13. Varför såg jag inte detta år 1999?
Hej,
En hel del av tankarna i ”Tio tankar om arbete” fanns redan i ”Tio tankar om tid”. Fast det var det få som märkte . Ja, det var knappast att jag fäste mig vid det själv, vilket är intressant att fundera över nu. Hur gick det till när arbetet via ”arbetslinjen” mm blev det allra mest centrala och nästan ständigt i de flestas tankar och på de flestas läppar?!
Då för 16-17 år sedan hade många börjat märka hur tillvaron inte längre gick ihop, men man hade ännu inte just arbetslivet så totalt i fokus. Det kom en tillnyktring i det stressrelaterade en bit in på 00-talet, men nu tickar ohälsotalen uppåt igen. Och nu liksom då drar stressen åt sin snara inte bara om dem som blir sjuka av den utan också om det stora flertalet. Det är så många som far illa. Mot bakgrund av att så mycket handlar om en illusion är det rimligt att ställa de retoriska frågorna: Visst måste vi kunna organisera arbetslivet bättre än vi gör idag?! Och visst borde vi kunna förpassa det till den ställning det förtjänar, inte lägre ner men inte heller så skyhögt upp?
Snart stundar Bokmässan, och det börjar bli en hisklig snurr kring den här boken.
Allt gott
Bodil
Jag har arbetat i sjukvården. Mitt arbetsliv började på allvar 1970. Under 70-talet och 80-talet fanns inte dagens arbetstidslagar. På mitt första jobb hade jag mellan 64 och 120 timmars arbetsvecka. Men vi trivdes med våra jobb, hade arbetsglädje och patienten i centrum. Hade man en god idé kunde man genomföra den. Diagnosen utbrändhet fanns inte.
På 90-talet byttes ”patienten i centrum” mot ”pengar i centrum”. Goda idéer möttes av ”det har vi inte råd med”. Nedskärningarnas tid började och pågår fortfarande. Budskapet blev: Producera mer och bättre sjukvård för mindre pengar. Arbetsglädjen försvann vartefter. Stressdiagnoserna ökade.
När jag idag som pensionär möter kollegor som fortfarande arbetar i vården får jag ofta höra: ”Var glad att du slipper jobba i sjukvården som den nu ser ut.” Sällan hör jag att någon trivs med sitt jobb.
Arbetssituationen påverkar även patienterna. Jag får ofta frågan: ”Var hittar jag en bra husläkare som engagerar sig?” Jag har inte ens för egen del hittat en husläkare som det känns meningsfullt att gå till.
Det borde inte vara så här i ett av världens rikaste länder.
Hej, Gunilla,
Tack för ditt inlägg med solklara och skarpa exempel. Ja, det är en bra förklaring och ett av flera svar på min förstafråga. Nästa blir: Men varför gör vi då så här?! Det handlar ju om våra liv och vår värld.
Och vi vet ju att det är något fel i detta (som Shakespeare skulle sagt: there is something rotten…). Det visar vi på så många olika sätt – men ofta utan att se det själva. T ex TALADE man inte om ”patienten i centrum” på 70-talet. Det var inte förrän vården började upptäcka att så inte längre var fallet som talesättet ledde till många uppriktiga men tämligen misslyckade försök i den riktningen. Det senaste handlar om att bemötandet ska ta sin utgångspunkt i ”vad är viktigt för dig?” Också kring det kan man fundera över varför det inte är självklart och sedan alltid inbyggt och styrande för vården.
En annan yttring av hur förblindad vår samtid är av ekonomin är de diskussioner och samtal som började föras kring min bok redan i en tidig manusform. Frågan jag fick var: ”men vad säger den iskalla globala kapitalismen om detta?!” VARFÖR VAR DETTA FÖRSTAFRÅGAN OCH DEN MEST DOMINANTA AV ALLA? Det är hög tid för ett uppbrott i vilket vi frigör oss från den frågan. Ett sätt att göra det kan vara att tydligare se vems ärenden den iskalla globala kapitalismen går. Har man fått syn på det, är man knappast beredd att låta denna förbli så allenarådande och styrande.
Allt gott
Bodil
Den klinikchef som inte följer den politiskt fastställda åtstramningsbudgeten får sparken. Det är inte så lätt att frigöra sig från den ekonomiska tvångsselen då.
Det finns ett mantra som alla vårdpolitiker numera har i ryggmärgen: ”Detta åtstramningsbeslut kommer INTE att påverka patientsäkerheten.” Pyttsan, de vet inte vad de talar om – och har sannolikt inte varit patienter.
Hej, Gunilla,
Ja, det är en viktig del av sanningen: att omvärlden, särskilt den överordnade, kräver detta av sina underchefer, som i sin tur kräver etc hela vägen neråt längs linjen. Men en annan del som jag tror är minst lika viktigt är att resonemanget bakvägen smugit sig in i oss. Det sitter där omedvetet och yttrar sig nästan som en reflex (”vad skulle den iskalla globala kapitalismen säga om detta…?”). Och då blir det ännu farligare för då har vi själva anammat tankesättet.
Allt gott
Bodil
Hej!
Får jag rekommendera boken Zeitgeist Defined? Eller, för den som inte har tid att läsa böcker, så här i Arbetslinjens tidsålder; se Zeitgeist Moving Forward på Youtube (finns textad på svenska). De båda rekommendationerna ovan tar bland annat upp det ni precis diskuterat, men också mycket mer! Jag skulle nog påstå att den sistnämnda är den bästa dokumentären som hittills gjorts inom bl.a. ämnena ”samhället/klimatet/jobben/ekonomin”. Ganska likt det Roland Paulsen ofta tar upp, skulle jag nog också kunna beskriva det som.
/Anna
Hej, Anna!
Tack för din association – jag ska kolla.
Allt gott
Bodil
Hej
När jag läser ovanstående konversation lyssnar jag samtidigt på radion och hör att Ekonomipriset har gått till två personer som sysslar med kontraktsskrivande. Blir intressant att se att detta ämne bara handlar om att igen se till att kapitalet får maximera sitt inflytande eller om det skulle kunna användas till att skriva in lagomarbete? I så fall skulle man kanske närma sig pristagarna och kolla om du kan tänka sig att exemplifiera också med detta! Vad tror ni?
Kul idé!
Fast jag kan inte påstå att jag tror på den – i varje fall uppfattar jag det inte som något de tänkt på.
Men vi själva skulle ju kunna börja begrunda vad för kontrakt som skulle kunna medverka till ”lagomarbete”. För mig känns det snarast som ett människans kontrakt med sig själv och med det gemensamma. Att göra sitt bästa, att ge järnet när så är möjligt, att få dra sig undan när det behövs – men utan att förlora vare sig rytmen och livskänslan. Det kräver mycket konvivialitet och GRUPPER av människor, också utanför de närstående.
”Lagomarbetet” definieras av att det ska kunna vara hållbart ÖVER TID så att den berördas liv går ihop och hen själv blir långsiktigt hållbar.
Lagomarbete står inte för ett förbud att arbeta för lite utifrån en norm-lika-för-alla, inte heller för ett förbud att arbeta för mycket utifrån en norm-lika-för-alla.
Första kravet på ett kontrakt skulle alltså vara att det vore PERSONLIGT. Och gärna inriktat på RESULTAT. Inte petande i detaljer, t ex att bestämma hur lång tid arbetet ska ta. Med stort mått av egenansvar för kvalitet och för att det blir färdigt i tid. Möjlighet att få arbeta tillsammans med dem man arbetar bra ihop med. Etc, etc – ja, vi får väl ha ett samtalskalas och börja skissa på ett sådant kontrakt. Årets nobelpristagare må vara aldrig så kompetenta inom sitt område – men detta är ett obeforskat område.
Allt gott
Bodil