10. Existentiella perspektiv
Även om många (exempelvis Emmy Gut och Simone de Beauvoir) tidigare har tänkt och skrivit om existentiella perspektiv på att bli och att vara gammal, behöver också tankar kring det existentiella hela tiden utvecklas. Även om det finns eviga frågor, är det glest mellan eviga svar – svaren påverkas av samtiden. Även om det nu som förr ofta är delvis samma påfrestningar som driver fram existentiella funderingar (pensionering, kroppens förfall, vänners död, sjukdomar, etc), så gör det skillnad att vi nu har så i grunden annorlunda möjligheter att utveckla oss också när vi blir gamla.
När jag för ett halvår sedan hade en serie föreläsningar om ”Hur lär man sig bli gammal?”, fick jag många förhandsfrågor av typ: ”Men Bodil, jag vill ju inte bli gammal och jag vill inte vara gammal, så varför skall jag då lära mig det?!” I grunden en djupt tragisk fråga (vilket är alternativet?!) men ändå en bra fråga, för den ställer ju på sin spets varför man skall erkänna samtliga årsringar, även de senaste, och försöka dra nytta och ha glädje av dem alla, var för sig och blandade. Det är som om detta handlar om livet självt, om dig själv i förändring och om din kanske största livsuppgift: att komma underfund med vad livet ”är”, hela livet, och den version av det som du gjorde till din.
80+
Jag fick många stora frågor i Almedalen i somras – frågor som egentligen gör mig svarslös (”vem är jag att kunna svara på detta?”). Improviserade svar i stunden kan göra också mig själv förvånad. En av alla frågor kom från en kvinna med pigga ögon och fokuserad blick. Hon sa: ” jag har skött mig helt enligt regelboken. Jag hade först ett intensivt arbetsliv, sedan har jag haft ett engagerat pensionärsliv i Röda Korset och Rädda Barnen, jag har tagit hand om mina barnbarn och… Men nu är jag liksom färdig med det också. Vad finns det då kvar för mig?”
Och jag sa ungefär:
”Bra att du känner efter – att du märker att du nu är färdig också med detta. Det finns ju tillfällen i livet då man på något sätt har kommit till vägs ände med det man håller på med. Sådana brott finns inte bara mellan barndom och ungdom, studier och arbetsliv, arbetsliv och pensionering – utan också senare i livet.
Jag tror att den som är 80 eller mer framför allt skulle kunna utveckla det existentiella. Vad är det att vara människa? Och vem kan bäst utveckla vad det är att vara människa? Knappast 10- eller 20-åringen, inte heller 50-åringen. Men den som är 80 år har med sig både barndom, ungdom, medelålder, tidig ålderdom – och rimligen är hon bättre än någon annan på att hjälpa både sig själv och oss andra att komma till djupare insikter om vad det är att vara människa.”
Faktum är att jag tror att det är så – också nu när jag skriver ner det här vid datorn och med möjlighet till eftertanke. Så stort tack för frågan!
Genom hela livet
Efter denna början utifrån den sena ålderdomen vill jag skärskåda tidigare delar av livet. Ingen period är väl egentligen så existentiell som tonårstiden – då är det ju som om man bara vrålar ut sin grundfråga till universum: ”Vem är jag?”. Sedan kommer alla de där åren då man har så bråttom med det existerande att man egentligen inte hinner med det existentiella. Det gör likväl nytta om man i begränsad utsträckning förmår hålla kvar kontakten med de existentiella frågorna.
Inte minst viktiga är de som förberedelse inför ålderdomen. Om du inte på djupet börjat hitta dig själv dessförinnan, kan identitetsutplåningen gå snabbt när omvärlden glesar ut (genom pensionering, förtida flyttning till mindre boende, etc). En självbild som man fått främst via omvärlden och händelser och utan egna existentiella eftertankar ger inte något överflöd på långsiktigt hållbara fixpunkter. Även om jag har skrivit det tidigare (jämför sidan 06) vill jag upprepa det här: Tankar når inte långt utan erfarenhet. Men erfarenhet når inte heller långt utan tankar. Fortgående existentiella reflexioner fungerar faktiskt som en mental livförsäkring – i den mån en sådan alls kan finnas.
Utan en fast kärna blir man oerhört sårbar i själva sin existens. Jag tycker mig ha sett många människor som förefaller gå i stå när de blir gamla, ja, redan vid 60+. Det är så sorgligt – och ofta sker det troligen alldeles i onödan. Det vi andra kan se är ett förändrat utseende och ett annorlunda beteende, men vad de själva upplever är troligen att de fått ett förändrat inre, blivit av med drivkrafter och energi, övergått till att vara sitt pensionärsskap. Men det är faktiskt ingen lycklig utveckling om man anpassar sig till det och bara det, dag efter dag. Man måste också vara en människa, med allt vad det innebär av att det måste få kännas att man lever.
Pensioneringens inverkan
Det som gör en pensionering så utmanande är inte bara den praktiska omställningen utan också dess existentiella och rituella dimension och djup. Det är sällan de inblandade vågar röra vid de aspektrna. Lite skulle pensioneringen kunna jämföras med de rituella övergångarna från barnliv/ungdomsliv till vuxenliv: konfirmationer, studentexamina, etc. Medan dessa pekar framåt, säger pensioneringen emellertid främst ”tack och adjö, det var kul att ha dig här, men gå nu hem med dig och visa dig inte mer här!” Fast man säger ju inte så: man säger att man nu önskar den pensionerade att ”få ha det lite bra”. Hm. Med dödens märkliga skugga över sig är pensioneringen snarast en rit som många vill förtränga. Man upplever en uppriven självbild och ett stort mått av existentiell osäkerhet i den egna existensen. Inte konstigt att depressioner ofta slår till.
Har man en existentiell grund att stå på, får man det lättare. Har man inte det, får man börja arbeta på att skapa en sådan och på att bättre förstå sig själv, sina årsringar och vad det är som gör att detta som pockar på svar ständigt dyker upp. Du som är intresserad av att känna efter: gå till Birgitta Odéns ”Döden och trösten”, http://www.arkiv.certec.lth.se/dok/dodenochtrosten/, för att se om du kan känna igen dig i de människor som inför sin död hittade den största trösten i att göra färdigt.
Allt gott
Bodil
Varför finns det ingen ritual för att bli pensionär? Det är ju också ett övergångsskede, liksom dop,konfirmation, vigsel och begravning. Varför har kyrkan ingen pensionärsakt efter vilken man kan ha fest? Kyrkan är annars rätt bra på att möta gamla människors behov, men detta har man missat. Diakoni handlar ju om att hjälpa andra att må bättre och i diakonin behöver man inte blanda in något snack om Gud om man inte vill. Där är det handling som gäller, kavla upp armarna och arbeta med händerna för andra församlingsbor. En pensionärsakt skulle också kunna följas av ett erbjudande att tjäna andra i trakten/församlingen, en tjänst där man kan känna sig nyttjandegjord och behövd för den som inte har någon annan naturlig postarbetslivsuppgift.
Ja, allt som kan bryta det där med ”tack och adjö och slut” är bra. En motvikt som är till för att markera att detta är en BÖRJAN på något annat, det tror jag många behöver. En markering inför både dem själva och andra. Omvärlden är ju också indoktrinerad i pensionering = tack och adjö och slut.
Kunde sedan det rituella kombineras med förslag om ett konkret görande, förslag om något som har mål och mening och skulle göra skillnad för en annan människa, så skulle det här kunna bli alldeles utmärkt. Sedan är det ju långt ifrån alla som vill utgå från kyrkan även om – som du säger – diakonin inte behöver ha religiösa övertoner. Men det kunde vara fint om diakonin använde sina traditioner och blev först ut på detta området. Och det kan hända att det civila samhället skulle inspireras att göra något liknande – ibland är det inte så mycket som behövs.
Allt gott
Bodil
Hej,
Det kom ett mail från Gunilla Wallberg om existentiella perspektiv som jag fått tillstånd att lägga ut här tillsammans med min sversreflexion:
GUNILLA SKRIVER:
Det började som en vilsenhet och nu ser jag att mina funderingar är väldigt existentiella och har fastnat för ditt avsnitt 10. ”Existentiella perspektiv”
”Vem är jag?” Just den frågan rymmer en stor vilsenhet för många. Under hela livet. Här kan jag se hur vi som gjort en klassresa upplever en utsatthet, utanförskap. Vi har egentligen inte hört hemma någonstans. Vi har varit ”gränsgångare”.
Och så kommer ålderdomen och vi bör uppnå någon form av integrering. Vad händer? En desintegrering blir tydligare och det förflutna kan bli osammanhängande, meningslöst och obegripligt.
Här ser jag att samtal behövs. Mötesplatser. Samtal som kan hjälpa oss att reda i alla tanketrassel. Som kan hjälpa oss att botanisera i våra årsringar.
Du säger: ”Det är sällan de inblandade vågar röra vid de här aspekterna” Jag vill tro att vi är många som vill titta på vår existensiella osäkerhet. Jag vill också tro att kan vi få stöd att ta fram en autentisk livsberättelse kan vi få ihop livsresan på ett mera helt sätt.
Och det blir en bra grund att sen gå vidare in i ålderdomen.
Hälsar
Gunilla Wallberg
OCH JAG, BODIL, SVARSKOMMENTERADE:
Intressant och viktigt!
Samtidigt som alla vi som har gjort klassresor (och sådana finns det av många olika slag, inte bara de statusmässiga) kan känna oss extra vilsna, så spänner ju våra minnen upp en så stor rymd att om vi bara kan hitta mönster (och variation i mönsterna) i stället för kaos, så kan vi skapa oss ett rikt inre liv, till glädje både för oss själva och för andra.
Men det är ju med integration inuti en människa som med integration mellan många olika människor: det uppkommer ingen integrering bara för att man blandar. Det behövs ett arbete, det behövs kondensationskärnor, fixstjärnor och vandringsstavar. Kanske kan vi rentav försöka här genom fortsatta samtal?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Du skriver: ”Ja, allt som kan bryta det där med ”tack och adjö och slut” är bra.” Under mitt yrkesliv som rehabiliterare har jag talat om vikten att ta avsked. Så klart man inte ska säga tack och adjö och slut till livet. Men om man haft en arbetsplats som inte är intresserad av 65+ – människor så är det faktiskt viktigt att ta avsked från den. Utan ett goodbye till det gamla är det svårt att säga goddag till det nya. Då lever man kvar – ibland i åratal – i förlusten av det gamla med risk för att hamna i nedstämdhet och depression.
Kyrkans hela verksamhet handlar om att hjälpa människor att hantera existentiella frågor, så vem skulle vara bättre än kyrkan på att införa en pensioneringsrit.
Jo, det finns många skäl till avsked: att man sedan länge egentligen inte själv ville vara där, att ens arbetsgivare inte vill ha en, att det kan finnas annat som är mer lockande, att man kanske inte orkar längre, etc, etc. Och vem vet – vi skulle kanske alla pensionera oss lite OFTARE, en gång i decenniet eller så. Redan Gösta Rehn pläderade för att människan borde byta arbete och arbetsplats då och då.
Därtill mår vi alla väl av markeringar: de ger en sorts tidsrytm, ett inslag i livet av ”före” och ”efter” ungefär som hyllorna i skåpet hjälper oss rumsmässigt och mapparna på datorn gör informationsmässigt. Men något så stort som en pensionering borde vara omgärdat av större VÄRDIGHET (det är nog sällan jag tar det ordet i min mun, för jag fick ta sådan sats att jag måste skriva det med versaler): innan, när det sker och efteråt. Därav detta med det rituella. Och så skulle något annat öppna sig, annars blir det för begravningslikt. Inte bara vägen ut i öknen behöver vara där utan också många andra vägar till olika möjligheter. Som du säger: det behövs inte bara ”adjö” utan också ”god dag”.
Du har säkert också rätt i att kyrkan är bra/bäst på att hjälpa till med existentiella frågor. Men för mig och många med mig som inte kan det religiösa språket och som värjer oss mot ”Gud” som en existentiell förklaringshjälp och -famn och -hamn är det kyrkliga främmande. Men det behöver man ju inte fästa sig vud nu: kyrkan har ju tveklöst ett försprång genom sin tradition, så det är egentligen ”bara” för den att gripa sug verket an med detta. Och så får vi se hur många av oss som dras dit – och om det civila livet också hittar sina former för något liknande på sin efterkälke efter ett tag.
Allt gott
Bodil
Allt gott
Bodil
En god kristen människa är en medmänniska i svårigheter utan att proppa Gud i halsen på medmänniskan. Ett utmärkt exempel på det är sjukhuskyrkan där man hjälper sjuka människor och människor i kris helt oavsett tro och religion. Man erbjuder en samtalspartner i omorienteringsfasen. Och pensionering är just en sådan omorientering. Och värdighet är kyrkan oftast mycket bra på.
Jag är inte säker på att det behövs ett goddag i samma stund som man säger goodbye. Det är inte helt fel att stanna upp och reflektera över vad man VILL göra med sitt liv i stället för att rusa vidare i en ny aktivitet för att man inte vågar stanna upp. I tomrummet mellan då och sedan kan det växa fram en kreativitet som gör att man blir än mer nöjd med sitt pensionärsliv jämfört med om man till varje pris försöker hålla sig kvar vid det gamla.
JA, heja, mellanrum är bra, mellanrum behövs, det är där som kreativiteten bor, det är där som nya påträffanden kan göras. Och det gäller både för de medvetna mellanrummen/ timeout:erna och för de oplanerade.
Men det är en stor skillnad mellan att känna en total mur och att öppna upp en möjlighetsrymd. Stor skillnad mellan att å ena sidan stånga sig blodig och sedan inse att ”där är en orubb-bar vägg, nu lägger jag av!” och att bli passiv OCH å den andra att få känslan av en möjlighetsrymd att stanna upp i tills man hittar nya vägar i den.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och andra,
Vilka intressanta inlägg och kommentarer! De existentiella frågorna tränger sig alltid på, därför att de egentligen inte har några slutgiltiga svar. Men så oerhört viktigt det är, att vi ställer oss frågorna! Och du ställer i ditt inlägg en, Bodil: Vad är det att vara människa? Ja – vad? Vilket ansvar innebär det för oss själva och för andra? Vilken respekt för allt och alla? Vilken glädje medför människovarandet, och vilken sorg? Följdfrågorna kan bli nästan hur många som helst.
Jag har under en massa år varit väldigt intresserad av döden. Frågat mig hur människor tänker sig den, om de tycker sig ha någon förståelse för den – trots allt. Idag är jag fortfarande intresserad av döden, men kanske än mer av de decennier som föregår den. Tänker allt oftare på vilken verklig utmaning pensioneringen är! För första gången i våra liv kan vi kan välja fritt. Något nytt, ännu okänt öppnar sig och hur vill jag ta emot det. Det nya kan jag möta på två sätt: som ett hot eller en möjlighet. Så vad väljer jag? Om vi bortser från att livet i sig aldrig kan ge oss garantier, så tror jag väldigt starkt på att vi själva har framtiden i våra händer. Så låt oss inte bli offer, utan aktörer. –
Bodil, du nämner i slutet på ditt inlägg att man kan hitta en existentiell tröst i att göra färdigt. För mig låter det plausibelt att göra färdigt den del av livet som är moget för en nystart, men börjar jag göra färdigt inför min död, så tycker jag att jag reducerar möjligheten att fortsätta verka som en aktiv människa. Det vore som att göra färdigt och sen sätta sig ner och vänta. Det känns knepigt för mig, men det kanske inte var tänkt så med att göra färdigt?
Och som aktörer måste vi visa stolthet över alla årsringar vi fått, bära upp dem med heder och stolthet och använda dem på ett klokt sätt. Jag tänker mig också, att jag med årsringarna kan nå fram till en integrering. Årsringarna emanerar ju alla från min innersta kärna, är påbyggnader till den och följaktligen bär de inom sig på material från denna kärna. Dessutom är jag tillräckligt mycket optimist, att jag räknar med att få en hel del nya spännande ringar, om vilka jag ännu ingenting vet! För mig är det oerhört viktigt att leva i kontakt med alla årsringarna, ha förståelse för dem alla och kanske bör jag till och försonas med en och annan ring som kanske växte snett. Men alla måste finnas i mig, jag vill leva med alla, använda mig av alla.
Ja, det är viktigt att utveckla det existentiella. De som har en tro verkar ha det lite lättare, för de har formulerat vissa svar som ger dem styrka. Men de existentiella frågorna är lika viktiga för också oss, som har ett annat sätt att se på livet och döden. Nästan så jag vill skriva ”viktigare”, för vi har förmodligen färre givna svar, vi har mycket att utforska. Vår plats i universum till exempel. Bara detta att veta om, att vår jord med oss som kallar sig människor, bara är som en liten, liten droppe i universums väldiga hav! Så visst måste vi fråga oss: Vad är det att vara människa?
Helmi Jönestam
Hej,
Jag kan inte annat än hålla med om det allra mesta. Och så göra ett tillägg:
De som i Birgitta Odéns forskning fann sin tröst i att ”göra färdigt” var alla kvinnor som var svårt sjuka och visste om att de skulle dö inom kort. De gjorde alltså inte ”färdigt” för att sedan sätta sig ner och vänta – jag är alldeles övertygad om att de skulle handlat annorlunda under andra omständigheter. Men nu visste de om att de hade högst några månader/ ett år på sig. I det läget hittade de sin självtröst i att göra just färdigt.
Allt gott
Bodil
Jag har nu sett på SVT-play Den digitala ålderdomen, tror jag att det så kallade dokumentärprogrammet hette.
Det gör mig så ont att se hur kommersiella krafter skall börja agera vetenskapliga och seriösa samhällsplanerare för det var det som detta spektakel handlade om.
Jag vill se kött och blod, riktiga människor i alla samhällsklasser och inte bara rika gamla som har råd att resa ett halvår, bland annat till Gobiöknen för att studera området.
Det här var en ytterligare bekräftelse på att den seriösa och på vetenskapliga fakta grundade diskussionen om framtidens ålderdom har i stället blivit en marknadsplats om allehanda prylar och tjänster. Vi fick höra att vi nu vill ha en cappuccino- bar inom äldreomsorgen och en foajé-det hade vi missat helt!
Dessutom lanserar man med allehanda digitala, eller elektroniska prylar till åldringarnas vardag. Man låser in med hjälp av vårdarens mobil och man har Facebook som sällskap och bildmail.
Vad är det för liv? Stressade 45-åringar försöker fantisera runt pensioneringen och om att bli riktigt gammal.
Jag blir mörkrädd!
Hjälpmedel har man sysslat med länge men det här vad så nära som man komma med att man vill dra ner på personalkostnaderna och man själv skall fixa det. Hur gör man då om man har kognitiv svikt som man ofta har när man är 75?
Vi var med på Bra Böckers bokklubb som så många andra på 70-talet. Från den tiden har jag en bok om framtiden i bild med massa förmodade uppfinningar. Nu framstår de som god underhållning men inte så mycket mer. Man glömmer eller bortser ifrån det runtomkring varande samhället, mänskliga behov, psykologi i sådana här framtidsvisioner.
Den mest intressanta nyheten var i dag att Kina har nu börjat förbereda en egen rymdstation som man tänker skjuta upp just från Gobiöknen. De skall ha en bemannad sådan också i nära framtid. Det händer något på jorden som gör att stormakterna har börjat en ny kapplöpning mot rymden. Till och med sägs det att privata och om igen kommersiella krafter har en egen kapplöpning dit. Kan det vara klimatförändringarna som är startskottet eller är det att ta hem guld och vatten? Vem vet. Ålderdomen 2040 blir nog inte som dessa dokumentär på TV spår.
Päivi
Det som fångar medias uppmärksamhet stämmer långt ifrån alltid överens med det som rör sig i människors huvud, vad de vill och vad de kan och vad de hoppas. Krafter föder alltid motkrafter. Själv träffar jag så oerhört många människor som VILL känna att de lever sina liv och som också blir styrkta av att man inte behöver planera för sin 90-årsdag när man är 60.
Vad gäller tekniken, så är den aldrig omänsklig. Det är människor som är mänskliga eller omänskliga, tekniken är teknisk eller (inte så sällan, dessvärre) oteknisk. All teknik vi möter är av människor skapad, och den kan säger mycket om människors föreställningar om varandra. Sedan är det dessbättre så att människomakten är stor när vi kommer till konsumtionsområdet – synd att den inte är lika stor på andra områden.
Allt gott
Bodil som lagt decennier på att i funktionshinderssammanhang syna teknologins växelverkan med samtidskulturen
Hej,
Jag förstår att du arbetat med teknologi och funktionshinder. Jag har som du vet arbetat i team där det ingår arbetsterapeuter och sjukgymnaster och där man har anpassat teknik till personer med funktionshinder.
Jag blir faktiskt lite undrande hur mycket spektakel det behöver bli runt frågan om framtida åldrande. Varför är inte de politiska, vetenskapliga krafterna med i debatten? Jag skulle fortfarande vilja ha lite riktig information om statistik med reflektioner av dem som sysslar med det i vardags.
Vad är det för slags åldringar vi kommer att få som blir 100. Är det personer som är kärnfriska in i det sista eller är det människor som man kan hålla vid liv hur länge som helst utan någon livskvalitet som skall sitta framför en apparat och försöka trycka rätt knappar? Det är en jättediskussion. Åt vilket håll vill vi ha utvecklingen? Skall vi bli tanter i koftor i syrenbersån eller skall vi bli instängda i jättehöghus i varsin tekniketta? Det upprepades gång på gång att de nya pensionärerna är Rolling Stones generation. Vad beklämmande, säger jag. Och hippies skulle ni också var, röka gräs och åka till Goa. Undra om vi 50-talister får sådana populärkulturella stämpel på oss. Det blir väl Hola Bandola och Elton John, Indiska. Men kanske att man förstått vitsen med gemenskap och att vara tillsammans . Inte bara lita sig till apparater.Det var jättetydligt i programmet att man vill vända sig till de nya rika pensionärerna som kommer att konsumera allt längre. En sade det rakt ut:hur skall vi utnyttja situationen! Men den stora majoriteten av pensionärerna lever i knappa förhållanden med 8000 kr per månad efter skatt. Nej, jag skulle aldrig planera min 90-års dag. Men det har vi ju pratat redan om. Allt gott, som du brukar säga, i årtidernas senaste värmebölja. Päivi
Hej,
Jag kan (förstås) inte heller svara på dessa stora frågor om (som du skriver) ”vad det är för slags åldringar” – fast skall jag vara ärlig, så tänker jag inte heller i de termerna. Jag vet att du inte menar det så med din fråga, men för mig låter det som ”vad är det för slags bilar”, ”vad är det för slags havregryn”. Det handlar inte om en kategori, det handlar om det longitudinella i MÄNNISKOR som är/blir gamla, både individuellt och i samspel med sin kultur.
Eftersom det är vi som lever nu, så vi får jobba på detta så att det blir så bra som möjligt. För alla generationer i växelverkan.
Allt gott
Bodil
Ja, jag uttryckte mig slarvigt. Jag menar bara att hur ser statistiken ut undrar jag. Vilka är det som blir 100 år. Det sägs att vi blir allt friskare och lever allt längre. Är det samma människor som gör båda delarna? Men du kanske inte heller vet.Man får komma ihåg att jag då har syskon som är riktigt sjuka fast de bara är mellan 75-80. Jag önskar dem allt gott men inte ett långt lidande med livsuppehållande insatser. Päivi
Hej Päivi,
Jag ser mig inte som en representant för Rolling Stones-generationen, utan som en gammal i en ny tid och den tiden är inte Rolling Stones. Jag planerar inte heller för att bli 100, men om man lever med det perspektivet, ser man på nuet på ett helt annat sätt än om man lever med ett 80-talsperspektiv. Framtiden blir som den blir, men jag tror att nuet, som är framtidens barn, på flera sätt kan bli som vi själva vill ha det. För det är i nuet vi kan skapa den bild teknologi, vetenskapliga krafter, myndigheter, föreningar, politiska partier och många, många har, och kommer att ha, om oss. Jag tror ingen annan kan göra det arbetet. Det är vi som måste visa på det orimliga i att tvingas leva på 8000 efter skatt, på pensioner som inte höjts på två år, på omhändertagandet av dem som själva inte orkar. Ibland slår mig tanken att vi som har energin kvar – och jag tror att vi är oerhört många med ett ständigt växande antal – vi är så tysta, så tillbakahållna. Nästan som om vi vore rädda att förlora det vi hittills uppnått. Kanske är vi rädda att bli bemötta med en ny variant av det där ”köttberget” en politiker kastade i ansiktet på oss för något år sedan. Jag tänker på det, som Bodil kallar en framgångssaga i sin bok: Alla VILLE ju att vi skulle bli friska, kunna höra bra, slippa värk, orka engagera oss. Och så lyckades man göra oss friska och förmögna och då blev vi med ens till ett köttberg, en stor kloss, som mest var i vägen! Det går bara inte ihop för mig! Vad ville man egentligen med oss, när man började satsa alla de där resurserna, så att vi kunde leva ett aktivt liv så mycket längre? Något måste de väl ha tänkt, de som satsade de där pengarna?
Helmi Jönestam
Hej Helmi och andra (om det finns några andra där ute):
Jag förstår vad du menar och hoppas att du förstår vad jag menade: jag vill inte att de kommersiella krafterna tar över, drar nytta av detta fenomen att några skulle leva längre, friskare och möjligtvis lyckligare än tidigare generationer här i Sverige. Därför är jag mot programvinklingar som den där digitala ålderdomen.
Köttberg syftade nog till 40-talisterna, tror jag. Jag är inte säker på det men tror att man ett tjugutal år bara väntade på att den största generation,40-talisterna, skulle ge vika och pensionera sig så att man kunde förnya arbetsplatserna, sänka lönerna, rationalisera på arbetsplatserna som man ville osv. Nu har det ju inte riktigt blivit så. De unga vill ha bra betalt, är otrogna sina arbetsgivare och drar vidare om det inte passar. Det har blivit en ny syn på att sälja ut offentlig verksamhet och överhuvudtaget har man lite svårare att anställa erfarna personer för de har gått i pension.
Du får ha vilka årtal i huvudet som du vill angående levnadsår. Jag har utifrån mina genetiska förutsättningar sänkt åldern för hur gammal jag kan bli.
Det är också spännande att du har som referens det ryska samhället som absolut inte har kommit så långt i utvecklingen som svenska. Jag har det finska samhället och njutar av att se lokalnyheter från olika delar av Finland vilket man kan med hjälp av Nackasändaren. Vilket jämförelsematerial för hur samhället kan fungera!
Jag tror att vi 50-talisterna är den sista generationen som går i pension så här generellt och lever på de 8000 som blir kvar efter hård beskattning. Sedan blir det nya tider som liknar mycket den drömmen som du och Bodil bl a har om att få jobba längre och varva mellan pension och jobb. Jag tror att vi får ändra synen på jobbandet och bli lite hoppjerkor var och en och ha på ålderns höst någon form av minimitrygghet att luta oss till de perioder då vi inte orkar jobba. Jag har varit en del politiskt aktiv och delar inte upp oss på dom och vi. Alla måste in i politiken och vara med och påverka. Det är ett bra tillfälle att vara med i någon förening när man är pensionär.
Jag är rätt pessimistisk inför framtiden som jag skrivit tidigare och väntar på klimatkatastrofens konsekvenser. Så det kan faktiskt bli ordentligt annorlunda redan om 20 år. Då är jag 78 om jag lever än.Päivi.
Hej igen Helmi och eventuella andra,
Nu har jag googlat lite på ”köttberg”. Ibland kan det bli riktigt humoristiskt i debatter. Pär Nuder som lanserade begreppet om 40-taliser menade :”För mig är det en fantastisk mänsklighetens landvinning att vi lyckas leva längre. Vi står inför ett demografiskt problem att hantera. Fler måste arbeta för att vi ska kunna ta emot de stora pensionärskullar som väntar runt hörnet, sa Nuder.
Rappport uppger att Nuder inom kort kommer att tillsätta en utredning för att ge fler unga, äldre och invandrare jobb.” Detta var 2004. Om man hade lyssnat på honom i stället för att sparka ut honom för hans ordval så skulle kanske landet sluppit Reinfeldts ”arbetslinje” och s skulle ha börjat jobba med den frågan, alltså få fler i arbete.Nuder menade också att han var rädd för generationsmotsättningar när den starka och högljudda 40-talsgenerationen blev pensionärer. Han menade att det inte skulle bli lätt när Göran Persson blir PRO-ordförande.
Det humoristiska i sammanhanget är att Nuder och Bodil har i stort sätt samma åsikt. Min gissning i förra inlägget om att man väntade på 40-talisternas pensionering från det fackliga- och arbetsgivarhållet var fenomenet ”proppen orvar” som Nuder också har myntat. Det har varit trångt i arbetsmarknaden. Vi får se om det gör någon skillnad med massiva pensioneringar.
Päivi.
Hej Bodil!
Den här ”sidan” i din blogg tycker jag är en av de allra mest intressanta. Nästan varje inlägg och kommentar skapar nya tankar. Vi vet ju alla att vi kommer att vara borta om 40-50 år och jag tror det är viktigt för vårt varande, att fundera över det som väntar, även om ingen av oss vet. Men vi har tiden och tankarna och så erfarenheten – en fantastisk triol!
När jag frågar vänner vad livet egentligen går ut på, får jag mer än en gång svaret att meningen måste jag söka inom mig själv och förmodligen skapa själv. Men svaret känns begränsande för mig! Visst – jag behöver tänka igenom meningen med just mitt liv, men för mig är det lika viktigt att fundera över vad meningen med mänsklighetens liv är för de frågor jag då ställer och eventuella svar jag skulle kunna få, har ju också stor betydelse för mitt eget lilla korta liv.
Söker jag mitt eget livs mening, så känns det inte omöjligt att hitta en del svar. Mycket är färgat av min biologiska skapnad. Att föda barn och se dem växa upp ger mig en djup mening och säkert tänker och känner många detsamma. En annan mening som successivt växte fram för mig, var att vi ska mogna som människor. Vi har fått tiden till att växa. Våra årsringar hjälper oss och det ligger en mening i att använda oss av dem. Sen blir livet meningsfullt också utifrån små guldkorn vi kan plocka. Sol mot ansiktet en vårdag, ett gott möte med en vän…
Så vad livet är för mig själv, tycker jag mig veta, men vad är det för mänskligheten? Vad är det i det stora perspektivet? Varför blev universum alls till?
Frågor som kanske kommande ”varianter” av människor kan komma att ha svar på. Vi som lever nu, kan bara ställa frågorna. Men enbart detta att ställa frågorna, kan ge oss en existentiell grund att vila på. För dem som har religiös tro, ser den existentiella grunden annorlunda. Ibland blandar vi ihop existentiell grund med religiös grund, men det är två helt skilda saker. Jag tror man kan nå fram till en ganska stadig existentiell grund som vilar på helt annat än religion. Kanske skulle man kunna säga att den grunden skulle kunna utgöras av ett accepterande av gåtorna om oss och vår plats i universum.
Sen jag började fundera på tillvarons mening utifrån både mitt eget lilla personliga perspektiv och utifrån det betydligt större universella perspektivet, har min förankring i tillvaron kommit att växa.
Bästa hälsningar
Petra
Hej, Petra,
Jag håller med – det finns en stark dragningskraft från detta med ”vadan och varthän”. Och de eviga frågorna har (som jag skrev i grunddokumentet) inga eviga svar – sådana måste ständigt skapas. Men du har rätt i att vi inte bara vill hålla på med de frågorna och svaren var och en för sig – det existentiella handlar inte om bara ”vem är jag?” utan minst lika mycket om ”vad är det att vara människa?”. Och det behöver vi ju varandra för att reda ut.
Jag fick nyss ett mail från en drygt 80-årig präst. Han skrev: ”en femtioårig aktiv tjänst som präst har lärt mig, att de existentiella frågorna ofta dyker upp,
– men förklädda så att man egentligen inte känner igen frågorna
– inte förstår vad det är fråga om;
men de finns där, som något som stör..
Hela det aktiva livet har man varit just aktiv, aktiv till max,
och inte givit sig tid att stanna upp inför detta förunderliga som är livet.
Så en dag tvingas man ändå man inse, inte att livet i allmänhet – men just mitt liv! – har ett slut….
Och att livet kanske hade värden som man inte värderat särskilt
högt – eller totalt glömt eller aldrig upptäckt….
Och vilsenheten bli stor, mycket stor.”
En präst får rimligen ofta möta människor i kris just inför döden. Men för min egen del är det själva livet, inte döden (vare sig andras eller min egen) som väcker de existentiella frågorna. Både om de sammanhang som vi alla ingår i OCH om de specifika grundexistentiella frågor¨som återkommer till just mig vad gäller mitt liv. Mailet enligt ovan har fått mig att börja fundera över vilka eventuella förklädnar som mina existentiella frågor kan ha, och hur få de kanske egentligen är. Kanske (högst) fem?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
När jag läste inläggen under rubriken existentiella perspektiv, fastnade jag särskilt för följande:1. det finns många äldre som ”har övergått till att vara sitt pensionärsskap(Bodil).”Låt oss inte bli offer utan aktiva….Det är i nuet vi kan skapa den bild som vi vill att omvärlden ska ha av oss(Helmi).Mycket viktigt. Med tanke på alla skandalhistorier om äldreboenden som man ofta läser om i dagstidningarna nu, så inser man att det finns mycket att göra för aktiva äldre som fortfarande har kraft och ork att sätta ner foten Det talas så mycket om att man själv ska få välja äldreboende (vinstdrivande företag)med mer eler mindre kompetent personal. Det låter ju tjusigt och progressivt men hur vet man vad man ska välja? Socialstyrelsens äldreguide ska hjälpa svenskar att välja äldreboende, men de viktigaste uppgifterna som man vill ha kommer från företagen själva, skriver DN 15 okt. I en debatt mellan Reinfeldt och Ohly menar den sistnämnde att vinstintressena har tagit över. ”Jag tror att medborgarna växer, när de får välja skola och äldreomsorg,” säger Reinfeldt.Kanske det, men då måste man vara säker på vad man väljer. Vi måste få en diskussion om våra låga pensioner, speciellt många kvinnors, hur vi vill leva, bo och äta för att ta några exempel.Pensionärsorganisationerna har en stor uppgift att fylla där. Men, vi som inte har övergått till ”att vara vårt pensionärsskap” kan också göra en del. Jag har tidigare berättat om att jag tog kontakt med kostchefen i min kommun efter att ha jämfört skolmatsedlar med matsedlar för de äldre. Skolan: varje dag tre rätter att välja mellan, färska grönsaker, frukt, ekologiska råvaror. För de äldre: färglösa stuvningar och gratänger, en rätt, inga grönsaker eller frukt. Saftsoppa eller kräm. JO, jag vet att många som är äldre än jag tycker om den sortens mat,men vi som ganska nyligen har pensionerats kanske har andra matvanor. I september fick jag följande svar: ”Vi jobbar med matsedlarna. Det kommer att se roligare och aptitligare ut. Fler val likaså.Håller med dig om att det är stor skillnad mellan seniorer i åldersspannet 65-100år.Det blir en utmaning för oss att matcha detta på ett fullgott sätt”. Svarade att jag följer utvecklingen med intresse. Inser att det som jag har skrivit om här tillhör väl inte de stora existentiella frågorna, men nog så viktigt för vardagstrivseln!
Ha det gott!
Birgitta alias Serendipity
Hej, Birgitta,
Gränsen mellan vardagens småfrågor och de stora existentiella frågorna är inte alltid glasklar – och dessutom förutsätter de nog varandras existens och utmaningar.
Du tar upp en del av den politiska debattens skiljelinjer. Ibland är de viktiga, ibland inte. Oftast är de oerhört förenklade. Visst är det bra att ha sin frihet och att kunna bestämma ”själv” – men vad betyder ”frihet” och vad är ”själv”? Vill jag ha all möjlig frihet om denna inkräktar på en annan människas frihet? Och – som du skriver – hur skall man kunna veta vad man ”väljer”?
Allt gott
Bodil
Hej igen!
Jag menar inte att man ska ha all möjlig frihet själv om det inkräktar på andras.
Vad jag menar är att vi ska berätta om hur det känns för oss just nu, 2011, hur det är att bli gammal. Och det blir förstås många olika berättelser beroende på hur livet har gestaltat sig före pensionsdagen.
Att peka på missförhållanden som drabbar många av oss, få igång diskussioner, försöka påverka.
Är det någon som vet hur pensionärsorganisationerna driver frågor som gäller missförhållanden på äldreboenden, hur äldre utan tillgång till datorer missgynnas av bankerna o.s.v?
När jag, medan jag bodde i Umeå, tog kontakt med pensionärsorganisationerna där ang. motion och friskvård för pensionärer på IKSU spa till ett reducerat pris var intresset minst sagt svalt. Men – ting tar tid, nu kan pensionärerna i Umeå betala en reducerad avgift förmiddagstid på IKSU spa, en anläggning som erbjuder gym, bad, vattengympa, varma källor osv. i en vacker och lugn miljö.
Bra för anläggningen som får fler förmiddagsbesökande, bra för pensionärer!
Varma hösthälsningar
Birgitta
Så ska det vara.
Och om man skulle jämföra med ungdomar och deras möjlighet att få arbete:
Kanske skulle det underlätta för dem, som inte har arbetslivserfarenhet, att arbeta för lägre lön, bara för att komma in på arbetsmarknad.
För det är i alla fall mer i lön än för en ofta meningslös praktik för ett par tusen kronor, eller en praktik, där man utför riktigt arbete, trots att det är rakt emot reglerna, för nästan inget betalt. Och ungdomar skulle få den behövda erfarenhet och kontakter, som underlättar för framtiden.
Jitka
Hej alla.
Jag börjar beta mig genom en del texter.
I helgen var jag på en hälsomässa i min lilla stad och lyssnade på en diskussion mellan St.Lukas representant och biskopen Antje från Lund om existentiell hälsa. Jag som icke religiös fann den tom. Jag gick inte dit för att finna några svar. Men tänk, om folk som deltagare på Bodils blogg kunde träffas i verkligheten och diskutera direkt på plats. Jag söker mig inte till pensionärsorganisationer, kanske av rädsla för alldeles för blandad klientell, jag vet inte. Kanske fördomar. Eller vill jag inte erkänna att jag faktisk redan är så gammal?
Trots mina ”glada” inlägg blev jag ganska deprimerad när jag dagen efter blomsteröverlämning fattade, att jag inte längre hörde till. Vad skulle jag göra med mitt liv? Allt som jag vill göra hinner jag i alla fall sidan om arbete (och det är inte lite). Jag fann meningen med livet att inskaffa och sprida kunskap. Jag såg direkt, hur mycket nytta jag kunde göra, och det kändes varmt i hela den icke religiösa själen.
Och nu fick jag klara tecken, att det inte alls hade räknats – inte alls uppskattats av dem, som betalade mig för det, trots att emottagare har haft påtaglig nytta av mina insatser och visade uppskattning. Jag hade erbjudit mig att hjälpa till, men hej då, jag gick hem med kvasten och ingen har hört av sig sedan dess.
Länge kändes det som ”ett ben i graven”.
Jag har hittat sätt och en annan mycket mindre mening med livet, och jag kämpar.
Och letar vidare.
Hälsningar
Jitka
Hej, Birgitta,
Min upplevelse av de flesta pensionärsföreningar och -organisationer är att de försöker agera fackligt (slå värn om pensionerna, bevaka beskattningen, utverka olika förmåner (billiga resor, bra priser på exempelvis motionsanläggningar som du tar upp), etc, och att de dessutom själva ofta står som arrangörer av en mångfald av aktiviteter. Visst kan det vara så att man på olika platser har olika intresseprofiler, och dessutom är ju arbetet ideellt så man kan inte räcka till för allt.
Allt gott
Bodil
Hej, Jitka,
Ja, pensioneringen är en märklig övergång som borde stöpas om i grunden samtidigt som den kunde ges en rituell inramning. Inte den där ”gå nu hem med dig och ha det bra!” utan ”OJ, har du sett vart du har kommit nu?! Nu kan du… !”etc.
Vi har haft ett sådant samtal på den här bloggen – när du fortsätter att botanisera i den, kommer du att hitta det samtalet. Och där var flera guldkorn.
Allt gott
Bodil
Ett lästips!
DN söndag 24 oktober, DN jobb s.6
Barbro Westerholm vill öka möjligheterna för äldre personer att arbeta.” Många skulle kunna arbeta vidare efter 70″.
Hösthälsningar i varma färger från Birgitta
Ja, Barbro W är i sig själv en utmärkt illustration till det. Det är sällan man möter någon med hennes kombination av sakkunskap, snabbhet och engagemang.
Allt gott
Bodil