07. Ålderdomens omvärldsberoende

Det kan inte upprepas ofta nog – vi blir inte gamla i ett vakuum utan påverkas hela tiden av vår omgivning, både av den som fanns när vi växte upp och av den som finns när vi är medelålders och sedan håller på att bli gamla. Några exempel:

Livslängden – den genomsnittliga levnadsåldern påverkas av var man vuxit upp. Det finns födelseområden (exempelvis Halland) där man blir i medeltal ett år äldre än riksmedeltalet, och det finns andra hembygder där man kan förväntas få en ett år kortare livslängd än den medelsvenska.

Förr och nu – Horisont-boken handlar ju framför allt om hur ålderdomen förändrats bara under loppet av en generation. Den som fördjupar sig i hur det var efter 50-årsåldern mycket längre tillbaka i tiden märker snart hur det inte är mycket som är igenkännbart jämfört med dagens åldrande. Det är  nästan så att det är missvisande att vi använder samma ord, åldrande och ålderdom.

Etnicitet och tradition – de i den ekonomiska krisens spår uppflammande meningsmotsättningarna kring somliga länders låga pensionsåldrar utgör ett tydligt exempel på hur vi kan reagera på skillnader mellan kulturer (”så kan det väl inte vara?! Så är det ju inte hos oss!!”)

Kanske kommer vi att fördjupa oss i alla dessa skillnader (och fler därtill) på bloggen, men här vill jag till en början främst lyfta upp vilken skillnad det är mellan att bli gammal i glesbygd och att bli gammal i staden. Dessa skillnader finns här och nu, men de lyfts nästan aldrig fram i det riksövergripande där Sverige framställs som ett Sverige med en äldretillvaro som sedan bara varierar genom det individuella. Själv tror jag att det är viktigt att också se det gruppvisa.

Gammalblivandet i glesbygd respektive i tätort
Att åldras i glesbygd är inte det samma som att åldras i tätort. I glesbygden är exempelvis en pensionering inte så abrupt i omvärldens ögon  – var och en förblir ändå  den hon var och är (”Annas” flicka), för hon har aldrig varit reducerad till sin yrkesidentitet.

I glesbygden blir man gammal först när man inte kan klara sig själv. När man inte kan ta hand om sig själv. Kommer man då till bygdens äldreboende, är det inte ovanligt att det i personalen finns något av barnen eller barnbarnen till ”Erik”. Det finns alltså hela tiden longitudinella relationer som håller ihop tillvaroväven. Skulle man förirra sig lite för långt bort när man är ute och går, vet alltid de man möter (om man nu möter någon…) vem man är och kan hjälpa en tillbaka.

Visst får min beskrivning drag av ”Landet Idyllien”. Jag har faktiskt börjat undra över om kanske det afrikanska ordspråket om att det behövs en hel by för att fostra ett barn kan ha sin motsvarighet i att det behövs en hel by för att rätt bemöta en gammal människa.

Varför vill så många flytta tillbaka när de blir gamla? Är det kanske så enkelt att det ”bara” handlar om att årsringarna börjat vandra och att de tidiga årsringarna efter pensioneringen känns mer angelägna än yrkeslivets? I och för sig inte så underligt eftersom yrkeslivets gemenskap ofta är borta i och med pensioneringen. För dem som ändå väljer att stanna kvar kan det gå väldigt bra tack vare släkt och vänner. Andra finner sig väl tillrätta genom pensionärsföreningarnas, kyrkans, kommunens m fl många olika aktiviteter. Åter andra går in i en djup ensamhet – man söker något annat än händelser och aktiviteter, något som har med närhet och djup att göra. Och som man kanske skulle haft lättare att hitta i glesbygdens mer tidlösa åldrande.

Givetvis finns det brytpunkter. Glesbygden begränsar på sitt sätt genom sin gleshet, sina avstånd, sitt relativt begränsade utbud, och tätorten begränsa på sitt genom tätheten, den omedelbara närheten, det totala överflödet och – framför allt – anonymiteten. När jag på detta sätt summerar alla glesbygder för sig och alla tätorter för sig, börjar jag undra över verksamhetsbeskrivningar för äldreomsorgen. Avspeglas dessa skillnader där – i svaren på frågorna varför, vad, hur och med vilken effekt? Hur långt har SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Socialstyrelsens reflekterat över skillnaderna – och på vilka sätt de kan hjälpa respektive verksamheter att utvecklas?

Kan glesbygden rentav gå före i utvecklingen av arbetslivet?
När de unga ändå inte vill stanna kvar i glesbygden utan söker sig till storstaden eller utomlands, åtminstone under en period för att senare kanske återvända, blir det personalproblem, bl a i vård, skola och omsorg. Bland annat står många Norrlands-kommuner inför uppenbara rekryteringsproblem. Möjligheter till en flexibel pensionsavgång skulle här kunna göra stor nytta.

Med ”flexibel” menar jag då inte bara att kunna arbeta några år till, kanske på deltid, utan faktiskt att få arbeta på egna sätt. Jämför vad jag skriver under ”05. Arbete? Pensionering?”. I syfte att undvika en arbetskraftsbrist kan det helt enkelt vara nödvändigt att sätta i system det som (om man inte tänkt igenom det) kan se ut som ett gräddfilstänkande. Det kan exempelvis handla om att Anna får möjlighet att behålla sina 7 favoritpatienter/-omsorgstagare inom hemsjukvården/ hemtjänsten och också får lov att utföra sitt arbete på ett tidsmässigt friare sätt än i de låsta scheman som hon tidigare varit bunden till. Ersättning skulle kunna sättas utifrån en till varje berörd person beräknad ”vårdpeng” (jämför den skolpeng som följer varje barn), beräknad efter hur stort vård- och omsorgsbehovet är.

Bara man inte låter Stora Avundsjukan eller Stora Allfaran eller Excelarksdogmatismen råda, kan detta bli hur bra som helst. Särskilt om man är uppmärksam på effekterna och funderar över vad dessa har för relevans också i tätorter och också för unga människor. Vi måste ju under alla omständigheter börja bedriva försöksverksamheter med förändrad syn på både arbete och pensionering. Och också arbetsgivare behöver börja öva sig – varför inte på detta (nästan) oförargliga winwin-koncept?

Låter man bli att göra sådana här mindre försök, fortsätter man att blunda för de allt tydligare tecknen på arbetslivets och pensioneringens behov av förnyat tänkande, kan det bli som de där sandhögarna som jag skriver om i Horisont-boken: plötsligt rasar alltihop, plötsligt kommer lavinen – och den går inte att förutsäga. Dessutom kan sandkornen inte göra något, de kan bara rasa eller låta sig översköljas med sand. Men vi människor kan faktiskt handla, bara vi är tillräckligt lyhörda och tillräckligt modiga.

Ormen fick sina gifttänder och vildkatten fick sina klor av evolutionen. Vi människor fick vår hjärna. Låt oss då använda den, exempelvis för att utifrån en klarsyn om skillnaderna mellan glesbygd och tätorter börja bedriva sådana försöksverksamheter som ligger i takt med tiden.

Allt gott

Bodil