03. Att förstärka det longitudinella

Det är inte längre unikt att en 65-åring kan ha en tredjedel av sitt liv framför sig. Hennes årsringar hinner därmed inte bara bli fler än hennes föräldrars – de årsringar som hon har förvärvat tidigt får dessutom längre tid på sig att växelverka inbördes än vad hennes föräldrars hade. En 90-årings barndomsårsringar som hinner ta färg av de 85 senare årsringarna har verkligen förädlats… Ecce homo, Se männniskan, är i sin longitudinella bemärkelse därförviktigare än någonsin.

Åldrandet handlar inte bara om en nedräkning utan också om en uppräkning. Den samlade utvecklingen över tid, det longitudinella, själva filmen, kan vara viktigare än summan av alla blixtfotografier och alla jämförelser i stunden. I vår tid av specialisering har vi blivit så oerhört duktiga på att dela upp: studera varje kvalitet och varje defekt för sig och så jämföra dem, en efter en, med andra människors motsvarigheter. Samtidigt har vi blivit allt sämre på att upptäcka, erkänna och möta varandras helheter: tillvarovävarna.

När det kommer till kritan är varje människa en. Vi är visserligen oerhört beroende av mötena med varandra, men vi är ändå in/divider, odelbaringar ”not to divide”, ungefär som atomen på sin tid utgjorde den minsta beståndsdelen i det materiella.

Medicinskt
Våra multisjukdomar påverkar varandra och utgör en helhet, både i stunden och över tid. Vi kan ha en oerhörd nytta och glädje av specialistkompetenserna, men ju äldre vi blir, desto mer mångfasetterade blir både våra historier och våra nu:n. Det evidensbaserade vilar på föreställningen att man kan ta en aspekt i taget och sedan låta de statistiska utfallen stå för Sanningen med stort ”S”. Ändå vet vi att både multisjukdomar och multihälsor och tidigare erfarenheter samlever inuti oss. När vi bortser från det, blir det som om respekten för själva LIVET blir tämligen undanträngd, både hos var och en av oss och i våra inbördes möten.

Uttryck som ”psykosomatiskt”, inte så sällan med en lite förnedrande klang (”detta är egentligen ingen somatisk sjukdom – den har en psykisk/psykologisk bakgrund”), avslöjar mer om människosynen än om själva åkomman. Det är väl självklart att min kropp och min själ samspelar med varandra – hur skulle något annat kunna vara möjligt när de är bundna till en och samma existens, nämligen mig?! Vore det inte snarast en dumhet och en personlig förolämpning om de inte gjorde det?!

Det longitudinella blir viktigare
Vikten av det longitudinella ökar snabbt i takt med att medelåldern ökar och att samtidigt specialiseringen drivits så långt att helhetsperspektiven trängts undan. ”Helhet” handlar inte bara om det existentiella eller det andliga – det kan vara så profant att den “bara” handlar om vad är det viktigaste för mig, hela mig, vad är relevant för mig, vad är evidensbaserat för mig, inte för mina delåkommor? Vi behöver nu många gedigna omfattande longitudinella fallstudier – inte med de dubbelblinda testernas kontrollgruppsmetodik som modell utan med basen i studier där varje individ får utgöra sin egen ”kontrollgrupp” i termer av ”före” och ”efter”. Resultaten blir garanterat inte ovetenskapliga för att de är framtagna med en annan metodik, men för att de alls skall bli möjliga behöver en annan paradigmatisk syn få komplettera den idag totalt förhärskande.

Det har nyss börjat en diskussion om vi kanske skulle inrätta ÄldreVårdsCentraler, ÄVC, motsvarande barnavårdscentralerna, BVC. Ja, det finns ett stort behov av att vården överlag blir mer 80+-anpassad – det är den ännu inte trots att 80+ är den mest högfrekventa gruppen. Och ja, det finns många åkommor som är åldersrelaterade. Men skulle det komma till ÄVC:er, vore det viktigaste om man där utvecklade sig till specialister på att möta det longitudinella i oss. Analogin till BVC kan faktiskt vara både förförisk och missledande – små barn har ännu inte varit med om så mycket och barnsjukdomar är mer styckevisa. För äldre handlar det däremot (utöver de specifika äldreåkommorna) om kombinationer och om att det är människans hela system snarare än hennes diskreta delar som behöver mötas och bemötas.

Arbete, kvalifikationer, tidmätning

Det är inte rimligt att ett CV med en grundexamen och sedan kanske 30 års arbetslivserfarenhet i dag presenteras och betraktas som vore det bara en summa av sina delar. Det relevanta är givetvis vem individen förmått utveckla sig till genom denna kombination. Vad hon nu kan göra och vart hon är på väg.

Arbetslivet (och pensioneringen) behöver utvecklas för att följa med individen under hennes longitudinella resa. Många excel-ark skulle idag främst behöva lysa med sin frånvaro – det är inte rimligt att man skall behöva iaktta samma normer och rutiner som 55-åring som de som man behövde (och som behövdes för kontroll) när man var nyexaminerad. Allt mer av bedömningen av arbetets kvalitet kan den berörda utföraren efterhand göra väl så bra som någon annan. Det är på tok för många överbyggnader idag som inte bara leder till orimliga overheadkostnader utan som också är kontraproduktiva i bemärkelsen att de förhindrar den utveckling som det ligger i att man efterhand som man blir varmare och varmare i kläderna också får ta ett större ansvar.

Hur skall man förresten mäta arbete framöver – är det inte högt på tiden att vi kommer från heltid och halvtid och deltid och vågar samtala om andra måttstockar än tid? För människor som kommit tillräckligt långt i sin utveckling kan ofta själva bedöma när något är “färdigt”. Kanske tar det mycket längre tid än enligt en tänkta mallen, kanske tar det mycket kortare – det viktiga för båda parter är ju inte det utan att det blir bra.

Facebook
”Facebook” är inte bara ett social medium, det kan också fungera som en ögonöppnare för hur olika man kan se på varandra. Mark Zuckerberg, en av de viktigaste profilerna bakom just Facebook, hade och har en medveten ideologi: han vill att vi alla skall göra EN bild av oss tillgängliga för andra människor, en total bild, och att vi – allt eftersom vi vänjer oss vid det – var och en själva skall uppleva oss som allt mer hela.

Det är en oerhörd tanke. Den är på sitt sätt också vacker – men ändå värjer jag mig mot den, nästan så starkt att jag mår illa av det. Jag vill ju kunna anpassa mig efter situationen, efter människor jag möter och efter vad jag för stunden vill dela med mig av. Jag kan aldrig bli bara en yta – alltihop det där andra i min inre tillvaroväv finns ju också. Det kan beskrivas på oändligt många sätt men det kan ändå inte göra till hela bilden.

En sådan idé som att vi skulle kunna ha bara ha ETT gränssnitt mot omvärlden – den kan bara en mycket ung människa komma på, tänker jag. Och jag tänker det inte med ett välvilligt översittarleende – jag kan själv mycket väl minnas hur jag tänkte och kände när årsringarna inte var så många och inte stökade runt så mycket med varandra. Jag har stor respekt för Mark Zuckerbergs och hans kompisars föreställningsvärld, och attraktiviteten hos Facebook har ju verkligen visat att de i en bemärkelse hade “rätt”: både unga och gamla dras till Facebook och till det ständiga småpratet med varandra om alla dessa detaljer, detaljer, detaljer som vi kan prata om. Och det är ju inget fel med det, bara man inte tror att det är ALLT, och bara man inte låter det ta all tiden. För vi människor är inte bara våra ytor och våra senaste händelser, vi är också våra djupen och våra historier. Jag återvänder till Klaus Riefbjerg-citatet i min bok: “Livet är ett konstverk som kräver den största uppmärksamhet”.

Hur också det artefaktuella är longitudinellt
Jag är verkligen inte ute efter att konstra till språket med ord som du kanske inte är van vid, men här behöver jag ett sådant: artefakt. Artefakter är allt det av människor skapade: bestick, hus, IT-system, vägar,…

Många gånger har jag sagt och skrivit att ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det mycket genom förändringar av infrastrukturen som vi kan påverka framtiden. Vi har så lätt att tro att kulturarvet sitter i böckerna och musiken och konsten, men det som manifesterat sig i det fysiska, vilka broar det finns och vilka broar som inte finns, vilka dikningar som gjorts och vilka som inte gjorts, har en väl så stark inverkan på hur vi lever våra liv och vilka tankar vi kan få. Detta sagt på den övergripande nivån.

För det individuella gäller att den yttre miljön (inklusive både dess naturliga och dess människoskapade förutsättningar) betyder oerhört mycket för vad man kan plocka fram inuti sig själv och för ens relationer till andra människor. Inom vård, skola, omsorg och på många andra arbetsplatser ligger fokus inte så sällan enbart på människor och mellanmänskliga relationer: elev-lärare, patient-läkare, individ – personlig assistent, etc, och dessutom alltid i nuet. Men alla dessa longitudinella relationer till artefakterna runt omkring gör också skillnad: husen och vägarna och logistiken påverkar oss, det gör också husgeråd och leksaker, kläder, bilar och internet. Så skall vi något lite kunna förstå oss på varandra, behöver vi också veta något om och använda oss av det “sakligas”, dvs artefakternas betydelse för det longitudinella.

Allt gott

Bodil

3 comments on “03. Att förstärka det longitudinella
  1. Jitka skriver:

    Hej, Bodil,

    jag begår antagligen två brott med detta inlägg. Dels publicerar det i original = engelska, och dels vet jag inte riktigt, vart ska jag sätta det, men tycker att HÄR skulle det kunna vara. För det är något, som påverkar oss alla på långt sikt. Och som vi äldre har kunnat och skulle kunna föra över, men kanske känns det för gammalt.

    Jag fick mail från min gamle gode vän, som lever i Kanada. Och då plötsligt kom jag ihåg, vad min mamma brukade göra i hushållet på femtiotalet. Inte så länge sedan. En del har jag, trots mitt totala ointresse för hushållsysslor, lagt märke till och gjort på samma sätt. När jag äntligen blev gift, gav hon mig en gammal sliten “modern” bok med samling av goda moderna råd för moderna husmödrar. Denna fick hon själv av sin mor som en nygift. Mormor var en modern kvinna på 1920-talet. Hon köpte den och följde alla goda råd.

    En av mina döttrar är mycket intresserad av det gröna. Eller egentligen är alla mina barn det, påverkade av Lunds miljö. Men hon hade haft blogg Bett Reworld i några år.

    Av olika anledningar, inte alltid för att rädda världen, har jag gjort saker, som motsvarar det mesta i mailet / min moderna hushållerska. Hela deras barndom, och gör fortfarande. Och jag drar på mungiporna, när jag får dessa nyupptäckta råd av mina barn – har de inte märkt det? Är de inte medvetna om, att de själva har följt en del?

    Så i andra delen kommer det engelska.

    Nu ska jag ge mig i väg och sjunga i kören och i morgon ska jag till Lund på barnkalas.

    Ha en trevlig helg.

    Jitka

    • Jitka skriver:

      The Green Thing
      In the line at the store, the cashier told an older woman that she should bring her own grocery bags because plastic bags weren’t good for the environment.
      The woman apologized to her and explained, “We didn’t have the green thing back in my day.”
      The clerk responded, “That’s our problem today. Your generation did not care enough to save our environment.”
      She was right — our generation didn’t have the green thing in its day.
      Back then, we returned milk bottles, soda bottles and beer bottles to the store. The store sent them back to the plant to be washed and sterilized and refilled, so it could use the same bottles over and over. So they really were recycled.
      But we didn’t have the green thing back in our day.
      We walked up stairs, because we didn’t have an escalator in every store and office building. We walked to the grocery store and didn’t climb into a 300-horsepower machine every time we had to go two blocks.
      But she was right. We didn’t have the green thing in our day.
      Back then, we washed the baby’s diapers because we didn’t have the throw-away kind. We dried clothes on a line, not in an energy gobbling machine burning up 220 volts — wind and solar power really did dry the clothes. Kids got hand-me-down clothes from their brothers or sisters, not always brand-new clothing. But that old lady is right; we didn’t have the green thing back in our day.
      Back then, we had one TV, or radio, in the house — not a TV in every room. And the TV had a small screen the size of a handkerchief (remember them?), not a screen the size of the state of Montana.
      In the kitchen, we blended and stirred by hand because we didn’t have electric machines to do everything for us.
      When we packaged a fragile item to send in the mail, we used a wadded up old newspaper to cushion it, not Styrofoam or plastic bubble wrap.
      Back then, we didn’t fire up an engine and burn gasoline just to cut the lawn. We used a push mower that ran on human power. We exercised by working so we didn’t need to go to a health club to run on treadmills that operate on electricity.
      But she’s right; we didn’t have the green thing back then.
      We drank from a fountain when we were thirsty instead of using a cup or a plastic bottle every time we had a drink of water.
      We refilled writing pens with ink instead of buying a new pen, and we replaced the razor blades in a razor instead of throwing away the whole razor just because the blade got dull.
      But we didn’t have the green thing back then.
      Back then, people took the streetcar or a bus and kids rode their bikes to school or walked instead of turning their moms into a 24-hour taxi service.
      We had one electrical outlet in a room, not an entire bank of sockets to power a dozen appliances. And we didn’t need a computerized gadget to receive a signal beamed from satellites 2,000 miles out in space in order to find the nearest pizza joint.
      But isn’t it sad the current generation laments how wasteful we old folks were just because we didn’t have the green thing back then?
      Please forward this on to another selfish old person who needs a lesson in conservation from a smartass young person.
      The Green Thing

  2. bodil skriver:

    Hej, Jitka,

    Jag kan verkligen inte hitta att du gör något fel med ditt inlägg men väl att du gör MYCKET rätt i att förmedla det här till flera.

    Dels är det väldigt bra skrivet och får åtminstone mig att småle på gränsen till skratt gång på gång. Dels illustrerar det väl det longitudinella och vad man som individ kan genomskåda först när man blir äldre: BAKOM dagens “the green thing” finns det sammanhang och klokskaper som tidigare inte behövde göras explicita för då var de en följd av nödvändigheter. FINNS det inga hissar, åkgräsklippare, torktumlare eller satelliter får man gå i trappor, köra sin gräsklippare, hänga ut sin tvätt eller sköta sin telefoni/hitta rätt på annat sätt. Det som i dag kallas “the green thing” sågs då inte som någon medveten hållning eller uppoffring – det var bara så det var, punkt, slut.

    För mig som naturvetare känns det samtidigt skönt att veta att termodynamikens första och andra huvudsats som i populär form lyder “Ingenting försvinner” och “Allting sprider sig” – de är oförändrade, och de beskriver på det naturvetenskapliga abstraherade sättet sanningar som håller tvärsigenom kulturella, samhälleliga och teknologiska förändringar.

    Allt gott

    Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on