09. Generationsrelationer

Generationsrelationer mellan nu levande människor finns av flera typer. En sådan existerar mellan olika individer i samma familj, en annan mellan olika samtida demografiska generationer (t ex mellan 40-talisterna och 70-talisterna). Det åldrande samhället gör nu att generationsrelationerna av båda slagen håller på att förändras, och att det krävs en nyutveckling om vi skall få mer av samverkan och mindre av konflikter.

I familjen
Jag är inte ensam om att uppleva barnbarnen som oerhört viktiga i mitt liv, både i vardagens gång och till fest, både prosaiskt och existentiellt. Det innebär exempelvis en stor förändring, också för mig, att det äldsta barnbarnet nu flyttat utomlands. Ja, det är som om den känslomässiga närheten till barnbarnen med åren blivit viktigare än den till barnen (en förändring som även barnen ser med positiva ögon – för det är ju deras barn, deras ögonstenar, det handlar om). Jag tror mig veta att om en större katastrof skulle inträffa vore det i första hand våra barnbarn, inte våra barn, som jag till varje pris skulle försöka få fatt på och rädda.

Internationell forskning visar att den starkaste generationsrelationen hos äldre är den mellan barnbarn och deras mormödrar/farmödrar. I brev och i dagböcker skriver gamla kvinnor först och främst om just sina barnbarn – om glädjen över att de finns, om sorgen över att behöva skiljas från dem, om oron över att de skall råka ut för alltför stora svårigheter.

Som gammal – när man håller på och betänker sitt liv – passar det så bra in i livssituationen att få berätta. Alla barn gillar ju berättelser, eftersom det är genom berättelser som de själva känner sig älskade och kan få fungerande sammanhang för hur livet hänger ihop. Det är samtidigt då som barnbarnen är i rätt ålder för att vilja veta: hur var det när mamma var liten, vem hade dockskåpet då, var fanns jag innan jag var född, var bodde ni innan, etc.

Det kan bli djupt gående relationer mellan två generationer med gott om tid och med ett ömsesidigt samtidigt behov av berättelser (även om behovet har olika orsaker). Vi är många i far- och morföräldragenerationen som också tar ett stort vardagsansvar för barnbarnen och hjälper till i alla dessa situationer då det finns för små marginaler i småbarnsföräldrars liv för att de själva skall kunna klara upp livet. Jag har aldrig sett några samhällsekonomiska beräkningar för vad den insatsen motsvarar i rena pengar (kanske finns det sådana?), men rimligen handlar det om stora belopp. För att inte tala om följdeffekterna av att det på arbetsplatser kan bli lite större kontinuitet genom färre ”vård av sjukt barn”.   

Mellan demografiska generationer
Redan på tidigt 90-tal (i ”Selfish generation”) gjorde David Thomson en pessimistisk framskrivning av att det skulle bli ”workers against pensioners”. Idag är det bara alltför lätt att fånga upp dessa tongångar i de pågående svenska diskussionerna om skatteskillnader mellan arbetare och pensionärer.

Själv har jag träffat en starkt känsloburen kvinna som beskrev hur hon tänker: ”först kunde ni 40-talister köpa hus i er ungdom eftersom inflationen åt upp räntorna, sedan fick ni alla dessa välbetalda jobb och chefstjänster, sedan blev ni sittande där som proppen Orvar, och nu när ni är 65+ tänker de inte ens bli gamla!” Jag behöver väl knappast säga att det blev ett spännande samtal mellan oss.  Våra delvis olika föreställningsvärldar handlar om att det i hennes finns det en konstant kaka att dela på, medan kakans storlek i min bestäms av vad vi gör och hur vi bättre kan använda gemensamma resurser om vi hjälps åt över generationsgränserna. Att bättre använda gemensamma resurser är  min definition på ”sann tillväxt” och det som skiljer denna tillväxt från den som bara handlar om stöld – från andra områden eller andra generationer.

På den tid då man eventuellt hade en liten jordbit och sedan inget mer, inte själv kunde påverka den totala kakan, fick människor tidvis emigrera för att få plats, kunna överleva och få livsrum. I vår tid med all dess inriktning på det immateriella (de största delarna av det dominanta informations- och kommunikationssamhället handlar faktiskt enbart om detta) är det vi själva som skapar kakan, och det finns faktiskt inga anledningar till varför vi skulle behöva stå i vägen för varandra. Däremot finns det mycket att vinna på att hitta nya former för samspel mellan ungdomlig ork och oförskräckthet och äldres seniorskap, erfarenhetsbankar och improvisationsförmåga utifrån tidigare erfarenhet. Jag behöver väl knappast nämna att detta också gäller för arbetsmarknaden. Ungdomsarbetslösheten försvinner inte för att äldre slutar ”arbeta”. Jag vill gärna stå på barrikaderna för att unga människor måste få känna att de behövs, kan göra nytta och hela tiden lära sig nytt, men vägen dit går knappast genom att gamla människor liksom bara skall försvinna. Det kan tvärtom vara så att gamla människor som introduktörer och mentorer på arbetsplatser kan behövas för att just minska ungdomsarbetslösheten.

Roskilde UniversitetsCenters har som logotyp en stiliserad korall och runt den texten (på latin): ”I stillheten döden, i rörelsen livet”. Bakgrunden är att koraller bara kan trivas i mycket rent och salthaltigt vatten i ständig förelse. Därför dör korallerna på läsidan av reven medan det på vindsidan där vågorna och strömmarna är starkast växer fram stora och vackra nya utskott. Samtidigt är det de äldre men mer förkalkade delarna av revet som ger det dess styrka och förmåga att genom århundradena stå emot vågornas påfrestning. Jag tror inte att relationer mellan generationer kan uttryckas mycket vackrare än så om samtidigt beskrivningen skall vara kort. Det funkar inte att de äldre abdikerar. De har också ett ansvar för att stå upp.  

Alienation
Inte så få äldre känner sig främmande i och för sin samtid vilket lätt kan utveckla sig till nog så stora problem. Man kan klä sig som en 30-åring och ha hårfärg som en 30-åring, man kan släta ut sina rynkor något så när men man kan inte lika lätt ändra alla de normer som man vuxit upp med och betingats till. Och man vill det kanske inte heller, för normerna och föreställningsvärldarna kan vara en avgörande del i ens personlighet och identitet.

Detta problem kan komma att öka i takt med att allt fler blir allt äldre. En berättigad fråga är hur många och hur omfattande djupgående normförändringar som en individ och en generation egentligen kan orka med under sin livstid. Här kommer det att behövas en stor ÖMSESIDIG RESPEKT: från vår sida en respekt för att de yngre inte gärna kan associera till något som de inte har någon erfarenhet av och från de yngres för att äldre människor talar och handlar utifrån helt andra perspektiv och att dessa också kan vara berikande för dem. Vi behöver med andra ord allt mer utvecklas till nyfikna kulturantropologer – på hemmaplan!     

Och så behöver vi veta mer om varandra. Sociologen Lars Tornstam har i en stor undersökning visat hur okunniga unga människor är om gamla människors livsförhållanden och hur de främst ser de gamla som beklagansvärda och isolerade. Samtidigt är det inte mycket som gamla människor vet om ungas livssituation. De vet exempelvis inte att ungas ensamhetskänslor är vanligare än gamlas. Och de vet inte heller att unga människors våld främst riktar sig mot andra unga människor, inte mot gamla.

För att nå bättre kunskaper om varandra behöver vi lyssna mycket mer över generationsgränser och undvika att engagera oss alltför ålderssegregerat. Andra aktörer som kan hjälpa till är forskningen, företagen, massmedia och politiken. Det kan bli viktigt, kanske avgörande, att ständigt få veta hur det är och låta detta utmana hur vi tror att det är. Ett exempel bland många är den undersökning av olika åldersgruppers hälsa som Apoteket presenterar kommande veckan (14/9, 2011). Jag återkommer till den här på bloggen.

Allt gott

Bodil

13 kommentarer på “09. Generationsrelationer

  1. Kloka tankar Bodil! Det behövs en debatt . Att unga har egendomliga föreställningar om äldre kan yttra sig i tex unga sjuksköterskestudenters attityder till gamla. Detta har lett till att två studenter skriver en kandidatuppsats på Göteborgs Universitet i ämnet och planerar att sedan skriva en debattartikel i tex Vårdfacket. Frågan är hur journalisterna, troligtvis omedvetet,bidrar till att ställa grupper i samhället mot varandra.
    Att det aldrig är försent att träna har jag upplevt som började jogga när jag var 64 och numera springer regelbundet och har sprungit lopp . Där möter jag enbart positiva leenden från yngre när man kämpar i spåret och sedan mår så oerhört bra . Magdalena

    • Hej, Magdalena!

      Ja, omvärldens föreställningar om oss är många och inte alltid så rättvisande. Men egentligen tror jag att vi först och främst bör ta fatt på våra egna föreställningar om oss själva – i dag är det på tok för många som försöker leva enligt en sorts pensionärsnorm som inte stämmer med de personligheter de är och de förmågor de har. Då känns omvärldens fördomar så kränkande – samtidigt som de liv de i praktiken lever ganska väl stämmer överens med fördomarnas.

      Omvärldens inställning till äldre kommer undan för undan att ändras (bl a exempelvis till VEM det är som är “äldre” när det nu liksom kommit till en generation till som lever samtidigt), men de viktigaste förändringarna kommer inte förrän vi själva visar vad vi förmår göra av de oerhörda möjligheter som vi har jämfört med tidigare generationer.

      Kul med ditt joggande. Jag själv springer också en del.

      Allt gott

      Bodil

      • Hej,

        detta med ålder är ganska märkligt.
        Nu vill jag inte vända diskussion på något sätt, men mitt område är “invandrare”. Och så är jag ju själv en. Diskussionen ska inte heller vara personlig, men jag vill ge ett litet exempel:

        Tänk en lärare i svenska som andraspråk, invandrad från ett annat land (=jag). Självklart har jag brytning. Jag ser inte ut som invandrare, jag ser ut som en vanlig svensk pensionär / tant. Men så fort jag öppnar munnen sjunker mitt status väldigt synligt: jag blir placerad i facket INVANDRARE / KVINNA / GAMMAL.

        Att försöka utträtta något hos myndigheterna får plötsligt nya dimensioner. Möta unga män på deras viktiga poster med “makt” att lösa problem blir en intressant upplevelse i självkännedom. Hade jag inte varit så “stark” som person, hade det antagligen påverkat mig väldigt negativt. Nu blir jag bara irriterad när de börjar tala sakta och tydligt och förklara, att jag har missuppfattat, när de helt klart har gjort något som är fel.
        Det är inte för att jag är överkänslig. Det är lika tydligt som att vara svart i Sydstaterna i USA.
        Förr trodde jag, att det var för att jag var invandrare. Sedan fattade jag, att det att jag är invandrarkvinna bidrar. Nu är jag en gammal (trots att jag inte betraktar mig som gammal, men det syns ju på mig) invandrarkvinna.

        Själv känner jag mig absolut inte som invandrare (jag har aldrig känt mig som invandrare under mina mer än 40 år i Sverige) eller gammal. Men de som inte känner mig ser på mig på detta viset.

        Tänk på alla gamla invandrare.
        De som aldrig har lärt sig så mycket svenska och de som har svensk akademisk utbildning.
        Hur blir det att åldras för dem? Blir man plötsligt “någon annan”? Är det lättare att komma från en kultur, där man tar hand om sina gamla och respekterar dem för deras ålder – och krocken med det svenska, där man ser på gamla på ett annat sätt?

        Trevlig dag

        Jitka

  2. Hej, Jitka – och Heja, Jitka!
    Det samtal som du startar här med ditt inlägg kan lika gärna bölja här under “09. Generationsrelationer” som det kunde gjort under “08. Olika åldrande i olika grupper”. Vi får väl se var vi hamnar.

    Visst är det så att ens ålderdom påverkas mycket av det tidigare livet, inklusive barndomen. I förgår träffade jag en man från Iran, en svensk medborgare som berättade om hur han nu hade bott i Sverige 1 år längre än han bott i Iran – och “därför” nu var “mest” svensk. Det blev ett spännande samtal som vi bara hann börja, ett samtal som handlade om huruvida alla år har samma vikt eller om de tidigaste åren påverkar oss så mycket mer än de senare att de tidiga alltid vinner identitetsmässigt.

    Du riktar nu intresset mot kvinnor som hittat en materiell fristad i Sverige men som utifrån existentiella förtecken kanske aldrig landat här. Hur förändras ens liv när fler och fler av ens årsringar utvecklats i en kultur som man inte varit hemmastadd i? Du har säkert mött många människor och människoöden som ger olika svar på den frågan. Självklart gör det skillnad om man studerat och varit med i samtal eller om man levt avskild från en stor del av det svenska samhället i övrigt. Men jag gissar att också andra faktorer spelar in. Människor från svensk glesbygd som levt hela sina yrkesliv i storstäder flyttar inte sällan “hem” när de pensioneras – “rotsuget” säger vi ibland. Hur är det att bli gammal om makten och krigen och andra omständigheter gör det omöjligt att söka sig hemåt när man blir gammal?

    Häromdagen fick jag en annan inblick via mina barnbarn. Jag hade lyssnat till “174-kören” (det finns barn av 174 nationaliteter i Malmö). Alla hade tröjor på sig på vilka det stod “Jag bor i Malmö”. När man ser och hör det så, utstrålar det mångkulturella en väldig rikedom, och jag ville veta om mina barnbarn någonsin tänkte ungefär att: “vi är väldigt rika som varje dag får träffa barn från så många ställen på jorden”. Jag började med att fråga hur många i vars och ens klass det fanns som kom från andra länder. Först svarade de “ingen”. Sedan satte de igång och diskuterade med varandra och med mig, och det visade sig att det var 5-7 i vars och ens klass, men – som de sa – “de pratar ju svenska”. Och därmed var det hela över för deras del; barn har ju förmånen att vara okomplicerade och inte alls behöva ord eller begrepp som som “mångkulturellt”, “integration”, mm. “I min klass är alla svenskar för de pratar ju svenska.” Färdigt.

    Allt gott

    Bodil

    • Hej igen,
      jag fortsätter här.
      Som sagt, jag har bott här nästan på dagen räknat i 43 år. I mitt eget land i 25 år. Alltså en ung vuxen när jag kom hit, men jag kunde inga “vuxna” saker, för jag hade inget behov att kunna dem. Jag hade ett jobb, vänner, fritidsaktiviteter och drömmar, deltog i eldiga diskussioner om rätt och fel så som man gjorde även i Östblocket på den tiden, var singel och min mamma tog hand om det som behövdes. Ett bekymmersfri liv (på sätt och vis) så att säga.
      Så jag har blivit vuxen här. I många år här funderade jag inte ens över om jag var tjeckiska eller svenska – vem bryr sig? Inte ens min omgivning brydde sig – jag lyckades snabbt smälta in på olika sätt, inte minst med språket. Hemma hos oss har vi talat engelska, svenska, tjeckiska och danska. Vi har utarbetat en blandning av traditioner från 3 olika länder, för min man var inte heller svensk. Mina vänner här är svenskar, tjeckiska vänner har jag i Prag. Med dem gör jag tjeckiska saker, som jag annars inte längre saknar här. Jag talar och skriver och läser mitt modersmål på hög nivå, förnyar ordförrådet kontinuerligt. På pappret blev jag svensk för ungefär hälften av min vistelsetid här. Det blev för krångligt att resa. Annars hade jag inte brytt mig. Jag har aldrig funderat över vad mina barn är förrän jag stod framför en grupp av vuxna invandrare på AmuGruppenAB, där jag undervisade i yrkessvenska och de undrade vad alla dessa uttryck innebar.
      Alltså jag, en kvinna, blev plötsligt en invandrarkvinna och mina barn andra generation invandrare, för att det är så samhället vill ha det.

      Fast ingen av oss känner så. Jag är helt enkelt svensk. När började jag känna mig svensk? Jag vet inte. En gång i tiden sa jag, att när mina barn blir vuxna och om jag då lever ensam, då flyttar jag “hem”. Men jag är hemma här. Det har jag varit i många många år. Jag vet hur man lever i Sverige, men jag vet inte längre hur man lever i mit “eget” land, för det är inte längre samma land där jag växte upp och lärde mig att vara människa. Jag har kommit på, att många saker i den tjeckiska mentaliteten inte motsvarar det som jag föredrar. Jag tycker om att vara svensk.

      Årsringarna finns kvar, men de har växt igenom de andra årsringar och jag blev formad till en individ, som jag inte skulle bli formad till, om jag hade levt någon annanstans. Jag har blivit berikad av alla möten med alla, som jag har haft tur att träffa och lära mig av. Detta hade jag aldrig haft möjlighet att uppleva i mitt eget land, för där hade jag en annan inriktning på livet – det fanns helt enkelt inga andra främmande kulturer att möta, så det hade jag inte ens kunnat drömma om. Jag vet hur man gör som svensk. Mina barn kan allt detta som gör en till en svensk. De är välutbildade akademiker och lever på svenska.

      För ett antal år hade jag en kurs i engelska. Jag har haft många, men denna gruppen glömmer jag aldrig. Det var äldre herrar (ja, de hade alla fyllt 50…, men jag var ung). De älskade kursen och mig. Inte för att de lärde sig någon engelska, men deras fruar var sjukliga och de hade en kväll i veckan i nästan 10 år för att regelbundet träffas och dricka kaffe med “sin dotter” och diskutera politik, Palme och världen, och jag lärde mig massor. Alla dessa gulliga svenska gubbar var övertygade socialdemokrater. Efter några år kom en något yngre man som ville lära sig engelska. Han nappade på diskussionen och började diskutera “nysvenskar”. Han hade bara negativa saker att ta upp. Mina gubbar tystnade och sneglade på mig. Jag frågade honom, hur många “nysvenskar” han kände personligen. Inga. En av gubbarna påpekade, att han visst kände en. Han hade inte ens lagt märke till, att jag inte var infödd.

      Så vem är jag? Är det viktigt att veta? För vem?

      Det är som dina barnbarn säger: Vem bryr sig? Varför behöva ord eller begrepp som som ”mångkulturellt”, ”integration”, och sedan lösa problem som de ofta framkallar. ”I min klass är alla svenskar för de pratar ju svenska.” Färdigt.

      God natt
      Jitka

  3. Hej, Jitka,

    Rakt upp och ner blir jag bara GLAD av din berättelse. Och det känns ända ner i tårna att den är uppriktig och att du är en människa som klarat att landa i dig själv. Du är liksom integrerad inuti! Och DET skall man ju bry sig om, för det gör livet så mycket större och bättre på alla sätt.

    Allt gott

    Bodil

    • Hej,

      nu umgas jag intensivt med mina barnbarn som växer upp i ett annat land. Landet, som man skulle kunna säga liknar Sverige pa alla sätt, barnen växer upp kulturellt likadant. Skulle man kunna säga. Eller tro.

      Jag har pa ett annat ställe skrivit om, att min familj är ateister. Själv är jag förstas döpt katolik, för sa gjorde man da jag var född – man slapp liksom inte, för da skulle man pekas ut.

      Tio ar senare var det tvärtom. Alla lotsades, att ingen nagonsin var döpt, ingen nagonsin gick i kyrkan. Oavsett om man fortfarande gick och deltog. Men det gjorde inte jag, och det var inte pga samhällskomplikationer, som man skulle raka ut för, utan för att jag kom pa, att alla dessa fina saker som man talade om höll man sig inte alls till.

      Sa mina barn är inte döpta, vi gick inte i den svenska kyrkan förutom pa skolavslutningar, vi gifte oss inte i kyrkan… Mina barn är inte uppfostrade i den pastadda radande kristna andan, men trots det har de blivit väldigt ordentliga vuxna.

      När jag flyttade till Sverige var inte religion nagot jag funderade över. Inga komplikationer angaende mitt liv förväntade jag mig. Pa sätt och vis slapp jag, för i Sverige kan man välja. Man kan raka ut för släktkomplikationer och maste sta pa sig, vilket inte alltid är sa enkelt.

      Nu bor ett av mina barn i ett annat land. Inte heller hon hade förväntat sig nagot av det slaget. Hennes sambo tycker likadant. Men inte hans familj, som är katoliker. Men de har klarat att sta pa sig, barnen är inte döpta och det gas inte i kyrkan här heller. Man är inte emot, man bryr sig helt enkelt inte.

      Men sa börjar ett barn skolan. Och i skolan har man en timme i veckan = religion. Inte religionshistoria, utan religion. Vad ska man välja i en ateistisk familj? Man kan ga katolsk, muslimsk, mer vet jag inte.

      Ja, sa väljer man farföräldrarnas religion. Timmen maste man ha. Man far betyg i det redan i ettan, som i alla andra ämnen.

      Och gissa hur reagerar mormor, när hon berömmer barnbarnet för fina betyg, förutom mindre fint betyg i religion. Pojken i ETTAN kunde inte rabbla ut alla delar av katolsk mässa!!!! Hur viktigt är DETTA för hans kommande liv?????

      Idag vid frukostbordet undrade mormor, vad de läser i religion i ar.

      St.Fransicus liv. I trean. Sedan sommarlovet.

      Mormor lärare tar sig i pannan. Hon har ingen aning om vem St.Franciscus är, och ända klarat sig fram till sin höga aldern. Hon hade under vecka tvingat barnbarnet att skriva en berättelse pa datorn, för han var hemma med ont i magen och hade trakigt. En egen berättelse har de aldrig inte skrivit tidigare (fram till trean). Men han kan St.Fransicus livshistoria… Som mormor inte har en aning om.

      Och nu grubblar mormor över, om det kommer att paverka hans liv i mormors alder. I sa fall hur det kommer att växa igenom alla hans arsringar. Kommer han att ta det med klacksparken och sluta bry sig när han själv far välja, eller …? Han blev rätt brydd, när han i sexarsaldern flög hem fran Sverige med mamma och pappa. Han letade efter Var gode Herren pa molnen de flög över, för det hade farmor sagt att han fanns pa. Och den gode Herren satt inte där….

      Jag som ickereligiös tycker självklart, att det är absolut onödigt att kunna biografi av nagra personer, som man betraktar som heliga av olika konstiga orsaker, om de nu har funnits. Det har inte ens med historia att göra. Men självklart tycker jag, att man maste uttrycka sig skriftligt pa nagorlunda hög niva.

      Sa jag bara undrar. Om han klarar att inte bli hjärntvättad… Av alla märkliga osynliga kulturella inflytande, som JAG betraktar som helt onödiga.

      Manga tankar.

      bekymrad mormor.

      • Ja, och den upprörda mormor har fyllt ord lite här och där i texten under skrivandet och inte tänkt pa, att det paverkar grammatik….

        Sa jag ber om ursäkt.

      • Hej,
        Det jag funderade mest över medan jag läste var hur fint det är att du får finnas DÄR, i vardagen, då och då med dina barnbarn.Sedan väcker du ju många berättigade tankar om kulturens och religionens inverkan. Tar jag in TIDEN och tidsandan där, så vet vi ju att människor har levt och tänkt och trott på så många OLIKA sätt – och kommer att fotsätta med det. Kanske kommer skriftspråket med tiden att tappa i betydelse när talspråket tar över allt mer, också i dokumenterad form. Och med religionerna är det som det är – själv har jag inga religiösa anlag, men det finns det många som har. Annars skulle inte religionerna ha den makt de har.

        Så här långt kan jag vara öppet tolerant – men det är klart att vi vill våra barnbarns bästa. Absolut. Och då slår det till, det där att de helst lite grand skall ha det som vi. Eller som Hasse Alfredsson sjöng
        “men man hoppas att barnen
        ändå får ett glas öl.”

        Allt gott

        Bodil

    • Hej,

      nu umgas jag intensivt med mina barnbarn som växer upp i ett annat land. Landet, som man skulle kunna säga liknar Sverige pa alla sätt, barnen växer upp kulturellt likadant. Skulle man kunna säga. Eller tro.

      Jag har pa ett annat ställe skrivit om, att min familj är ateister. Själv är jag förstas döpt katolik, för sa gjorde man da jag var född – man slapp liksom inte, för da skulle man pekas ut.

      Tio ar senare var det tvärtom. Alla lotsades, att ingen nagonsin var döpt, ingen nagonsin gick i kyrkan. Oavsett om man fortfarande gick och deltog. Men det gjorde inte jag, och det var inte pga samhällskomplikationer, som man skulle raka ut för, utan för att jag kom pa, att alla dessa fina saker som man talade om höll man sig inte alls till.

      Sa mina barn är inte döpta, vi gick inte i den svenska kyrkan förutom pa skolavslutningar, vi gifte oss inte i kyrkan… Mina barn är inte uppfostrade i den pastadda radande kristna andan, men trots det har de blivit väldigt ordentliga vuxna.

      När jag flyttade till Sverige var inte religion nagot jag funderade över. Inga komplikationer angaende mitt liv förväntade jag mig. Pa sätt och vis slapp jag, för i Sverige kan man välja. Man kan raka ut för släktkomplikationer och maste sta pa sig, vilket inte alltid är sa enkelt.

      Nu bor ett av mina barn i ett annat land. Inte heller hon hade förväntat sig nagot av det slaget. Hennes sambo tycker likadant. Men inte hans familj, som är katoliker. Men de har klarat att sta pa sig, barnen är inte döpta och det gas inte i kyrkan här heller. Man är inte emot, man bryr sig helt enkelt inte.

      Men sa börjar ett barn skolan. Och i skolan har man en timme i veckan = religion. Inte religionshistoria, utan religion. Vad ska man välja i en ateistisk familj? Man kan ga katolsk, muslimsk, mer vet jag inte.

      Ja, sa väljer man farföräldrarnas religion. Timmen maste man ha. Man far betyg i det redan i ettan, som i alla andra ämnen.

      Och gissa hur reagerar mormor, när hon berömmer barnbarnet för fina betyg, förutom mindre fint betyg i religion. Pojken i ETTAN kunde inte rabbla ut alla delar av katolsk mässa!!!! Hur viktigt är DETTA för hans kommande liv?????

      Idag vid frukostbordet undrade mormor, vad de läser i religion i ar.

      St.Fransicus liv. I trean. Sedan sommarlovet.

      Mormor lärare tar sig i pannan. Hon har ingen aning om vem St.Franciscus är, och ända klarat sig fram till sin höga alder. Hon hade under veckan tvingat barnbarnet att skriva en berättelse pa datorn, för han var hemma med ont i magen och hade trakigt. En egen berättelse har de aldrig skrivit tidigare (fram till trean). Men han kan St.Fransicus livshistoria… Som mormor inte har en aning om.

      Och nu grubblar mormor över, om det kommer att paverka hans liv i mormors alder. I sa fall hur det kommer att växa igenom alla hans arsringar. Kommer han att ta det med klackspark och sluta bry sig när han själv far välja, eller …? Han blev rätt brydd, när han i sexarsalder flög hem fran Sverige med mamma och pappa. Han letade efter Var gode Herre pa molnen de flög över, för det hade farmor sagt att han fanns pa. Och den gode Herren satt inte där….

      Jag som ickereligiös tycker självklart, att det är absolut onödigt att kunna biografi av nagra personer, som man betraktar som heliga av olika konstiga orsaker, om de nu har funnits. Det har inte ens med historia att göra. Men självklart tycker jag, att man maste kunna uttrycka sig skriftligt pa nagorlunda hög niva.

      Sa jag bara undrar. Om han klarar att inte bli hjärntvättad… Av alla märkliga osynliga kulturella inflytande, som JAG betraktar som helt onödiga.

      Manga tankar.

      bekymrad mormor.

  4. Vilken debatt!!
    Jag älskade verkligen texten. Den skulle säkert hjälpa mig i mitt gymnasietenta med tematg olika världar.
    Tack för era åsikter som ni skrev ner om hur ni upplever ert liv och den nya generationen!!:)
    Förresten, jag själv är invandrare och pratar väääldigt bra riks svenska utan nån brytning alls, men har aldrig någonsin känt mig som en svensk!

    Tack så hemskt mycket!
    Israa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.