05. Arbete? Pensionering?

Tidiga demokratiska förkämpar insåg att demokratin inte kan bli fullödig med mindre än att medborgarna har en god utbildning – och därför satte man igång och satsade på just utbildning. Med rimlig framgång. Vad man än kan säga om den nuvarande utbildningen, så är den för flertalet människor oerhört mycket bättre än vad utbildningen var för 50 – 100 år sedan. Något motsvarande har också hänt i arbetslivet – människor har numera en avsevärt större möjlighet till utveckling och livslångt lärande än vad man hade förr.                                                                

Men det är med framgångarna i utbildningen och i arbetslivets förändringar som vad det är med ökningen av medellivslängden: vi har lyckats med fantastiska förändringar, men det är som om vi sedan inte förmår vara lyckliga över dem och inte förmår förstå och nyttiggöra deras effekter. Titta bara på hur:
1) Inför medellivslängdens ökning – samhället har stängt in sig i en depressionskuvös: hur skall vi nu kunna hantera kostnaderna för alla dessa gamla människor?
2) Inför de välutbildade människorna –  demokratin hukar eftersom den inte själv utvecklats i samma takt. Särskilt i valtider är det inte medborgare man ser utan skattebetalare/ väljare med den enda uppgiften att bestämma vem de vill överlåta makten till. Men vi människor har ju från tidiga barnsben fått öva oss i att kunna tänka själva, så därför behöver vi vara just medborgare med bibehållen delaktighet och bibehållet ansvar.
3) Inför de människor som faktiskt utvecklas i arbetslivet – arbetslivet står sig slätt. Det har inte hängt med i att just utvecklingen gör att det är skillnad på en 45-åring och en 35-åring i vad de kan göra och hur de vill göra det. En överbyggande och sig ständigt förmerande styrnings- och kontrollmekanism som fungerar på samma sätt för alla, oberoende av erfarenhet, är helt enkelt inte funktionellt i ett arbetsliv med sig utvecklande människor.
4) När man sedan kommer till pensioneringen, den som skall vara kronan på verket och pricken över, pyser det hela ihop alldeles. Och det är inte oväntat – det är som när man planterar äppleträd i långa rader och kommer lite fel från början. Det hinner bli mycket fel på slutet… Den sig ständigt utvecklande människan som inte demokratin och inte arbetslivet förmådde fånga upp hamnar vid pensionsstrecket i en snarast absurd situation. Hur i all sin dar kan man – i vår tid – ha en konstruktion som bygger på föreställningen att en människa på ena sidan ett visst datum skall vara 100 %:igt arbetsför och arbetsglad och på andra sidan det datumet 0 %:igt ickearbetande och frihetsglad?! Så fungerar inte levande och utvecklande varelser – i den nuvarande tidsandan är denna pensioneringskonstruktion faktiskt människofrämmande. Den kan bara bibehållas så länge som tillräckligt många tror att det är så det skall vara – eftersom det ”alltid” varit så. Men ”alltid” är kort: det pensionssystem som var rätt för 100 år sedan, och det ATP-system som likaledes var rätt för 50 år sedan, behöver nu synas utifrån vår tid och utifrån vilka människor som är 65+ idag.

Ingen quickfix
Det finns en överhängande risk att upprörda politiska konflikter kring att höja pensionsåldern med 1 år eller 2 strax tar vid. Eller att man fastnar i olika ekonomiska aspekter på pensionssystemens förändringar vid förlängda ålderdomar. Det finns också en risk att en inbyggd politisk logik tvingar fram diverse snabba ”lösningar”.

Själv tror jag inte detta kan lösas med mindre än att vi förmår ta fatt på 1), 2), 3) och 4) ovan, och att vi i åtminstone 10 år förmår hålla liv i det samtal som pågår här och annorstädes (stark spridning pågår). Sådana samtal passar dåligt in bland politikens och journalistikens dagsländor. Så därför får kanske vi äldre själva, vi som är den grupp som har störst tålamod, bli de som driver samtalet vidare och fördjupar det.

En första början
Själv började jag med att inför Almedalen 2011 göra några genomgångar och lägga några förslag. De första genomgångarna handlade om det nuvarande pensioneringssystemets för- och nackdelar ur respektive individperspektiv, arbetsgivarperspektiv och samhällsperspektiv. Gå gärna själv in i listorna nedan, ifrågasätt dem och förläng dem – och låt oss framför allt samtala om dem och deras konsekvenser.

1. Ur individperspektiv

Fördel 1. En ekonomisk bastrygghet om du blir sjuk, alltför trött eller får alltför nedsatta förmågor.

Nackdel 1. Inte så få har som pensionärer låga inkomster och små möjligheter till extraförtjänster.

Fördel 2. Hela tillvaron blir en enda ”egentid”.

Nackdel 2. Du får ingen hjälp av omvärlden med styrfarten, inte heller med rytmen.

Fördel 3. Du har obegränsade möjligheter att ”hjälpa till” och fördjupa/ förnya dina egna intressen.

Nackdel 3. Många pensionärer blir inte efterfrågade överhuvudtaget. Eller känner de sig utnyttjade

när de blir det: varför är plötsligt mina insatser inte värda något, nu när jag kan mer än någonsin?

Fördel 4. Du får en fantastisk möjlighet till omstart och att kanske göra något helt annat än

tidigare. Du kan helt enkelt ta utgångspunkt i vem du är nu.

Nackdel 4. Du kan hamna i en identitetskris – det är förvirrande och krävande när allt inte längre är

kvar i sina givna hjulspår och de gamla skygglapparna inte passar längre.

Fördel 5. Du har plötsligt en legitimitet att ”bara” flyta omkring – du är äntligen fri!

Nackdel 5. Med obegränsade möjligheter att känna efter förstoras lätt alla obehag. Har hjärnan inga

konkreta bekymmer att sysselsätta sig med, skapar den lätt monster och en orosfylld vardag.

Fördel 6. Du har varit med så länge och kan så mycket att du själv både kan och vill ta ansvar för dina

insatser och bedöma deras kvalitet.

Nackdel 6. Du passar inte längre in i arbetsplatsers schemaläggningar och regelbaserade Excelarks-

styrning avsedda att kunna täcka också nybörjaren.

Fördel 7. När du lär dig något nytt, har du så mycket i bagaget att utgå från. Det senast tillkomna

kastar därför nytt ljus över det du redan kan och din samlade växelverkande kunskap blir mer och

mer unik för varje år som går.

Nackdel 7. Du blir allt mer ensam om att kunna det du kan och veta det du vet – en nackdel som i vår

tid (delvis) kan kompenseras genom Internets möjligheter till kontakter. Men utan

arbetsgemenskapen och arbetskamraternas sociala tryck tillförs inte arbetsplatsen något av denna

sena kunskap.

2. Ur arbetsgivarperspektiv

Fördel 1. Pensioneringen gör det lätt för arbetsgivaren att bli av med de människor som man inte längre vill ha och som kanske inte längre passar in fast de kanske samtidigt tror sig veta bäst.

Nackdel 1. Man blir av med en oerhörd massa kompetens, ibland på tok för tidigt och ibland alldeles i onödan. Förtrogenhetskunskap bara försvinner ut genom dörren och lämnar inte så sällan ett vakuum efter sig – dels i själva utövandet, dels i bakgrundsinsikterna om varför det existerande är som det är och vilka överväganden och arbetsinsatser som ligger bakom det. Dessutom missar man människors sena insikter (jfr nackdel 7 ovan).

Fördel 2. I samband med pensionsavgångar kan man få till en vitaliserande omstrukturering. Nya relationer skapas.

Nackdel 2. Gamla relationer bryts upp. När en människa pensioneras, är det inte bara hon som lämnar arbetsplatsen utan också relationerna som hon var en del av. Och kanske finns det inte längre någon som kan sätta in de nya relationerna i dess sammanhang?

Fördel 3. Det kan komma till en föryngring av tankar och komma in människor med större kroppskrafter och som dessutom inte blir så trötta av påfrestningar.

Nackdel 3. När det är många pålitliga och plikttrogna människor som lämnar arbetsplatsen, tappar den stora delar av den stabilitet som fanns där genom de äldre – dessa medarbetare som till yttermera visso ofta hade få sjukdagar och inga barnledigheter. 

Fördel 4. Arbetsstyrkan blir mer homogen och är lättare att regel- och rutinstyra när de vildvuxna äldre försvinner. Ytligt sett blir det därigenom lättare att driva Stora Allfarans mantra: ”Så kan du väl inte göra. Hur skulle det gå om alla gjorde så?!

Nackdel 4. Genom att göra sig av med de äldre tappar arbetsgivaren en möjlighet att öva sig inför det framväxande nya arbetsliv et(attraktivt också för de unga) med högre grad av resultatstyrning och mindre grad av timräkning. Det är knappast rimligt att fortsatt enbart räkna arbete i hel”tid” eller del”tid” eller arbetade timmar. Ett och samma resultat kan ofta nås genom väsentligt olika tidsinsatser.

Fördel 5. En annan fördel med att arbetsstyrkan är mer homogen är att man kan slippa alltför stora skillnader i kompetens, krav och omdöme i gruppen.

Nackdel 5. Man tappar många möjligheter till mästare-lärlingssituationer där de yngre annars kan lära av de äldre. Detta kan givetvis systematiseras,  men det kan räcka långt bara man får vara på plats samtidigt. Härmning och betingning utgör två av de viktigaste lärmekanismerna, och det är tveksamt om det finns bättre kungsvägar till kunskap än närheter till dem som redan kan. Man kan förlora mycket inför framtiden om de yngre inte får dessa chanser att lära av de äldre.

Fördel 6, speciellt för ”Den mänskliga sektorn” där människor arbetar med och för andra människor (exempelvis inom vård, skola, omsorg, och ”human relation”- och  kommunikationsbranschen). Gamla med erfarenhet av sex –sju decenniers olika förhållningssätt kan ha svårt att förstå sig på dagens barn och tonåringar med ett fåtal år på nacken. De sistnämnda utvecklas  i en tidsanda som kan vara väsensskild från 65-åringarnas barn-och-ungdomstid och verksamheten kan vinna på att slippa generationsklyftorna .

Nackdel 6 inom ”Den mänskliga sektorn”. För en människa i en beroendeställning är den tillitsskapande delen ytterligt viktig. Att möta någon med många års erfarenhet på nacken kan därför upplevas som mer attraktivt än att vakna upp i närheten av den med områdets senaste kunskaper men med ytterligt begränsad erfarenhet. Vårdgivare som saknar äldre anställda kan därför bli mindre attraktiva för patienterna än övriga.

Fördel 7 – särskilt i perioder med hög arbetslöshet. Företaget kan genom pensionsavgångarna lättare rekrytera fram den specifika profil man behöver för tillfället och tror sig vilja ha i framtiden.

Nackdel 7. Pensionsobligatoriet slår blint, dvs det är svårt/ omöjligt att behålla de äldre som passar in i den nya profilen och som kanske också skulle vilja vara kvar.

Fördel 8, bl a  i glesbygder med rekryteringsproblem. ??? Jag kan faktiskt inte hitta framsidan på det mynt vars baksida nedan beskrivs som ”nackdel 7”.

Nackdel 8, bl a  i glesbygder med rekryteringsproblem. De unga vill ändå inte stanna kvar utan söker sig till storstaden eller utomlands, åtminstone under en period för att senare kanske återvända. En flexibel pensionsavgång skulle här kunna göra stor nytta (varför inte i Strömsund i Jämtland och på många andra ställen?). För att möjliggöra en konstruktiv och synnerligen flexibel pensionsålder i syfte att undvika en arbetskraftsbrist behöver det etableras ett gräddfilstänkande. Det kan exempelvis handla om att Anna får möjlighet att behålla sina 7 favoritpatienter/-omsorgstagare inom hemsjukvården/ hemtjänsten  och får lov att utföra sitt arbete ett tidsmässigt friare sätt än i de låsta scheman som annars styr verksamheten. Ersättning kan sättas utifrån en till varje berörd person beräknad ”vårdpeng” (jämför den skolpeng som följer varje barn), beräknad efter hur stort vård- och omsorgsbehovet är.

3. Ur samhällsperspektiv

Fördel 1. Det är enklast så. Är du 65 eller 67, så är du det, och då skall du pensioneras. Punkt slut. För att det skall vara ordning och reda i systemet skall alla människor gå från 100%:ig arbetsförmåga ena dagen till 0 %:ig arbetsförmåga från och med nästa dags morgon

Nackdel 1. Man förlorar en väldig massa på en sådan fyrkantighet – i kunskaper, kompetens, arbetsstyrka, skatteunderlag, mm. Man beklagar idag att den reella genomsnittliga pensionsåldern ligger långt under 65 år – och givetvis är alla förbättringar av godo som minskar utslagningen. Men allas lika värde uppnås inte genom att försöka stöpa alla i samma slev oberoende av förutsättningarna. Att faktiskt förhindra någon som kan och vill fortsätta arbeta att göra det bara för att hon/han uppnått en viss ålder är ett oerhört samhällsslöseri.

Fördel 2. Att gamla pensioneras minskar ungdomsarbetslösheten.

Nackdel 2.  När det blir arbetskraftsbrist, finns det ingen eller onödigt dålig flexibilitet.

Fördel 3. Man kan tänka i stordriftstermer – det blir billigare med de gamla för sig och de unga för sig.

Nackdel 3. En obligatorisk ålderssegregation har kraftiga negativa effekter. När gamla inte får lov att vara med, vare sig på arbetsplatser eller i tongivande politik, ökar fördomarna mot de äldre samtidigt som de själva blir understimulerade, åsidosatta och undersysselsatta. Detta ökar i sin tur sjukligheten vilket drar större resurser.

Fördel 4. ??? Jag kan faktiskt inte hitta framsidan på det mynt vars baksida nedan beskrivs som ”nackdel 4”.

Nackdel 4. Det är som om samhället inte förmår att dra nytta av den oerhörda utvecklingen av levnadsålder och livskvalitet för äldre som samhället självt varit med om att skapa. Det finns en ny potential i alla dessa betänkta livserfarenheter som nu många kan bidra med långt upp i åren utifrån sina årsringar och dessas inbördes växelverkan.

Fördel 5. Samhället är ju också arbetsgivare – och i den rollen har det alla fördelar som redovisats ovan under ”2. Ur arbetsgivarperspektiv.”

Nackdel 5. Samhället är ju också arbetsgivare – och i den rollen har det alla nackdelar som redovisats ovan under ”2. Ur arbetsgivarperspektiv.”

En andra början – ”Horisontrådet”
– När allt fler människor känner ett främlingskap inför en 100%:ig pensioneringsomställning från den ena dagen till den andra,
– när det likaledes tar emot att hitta en identitet i själva pensionärsskapet,
– när arbetet inte längre (som ofta förr) varit enbart pina och när därför icke-arbetet (pensionärsskapet) inte längre är enbart icke-pina,
– då kan det vara dags att prova uppmjukningsinsatser. Jag föreslår att vi som en första sådan skapar ett ”Horisontråd” (arbetsnamn) med muskler ungefär som Trygghetsrådet. Det skall kunna hjälpa till med att visa på möjlighetsrymder, kanske rentav från det man är 50 år, genom att:

– De intresserade får en ärlig chans att nyorientera sin arbetsinriktning, kanske inte bara en utan flera gånger, så att den bättre passar in på den man nu blivit och är, inte främst på den man tidigare varit.
– Det sker en uppluckring av pensioneringsdogmens fixering vid  datum och heltidsarbetsnedläggning från den ena dagen till den andra.  
– Nya arbetsformer börjar provas som inte bara räknar heltid eller deltid eller timmar utan mer riktar in sig på resultat. Vilken tid arbetet tar är då underordnat, och ansvaret för kvaliteten kan man i allt väsentligt själv ta när man varit med ett tag.
– En uppföljande forskning från första stund som fångar intresset för dessa nya arbetsformer och ringar in tidiga mönster i vad som är attraktivt (och varför) och hur detta kan utvecklas.

Man kan faktiskt inte veta förrän man har provat. Men omöjligt är det inte att Horisontrådets blotta existens kan bidra till att den reella genomsnittliga pensionsåldern ökar. Det kan rentav vara ekonomiskt oförsvarbart att låta bli att prova något liknande detta i vår tids demografiska förskjutningar.

 

8 comments on “05. Arbete? Pensionering?
  1. Inger Larsson skriver:

    En reflektion ur ARBETSGIVARPERSPEKTIV
    Den enormt snabba teknikutvecklingen gör att 60-åringars grundkunskaper ofta är föråldrade. (Stora tekniska språng). Det kräver en gigantisk ansträngning (stora kostnader) att hålla kunskaperna uppe för att ligga i framkant av tekniken. (Dock är även 50-åringars och kanske redan 40-åringars kunskaper ibland gamla ….) Helt enkelt lättast och snabbast att byta ut dom! I de snabba klippens tidevarv ska ju allt gå snabbt och enkelt ….. (I många företag pensioneras medarbetarna ut långt före 65 års ålder)
    NACKDEL/KONSEKVENS: Äldre är en allt köpstarkare grupp och som tar till sig/nyttjar tekniken. Tekniska lösningar som utvecklas endast av unga riskerar att missa de äldres behov (bristande kundanpassning) och man kanske helt missar att målgruppen existerar. Så missade affärsmöjligheter. Tror oxå att man riskerar att förlora ”dold” kunskap som inte går att ta på och som man inte alltid ser den konkreta omedelbara nyttan av men som visar sig i försämrad och hårdare arbetsmiljö, stress, minskad helhetssyn och försämrad kreativitet genom att olika perspektiv bryts mot varandra, …… Ett långsiktigt förytligande!

    • bodil skriver:

      Hej, Inger,
      Mjaäaou, driver man detta in absurdum, så är ju inte ens de unga up-to-date särskilt länge, dvs de är också med detta resonemang ”för gamla” efter en dag. Det enda som kan återföra sådana föreställningar till rimliga nivåer är det andra du skriver om: konsumentmakten.

      Utvecklingen är aldrig enbart teknikdriven, för bakom teknikutvecklingen finns alltid människan. Och när teknikgenerationerna blir alltför korta så att (nästan) ingen människa hänger med, kommer tekniken inte längre att sälja.

      Det här är egentligen bara en travestering på Goethes utsaga om att naturen är så vist ordnad att träden inte kan växa ända upp i himlen…

      Allt gott

      Bodil

  2. bodil skriver:

    Hej, Gun!
    Bra att du tar upp det här. Jag har givetvis varit hårt massmedialt uppvaktad sedan den artikeln kom – jag hör numera till dem som man vill ska ”kommentera”. Det hade jag kanske gjort om jag inte kunde skylla på en svajig mobiltelefonförbindelse. Själv var jag väldigt glad över den sanna ursäkten: det här vinner inte på käcka förenklade uttalanden.

    Det finns så mycket att kommentera.
    Gränsen 50+, t ex, en nästan osannolik gräns i vår tid.
    Det hopbuntande och åldersfixerade överhuvudtaget.
    Det polariserande i inställningen till erfarenhet. Man utgår från att äldre har erfarenhet och att erfarenhet per definition är bra. Men all ”erfarenhet” behöver inte vara meriterande, det händer att erfarenhet mest är onödigt fördummande, uttråkande eller konserverande.
    Det likaledes polariserande i inställningen till ork. Man utgår från att orken tryter när man blir gammal. Men för somliga har orken aldrig varit bättre än i 60-årsåldern.
    Etc.

    Men inget av detta påverkar Sveriges bottenplacering. Vi lever i ett land där det inte varit eller ens är särskilt högt till tak vad gäller att se ålder som EN av alla de variabler på gott och ont som påverkar BÅDE vad en människa kan och vill göra i arbeslivet OCH vad andra tror äldre om att kunna och vilja göra. Det gäller alltså både för självbilden hos arbetstagaren när hon synar sig i arbetslivsspegeln OCH för det bildbehandlingsprogram som färgar arbetsgivares bilder av människor i olika åldrar. ”Stereotypt”, sa Bill. ”Stereotypt” var ordet, sa Bull.

    Själv tycker jag givetvis att det är bra om en sådan här undersökning kan ge impulser till lite större öppenhet att se verkligheten snarare än kartan, den specifika situationen snarare än den generella, det flexibla snarare än det regelbaserade.Kort sagt om den kan medverka till en större glädje inför det myllrande livet med alla dess vindlingar och mindre fixering vid att land skall med detaljlagar byggas.

    Allt gott

    Bodil

  3. alf skriver:

    Pensioneringen bör alltid vara flexibel i förhållande till individens förmåga att arbeta.

    Men mitt svar är att jag vill ta livet av ett par myter. Den första är att man säger att man inte får jobb efter man kommit i en viss ålder. Själv hade jag som lågutbildad aldrig varken som ung eller gammal problem med att få jobb och var inte arbetslös en enda dag i hela mitt liv.

    Myt nummer två skriver Du om att man kan inte ena dagen vara lycklig på jobbet och nästa dag vara lycklig frihetsälskande pensionär dagen därpå. Då har Du inte träffat mig för det var det som skedde då jag som 60-åring fick avtalspension. <en pensionering som jag och arbetsgivaren planerat i samförstånd sedan över ett år tillbaka. Och jag är en sådan individ som alltid gett hundra procent ända fram till sista dagen på varje arbetsplats. Visst jag älskade mitt jobb men att få 100% frihet med min redan pensionerade hustru var ett snäpp bättre. Och jag har inte en sekund ångrat att jag tog denna chans. Och jag har ända sedan första dagen som pensionär kunnat fylla dagarna med just det som jag själv tycker är meningsfyllt!

  4. Gunilla skriver:

    Hej Bodil. Jag lånade din bok När horisonten flyttar sig och tycker den var bra. Eftersom jag kommer att gå i pension om 1½ år så känner jag att jag vill förbereda mig på detta och hur jag ska förhålla mig till att få all egen och ledig tid i världen. Vill jag verkligen ha det undrar jag? Vill jag kunna göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill? Det är det jag funderar över. Jag är en person som tycker om att ha meningsfull sysselsättning och jag vill lära mig nya saker och jag vill träffa intressanta och trevliga människor dagligen, men vill jag ha all ledig tid till detta och hur ska jag göra för att fylla mina dagar på ett vettigt sätt. Jag vill inte att resten av mitt bara ska flyta iväg på ingenting utan jag vill verkligen ta vara på den tid jag har kvar här i livet. Har du skrivit någon bok där jag kan få svar på mina frågor eller har du tips på någon annan bok?
    Vänliga hälsningar från Gunilla i Uppsala.

    • bodil skriver:

      Ja,
      Jag tror du hittar en hel del i den bok jag skrev efter Horisonten-boken: TID FÖR DET MENINGSFULLA. Och så kan du hitta mycket här på bloggen också – du hittar strukturen via ”Sidor” i vänsterspalten, och den stora floden av tankar finns sedan under ”Inlägg”. PÅ en blogg som denna spelar det inte så stor roll vad som skrevs för ett år sedan eller i går, dvs du kan backa så långt du vill och hitta ungefär samma aktualitet.

      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on