16. Om det otidsenliga
Hej,
Pressen från journalister har nu inletts. Igår var det tre stycken telefonintervjuer, vardera på bortemot en timme.
Det har förstås sina för- och nackdelar. Till fördelarna hör att när jag så där på volley måste svara på deras frågor, ger jag ibland svar som uttrycker något som jag kanske tänkt tidigare men inte skrivit ut, inte haft längst fram på tungan, inte varit riktigt medveten om själv. Dit hör det otidsenliga i den fixerade arbetstiden och den likaledes fixerade pensionsåldern (när 8-timmarsdagen utmanas sker det med 6-timmarsdag, när pensionsåldern ska ändras blir det från 63/65 till 67. För alla.)
Men det är inte bara arbetets förutsättningar som ändrats från det löpande bandets tid. Ändrats har också tidsandan, och vi är numera alla barn av en individualiserad tidsanda. Den finns också i arbetslivet – i många yrken kan man exempelvis ha flextid (förlägga arbetstiden med förskjutning efter individuella önskemål och behov och rentav jobba mer den ena dagen än den andra) och/eller jobba på distans – ibland vara på plats, ibland inte. Men ännu har man inte accepterat att det individualiserade och individualiserande nu visar i öppen dager att somliga vill och kan jobba mycket mer än 40 timmar i veckan, medan andra drar mindre arbete. Motsvarande gäller för pensionsåldern – somliga vill och kan jobba längre än andra. Varför blunda för detta och stenhårt hålla fast vid den existerande normen, lika för alla, eller eventuellt efter långt övervägande byta den mot en annan norm som också ska vara lika för alla? Det är helt enkelt otidsenligt.
Allt gott
Bodil
Lagomarbete, flextid, jobba mer hemifrån, arbete efter förmåga, … Allt detta låter verkligen jättebra.
Samtidigt utsätts jag för 10-20 bedrägeriförsök per dag i form av mejl där man vill lura mig att klicka på en länk eller öppna en bilaga. Nyligen har jag också fått ett brev via posten som såg ut att komma från Bolagsverket men kom från ett bedrägeriföretag i Estland.
Oärligheten och kriminaliteten breder ut sig i samhället. Allt som är bra går också att missbruka. I ett mer flexibelt arbetsliv ökar sannolikt möjligheterna att fuska sig till ökad inkomst. Arbetsgivarna förlorar lätt kontrollen över arbetstagarna i ett flexibelt system som sannolikt kommer att vara lätt att manipulera.
Bodil, har du funderat även över vad som ska vara lönegrundande i framtiden? Egna tidsrapporter? Genmomförda projektarbeten? Skrivna promemorior? …
Javisst, det finns många problem – och för att alls ge sig i kast med detta måste man ju tro att det finns något att vinna. Det gör jag.
Någonstans i boken skriver jag att ”det finns inget lönearbete med mindre än att någon är beredd att betala för det”. Och så är det förstås. Men det är egentligen RESULTATEN man är beredd att betala för. Det finns arbeten idag (men de är i uttalad minoritet) där resultatet står i direkt proportion till antalet arbetade timmar. MEN FÖR DE FLESTA ARBETEN ÄR DET INTE SÅ.
Om därför arbetslivet ersatte efter beting/prestation snarare än tid, skulle knappast fusket kunna bli större än vad det är idag om man underpresterar på ett arbete och visserligen är på plats men egentligen inte får gjort särskilt mycket. Behovet av kontrollapparater skulle sannolikt snarare minska än öka om man hade egenansvar för att göra det man tagit på sig att göra, oberoende av tid.
Allt gott
Bodil
Så klart det måste gå att ordna på något vis, men vad händer med sjukskrivningstalen när lönen baseras på prestation? Det vet vi efter alla experiment med löpande band. Och vad händer lönemässigt med alla dem som inte har ett högt tempo i sig?
Jag vill absolut inte vara en bakåtsträvare, men jag har under årtionden arbetat med människor som av olika skäl gått sönder i arbetslivets alltför höga tempo.
Ja, det är svårt att förutse vilka effekterna skulle bli. Kanske vore det bra både för den långsamme och den snabbe att få arbeta i sitt eget tempo och låta ett jobb ta den tid det tar?
Allt gott
Bodil