandet, hur tar sig fascismen från gatans parlament över till maktens korridorer? Genom att undan för undan få uppbackning från olika delar av samhället. Jämför detta med den nu här hemma pågående diskussionen om SDs ”rätt” till ordförandeplatser i utskott i den svenska riksdagen. Ska övriga partier genom ett proportionalitetstänkande utifrån antalet riksdagsmandat låta också SD tillsätta ordförandeposter? Eller ska de spärra den möjligheten mot bakgrund av att ett parti med en uttalad ambition att splittra, inte ena, är föga lämpat att tillsätta ledarposten i ett beredande demokratiskt organ? Själv förespråkar jag att SD utestängs från ordförandeplatser. Och jag gör det ännu mer tveklöst efter att ha läsa Madeleine A:s bok.

Hon har förstås funderat över USA och Trump och satt in den amerikanska händelseutvecklingen i det fascistiska perspektivet. Själv har jag under läsningen parallellfunderat över det som sker i Sverige. Det vill du kanske också göra utifrån kortlistan:

Trump svartmålar USAs institutioner: domstolar, FBI, riggade val, pressen. Han försöker få sina landsmän att känna sig som offer för USA-förhandlare som bara ”gett” till andra: i handel, klimatförhandlingar och militära sammanhang. Han hävdar ”America first” – utan att se vad ett kortsiktigt fokus på detta får för långsiktiga effekter som slår också mot USA. Skulle varje nation/grupp bara fokusera på sig själv, uppkommer givetvis ingen tillit. Omvärldens tilltro till USAs president har nu sjunkit från dryga 80% före Trump till nu dryga 10 % (i Tyskland, Frankrike, Japan, Sydkorea). Dessutom har valet av Trump skapat en misstro mot den amerikanska befolkningen och mot de demokratiska systemen: kan dessa ge ett sådant resultat, varför förtjänar de då att försvaras till varje pris?

Madeleine A. pekar ut Trump som den förste antidemokratiske ledaren i USA och som en som ofta hyllar andra ledare just när de försvagar demokratiska institutioner. Själv skriver jag dessa reflexioner medan Trump är på europabesök. Här ska han möta EU, Theresa May och Vladimir Putin. Han uttrycker sina förhandsbekymmer inför detta men säger att ”det här ska vi klara!” och att ”Mötet med Putin blir det lättaste.”  Hm.

I sin helhet är detta en bok som jag hoppas många vill läsa och samtala om. Den ger så många starka exempel – och givetvis fler perspektiv än de ovanstående. Egentligen är det bara två jag saknar. Det ena är hur vår samtids lättkränkthet genom sin blotta existens ger bättre jordmån åt fascistiska rörelser. Det andra är att Madeleine A. inte tydligare diskuterar och exemplifierar det tidsmässigas inflytande: hur just riktigt snabba förändringar – då demokratiska rörelser har svårt att hänga med – kan skapa det tomrum som ger fascismen dess manöverplats och initiativföreträde.

Madeleine A. har gett sin bok underrubriken ”En varning”. Hon vidareutvecklar denna på många sätt utifrån att hon alltid har varit och fortsatt vill förbli mer aktör än tillbakalutad filosof. Starkast griper hon fatt i mig genom ett citat på s 230 (egen fri förkortad översättning av det nedan) av en tysk mans erfarenhet från tredje riket:

Tro mig, att genomleva denna process är ingalunda liktydigt med att man märker vad som sker. Varje steg kan vara så litet, så inkonsekvent, så väl motiverat, då och då t o m framsagt med ett beklagande, att man inte märker hur helheten utvecklas från dag till dag. Det är ungefär som för bonden som inte på dagsbasis kan se hur hans säd växer.

Men så en dag hinner ens egna principer ifatt en. Bedrägeriet har gått alltför långt, och det kan vara en mindre händelse som får den förvridna föreställningsvärlden att kollapsa. I mitt fall slog det till när jag hörde mitt eget barn säga ”judesvin”. Då föll korthusindoktrineringen samman. Men det kan vara på tok för sent.

Själv tänker jag: Inte ska vi väl i höst i Sverige (upprepa det gärna med eftertryck: ”i Sverige!”) få uppleva ett demokratiskt val som för oss ytterligare ett steg mot att vara för sent ute?!

I hopp om en strid ström av kommentarer på detta!

Allt gott

Bodil

PS. En fortsättning och uppföljning av det ovanstående publicerades på DN Debatt den 18/8.

 

 

19 kommentarer på “123. Sommarens bok

  1. Visst är vi många som oroar oss för den politiska utvecklingen i Sverige!? Och som börjar tänka att det är fånigt att inte låta SD få ordförandeposter i riksdagen!? I det läget ska du börja läsa Bodils text här och sedan fortsätta med Margaret Albrights bok Fascism. A Warning. Här finns lista över vad som får fascism att växa fram samt väcker kamplusten och argumenten mot denna framväxt. Men hur får vi potentiella SD-väljare att inse vikten av att rösta på demokratiska partier? Att demokrati är jobbigt och kräver mycket samtal och ”ge och ta” men är värt det? Men jag måste nog läsa boken själv för att förstå helheten

    • Ja,
      Det finns lite att göra. Dvs vi har lite att göra. Men som han sa, “Smulan”: “Annars är man bara en liten lort.”

      Själv känner jag allt tydligare inför de pågående samhällsförändringarna och det förändrade politiska klimatet: det räcker nu! Räcker och blir över!

      Allt gott
      Bodil

  2. Tack Bodil! Det är ett perfekt inlägg i ett samtal om vad som sker och kan ske i Sverige i närtid. Intressant bok som jag ska läsa men en oerhört bra bodiltext! En höjdare i sommaren 2018!

  3. Tanken på samklang mellan världar och människor är långt ifrån verklighet just nu, människan måste börja tänka klart på vad vill jag leva i för värld,vad vill jag ha och vad kan jag ge,egoism och exkludering av människor,elitismen breder ut sig. Ändå är det så enkelt att ändra riktning bara man lyfter blicken och ser sin närmsta granne, bjuder lite på sig själv öppnar famnen för dem som inget har. Tar tillvara på all kunskap som trots allt finns. Respektera andras åsikter men var noga med fakta innan man bestämmer sig för vad man tror på och fundera över din egen vilja till förändring.

    • Visst är det så!

      Men det kräver en stark inre kompass i kombination med att man vill och kan ge eftertänksamheten lite tid.
      Det snabba, förenklade och oövertänkta tar bara alltför lätt överhanden.

      Allt gott
      Bodil

  4. Tack för din text och ditt boktips. Ja, det händer mycket nu. Det är ett heltidsjobb att försöka följa med. Till exempel för ett par minuter sedan så snubblade jag över en intressant artikel som gränsar till det du tar upp.

    https://www.expressen.se/kronikorer/jens-liljestrand/kvaljande-mysigt-sen-inser-jag-katastrofen/

    Och för ett par timmar sedan lyssnade jag på dagens sommarvärd i P1. Väldigt intressant.

    https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1077284?programid=2071

    • Ja,
      Det är ett hälsotecken att “det är mycket nu”, också vad gäller de allt tydligare varningarna.

      Allt gott
      Bodil

  5. Tack för din välskrivna text Bodil! Jag har delat ditt blogginlägg i sociala medier och hoppas att fler vill göra detsamma med uppmaningen att läsa Albrights bok. Vi är många som känner samma känsla av att “det räcker nu!” Ska vi kunna ta diskussionen behöver vi läsa och reflektera – och fortsätta prata med varandra. Vi behöver kunskap och historieskrivningar som denna. Det brukar sägas att varje ny generation behöver återerövra demokratin – för att förstå varför och hur ska vi lyssna till dem som har kunskap och insikt. Historia skrivs nu – precis framför våra ögon. Vi har inte råd att vara tysta, vänta och se. Jag tror som någon av de tidigare kommentatorerna att vi behöver ta ställning – fundera på vilket samhälle vi vill ha, göra motstånd, ta diskussionen och höja våra röster. Jag tror på att inte vara naiv, men inte heller falla offer för rädsla och oro – utan också se möjligheter och bejaka de lösningar och konstruktiva förhållningssätt som finns. Rädda människor fattar sällan bra beslut.

    • Ja, det hör absolut till listan som ett av de värsta sätten att förtrycka motståndarna.
      Intressant att jag inte tog upp det separat.
      Var det möjligen för att det hör till att en fascistisk ledning inte dra sig för något?

      Allt gott
      Bodil

      • Jag har precis läst ut Albrights bok och har en hel del funderingar och kommentarer.De första 75%:en av boken kändes som välbekant för någon som håller sig à jour med världspolitiken. Nytt var dock kunskapen om den tidigare fascistiska pilkorsrörelsen i Ungern som ju tycks vara något som nutida Jobbik tagit upp. Bra var det att få alla närhistoriska och nutida fascistiska och halvfascistiska regimersamlade på samma ställe och få redogörelser för hur lätt de kunde komma till makten, de flesta av dem dessutom på demokratisk väg. När Albright kommer till den nuvarande amerikanska pre4sidenten beskriver hon honom som landts första antidemokratiska president och ser inte bara faror med hans agerande i det egna landet utan som någon som fjärmar landet från alla tidigare amerikanska ideal. Hon der sockså hur han beundrar världens alla starka ledare som Putin, Erdogan och, inte minst Kim Jong Un…hon ser att denna beundran gjort världen mindre mottaglig för auktoritära krafter.Och ser också att USA efter Trump kommer att ha helt andra sätt att bedöma framtida presidentkandidater. Han har öppnat en sluss för krafter som ingen vet vart de leder…Bokens bästa kapitel är de tre drömmarna om framtiden(snarare kan de ses som mardrömmar).Detta kapitel kan inte återges utan måste läsa. Den lindring och det hopp hon ändå har att ge läsaren är beskrivningarna av Abraham Lincoln och Nelson Mandela. Lincoln som av folket sågs som den svage presidenten, men som historien i efterhand lyft upp tillen av amerikas störste. Mandela som inte gruvade på hämnd under sina 27 fängelsår utan i stället lärde sig afrikaans och satte sig in i afrikandernas sätt att se på Sydafrika. Han kom inte ut från fängelset som en hämnare utan som en man som förät dem som inte visste bättre och som var beredd på att hitta gemensamma lösningar för ett nytt Sydafrika. Sista kapitlets checklista är något som alla presumptiva röstare på Sverigedemoktaerna borde läsa…

  6. Hej, Eve!
    Så fint att du berättar mer, både ur boken och om vad du själv tänkt. Ja, den boken förtjänar att läsas, framlänges och baklänges.

    I mitt inlägg hade jag bara riktat in mig på att gå på tvären genom boken och “bara” leta upp det gemensamma mellan de olika fascistiska genombrotten. Jag trodde att jag hade fått med “allt”, men icke.

    Göran pekade på att jag inte tagit upp fascismens beredvillighet att ta till hot och våld. Och det hade han alldeles rätt i – det finns liksom inbakat i det jag skrev om hänsynslöshet och förtryck av minoriteter.

    Och Gustaf sa att jag inte tillräckligt poängterat fascismens benägenhet att fritt och provokativt producera egna sanningar. Också det stämmer. Visserligen skrev jag om deras alternativa fakta, propagandistiska spam och förföljande av pressen, men inte om det omöjliggörande av en gemensam verklighetsbild som detta innebär. Brrr.

    Du tar upp både det mest positiva (Lincoln, Mandela) och det mest negativa: det fasansfulla kapitlet om hennes tre mardrömmar. Varenda dag funderar jag på vad vi kan GÖRA. Och åtminstone detta kan vi ju: att inspirera varandra och dem som vi eventuellt kan påverka till ökad klarsyn om vad detta förrädiskt förförande egentligen handlar om.

    Allt gott
    Bodil

  7. Det vi kan göra är att fortsätta vara demokrater och medmänniskor i ord och handling. Alltid stå upp för våra värderingar och inte backa för lättköpta argument. Och, givetvis, att rösta på de demokratiska alternativen i det kommande valet. Helt lätt är det inte, men det finns minst ett alternativ vi bör undvika…

  8. Dagens representativa demokrati ifrågasätts. Direkt demokrati har blivit en reell möjlighet som skulle kunna återställa förtroendet.

    I Taiwan har direkt problemlösning i ett allmänt debattforum på nätet visat sig kunna skapa stor enighet om bäst alternativ.

    I många tusentals år har vi här på jorden vant oss vid att det är den starkaste gruppen som vinner och får bestämma när man är oense. De som förlorar får finna sig i majoritetens villkor.
    Under det senaste hundratalet år med s.k. (representativ) demokrati har det varit de partier /åsikter som samlat flest röster (>50%) som utsetts till vinnare och alltså fått bestämma.
    De drastiskt ökade kommunikationsmöjligheterna som internet och de sociala medierna skapat och vårt därmed ändrade kognitiva beteende1) har lett till en stark polarisering. Antalet vinnare och förlorare har därför vid omröstningar blivit allt mer lika i antal.
    De flesta förlorare är inte heller längre lika benägna att bara finna sig i (den knappa) majoritetens vilja. De upplever utanförskap. Populismen breder ut sig – ”eliten bestämmer- vi är utestängda”. Demokratin i sin nuvarande tappning ifrågasätts allt mer. Auktoritativa lösningar lockar allt fler.
    Beslut om konfliktlösningar måste därför i fortsättningen fattas på ett sätt som många, många fler än 50 % accepterar.
    Ett alternativ har tagits fram i Taiwan. Där låter man alla som vill delta i en process på nätet där man under tre-fyra månader diskuterar olika lösningar på ett aktuellt problem/konflikt med uppgift att successivt närma sig en gemensam lösning. Det fungerar uppenbarligen bra och bred acceptans sägs inte vara något problem.
    Man har alltså skapat en väg till direkt demokrati som är oberoende av dagen ombud/politiker. Dessa påverkar omedvetet och oundvikligen dagens åsiktsutbyte och därmed problemlösningarna med sin snedvridande/partiska egoism så att representativ demokrati egentligen inte längre fungerar. Hög tid att närmare studera denna väg till sann demokrati som kan direkt engagera alla.
    L Stelling 25 aug.2018
    ………………………………………
    Not 1. Det mest betydelsefulla som ändrats i vårt beteende är påverkan från våra nedärvda och omedvetna ”Vi mot Dom” känslor. Dessa påverkar oss numera mycket mera än tidigare inte minst p.g.a. dagens stora globala medvetande via internet. Känslorna gör att vi gärna vill ingå i och arbeta för de intressegrupper vi känner för och främja deras idéer medan vi är djupt skeptiska och avoga mot andra och deras uppfattning. Speciellt påtagligt är:” Dom får inte ha det bättre än Vi”
    Dessa känslor utgör uppenbarligen det största hindret för det breda samarbete som behövs för en framgångsrik global värld.

    • Hej, Lars!
      Tack för din kommentar – det här är viktigt.
      När jag publicerade ett inlägg på DN debatt den 19/8 med rubriken “Tio punkter att sätta på kylskåpet” (inlägget handlade om hur man kan känna igen mönster i fascistiska maktövertaganden) var en av dess viktigaste punkter att fascism alltid försökt och försöker tillskansa sig ett monopol på att vara den ende som “vet”. Alla andra betraktas som mindre vetande och utan några rättigheter. Det här har stark bäring på hur vi kanske kan söka en mer vidsynt konsensus på nya sätt.

      Jag håller på att sätta mig in i Taiwans försök att hitta nya demokratiska former. År lite fördröjd av en knäoperation men vill inte därför låta Lars kommentar vänta utan hoppas att samtalet drar igång ändå. Och, som sagt, jag ger mig snart in i det.

      Allt gott
      Bodil

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.