11. Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid

Till sommaren/ hösten kommer jag med en ny bok som jag själv vill skall heta “Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid”. Det är långt ifrån säkert att den kommer att heta så – det brukar bli ganska så heta förhandlingar med förlaget. Men själv tycker jag den titeln vore jättebra för att täcka in vad jag vill lyfta fram när jag skruvar till Horisont-boken ett varv till.

Det är så MYCKET som har kommit fram sedan jag hade förstamanus till Horisont-boken klar för 14 månader sedan och sedan den kom ut för 10 månader sedan. Mer av årsringar, tankar, samtal, erfarenheter, ja, mer av vad som helst, blir sällan bara MER eller FLER; det blir i stället till något just ANNORLUNDA. Därtill tycker jag det vore lite kul att få leka med ett “äldre” i undertiteln denna gång för att markera att förra gången var grundperspektivet att bli “gammal”, nu handlar det om att bli “äldre”, dvs om det där “mer” som blir “annorlunda”.

Nåja, sådant är petitesser (fast kanske viktigt) – det intressanta är att positionerna faktiskt flyttats fram så långt att det nu är dags för en ny bok. Jag kan helt enkelt inte hålla mer i huvudet.. Dags alltså att sätta ner foten. Boken kommer att innehålla inte bara många av mina förslag, insatta i sina sammanhang, utan också en fortsatt tankeutveckling. Men ni som följer denna bloggen kommer att känna igen er i det mesta – i själva verket är det ju bl a här som det kontinuerliga arbetet pågår. Observera att jag säger just “arbetet” för vad är alla dessa försök och undringar och ansatser och … annat än just ett (ibland) hårt och (ofta) glädjefullt arbete.

Allt gott

Bodil

28 comments on “11. Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid
  1. Gun skriver:

    Verksamhetsstyrning – pågående förbättringar – kriteriet för ett levande projekt. Ser fram emot att läsa din nya bok.

    Jag skrev på annan plats här i bloggen: “Det finns ju sådant man bara kan lära sig den s.k. ”hårda vägen”. Att bli gammal hör kanske till dessa ting som bara den egna erfarenheten kan lära ut.” Så – kan man begära att de som ännu inte kommit dit ska förstå hur det är att vara där? Apropå tankar om förlängd medelålder i stället för att bli gammal/äldre. Men sedan få se dessa överåriga medelålders “komma ut” som gamla i något soffprogram…

    Mycket spännande finns att se fram emot!

    Gun

  2. bodil skriver:

    Kära Gun,

    En av mina filosofvänner hävdade att Horisont-boken var en MODIG bok – men jag kunde inte riktigt förstå på vilket sätt.
    Och så ger du mig “förklaringen” NU – det var ju för att jag “kom ut” ur garderoben och förklarade mig gammal, det var det som var det modiga…

    Ajajaj, jag skrattar högt!

    Bodil

  3. Gun skriver:

    Roligt att ha kunnat räta ut ett frågetecken!

    Försöker stundom tänka till om hur vi blir infösta i hörn – eller själva målar in oss i detsamma – alla dessa föreställningar om hur vi ska vara för att passa in/räknas.

    Respekt, fattaru, som en knivbärande ung pojke sa till min lillebror (som då jobbade vid Citypolisen i Sthlm) när han frågade vad han skulle ha kniven till.

    Och har han inte rätt den unge pojken? Det är respekt vi vill ha oavsett ålder; att bli sedda som dem vi är, med de kunskaper och behov vi har. Men för det krävs det ju också att vi visar/har respekt för andra. (Och då menar jag inte underdånighet, el.dyl).

    Och mest av allt är vi “bara människor”…

    Önskar dig en riktigr skön vårdag.

    Gun

  4. bodil skriver:

    Ja, du, visst är det vår nu! Och visst tar vi tillvara den…

    Jag skrattade förresten på mitt övermodiga vårhumör även åt “Respekt, fattaru!” – jag förstår att det inte var något att skratta åt i stunden, men så här på avstånd är det ett riktigt humoristiskt yttrande.

    Allt gott

    Bodil

  5. Gun skriver:

    Även jag skrattar åt “Respekt, fattaru!”. Kan nästan se den lille killen mopsa upp sig inför polisen. Även min bror skrattade när han berättde (dessutom är han en fena på att imitera) men han såg även det tragiska i situationen.

  6. Kurt "Fido" Johansson skriver:

    Har haft mycket glädje av att läsa denna bok av dig Bodil har även läst tankar om tid! Vidare har jag lyssnat ett par gånger på dina funderingar tillochmed i Nissaström ! Inte så svårt eftersom jag numera bor i Oskarström! Vad gäller åldrandet så kan vi ju konstatera att vi (tyvärr) numera vill isolera äldre från unga! Varför inte annars ha “dagis” i eller i närhet av äldreboende så att generationera möts som det gjorde automatiskt förr i det gamla bondesamhället!

    • bodil skriver:

      Välkommen in i samtalet!

      Ja, det åldersuppdelade ställer till det, isolerar och begränsar. Barn har vissa åldersspecifika drag i sin utveckling, men gamla människor är så olika varandra att chansen att de skulle må väl av att bara ha andra gamla runt omkring sig är försvinnande liten.

      Allt gott

      Bodil

  7. Birgitta skriver:

    Funderingar-Tankar..Är detta att bli gammal?? Skriver (utan filter) ner lite funderingar. Det är nu 1 år sedan jag slutade mitt arbete,som bestod av mycket teknik som “larmade”- plingade hela tiden, telefoner som oupphörligen ringde. Andra larm från “andra” ställen.: alltså mycket ljud. som jag på de sista åren tyckte var lite jobbiga. Det var inte medvetet, men när jag kom hem ville jag ha tyst omkring mej.När jag sedan slutade mitt arbete var tystnaden en befrielese. Sedan började jag, utan att ha haft en medveten tanke på att nu skall jag se tillbaka på mitt “liv” men tankar o funderingar kom. Ostrukturerat inom både arbetsliv ock privatliv. Val jag gjort.Bra val- Dåliga val-Svåra val. Började sedan att försöka bena ut ock få någon slags “helhet” Det har tagit tid. Det har gjort ont i en fall. Kunnat känna viss stolthet i en fall. Under denna tid haft stort behov av självvald ensamhet. Har någon av Er andra upplevt detta?? Eller är det bara så jag är en “funderare”

  8. jitka skriver:

    Hej, Birgitta och andra,
    Jag tror att även det som allt annat är mycket individuellt.
    Utgångspunkten: om man har längtat till pensionen för att man är trött, stressad, sliten, behöver det betyda att man är gammal? Kan det inte vara så, att man har EN MÖJLIGHET = att slippa allt? Kan det inte bara vara att man är trött och behöver lite lugn och tystnad, oavsett åldern?
    Jag har varit pensionär i snart 2 år. Att se tillbaka på mitt liv har jag gjort med ”jämna”/ojämna mellanrum – när jag tyckte att NU ska det hända något nytt, därför att jag vill. Samma tid som pensioneringen hände det en annan, och negativ, stor sak i mitt liv, som påverkade väldigt mycket. Då såg jag tillbaka på mitt liv och reviderade och funderade ”tänk om”, men det hade inte med pensioneringen att göra. Fast det var också en orsak till, att jag hade velat arbeta några år till för att åtminstone något skulle fortsätta som vanligt. Jag blev också tvungen att bena ut det ena och det andra, men det var inte för att jag blev gammal, utan det som hände kan hända när som helst i vuxen ålder och då känner man nog behov av att revidera.
    Hur jag har upplevt pensionering? Som att bli arbetslös i vilken som helst ålder, med problem som följer med att förlora arbete: ekonomiska, sociala. Och de positiva – viljan att klara sig, kreativitet att lösa allt, att upptäcka att jag fortfarande är stark ”som ensam”. Och oviljan att bli placerad i ett annat fack, där jag inte känner mig hemma – inte behövd som arbetskraft.
    Men resultatet av det positiva liksom uteblev.
    Jag vet att jag har tjatat om det här att inte vara behövd. Jag är behövd som mormor och vän, men jag tycker att jag kan så mycket som jag skulle kunna fortsätta att dela med mig. Tidigare hade jag möjlighet att erbjuda det någonstans, och numera räknas det som att jag tar möjligheter ifrån ungdomar. Det är faktiskt inte så, att i vilket yrkesområde som helst behövs erfarenhet (när man på arbetsområdet utgår ifrån att det kostar mer än oerfarenhet). Det tar år innan man förändrar syn på kunskap och erfarenhet, som äldre har.
    Sedan är det inte så att jag sitter och tycker synd om mig. Jag fortsätter att göra en massa saker som tidigare. Som är lika lätta eller svåra att genomföra som tidigare, det har inte med åldern att göra. Jag har skrivit några böcker, ett par har blivit utgivna, och jag fortsätter att skriva och skicka manus, vilket är likar roligt att skriva och lika svårt att få utgivet som tidigare, och gör en massa annat.
    Så jag känner mig inte gammal. Jag känner mig ledig. Ibland tycker jag att det är skönt att i stället för att hoppa upp i snöstorm ligga och läsa och lyssna på vinden. Ibland har jag ingen ro i kroppen och bara vill köra iväg och härja.
    Vilket jag integör idag. Idag ska jag sitta på terassen, insvept i plädar, lyssna på duvorna som bygger bo i trädet vid huset, och läsa. Men det kan man göra även som ung.
    Trevlig söndag
    Jitka

  9. bodil skriver:

    Tack för ett fint inlägg – en riktig söndagsstämning finns det i det!

    Du har naturligtvis så “rätt” i allt – just i dag (i min söndagsstämning) fäster jag mig mest vid att du flera gånger tar upp att “men det har inget med åldern att göra”. Så är det förstås. Vi är först och främst människor, och det allra mesta i våra liv har varken med kön eller ålder eller något annat grundläggande att göra utan beror på att vi är just människor.Stadda i ständig utveckling och samtidigt fladdrande i våra sinnesstämningar från dag till dag eller rentav timme till timme.

    Allt gott

    Bodil

    • Roland Janicke skriver:

      Hej Bodil och andra!
      Det har tagit några dagar att liksom smälta det som jag upplevde vid din föreläsning i Karlskrona tisdagen 10 April.
      Första tanken var på plats när jag tänkte (ursäkta uttrycket) ”fan va hon kan”.
      Att tala om så viktiga saker som åldrandet med glädje och humor.
      ”Jag har varit medelålders och barn nu vill jag vara gammal”(kanske inte ordagrant) SÅ BRA.
      Det är inte alls samma att läsa ( en del av) det du har skrivit i dina böcker och här på bloggen som när du talade om det från scenen.
      Årsringarna blev betydligt verkligare när du talade om när du fick veta det (som liten flicka 4 år) från en man du träffade vid en stubbe i skogen och att det tydligen följt dig genom livet som egna årsringar.
      Mycket annat av det du sa har snurrat runt i mitt huvud i snart en vecka. T.T.T. BRA!

      Jitka skriver ”ibland har jag ingen ro i kroppen och bara vill köra iväg och härja , vilket jag inte gör idag”
      I dag ska jag inte köra iväg och härja men jag kör ut nästan varje dag ( inte precis härja men i alla fall ut)
      Jag känner igen den oron som finns i kroppen efter ett helt livs verksamhet och som plötsligt inte efterfrågas. Har inte kunnat vänja mig trots att jag har varit pensionär i över 15 år.
      Bodil skriver sinnes-stämningen ändrar sig och ändrar, från dag till dag till timme för timme och det håller jag med om. Det känns som det är lättare att ändra sig numera.

      Söndagshälsningar från
      Roland i Lyckeby

  10. bodil skriver:

    Först: det var så roligt att träffa dig! Jo, jag gjorde faktiskt det – jag tog in att det var du som var du, trots att det var så mycket runt omkring. Jag såg dig i ögonen då i pausen och jag tittade på dig ganska så många gånger under föreläsningen (men det skall ju alla tro att man gör…). Visst blir vi människor till på ett annat sätt för varandra när man har träffats också i levande livet.

    Sedan: tack för berömmet. Det är alldeles riktigt att jag är talare snarare än författare – fast sedan kan jag skriva ungefär som jag talar, och de som mött mig som föreläsare kan ofta höra mig prata i sina inre när de läser mina böcker. Problemet med föreläsningar är som jag sa att det ofta blir för mycket. det gör ju inte så mycket om man har att göra i dagar och veckor efteråt, men det är synd om det liksom “bara” blir BRA och inget därutöver eftersom det blir för mycket. I det läget är böcker ovärderliga.

    Allt gott

    Bodil

  11. Birgitta skriver:

    Hej Jitka ock ni andra. Tack för att du skrev om “din tid” efter jobb.Men det var inte så att jag ledsnat på arbete. Jag har alltid brunnit för mitt yrke.Men jag hade mentalt bestämt mej för att gå i pension när jag började känna att alla dessa journätter, alla dessa möten=2 ggr. i veckan som aldrig ledde någonstans “landstinget är en tungrodd apparat”.Jag behövde tid för tystnad, tid att tänka.Jag hade (utan att själv märka det) aldrig en stund ensam ock tyst. Barnen bildade familj, fick barn ock lediga dagar var jag där eller tog dem till mej.Föräldrar gamla ock bodde i en annan stad. (båda avlidna)sedan x-antal år.Har varit ock är f.f.engagerad i olika föreningar. Så livet rullade på som för oss alla -fort. Så inte förrän nu när jag blev pensionär har jag haft tid att tänka, ock det tog tid!Så nej jag tror att du har helt rätt i att det är inte åldern, utan “tillfället” som ger tid till eftertanke! Jag är ju en “ruschig” person ock vill att det händer grejor.Så vi kan ut ock “härja tillsammans” Men en sak skall jag ta upp som retar mej! Nämligen: När jag möter någonsom jag inte på ett tag-1 år eller så säger dom efter “prat” Är du kvar på ..min gamla arb.plats.Nej säger jag jag är penionär nu sedan 1 år..osv. Dom säger ALLTId: Nejmen det kan man inte tro! Lika pigg o fräsch som vanligt! Jag blir INTE numera glad utan börja tänka:MEN HUR tänker dom??Tror dom att man blir helt annorlunda bara för att man blivit pensionär?? Nää, Nu tror jag att jag skall åka upp ock se om det är någon fart på mina “gamla” kollegor. Varma hälsningar/Birgitta

    • jitka skriver:

      Hej, Birgitta,
      Ja, jag tror att folk som brinner för något liknar varandra i mycket. Jag menade inte att DU tröttnade på arbetet. Men för att gradera mig – att många längtar till pensionen och det får de så gärna.

      Jag har inte heller haft mycket tid för mig själv. Kanske i bilen på vägen från och till jobbet. Jag har alltid haft en massa som jag blev tvungen att lösa så att allt flöt även privat, och då blev det också en del funderingar om min egen ”roll” i det hela. Och den ”stora” funderingen några månader före pension, då man fick utvärdera hela sitt liv och vad som räddas kan så att man inte tappar tråden, den har skett mest på nätterna.
      Jag håller med dig – att när man möter gamla elever eller andra, som man hade arbetat med tidigare på andra arbetsplatser – som säger samma som folk till dig. Ja, och varför inte? Varför skulle man plötsligt bli en hjälplös gumma, bara för att man från en dag till den andra slutar inställa sig på sin arbetsplats? Man ändras ju inte över en natt?! Eller ex-arbetskamrater, som säger: ÖÖÖ så bra du har det, du slipper… Jag har också retat mig på det. Vet de inte hur jag brann för mitt jobb??? Hur mycket oavslutat måste lämnas? Fattar de inte hur tomt det är utan? Jag är ingen trädgårdsmänniska, bryr mig inte om att påta i marken eller ha hund eller katt. Men det är antagligen så – vad ska de säga? Kallprat, som när man träffar någon som berättar om sin sjukdom och man vet inte hur man ska reagera, för man är inte beredd.
      Jag vet inte hur det blir när man blir 10 år äldre. NU är jag fortfarande aktiv, men det är saker som jag har hunnit och kunnat göra samtidigt sedan barnen blev stora och så småningom flyttat – jag har inte behövt vänta på att bli pensionerad. Jag gillar inte att bli organiserad och göra saker gemensamt med jämngamla. Eller sitta i styrelser och diskutera det ena och det andra. Jag är inte heller någon typisk mormor – trots att barnbarnen är relativt små. När jag träffar dem så gör vi saker då de lär sig något, inte bullbak och bara barnpassning (alltså jag älskar barn och att baka, men gör allt snabbt för att vi ska äta, inte för att vi ska pyssla).
      Men livet går vidare, nu finns det snart inga elever kvar på skolan som kände mig, snart inte heller många gamla kollegor (vi var rätt jämngamla och har avgått under ett par år nästan samtidigt) och skolan har inte kollapsat utan mig heller, svårt att fatta!!!
      Men ideerna har jag kvar, ingenstans att genomföra.
      Och med HÄRJA menar jag att genomföra idéer och få folk med på noterna. Fast inte det heller är så lätt med detta datumstämplet.
      Hm. När jag läser min text verkar det som om jag sitter här och väntar på döden, för jag VILL, men samtidigt inte vill det ena och det andra.
      Jag vänta på besked att jag har blivit farmor. Det är det jag gör i dagarna.
      Skogen har även här börjat knoppas. Vitsipporna liknar vita kuddar.
      Hälsningar
      Jitka

  12. Birgitta skriver:

    Hej Jitka! Jag måste skratta när jag läser det du skriver: Sitter här ock väntar på döden..Nej, (skratt) jag tror absolut inte du är “den typen”av människa. Därimot tror jag att vi kan känna igen oss i varandra genom oroliga själar som vill mera, men svårt få utlopp för överskottsenergi. Förra veckan försökte jag välta sjukhuset! Var så arg på allt idiotiskt. Men det står kvar..sjukhuset alltså… Jag har funderingar på Läkare utan gränser, men vet inte, måste binda sig helst för ett år.Ock det är just det där att “binda” sig som jag inte vill. 3-6 mån. vore OK. Ja oj vad jag också funderar. Nej Tack till organiserad samvaro. Blotta tanken får mej att rysa! Jag vill ha lite “buskul”med mina vänner! Så går du i “väntans tider” på ett litet barnbarn så i vårens tider. Härligt Jitka att se fram emot. Du skriver om vitsippor.Jag kan ståta med blåsippor.+en stor sol.Du kan ju språk, tex. Alla invandrare som kommer till oss behöver ju hjälp, kan det vara något som du skulle vilja ta på på dej? Eller någon frivilligorg. Röda korset? (jag menar inte att du ska stå någonstans ock skramla med en bössa)Det finns annat att göra.Hälsar /Birgitta

  13. Monica Stalborg Billberg skriver:

    Hej Bodil, har äntligen läst “När horisonten flyttar sig”. Myckat bra, och så roligt med en bok som får en att tänka själv. Så här tänker jag: Vi måste bort från fackidiotin, att stoppa in alla i fack där så få passar. Titta på hundar, de är valp, sen rullar det på så länge de orkar, de vet ju inte hur gamla de är. Den produktionsinriktade syn vi har på människan är skadlig för alla åldrar. Är vi inte på topp är det stopp. Så fel. Skulle lösas av en mer flexibel arbetsmarknad där vi var mer mångsysslare. Ha ett par olika jobb för att bli mindre sårbar. Tidsbegränsade anställningar för att inte fastna och bli oumbärlig eller väldigt umbärlig. Multitasking, med kortare arbetstid totalt.Jag tror man får mer gjort och att verksamheterna vinner på korsbefruktningen. Mindre sårbar vid arbetsbrist. Lättare att trappa ner vid sjukdom, barn, bli äldre. Samhället skulle byggas bättre anpassat till människor så skulle även äldre och barn må bättre. Som du skriver att det är lättare att bli äldre på landsbygden. (Det kunde vara tvärtom med stadens alla finesser.) Men på landsbygden är man en person och inte en produktionsfaktor, enbart värderad utifrån yrke. Bygga bättre boende, något för arkitekter att fundera över. En miljö för aktivitet, vila, arbete och lek för alla åldrar. Med närservice, mataffär, restaurang på nära håll. Barn ska kunna gå och handla, även äldre alltså. Ett samhälle där man behöver bil för minsta ärende är inte bra för någon. Om vi får ett mer nära samhälle där vi hjälper varann kanske alla mår bättre. Det blir billigare också. Som du märker tänker jag i helhet och inte bara äldre. Jag vill sudda ut den gränsen. Vi ska göra som hundarna, köra på så länge det går. Glöm åldern. Du skrev inget om 55+ boende i din bok, men jag kan föreställa mig vad du tycker. :-). Det här blev lite osorterat men du fattar. Ser fram emot nästa bok! /Monica Stålborg Billberg

    • bodil skriver:

      Hej,

      Jag skrattade högt åt valpen som bara fortsatte att leva!

      Och ser mycket fram mot dina tankar när du också läst “Tid för det meningsfulla”. Där borrar jag ännu lite djupare.

      Allt gott

      Bodil

  14. Roland Janicke skriver:

    Hej!
    Torsdagen 13/12 var jag inbjuden till proband-dag som en av probanderna till projektet SNAC ( Svedish National Study on Aging and Care ) som till en del har blivit utfört i Blekinge.
    Det var intressant på många olika sätt.
    Först att det var så många deltagare , fullt Konserthus 700 platser.
    Att det har varit så stort projekt, i Blekinge c. a. 1500 deltagare i 12 år och 11 000 i hela landet och att det fortsätter.
    Jag har varit med sedan jag var 66 år och det är meningen att vi som är med skall vara med till 96 år
    om vi kan.
    Det var 4 st. professorer och 3 st docenter som föreläste om provningsresultat m. m.
    En mycket intressant eftermiddag för mig som deltagare och jag kan rekommendera att gå in på
    http://www.snac.org och bläddra vidare i materialet.

    Efter redovisningen kom Karlskronas Lucia på besök och det var fint, men då kom mina tankar vidare in på varför så mycket skall vara på Engelska språket i Sverige.
    Från början hette den delen av undersökningen som skedde i Blekinge”Åldrandet i Blekinge” men plötsligt skulle det vara det nya namnet SNAC på Engelska.
    Materialet som redovisades var på Svenska så det tyckte jag om eftersom jag är så gammal (76 år nu) så jag inte har läst engelska i skolan och bara delvis har lärt mig på äldre dar.
    När sedan Lucia sjöng ett par sånger på Engelska så tänkte jag att jag kanske ska starta ett slags korståg mot användningen av Engelska där det inte behövs.
    Hälsningar
    Roland i Lyckeby

    • bodil skriver:

      Hej, Roland,

      Jag tycker också SNAC är intressant, främst eftersom det följer människor genom åldrandet. Longitudinellt, alltså. Var och en får därigenom vara sin egen “kontrollgrupp” – något som är starkt eftersatt i övrig vård- och omsorgsforskning där så mycket handlar om att ringa in en-faktorer genom dubbelblinda studier i stunden.

      Allt gott

      Bodil

  15. Nu när jag själv är gammal,tänker jag tillbaka på min mormor,från en liten nära Rättvik.Funderar,hur hon levde,inget vatten inne,dass på gården,men jag hörde henne aldrig klaga.Minns hur hon satt på morgonen,vid det stora köksbordet och flätade sitt långa hår.När det var gjort blev det frukost.När morfar hämtat in vattnet,kunde hon sätta sig vid vävstolen,det var ett lugn i det där hemmet,som jag tror var bra för ett stdsbarn att känna,det var härligt när mormor sjöng ibland på sitt underbara dalmål!Ja,då jämför man hur man har det själv,i samma ålder som mormor hade!Vad är lycka kan man fråga sig? Hälsningar jejden

    • bodil skriver:

      Alltid tankeväckande att fundera kring lycka – och att försöka förstå vad andra generationer upplevde som lycka. Om vi utifrån vår tid hade kunnat vara folklivsforskare i deras, hade vi uppfattat somliga aspekter, medan de troligen upplevde andra. Som de dessutom relaterade till hur man då tänkte i kulturen runt omkring.

      Under alla omständigheter: ett fint minne du har!

      Allt gott
      Bodil

      • Jitka skriver:

        Jag undrar.
        LYCKA är också ett mycket abstrakt ord. En annan skulle kunna säga att mormor var nöjd med tillvaron. Eller kanske inte ens var det, men hon tog tillvaron som det var. Att man hade lärt sig att det är som det är och det blir inte bättre. Och jag säger inte att det var så!!!
        Jag bara tänkte på mitt liv. Att mycket som jag uppfattade på något sätt när det hände och oroade mig för och försökte ändra hade varit lättare om jag inte hade oroat mig och tog det som det var. Men det lär man sig med livet. När det händer är man inte där och försöker ändra det. Man strävar efter något som kanske inte ens finns, stressar och jagar det, och sedan kanske uppfattar att det inte var värt det man trodde, eller att det inte ens fanns.
        Lycka är kanske bara att mogna till att se att lycka är småsaker i livet. En stund då barnbarnet säger Mormor jag saknar dig redan (=när hon sätter sig i bilen på vägen hem). Att man har dem och hör till. Eller någon säger Tack för hjälpen (=att man kunde hjälpa), Tack för att du finns. Att man betyder något för någons liv.

        • bodil skriver:

          Jitka,
          I den kommunala äldreomsorgen i Sverige finns totalt c:a 1500 särskilda boenden där c:a 100 000 äldre bor. I en Socialstyrelserapport över tillsyn på ett urval av dessa konstateras lakoniskt att hälften av de intervjuade ansåg sig sakna en meningsfull tillvaro.
          Men snälla?! Om det är så, har det ju mindre betydelse hur många gånger i veckan man får komma ut, om man får en kvällsfika eller ej, med flera mått som vi försöker ta till för att mäta kvaliteten i omsorgen. Tycker inte de berörda att det är någon mening att leva, är det detta och just detta som man måste se som det centrala och våga närma sig.

          Samtidigt: jag vet inte hur frågan var formulerad och hur den ställdes. När jag läser ditt inlägg, tänker jag på vad det var som gjorde gårdagen meningsfull – och det var 3 små och 1 stor händelse(r)/tanke(ar). Travesterat: “they made my day”. Kanske är det en hjälp åt det hållet man kan behöva när livet blir alltför enformigt: att någon hjälper en att observera en liten fågels försök, en plötslig solglimt genom molnen eller en händelse i det egna (eller någon annans) liv.

          Jag håller alltså med dig – börjar man fundera över meningsfullhet och lycka, är det för var och en av oss mycket av det till synes viktiga som bara är transportsträckor medan små, små utsnitt kan sprida sitt skimmer över hela dagen/ hela livet. En nog så viktig uppmärksamhetsträning kan krävas.

          Allt gott
          Bodil

  16. Birgitta Nordström skriver:

    Hej Bodil, Birgitta och alla ni andra

    På två dagar har jag sträckläst från 01 till 11, vilket jag antar säger mycket om hur spännande det varit. Efter den mängd information jag tagit in är det tid för sortering och det är ett jobb som kommer att ta sin tid. (Tillhör de långsamt tänkande). Vad som får mig att redan nu vilja skriva några rader är dels för att placera mig i ”gänget”, vilket känns bra, dels något som Birgitta undrade runt ”den självvalda ensamheten”. Eftersom jag efter all läsning och Birgittas fråga om någon hade samma tankar kan jag klart deklarera att jag är en funderare och en sökare och för detta behöver jag en hel del ensamhet. Samtidigt skulle jag vilja forska lite i just begreppet ensamhet som både kan vara positivt och negativt. Kanske blir det ett av mina nya studieobjekt. Eftersom jag sedan 49 år är bosatt i Spanien plus 25 år i Sverige och förutom modersmål och fadersmål (svenska) har min mansmål (spanska) skulle det vara intressant att se om ensamhet och soledad har samma innebörd och mening.
    Mitt val när jag pensionerade mig vid 65 år var att börja läsa litteraturvetenskap per distans. Ett år vid universitetet i Umeå, ett år vid Lunds universitet, (ett viloår), och det tredje vid Linneuniversitetet i Växsjö där jag skrev min C-uppsats som behandlar Hundra År av Ensamhet (Garcia Marquez). Varför valde jag den boken med den titeln? Birgitta har fått mig att fundera över det.
    Vad jag funnit under mina studier är att genom att försöka ta till sig den enorma rikedom som finns i Litteraturens Värld på ett mer systematiskt sätt har jag även lärt känna mig själv. Minnesbilder och igenkänningsmoment har ploppat upp under läsningen och krävt stunder av funderingar och tankar, både roliga och vemodiga men sammantaget mycket berikande. Det bästa av allt jag kommer aldrig att hinna läsa allt innan jag fyller 100.

    E.L. Birgitta (eva, lydia)

    • Jitka skriver:

      Intressant tanke. ENSAMHET.
      Jag tror att även ensamhet är ett abstrakt ord som är kulturbetingat och beroende av mognaden som människa. En ung människa kanske känner sig olidligt ensam när hon måste spendera en eftermiddag utan sina kompisar. En småbarnsmamma som har längtat efter en timme på egen hand när hon har tagit hand om alla andra kallar det något annat. En pensionär som lever ensam upplever det på ett helt annat sätt.
      Jag började fundera över detta ord när jag läste orden TVÅsamhet för många år sedan. Det ordet finns inte ens på mitt modersmål. Det slog mig plötsligt att orden ENsamhet inte stämde med översättning i min ordlista med ordet på mitt modersmål. På mitt språk betyder det mer åt “lonliness” på engelska – som kan jämföras mer med “övergivenhet”.
      Hur upplevs det då när det inte ens finns exakt betydelse på olika språk? Jag är kanske mer ensam om jag säger det på mitt språk än när jag säger det på svenska? Vad menar jag då? I ett land är man van att vara omgiven med folk och vara nöjd med det. Flyttar man så känns det ensamt om man först ska ringa. Om man är van vid “att ringa” och bosätter sig i ett sånt land upplever man det som jobbigt för hemma kan man gå undan men inte “här”, medan en annan saknar sällskap och känner att ensamhet är påtvingad om man är uppväxt någon annanstans, och “här” upplever alla att det är fullständigt normalt att leva så och träffa folk bara när man själv vill.
      Kan man riktigt förstå hur det känns när man läser om ensamhet i böcker, eller utgår man ifrån sitt eget behov av ensamhet? Kan man vara ensam i alla länder?
      Vilken intressant tanke!
      Efter mer än 40 år i Sverige upplever jag mig att jag behöver mer tid i ensamhet än mina gamla vänner som har spenderat sitt liv på samma ställe. Och att jag gillar det. Var jag alltid lagd åt det hållet (=att behöva egen tid på egen hand), eller har jag tagit över eftersom det var nödvändigt att anpassa mig?

      • bodil skriver:

        Jitka,
        Som du själv genomskådar, finns det många svar på din fråga, också när den “bara” gäller dig själv. Är det ditt (minst) tvåkulturella liv som gett dig större behov av “ensamhet”, vad nu det är, eller är det din läggning?

        Sedan ett år eller två figurerar Susan Cain, Quiet (på svenska “Tyst”), en hel del i dessa sammanhang. En amerikansk bok med den amerikanska bokens hela pladdrighet (sett från mitt håll, alltså…) men med ett tydligt budskap: den nu rådande extroverta tidsandan ställer till det för oss introverta (med bl a ett större behov av ensamhet än andra) och försöker omforma oss till att också vi ska låta våra liv utspela sig helt och hållet i kontakten med andra.

        Tidsandor är aldrig neutrala och aldrig oskyldiga. En 7-åring som omvärlden tycker isolerar sig för mycket – ska han få lov att göra det eller ska man gripa in med diagnoser och åtgärder? Vad kan man ställa till med om man därmed minskar hans förmåga att dra sig tillbaka till det inre rum där han kanske behöver vara för att senare kunna komma ut mer till oss andra?

        Självklart har vi också som gamla olika behov av ensamhet. De allra flesta behöver relativt sett mer tid att betänka sitt liv som gammal än som ung, men den äktextroverta vill kanske helst göra detta i ständig dialog med någon/några i omvärlden, medan den äktintroverta allt mer vill gå in i sin mussla och bara släppa ifrån sig ett och annan väl bearbetat guldkorn. Och så finns det allt och alla däremellan. Det är fint att mångfalden är så stor – inte bara all den gemensamma utan också den egna med den ständigt pågående utvecklingen.

        Allt gott

        Bodil

      • Gun skriver:

        Hej!

        En annan bok som jag tyckte var givande i ämnet. Av Intresse?

        “Introvert, den tysta revolutionen” av Linus Jonkman

        Gun

  17. bodil skriver:

    Välkommen hiit!
    Det kan vara fler än du som läst 1-11 på en gång – men du är den första som berättar om det! Tack för det.
    Ja, visst är litteraturen en ovärderlig hjälp i det ständiga arbetet att något så när förstå sig själv och (lite grand) också andra. Själv tror jag att skönlitteraturen indirekt lärt mig mycket mer på det pedagogiska området än vad den pedagogiska facklitteraturen gjort. Det är ju i myllret av skönlitterära gestalter som man kan fånga vilken inverkan den ena har på den andre – inklusive varför och hur.

    Allt gott
    Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on