14. Flera in i samtalet?
Hej,
Jag väntar ivrigt på att fler ska gå in i samtalet här. Många läser – men än så länge är det få som kommenterar. Då är det svårt att komma vidare. Han hade ju så rätt, Tage Danielsson, när han skrev:
”En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!”
Allt gott
Bodil
Om den fragmentariserade kunskapen och arbetslivet.
Vi lär leva i ett kunskapssamhälle som ska rädda vårt välstånd och vår välfärd. Samtidigt som vi talar om kunskap blir vi inom arbetslivet allt mer specialiserade och fragmentariserar därmed kunskapsområden som borde hänga ihop. Kunskapen om människokroppen har, till exempel, blivit till en hel rad olika medicinska specialiseringar där varje kroppsdel har sin egen specialist.I detta fragmentariska yrkesliv tappar vi bort helhetsperspektivet. Var och en sköter sitt och lämnar ifrån sig sin pusselbit efter att ha använt sin speciella kunskap. Ett mycket talande exempel på detta styckevis processande har jag på senare tid fått insyn i:
En person i 30-årsåldern med autismdiagnos får genom ett LSS-beslut plats på ett boende. LSS-handledaren andas ut eftersom ett ”fall” färdigbehandlats och försvinner från hennes bord. Psykiatrin som tidigare behandlat hennes psykiatriska tilläggsdiagnoser andas ut. Nu är deras patient placerad. Hon är inte längre deras.
LSS-boendet har till sin uppgift att hjälpa ”kunderna” med deras dagliga liv. De har personal som ska se till att ”kunden” kan städa, handla mat och fungera så normalt som möjligt i sitt liv. De har ingen psykiatrisk utbildning och blir överraskade att personen med autism också har annan psykiatrisk problematik. Boendets verksamhetschef kontaktar LSS-handläggaren för att få ett nytt beslut på större insatser till en mycket mer krävande ”kund” än de väntat sig. Handläggaren tvår sina händer. Hon har gjort sitt. Ärendet är borta från hennes bord.
Då vänder sig verksamhetschefen till psykiatrin. Också de är färdiga med sin patient och hänvisar till att hon nu har ett boende enligt LSS. Att den psykiatriska problematiken kvarstår blir en enkel medicinsk fråga, man höjer hennes medicindoser och vänder sig åt ett annat håll.
Boendepersonalen har nu en person boende i en av sina lägenheter som man inte vet hur man ska handskas med. Genom sin autismdiagnos hör hon till LSS, genom den psykiatriska tilläggsdiagnosen hör hon till psykiatrin. Personen är krävande och klagar och överklagar den hjälp hon får. Hon har, enligt sig själv, behov av en heldygnsomsorg som ett LSS-boende inte är avsett för. Resultatet blir över tid att personal slutar, en verksamhetschef per år har förbrukats under de senaste åren och nuvarande verksamhetschef som försöker skapa de resurser som behövs för att också få tid för de övriga ”kunderna” i boendet möts av tystnad från alla som skulle kunna hjälpa till att förändra något. Alla tvår sina händer – inte mitt bord!
Att arbeta över gränserna tycks vara en omöjlighet. Ingen vet vad man ska göra, därför gör ingen något utom boendepersonalen som försöker med allt de kan komma på och blir allt mer desillusionerade och utslitna. Det här var bara ett enda exempel på hur man bollar ärenden mellan olika instanser där ingen tar ett riktigt ansvar för helheten som är en människa med hjälpbehov. Alla inblandade är lika stressade, hinner inte analysera eller reflektera, måste öka produktionen…men i slutändan blir produktionen nästan lika med noll. Åtminstone för den person som är i behov av stöd.
Ja, Eve,
Ett starkt och oerhört exempel på hur illa vår egentligen väl utbyggda omsorg kan slå med ett resultat som är kontraproduktivt.
Till en del handlar det (som du skriver) om kunskapsfragmentiseringen och ett erbarmligt dåligt ansvarstagande gentemot den berörda.
Till en del handlar det om att alla förleds att tro att vi inte ”hinner” göra bra ifrån oss. Det leder till att vi blir allt ytligare och allt slarvigare. Går sällan på djupet, tar sällan nappatag. Effekten är a) att mycket blir fel alldeles i onödan. Detta kan ta tid att upptäcka (därför har vi uppfunnit massor av kontroller och kontrollanter). Dessa måste i sin tur få in rapporter från oss. Vilka tar tid att prestera – och så blir vi ännu ytligare i de egentliga arbetsuppgifterna. En annan effekt är b) att vi inte hinner lära oss något av situationen och uppgiften – vi tar till en quickfix som kanske något så när löser den aktuella uppgiften men inte har tillfört oss någon kunskap inför nästa och nästa. I längden får därmed insatserna en erbarmligt låg verkningsgrad även om de kan förefalla rationella och effektiva i stunden. Men det du beskriver är ju inte ens det.
Allt gott
Bodil
Tack Bodil, för att även du ifrågasätter vårt sätt att se på arbete.
Jag har inte läst din bok men jag förstår efter din föreläsning på Myntkabinettet i kväll, att vi har många gemensamma tankar.
Kul även att se Gunilla B som din webbmaster. Även hon är en mycket klok person, som bidragit till mycket gott via Värkstaden.
Lycka till med det fortsatta samtalet. Du behövs!
Tack för dina vänliga ord till både Gunilla och mig!
Ja, visst behövs vi – men det gör ju du också. Om detta måste vi vara många.
Allt gott
Bodil
Tack Bodil, det värmer
Allt gott!
/Marie