08. Olika åldrande i olika grupper

Det är en stor skillnad mellan att gå in i ålderdomen tämligen frisk och att gå in i den med en livslång sjukdom eller funktionsnedsättning. Förr i världen blev den senare ålderdomen ofta betydligt kortare än den förra – om den ens kom till. Exempelvis dog ofta människor med traumatiska ryggmärgsskador (bruten nacke eller rygg) ofta kort efter olyckan utifrån bieffekter av skadan. Nu kan man klara det akuta, och nu har de en förväntad livslängd som är ungefär som den genomsnittliga. Men hur kommer då deras äldreliv att bli och vad kommer det att finnas för kompetens och attityder att möta och bemöta kombinationen sjukdom/funktionsnedsättning och åldrande?

Hur kommer man att kunna ta hand om reumatikers söndervärkta kroppar, när sjukdomen fått härja länge och när ålderns muskelsvaghet tar ut sin rätt? Jag har mött många frågor av den karaktären och kan bara säga att det är högt på tiden att de blir betänkta och besvarade. Chansen attså sker är rimligt stor eftersom dessa gruppers svårigheter är så synliga. Svårare är det med de osynliga funktionsnedsättningarna och jag tänker här exemplifiera dem med en: Aspergers syndrom. Inte för att vi sedan på bloggen bara skall samtala om den (jag blir mycket glad om vi får till stånd olika strängar under varje ”sida”) utan för att osynliga funktionsnedsättningar inte har så lätt att väcka förståelse. Ännu svårare kan det bli när de blandas med åldrandets effekter.

Gunilla Brattberg har nyss kommit med en bok ”Balansgång på slak lina – om att åldras med Autismspektrumtillstånd”, och jag väljer att här plocka ut lite av det jag skrivit i förordet till den boken:

Att vi människor föds med olika förutsättningar och sedan har olika möjligheter att utvecklas i våra olika miljöer gör det egentligen självklart att vi blir mer, inte mindre, olika vartefter som åren går. Visserligen är det ovanligt att äldre människor lever ut sin särart lika påtagligt som vad exempelvis tonåringarna gör. Men det speciella, det ”differently abled”, finns där hela tiden under ytan och pockar på att både få komma till sin rätt och bli respekterat.

En gång efterlyste jag en översättning till amerikanskans ”differently abled” som benämning på människor med olika funktionsnedsättningar. Jag fick då ett förslag som jag aldrig glömt: annorlunda färdiglagd. Smaka på det. Det är inte precis en översättning som kan användas rakt av i olika sammanhang men kanske kan den vara bra för att karakterisera oss äldre: vi är alla på väg att bli just ”annorlunda färdiglagda”.  

Den här boken handlar om människor med Aspergers syndrom. Också de blir gamla – och ibland mycket trötta. Vissa områden inom vilka en majoritet av oss klarar av att vara flexibla är för dem fastlåsta och icke förhandlingsbara. De berörda kan ha kämpat så för att hitta fram till sina livsstrategier som gör att bieffekterna av deras funktionshinder inte blir helt förlamande. Men om sedan en äldrevårds- och omsorgslogik och dito logistik längre fram blir mer styrande än det mödosamt självuppfunna kan hela existensen kantra. De viktigaste anpassningarna är här inte sängar, rullstolar och förband utan ett funktionellt bemötande och en omvärldsrespekt för annorlunda mänskliga profiler socialt, kommunikativt, rytm- och tidsmässigt. Liksom en respekt för vad som är lätt respektive svårt – för det är så olika för olika människor.   

Man kan förbereda sin ålderdom på många olika sätt (ekonomiskt, bostadsmässigt, intressemässigt, mm). Gunilla Brattberg väljer ett annat sätt: att med en bok exemplifiera och sprida kunskap om hur det kan vara att bli gammal med Aspergers syndrom. Själv tror jag att bokens tankeställare är viktiga både för de berörda själva, de professionella och alla oss andra runt omkring. Tidigare generationer har inte som vi haft chansen att begrunda aspergerkonsekvenser för den  åldrande människan – diagnosen och diagnosticeringar kom inte i allmänt bruk förrän på 1980- och 1990-talen. Då var det inledningsvis främst barn som berördes, medan endast ett fåtal vuxna fick sin diagnos.

De första av dem går nu in i pensionsåldern, och vi kommer alltså de närmaste åren att få vara med om ett antal förstagångshändelser. Som kommer att erbjuda genuina svårigheter och samtidigt möjligheter till stora genombrott.

Allt gott

Bodil

42 comments on “08. Olika åldrande i olika grupper
  1. Helmi Jönestam skriver:

    Hej Bodil!
    Vilket fantastiskt uttryck: annorlunda färdiglagd. Gunilla Brattbergs bok måste jag absolut läsa. Det första som kom för mig när jag läste din sida var några ord ur en sång – ”för jag är, en glad pensionär …” och ibland tänker jag att det är det man förväntar sig av oss. Att vara hurtiga, glada, sociala gamla. Inte krävande, inte individuella, absolut inte olika färdiglagda.

    Men det är vi. En del av oss gamla är sociala, vet precis hur vi ska hantera andra människor och tillvaron runt omkring oss och vill vara ute i samhället. Tar nya kontakter, är bra på att mingla, nästan var vi än befinner oss. Andra av oss har inte den förmågan, men vill ändå finnas och synas i samhället, utifrån den personlighet vi är. Omvärldsrespekt är ett ord som vi alla borde integrera i vårt medvetande. – Du skriver att det är mindre vanligt att gamla människor lever ut sin särart (till skillnad från ungdomarna). Ja, visst. Så länge samhällets, och många ungas och medelålders, syn på oss är att vi ska vara nöjda, glada, småhurtiga pensionärer blir det svårt att bejaka sin ”annorlunda färdiglagdhet”. Möter man ingen respekt för den, drar man sig hellre undan, går in i sin värld. Det är betydligt lättare att tala om sina fysiska funktionsnedsättningar som värk och sömnsvårigheter. Aspergers eller andra autismliknande syndrom – kan gamla verkligen lida av det? Är inte det ungdomsåkommor?

    Det behövs uppenbarligen forskning om de annorlunda färdiglagda. Och det är bara att hoppas, att när forskarvärlden blivit medveten om, att människor kommer att vara gamla i tjugofem år eller mer efter sin pensionering – ja, då kanske anslagen till denna forskning börjar komma. Så låt oss hålla det fantastiska uttrycket vid liv: annorlunda färdiglagd.
    Helmi Jönestam

  2. bodil skriver:

    Hej,

    Jag fick översättningen av en man med egna svåra funktionsnedsättningar – Stefan Blom hette han. Han var den ENDE som hörsammade min önskan från scenen om att få hjälp med översättningen av ”differently abled”. Sent på kvällen efter konferensträffen kom han med sin rullstol och sin bokstavspekartavla och ville prata med mig. Det tog låååååång tid innan jag förstod att det var översättningen han ville ge mig – jag visste ju inte vad han vill samtala med mig om och hade därför lite svårt att associera rätt. Det var inte svårt alls att förstå det första ordet, ”annorlunda”. Men att förstå ”färdiglagd” och att till sist fatta ”aha, det är ”differently abled”” som han ger mig en svensk synonym till – det tog sin lilla tid.

    Men BRA är det. Stefan och jag hade kontakt då och då i många år. Läs gärna mer om sökande efter ord i boken ”Ge oss bara redskapen”, finns på nätet på http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/geoss/ , kapitel 1.

    Allt gott

    Bodil

  3. Petra skriver:

    Hej Bodil!
    Jag har följt din blogg en längre tid, även om jag inte gått in för att kommentera. Den är så full av intressanta inlägg och kommentarer och ger mig ofta nya tankar. Och så i fredags kom en så stark tanke (eller kanske upplevelse) att jag nästan inte visste hur jag skulle hantera den. Därför skriver jag.

    Jag sjunger i en fantastisk kör. Även om vi alla fyllt minst 65 och flera närmar sig 80 så låter det väldigt bra om oss och vi är ganska efterfrågade. Ofta sjunger vi på äldreboende och det gjorde vi i fredags. Som många gånger tidigare stod vi på en scen och nedanför oss kryllade det av rullstolar och rullatorer. När vi sedan sjöng somnade en kvinna alldeles nedanför oss. Efteråt blev vi bjudna att sitta med bland åhörarna och dricka kaffe och jag satt kring ett runt bord och pratade med två kvinnor. När jag tittade mig omkring slog det mig att skaran som lyssnat på oss, i ansiktena just inte såg så väldigt mycket äldre ut än vår skara uppe på podiet. Och ändå kändes det som om det var nästan som en generation mellan oss.

    Lever inte den generation du och jag tillhör i ett slags övergångstid? Jag tänker att vi tillhör en generation som är nästan tudelad. Vi har i den väldigt friska människor, som de flesta i min kör. Vi har fortsatt arbeta på flera olika sätt, vi kan det där med datorer och vi rör oss lätt bland de unga. Kanske har just vi varit gynnade av livet, sluppit de hårdaste värven.

    Jag vet inte vilken grupp som är störst i samhället, men jag tror att det är mycket lätt att köra över den grupp som inte syns och hörs, på samma sätt som vi, som har kraften kvar. IT-utvecklingen har till exempel fått postkontor att slå igen och det kanske bara är en tidsfråga innan de flesta bokningar och beställningar ska ske över nätet. På ett helt annat ställe i bloggen ifrågasätter du – så riktigt – om det verkligen är de unga och medelålders som ska bestämma över de gamla. Varför frågar man inte oftare vad de som är föremål för samhällets omsorg själva vill? Allt de vill kanske vi inte har råd med, men det vi har råd med, borde användas till sådant som önskas av mottagarna, inte till sådant som någon i beslutsställning funnit bekvämt.

    Att jag skriver så långt om det här, beror på att jag blev lite rädd för mig själv när jag stod och sjöng däruppe. Det kom ett slags VI och DE-tänkande över mig och jag blev oroad. Vår generation lever nog i en övergångstid. Nästa generations gamla kommer att kunna använda och glädjas över datorerna och kanske orkar de mera rent fysiskt. Men idag har vi båda grupperna att tänka på, ta hänsyn till, diskutera om. Vi vill att samhället ska ta tillvara på pigga 40-talister men vi måste också se till att även de med mindre ork får ett människovärdigt liv.
    Petra

    • bodil skriver:

      Välkommen in i samtalet, Petra!

      Redan ditt inlägg rymmer så oerhört mycket. En del av de åhörare som kanske inte var äldre än kören men som ändå bodde på äldreboendet hade troligen stora svårigheter att klara sig på egen hand och behövde just därför sitt boende. Och sina hjälpmedel. Jag förstår din dubbelexponering när du å ena sidan kunde se att du nästan satt bland jämngamla, å den andra tyckte att det var en hel generation emellan er. Det går inte att ”förklara”, men jag kan ge dig ett annat exempel som du kanske kan luta dig mot. När en ytterligt vital man i chefsposition efter en höftledsoperation blev tvungen att gå med käpp en längre tid, förändrades omvärldens bild av honom på ett sätt som han själv kunde märka och som gick in i hans självbild. Från att ha varit en medelålders man verkligen i ”sina bästa år”, sågs han plötsligt som en ”farbror”. Vi har så lätt att blanda ihop oförmågor med ålder.

      Ja, jag vet att det finns många äldre (i gruppen 80 – 100) och också många i gruppen 65 – 80 som behöver MYCKET hjälp men inte syns och hörs så mycket. De förtjänar all möjlig uppmärksamhet och uppbackning, mänskligt, socialt och ekonomiskt. Samtidigt vore det förödande om det fick ställa sig i vägen för att 40-talister kan och bör uppmuntras att bidra – våra insatser kan bl a göra nytta just för de äldre som är mer utsatta. Ert körsångande på äldreboendet var ett exempel på hur man kan hjälpa till. Ett annat kan gå över skattsedeln – den som arbetar och betalar skatt tillför samtidigt resurser som kan användas för äldre som behöver stöd.

      Så fint att du var observant på ”vi” och ”de” – det är en naturlig mänsklig sorteringsmekanism, den är alltså inte ond i sig – men den kan bli det. Särskilt om det förknippas med ett maktövertag (jämför den bedömningsdiskussion som pågår parallellt på den här bloggen).

      Allt gott

      Bodil

      Allt gott

      Bodil

  4. marita skriver:

    Petras observerande av ”vi” och ”dom”var intressant, det bidrog till nya tankar: Skillnaden mellan t.ex. akademiker och andra är också viktigt att ta i beaktande. Här tror jag att ALLA, oavsett bakgrund, skolor,yrkesliv och förmåga att uttrycka sig, men som ändå har ett helt livs erfarenheter att dela med sig av ger en intressantare bredd på helheten……?

    • bodil skriver:

      Hej, Marita,

      Självklart är det så. Historiskt har kungarnas historia blev den officiella, för det var nästan bara den som var dokumenterad. Även om vår samtids historiker letar källmaterial på annat sätt och försöker förstå det förflutna för många olika grupper, är det fortfarande problematiskt att hitta tillräckligt bra källmaterial om alla olika grupper i en svunnen tid.

      I dag behöver inte de begränsningarna råda. De flesta har fått en rimligt bra skolgång, kan själva uttrycka sina erfarenheter och också ge dem en helt annan spridning än som var möjligt bara för tio år sedan.

      Allt gott

      Bodil

  5. marita skriver:

    Hej, Bodil,
    har erfarenheter inom mig, som jag inte vill går förlorad.Min farmor och mormor blev ensamstående tidigt. farmor blev lämnad av farfar när de 2 barnen var små. då fanns inga barnbidrag el. underhållsbidrag, så hon försörjde sig på olika sätt. Mormor blev änka tidigt,också utan bidrag och 3 barn.Skulle vilja skriva en bok om hur det påverkade vår historia då och nu.Mormor berättade:”morfar som jobbade på järnvägen blev arbetslös på vintern vid snö. det fanns ingen a-kassa, så han måste söka tillfälliga jobb.För att orka söka dessa jobb måste han äta FÖRST,alltså före mormor och de 3 barnen. Mormor berättade att han grät när han åt”.DET ÄR JU INTE LÄNGE SEDAN……… naturligtvis blir vi påverkade av dessa muntliga berättelser på olika sätt, även som pensionär.

    M.v.h Marita

  6. Bodil Jönsson skriver:

    Ja, berättelser behövs. Utan dem har varken fantasierna eller nutidshändelserna några proportioner. I vår samtid har vi nu som en av de stora marorna inför vintern att isen skall göra att vare sig Banverket eller SJ kan transportera oss med minutprecision, timprecision eller ens dygnsprecision. Och det ÄR en katastrof i våra sekundbaserade förväntningar, men det var som du skriver en helt annan katastrof för din morfar och därmed för hans fru och barn.

    Allt gott

    Bodil

  7. Jitka skriver:

    Hej,

    när min mamma gick bort,skrev jag ner det, som jag mindes från min barndom om henne, och det hon hade berättat för mig sig och sin barndom. Scannade in bilder på henne. Mina barn fick själva skriva ner sina minnen av henne, jag scannade bilderna på dem med henne i olika situationer och gjorde en bok till vart och ett av dem. Vi ordnade själva en minnesceremoni, där vi läste för varandra och mindes henne.

    Och då förstod jag plötsligt, att de inte visste varför jag kom hit och hur det var att börja ett nytt liv och hur jag blivit den jag är och de känner. Så detta skulle jag göra redan nu om mig själv. Deras dagböcker skrev jag för dem sedan de var födda tills de började skriva egna, nu skriver de för sina barn. Så vi kommer att ha ”krönika” och det blir kanske roligt att hitta likheter här och där.

    Kreativ berättelse.

    Ha det bra
    Jitka

  8. bodil skriver:

    Hej Jitka,

    Berättelser från dem vi tror känner oss fyller så många funktioner: de kan vitalisera minnen som på något sätt redan fanns där men som var slumrande, och de kan bekräfta vilket kan vara väldigt skönt. Därtill kan de ÖVERRASKA – tänk att hon upplevde det så, ”samma” händelse tolkade ju jag som… Och ibland överraskas man av det som andra berättar men som man själv överhuvudtaget inte kommer ihåg. Det är inte bara minnet som fallerar – ibland märkte man det inte ens då.

    Ja, livet blir så mycket rikare genom berättelser. Och det gäller förstås också de skönlitterära. Jag har bakom mig en period med lite för mycket bilkörning men denna gång var den inte bara uthärdlig utan något som jag såg fram emot. Jag lyssnade nämligen på en gamma bok av Majgull Axelsson, ”Slumpvandring”, och det var en sådan upplevelse att det nästan var synd när jag var framme… Och roligt att sedan efter ett tag sätta mig i bilen igen och fortsatt låta mig sugas in i berättelsen.

    Allt gott

    Bodil

  9. marita skriver:

    Tack Jitka, för ett bra förslag.
    NU skulle jag klara detta. Efter att ha läst in studenten på Komvux som vuxen,läst på högskolan mm. jobbat med ett intellektuellt yrke i 10 år. FÖRR skulle jag inte klarat det efter 7-årig folkskola och 4-årig yrkes utbildning med många år av praktiskt arbete.Ibland har jag tänkt:”orkar inte lära mig nytt igen”, men inser att hela livet är en lång skola. tror att jag börjar med släktforskning……
    m.v.h Marita

    • Jitka skriver:

      Hej, Marita,

      du skulle säkert klarat det även innan.

      Min mamma började skriva sina minnen, och hon hade bara grundskolan. Men tyvärr försvann allt med flytten som jag beskriver på ett annat ställe.

      Man klarar allt, bara man kommer på det.

      Jag skulle också vilja släktforska, tänk, att veta mer var och vem man kommer ifrån.
      Jag hittade en liten gammal sliten psalmbok i min mammas saker. Den hade jag aldrig sett medan jag bodde ”hemma”. I den står en del namn och årtal från 18-hundratalet, på folk jag aldrig hört om.

      Och man har ingen att fråga, för man är ju äldst.
      Varför frågar man inte medan man kan?

      Det är jätte bra att många som skriver här skriver om sina liv. Tänk så roligt och intressant – inte bera för deras barn och barnbarn!

      Hälsningar
      Jitka

  10. bodil skriver:

    Så bra, så bra.

    Livet är verkligen något som bara håller på och håller på och dessbättre inte blir färdigt.

    Allt gott

    Bodil

  11. marita skriver:

    Hej,Jitka
    det har jag ochså undrat, så jag har sagt till mina barn att fråga mycket.

    m.v.h Marita

  12. marita skriver:

    Hej, Bodil,
    Olika åldrande i olika grupper, kan innehålla så många tanketrådar. En sak som jag tänkt mycket på under mina år med nya svenskar och som fått mig att reagera starkt är: Det tycks som om de flesta är så starka i jämförelse med oss ”gamla svenskar” , både i sin övertygelse, sina åsikter om det mesta, om hur samhället ska utformas mm. Medan vi svenskar ”velar”, dvs. att vi undersöker alla alternativ innan vår åsikt är klar.(utan politiska eller värderande aspekter).Lite hårddraget verkar det som diktaturer skapar starka människor, och demokratier skapar svaga människor. vi ska ju alla åldras tillsammans som likvärdiga människor och detta kan skapa vissa problem, så det vore intressant att höra fler synpunkter…….
    mvh Marita

    • Jitka skriver:

      Hej, Marita,

      vi ”nya” svenskar är ett urval av folk fran vara länder. Det är inte vem som helst som klarar resan. Som klarar att bryta upp. Som klarar att lämna. Som vagar.

      Precis som USA invanare är folk, med generna fran de starkaste, som vagade och klarade sig.

      Kvar i landet är de ”vanliga”, likadana, som du betraktar svenskar som ”vi svenskar”. Du kanske inte känner sa manga svenskar, som hade gjort och skulle göra samma sak som dessa invandrare – det är exakt samma sort. Kanske skulle du inte ens tycka om att umgas med dem.

      Sedan det här med att möta folk fran andra länder, som vagar uttrycka sin asikt.
      En orsak är samma som ovan – en del (langt i fran alla) är folk, som är vana att uttrycka sin asikt. Som vagar och riskerar. Som vet, hur man gör. Som star för sin asikt och kan försvara den.

      Som sagt, langt ifran alla.

      Sedan till bada grupper hör de, som inte kan sa mycket svenska, att de klarar dessa diplomatiska nyanser, da man kan säga vad man vill och trots det later det trevligt och väluppfostrat.

      Sedan är det kulturella skillnader – dit hör jag. Jag vet exakt, hur jag ska uttrycka mina asikter sa att det inte stöter emot svenskt sätt att diskutera. Det använder jag som oftast. Men jag har inga problem att klart och rakt pa sakt pa ett gangbart sätt säga, vad jag vill saga. Da kör jag med mitt invandrarskap: ingen förväntar sig ända att jag ska vara ”svensk”. Jag kallar det ”svensk fasad”. När det verkligen gäller, ramlar den svenska putsen av mig och jag blir som jag egentligen är.

      Uttrycken ”kanske”, ”lite grann” mm mm, inbakade i meningarna, som betyder DU SKA OMEDELBART BUMS tolkas ordagrant av folk, som inte uttrycker sig pa detta viset. Och de använder dem inte heller – jag själv har efter snart ett halvt sekel i Sverige stora problem med dem.

      Nu är det faktiskt sa, att den yngre svenska generation är mer som jag. De tar det. problem uppstar, när jag möter folk i min alder, som är vana att diskutera pa ett ”svenskt” sätt.

      DISKUTERA pa tjeckiska, som pa manga sprak, betyder att automatiskt anta MOTSATT punkt och närma sig i asikter. Försvara sina, men inte lämna dem. Sta för vad man tycker. Trots att man kanske star närmare, än det later – annars finns det ju inget att diskutera.

      Pa svenska betyder det ATT TILL VARJE PRIS HALLA SAMS. Man byter asikter, som inte stör. Som inte skiljer sa mycket att man riskerar att bli osams.

      När man utgar ifran dessa punkter, behöver man inte leta efter sa manga skillnader mellan folk.

      Sedan är det kulturella skillnader. I vissa kulturer utgar man ifran, att kvinnan ska vara tyst. Eller hon vagar inte yttra sig, för hon har egentligen inte mycket att komma med – kulturen tillater inte att hon skaffar sig nagon kunskap. Eller aldern. Är man ung far man bara inte yttra sig bland äldre. Da later det sa att man inte är modig nog att ha en asikt. Och självklar – varierar fran land till land, stad till landet, osv.

      Man lägger märke till dem, som är mest högljudda. Männen. De hörs. Sa drar man en slutsats om ”dem”=folk – alla.

      Jitka

  13. marita skriver:

    Ja, Jitka,
    Allt du säger här ,har jag hört förut i mina grupper,och jag tror att den yngre generationen har mer realistisk syn på detta, eftersom de har gått i skolan och umgåtts på ett mer NÄRA sätt. Men det var mer en fråga,om hur denna olikhet bland oss äldre påverkas av skillnaderna, jag menade………
    mvh Marita

    • Jitka skriver:

      Hej, Marita,

      vad menar du med mer realistisk syn?

      *************************************

      Invandrarungdomar, som gar i den svenska skolan, umgas med svenska ungdomar i skolan och pa sportarena. Enormt manga av dem har aldrig varit i ett svenkst hem, trots att de är födda här. De umgas med varandra, oavsett nationalitet.

      Jitka

    • Jitka skriver:

      Det beror pa, var man kommer ifran. Där man är en del av familjen oavsett alder (jag är lite trött pa ordet KULTUR), är man en del av familjen även när man är gammal. Man kommer inte att paverkas av var man bor eller hur man gör i det landet.

      Sa aldras man ocksa pa olika sätt beroende pa var man kommer ifran. Man VET och HAR sin plats i familjen. Man har inget behov att kämpa och fixa. MINA tar hand om mig, oavsett vilken regering och politik vi har. ”JAG” är likvärdig ”MINA”. Eftersom ”JAG” ända aldrig har varit likvärdig de andra.

      Jitka

  14. marita skriver:

    När du sa ”den svenska putsen”, kom jag att tänka på Herman Lindkvist:uttalande i veckan(som utrikesreporter). Att i krig skulle vår polityr av kultur och civilisation,som är tunn,lätt skrapas av.Hämska tanke om hur människan är ”funtad”……
    mvh. Marita

    • bodil skriver:

      Hej, Marita,
      Jag har också uttryckt mig så och skrivit så. Tror mig veta ganska så mycket om hur långt den s k Medel-Svensson kan tänka sig åt olika håll – men med förbehållet att allt jag ”vet”, det gäller bara i fredstid. I krig och vid undantagstillstånd kommer andra sidor fram.

      Allt gott

      Bodil

  15. marita skriver:

    Och Jitka, När du sa ”den svenska putsen”, kom jag att tänka på Herman Lindkvist:uttalande i veckan(som utrikesreporter). Att i krig skulle vår polityr av kultur och civilisation,som är tunn,lätt skrapas av.Hämska tanke om hur människan är ”funtad”……
    mvh. Marita

    • Jitka skriver:

      Hej, Marita,

      Han har rätt. Man är sig alltid närmast. Sedan är man hjärntvättad pa olika sätt.

      När jag talade om den ”svenska putsen”, menade jag nagot annat. Att om man vill vara med, maste man anpassa sig. det är vad ”svenskarna/ folk i manga invandrartäta länder” alltid tar upp, när man diskuterar invandrare. Man menar da, att man ska integreras, men egentligen ska man assimileras, och de sa, att man försvinner som bärare av den utländska kulturen, annars räcker det aldrig. Vilket är förstas omöjligt. Ska man assimileras, maste man veta hur. Vilket man egentligen aldrig far reda pa, far man har inte tillgang till sa enormt mycket svenskt – man ser det, som ligger närmast, som man är tillaten att se. Man blir helt enkelt inte insläppt.

      Och även om man vet hur, sa det understa laget, hur man är uppfostrad i sin egen kultur (och det trots att man är den andra eller tredje generation invandrare, som det sa fint heter, sa är man fortfarande uppfostrad i en annan kultur), det lyser igenom. Passar inte. Är inte godkänt.

      Sa jag har lärt mig en massa saker. En sak är, att oavsett vad jag gör och hur jag gör det, sa far jag ofta antydan ”du gör det, för att du är invandrare”. Att det kan finnas nagot annt, t.ex. omständigheter, da en svensk handlar exakt likadant, spelar ingen roll. Den här känslan hade jag faktiskt aldrig, när jag levde i ett annat land.

      En annan sak är, att da tycker jag, att jag i sa fall kan göra exakt sa, som jag anser är rätt PA MITT SÄTT. Den svenska putsen ramlar av. Jag säger saker, som jag tycker. Jag har inget behov att vara ”sams”. Pa mitt sprak finns inte ens detta ord, och det finns inte pa manga andra. Det innebär förstas inte alls, att vi jämt grälar och skriker, utan att vi löser saker lika bra pa ett annat sätt. Spraket är anpassat till det och folk blir inte stötta, för man VET. Vilket blir problem, när man ska tala ett annats sprak, för där har man inte den känslan – varken HUR man ska säga det sa att t.ex. en svensk blir nöjd och betraktar det sa att ”vi är sams”, utan att en svensk tolkar det sa som det är sagt, ordagrant. Precis som en invandrare tolkar det, som en svensk säger, ordagrant. För man kan inte annat.
      Sa när jag säger, att jag inte har nagot behov att vara sams, innebär det absolut inte att jag söker dispyter och gräl, utan att när jag diskuterar, diskuterar jag för att komma fram till nagot gemensamt, inte utga ifran det. Även om jag haller med den andra part i det mesta, sa börjar jag med det, som jag inte haller med om. Sa gör man pa tjeckiska. Och manga andra sprak.
      När jag inte bryr mig om temat till diskussionen, haller putsen kvar. När jag tycker, att just att vara med är viktigast, haller putsen kvar. När det gäller att komma fram till nagot viktigt, är putsen oväsentlig.

      Fast detta behöver man inte kalla ”svensk puts”, utan ”socialputs”. Jag kallar det sa, för att ”socialputs” pa tjeckiska täcker inte exakt samma som pa svenska. Vilket man kan säga om alla sprak och kulturer.

      Jitka

      • bodil skriver:

        Hej,

        Detta som du säger om möjligheten att göra saker PÅ DITT SÄTT kan faktiskt ge dig större friheter och bättre förutsättningar än andra har. Själv har jag i många år som fysiker ofta varit den ENDA kvinnan i gemenskapen. Efteråt har jag tänkt att en man med samma bevekelsegrunder som mina och samma läggning hade haft MYCKET svårare att bli åtminstone rimligt accepterad än vad jag hade. Jag var ju redan så annorlunda att om jag flippade ut lite till, gjorde det inte så mycket.

        Men balansgången kan vara subtil; man får passa sig så att man inte blir clown.

        Allt gott

        Bodi

        • Jitka skriver:

          Hej, Bodil,

          jag haller absolut med dig i allt. Sa är det pa alla omraden, där man pa nagot sätt avviker. Man kan vända det till förman bade för sig själv och för gruppen, om man är känslig för det subtila. Jag har haft mycket nytta av det, och min omgivning med.

          Med ”det känsliga tappandet av putsen” kan man ju höra till bada lager och genomföra nagot eget, nytt. Den andra sidan förväntar sig ofta att man ska komma med nagot annat. Ibland är de beredda att kämpa emot, ibland tar de tacksamt emot möjligheten att halla sig till det gamla. Eller att man löser nagot som de inte har möjlighet att lösa – t.ex. att man pa annat sätt hör till nagon annanstans. Som du som kvinna, eller ung, eller som jag som invandrare, eller kvinna, eller invandrarkvinna, eller pa senare ar äldre än de flesta.

          Just genom att man hela tiden är utsatt för detta annorlundaskap filar man finkänslighet och det ”attonde sinne” (som jag kallar det) för hur langt far man ga. Och lär sig, pa vilket sätt man kan ga fram sa att man inte stöter sig hela tiden över allt och med alla och far fler problem.

          Ganska ofta funkar det. Min chef pa Amu vände blicken till mig pa konferenser när hon ville genomför nagot nytt. Hon visste att jag inte hade problem att säga pa ett diplomatiskt sätt, om det var korkat just där hon ville genomföra det, men skulle eventuellt funka nagon annanstans. Mina kollegor vände blickarna mot mig, när de hade problem med sina vuxna elever /män i sina grupper. Jag var ju en av dem=bada lager. I mamma aldern. Och jag skulle inte göra nagot för att förstöra för mina kollegor, men kunde fa männen att första, VARFÖR man maste.

          Samma med tonarselever. Jag var även här en av dem. Vi kallade oss ”blattegrupp” – men ve den svensk som skulle säga det högt. Sa om det var brak pa skolan mellan dessa tva parter, sa tog jag hand om blattarna. De visste att jag… Och berättade allt och försökte inte ljuga (det tog ganska lang tid att komma till den förtroendepunkten, men sedan ”ärvdes” det. Som jag sedan kunde förklara för rektorn. För jag satt inte med killarna och talade dem till rätta med ”du skulle kanske tänka lite granna pa…”. Jag lyssnade, förklarade varför, och sedan gav ”order”.

          MITT sätt, som inte är gangbar i den svenska skolan, för man ska lyssna och prata och fa eleven att inse. Men det gjorde jag ju. Pa mitt sätt. De ville höra order. Vilket absolut inte funkar pa svenska elever, far da kommer taggarna utat. Bade de och deras föräldrar.

          Sa vi blattarna höll sams. Vi visste var vi hade varandra och hur man gör för att lösa problem. Det var vart sätt. Det fungerade inte med de andra, precis som det oftast inte funkar med invandrarna och svensklärarna. Problemet är, att oavsett regler kan/far en svensk inte göra pa mitt sätt, för han är ju svensk.

          Jitka
          som fortsätter lite till

          • Jitka skriver:

            Lite OFF, men detta gäller ju högt upp i aldrarna. När man aldras, sa är man ju van att göra pa SITT SÄTT. Det är inte bara maten pa hemmet, hur man sitter och samtalar, vad man deltar i och varför, osv osv – det är ALLT. Hur yngre beter sig mot ”mig”, hur man visar respekt mot äldre, hur man blir tvättad och av vem, hur man blir matad och av vem….

            Att anställa medelalders invandrarkvinnor pa alderdomshemmen, trots att de har sprakbrister, kan ha manga fördelar, även om det inte bor nagra invandrare pa hemmet. Men inte alltid. De gör ju ocksa pa sitt sätt, men manga gamla har problem med att höra /första =problem. Eller fördomar. Rädslan för det okända. Annat.

            Att anställa yngre tjejer kan vara bra pa ett annat sätt – de kan ju svenska. De har gat Barn och fritid.
            Men de kanske saknar denna vardnaden mot alderdomen och hur man gör med gamla i andra länder. För det syns ju inte pa en. Eller ska man ha segregerade alderdomshem? Där de gamla kanske trivs bättre, för de kan leva pa sitt sätt, tryggt.

            Nu gäller det inte mig, för jag är ju svensk och jag ska inte behöva bo där för jag ska ju vara frisk och sedan falla ner och dö, men alla de gamla, som familjen inte kan ta hand om. De kan ju inte detta svenska, och äta bruna bönor med fläsk när man inte ens visste att man kan tillaga dem med SIRAP (!!!!!) och nu kan man bara inte svälja det…. Och fläsk…..

            Nej, man far göra lite nytta och tänka ungt.

            Hälsningar
            Jitka

          • bodil skriver:

            Hej, Jitka.
            Jag känner en man som var föreståndare för ett gruppboende för människor med utvecklingsstörning. När någon ny skulle anställas, hjälpte honom en av de boende i själva ”intervjun” genom att hon bad adepten att hon/han skulle hjälpa henne att duscha. Blev det tummen upp från hennes sida efteråt, ledde det ofta till en anställning. För det är mycket som vi avslöjar inför varandra i de situationer där inte det talade språket fäller utslaget.

            Men visst är också det viktigt. Och om man som gammal känner sig osäker och har svårt att höra och därför också svårt att förstå, blir det tveklöst en STOR extrasvårighet med tonårsslang eller en alltför bruten svenska. Fast det kan övervinnas om båda parter anstränger sig. Det finns en människa på denna jorden som ibland säger ”det VILL låta sig göras”. Och när den viljan finns, kan den försätta inte bara berg utan också andra svårigheter.

            Allt gott

            Bodil

          • Jitka skriver:

            Jag har en kurs för invandrarföräldrar en gang i veckan, där vi talar om allt möjligt, bla om barnuppfostran och skolan. Och hur man använder alla dessa nymodigheter med skolkoll och skolkontakt pa Fronter. Och hur man använder dator för att börja med. Och hur man söker jobb, för ingen av dem har nagot. Eller haft.

            I varas mot slutet av terminen, när kursen skulle vara helt över för alltid, skrev vi CV och jobbansökan och kopplade upp oss pa Internet sa att alla far jobberbjudande hem.

            Sa märkte jag, att Aldreboende i byn sökte sommarvikarie. Jag gav förslag till en av mödrarna, en philippinska. Hon vagade inte ga dit och prata. Men vi skickade mail i alla fall, hon blev uppringd och ombedd att komma till Intervju. Hela sommaren hade hon fullt med timmar.

            I september kom hon med tartan och stralade: Hon blev fastanställd. Hon hade lärt sig MASSOR med svenska – i byn bor bara svenskar, inga invandrare (om man inte räknar mig…). De gamla älskar henne (jag har träffat förestandaren som hade sett mitt namn som referens pa ansökan, men aldrig ringt), för hon är omtänksam, artig, snäll, blablabla.

            Kursen blev förlängd. Hennes vänninor följde med (de tror nog att jag skaffar jobb till den med…)

            Sa kan det ga.

            Jitka

          • bodil skriver:

            Fast, fast, fast: JAG är ju ”svensk”, jättesvensk. Och jag har varit med i inte så få situationer där jag faktiskt LYTT ORDER, efter det att jag fattat varför… Men jag tror ändå att jag förstår ditt huvudbudskap och att det kan rymma många poänger. Bl a detta att så få lärare OCH så få ledare är tydliga i sin återkoppling. Jag tror nu inte att tydlighet bara handlar om att ge order; det kan vara så mycket annat. Men det gäller ju att själv veta vad man menar.

            En helt annan sak som jag tänker på när jag läser vad du har skrivit: det finns gott om forskningsgenombrott som uppkommit just genom att den berörde forskaren INTE förstått och därför varit tvungen att tänka själv, ibland i alldeles egna banor. Något sådant kan förstås också uppkomma genom att man har en annan bakgrund, geografiskt eller kulturellt.

            Allt gott

            Bodil

  16. marita skriver:

    Hej, Jitka,
    Jag tänkte mer på den tid, då vi sitter sida vid sida vid matbordet, på äldreboendet.
    Därför tror jag, JUST NU, är det bra att diskutera och förbereda oss på, EVENTUELLA svårigheter som det kan bli med våra olikheter.
    I fråga om ungdomar så är mina erfarenheter, av mina vänners ( Iran och Chile) barn,
    att de har många nära vänner bland ”svenskar”.
    Mvh Marita

    • Jitka skriver:

      Hej, Marita,

      du behöver inte oroa dig i förväg. För OM jag kommer till äldreboendet, sa är jag en vresig senil gumma, som bara pratar tjeckiska. Sa det blir inga svarigheter med olikheter. Blir jag inte senil, sa traskar jag i dimman i skogen och hugger ved i hundraarsaldern.

      Fast man kan ju bli pakörd pa övergangsställe. Även utan rullatorn. Sa vill du sitta vid nagot matbord med mig maste det bli hemma hos mig.

      Ang ungdomar – beror pa vad man betraktar som ”vänner” och om man även umgas hemma hos. Jag känner faktiskt bara nagra fa av flera hundra, som jag har träffat, som vet, hur svenskarna har det hemma. Hoppas att det blir fler och fler.

      Ha det sa bra i svensk dimma.

      Jitka

  17. marita skriver:

    Hej, Jitka,
    Kul, vi syns vid matbordet, när vi är 2 senila tanter. 🙂
    din erfarenhet är lika sann som min. Men den är tragisk så till vida, att inte fler har varit inbjudna i svenska hem. Och jag har hört detta hos fler………….
    Trevlig Helg! Nu blir jag upptagen av bror och barn framöver.
    mvh Marita

  18. marita skriver:

    Och Jitka, ibland tänker jag, att mellan oss som jobbat med människor med invandrarproblematik och krigstrauman,så har vi dessa symtom också, (inte lika allvarlig naturligtvis……men ändå…)Så mycket känslor och engagemang, bakom vårt agerande??
    DS

  19. marita skriver:

    hej Bodil,
    jag vet inte om du vill ha detta budskap på din blogg, men p.g.a. ovanstående diskussion så känns det viktigt att sprida ”Uppdrag Granskning”:s budskap ang.Breivik, att historien upprepar sig, hatets fula ansikte…..mm.GÅ IN OCH TITTA PÅ PROGRAMMET på SVT Play.
    Det gäller ju en stor del av oss ”gamla” så………
    mvh Marita

  20. bodil skriver:

    Hej, Marita,

    Det är förstås helt OK att framföra budskap som ditt på den här bloggen. Och att än en gång fundera över vad vi kan och inte kan lära oss av historien.

    Allt gott

    Bodil

  21. jitka skriver:

    Hej, alla, och god fortsättning.

    Det är länge sedan jag var här och skrivit. Här har jag skrivit att jag kände att jag hade så mycket mer att ge, och så har jag fått en ny chans. Jag blev uppringd av mitt gamla jobb och ombedd att ställa upp, och det gjorde jag med glädje.

    För att upptäcka, att ALLT, som jag har fortsatt att bygga upp och utveckla efter mina kunniga föregångare, och hela mitt projekt som jag hade arbetat med i 12 – 13 år, hade hunnit att raseras under ett par månader. Sorgligt. Ytterst allvarligt, för det drabbar inte mig, utan eleverna, som inte får samma chanser som de skulle ha kunnat. Fast roligt, för jag kan fortfarande ”rädda” lite under några månader.

    Men egentligen skriver jag för att NU har jag för första gång sedan jag blev pensionerad fått höra att jag är GAMMAL. Och inte bara en gång, utan ett antal gånger.

    Fast…
    Strax före jul lade jag upp mina ”adjektiv” (ordkunskap) och bad eleverna att välja snälla ord som beskrivet de övriga som befann sig på plats. Jag fick det allra första ordet: Min fåfänga blev drabbad: det snällaste ordet de kunde tänka sig var GAMMAL. Med något ansträngt leende frågade jag: Och vad menas med det?

    Synonym: UNDERBAR. Vacker. FANTASTISK.Duktig. Hjälpsam.

    ?????
    Hm. Eleverna var kines, kurd, libanes, vietnames, en kille från filipinerna…

    Men det var inget diplomatiskt svar. Diskussionen som följde visade vad de uppfattar som ordets betydelse.
    Jag fick en tankeställare.

    Sedan kom mina barnbarn med sina föräldraroch firade jul hemma hos mig.
    En av flickorna sa: Mormor, du är gammal. Jag började skratta och hon pussade mig. Jag blev nyfiken hur hon skulle förklara det, svensk som hon är med dagis- och skolerfarenhet.
    DEN SNÄLLASTE!!!!!!

    Så visst är jag nöjd med att vara gammal.

    • bodil skriver:

      Hej, Jitka – kul att höra från dig! Jättekul!!

      Och roligt att du än en gång utmanas och utvecklas i ditt arbete med barn och stöd till deras språkutveckling.

      Samtidigt har du då också kommit att reflektera över din egen språkkänsla kring ”gammal”. Själv driver jag ju på olika sätt, via böcker och här på bloggen, att det är vi själva, vi som ÄR gamla, som måste börja förstå oss på glädjen i att ha alla dessa årsringar och deras växelspel och att fortsatt få utvecklas genom åldrandet, bl a genom bättre kontakt mellan tankar och känslor, mellan vänster och höger hjärnhalva. Vilka bl a leder till att vi blir blödigare, mer empatiska, mindre avskärmade.

      Det du nu berättar om är att detta VET barnen redan när de säger ”gammal”. Omvärlden hyssjar på dem (”så skall du inte säga, då blir mormor ledsen!”), vi själva kan bli nedslagna (”usch, så hemskt att han säger så!”), men barn uttrycker sig ju på barns sätt. Det de MENAR med ”gammal” är det de förknippar med ordet utifrån de gamla människor de mött. Så FINT då att deras erfarenhet säger att ”gammal” betyder just DEN SNÄLLASTE, UNDERBAR, Vacker, FANTASTISK, Duktig, Hjälpsam.

      Till människors sätt att nå fram till varandra hör bl a det talade språket. Det bär inte bara på ord utan också på ords VÄRDEN. När språket fungerar, kan vi gå som på små moln – vårt inre och vår omvärld hjälper varandra till oanade höjder. När det däremot inte stämmer, sätter det hack som kan bli både djupa och långvariga. Vi blir – med ett av vår samtids överanvända ord – kränkta. Så fint då att du här ger ett så starkt exempel på att det som på ytan kändes kränkande, t o m för dig, visade sig vara sin definitiva motsats: det kom dig nära, det var äkta och det var uppåtlyftande.

      Kanske har du därmed hittat ytterligare ett spår att arbeta längs: gamla människors språkutveckling. För vi kan ju också lära nytt, även språkligt. Vilket du själv just bevisat.

      Allt gott

      Bodil

      • jitka skriver:

        Ja, du har så rätt.
        I lärarrummet blir jag kallad ungdom av mina unga kollegor, för vi har samma humor.

        Det ÄR så roligt att vara med. Fortfarande. Igen. Eller vad som helst. JAG orkar. En del av mina kollegor skulle sluta omgående om de hade ekonomiska förutsättningar. De är så slitna av allt som pågår, förändras, krävs. Kanske skulle man alla jobba 50%. Dela på jobbet, dela på livet, hjälpas åt. För den som har för mycket att göra längtar efter att inte leva så, och den som letar efter jobb är villig att ställa upp på vad som helst.

        I alla fall.
        Idag skulle jag njuta av pengarna också, så jag begav mig i stan riktning Shivaku Thaimassage.

        På vägen ditt mötte jag först min allra första elev i hemspråk, nu närmare 50, mamma till en 22 år gammal pojke. Vi bestämde att träffas och dricka kaffe hemma hos henne.
        Jag gick vidare och mötte en av mina fd elever i svenska, 22 år gammal. (sammanträffande? Hon hade nog träffat ovanstående sonen på gymnasiet). En nybliven mamma med en nyfödd julklapp i vagnen.

        Samma dag hon fick sitt barn gick en annan flicka bort. De hade gått i samma grupp, trevliga flitiga invandrarflickor. Den andra flicka, tidigare hälsan själv, fick någon sjukdom som man inte kunde göra något åt (=ingen visste vad som var fel). Lugntrasnplantation som misslyckades, hon låg i koma och dog på sin 22 födelsedag. Igår flögs hennes kropp till Turkiet där hon ska begravas på kurdisk sätt.
        Och livet går vidare. För oss andra.

        • bodil skriver:

          Hej, Jitka!
          Fast jag tror vi skall akta oss för att tänka att ALLA skulle arbeta 50%. Vad skulle det bli för bra av det? Sanningen är ju att vi har så olika lust och förmågor. Somliga KAN inte, andra VILL inte, andra ORKAR inte – samtidigt som det finns andra som både KAN och VILL och ORKAR mycket.

          Livet är inte rättvist – och kommer inte att bli det. Men vi behöver hela tiden sträva efter att skapa en rimligt gemensam verklighet som hittar sin vilopunkt i den solidaritet som behövs just för att livet är så orättvist.

          Allt gott

          Bodil

  22. Roland skriver:

    Hej igen på det nya året!
    Nu är det ju det där med åldrandet igen när väggalmanackan skulle bytas och dagboken förnyas.
    När jag var i färd med de bestyren fick jag en glad hälsning genom radion.
    Det var Mikael Wiehe som sjöng ”Jag vill bara va en gammal man”.
    Han har väl passerat en datumgräns ( visserligen 10 år yngre än jag ) men den glädjen och optimismen denna sången utstrålar får mig att tro att han inte på något sätt har lagt av utan fortsätter i sitt yrke att roa och glädja medmänniskorna.
    Lyssna och njut och kanske som jag en liten tår i ögat.
    Jag håller gärna med honom i texten.
    Roland i Lyckeby

    • bodil skriver:

      Hej Roland,

      Jag har nu spotify-lyssnat och det Michael Wiehe säger i musik är ju väldigt likt det vi säger här gång på gång: så fantastiskt att ha nått den ålder vi har nu. Och att kunna uppleva att den inte bara är ett resultat av det som har varit utan också en början på det kommande. Kul att möta det i musikalisk form.

      Själva den inställningen kräver förstås en kärlek till själva livet vilket han också bekänner sig till några ”spår” längre fram (så kan bara vi uttrycka oss som fortfarande tänker i termer av ”skivor”).

      Allt gott och tack för tipset!

      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on