05. Arbete? Pensionering?

Tidiga demokratiska förkämpar insåg att demokratin inte kan bli fullödig med mindre än att medborgarna har en god utbildning – och därför satte man igång och satsade på just utbildning. Med rimlig framgång. Vad man än kan säga om den nuvarande utbildningen, så är den för flertalet människor oerhört mycket bättre än vad utbildningen var för 50 – 100 år sedan. Något motsvarande har också hänt i arbetslivet – människor har numera en avsevärt större möjlighet till utveckling och livslångt lärande än vad man hade förr.                                                                

Men det är med framgångarna i utbildningen och i arbetslivets förändringar som vad det är med ökningen av medellivslängden: vi har lyckats med fantastiska förändringar, men det är som om vi sedan inte förmår vara lyckliga över dem och inte förmår förstå och nyttiggöra deras effekter. Titta bara på hur:
1) Inför medellivslängdens ökning – samhället har stängt in sig i en depressionskuvös: hur skall vi nu kunna hantera kostnaderna för alla dessa gamla människor?
2) Inför de välutbildade människorna –  demokratin hukar eftersom den inte själv utvecklats i samma takt. Särskilt i valtider är det inte medborgare man ser utan skattebetalare/ väljare med den enda uppgiften att bestämma vem de vill överlåta makten till. Men vi människor har ju från tidiga barnsben fått öva oss i att kunna tänka själva, så därför behöver vi vara just medborgare med bibehållen delaktighet och bibehållet ansvar.
3) Inför de människor som faktiskt utvecklas i arbetslivet – arbetslivet står sig slätt. Det har inte hängt med i att just utvecklingen gör att det är skillnad på en 45-åring och en 35-åring i vad de kan göra och hur de vill göra det. En överbyggande och sig ständigt förmerande styrnings- och kontrollmekanism som fungerar på samma sätt för alla, oberoende av erfarenhet, är helt enkelt inte funktionellt i ett arbetsliv med sig utvecklande människor.
4) När man sedan kommer till pensioneringen, den som skall vara kronan på verket och pricken över, pyser det hela ihop alldeles. Och det är inte oväntat – det är som när man planterar äppleträd i långa rader och kommer lite fel från början. Det hinner bli mycket fel på slutet… Den sig ständigt utvecklande människan som inte demokratin och inte arbetslivet förmådde fånga upp hamnar vid pensionsstrecket i en snarast absurd situation. Hur i all sin dar kan man – i vår tid – ha en konstruktion som bygger på föreställningen att en människa på ena sidan ett visst datum skall vara 100 %:igt arbetsför och arbetsglad och på andra sidan det datumet 0 %:igt ickearbetande och frihetsglad?! Så fungerar inte levande och utvecklande varelser – i den nuvarande tidsandan är denna pensioneringskonstruktion faktiskt människofrämmande. Den kan bara bibehållas så länge som tillräckligt många tror att det är så det skall vara – eftersom det ”alltid” varit så. Men ”alltid” är kort: det pensionssystem som var så rätt för 100 år sedan, och det ATP-system som likaledes var så rätt för 50 år sedan, behöver nu synas utifrån vår tid och utifrån vilka människor som är 65+ idag.

Ingen quickfix
Det finns en överhängande risk att upprörda politiska konflikter kring att höja pensionsåldern med 1 år eller 2 strax tar vid. Eller att man fastnar i olika ekonomiska aspekter på pensionssystemens förändringar vid förlängda ålderdomar. Det finns också en risk att en inbyggd politisk logik tvingar fram diverse snabba ”lösningar”.

Själv tror jag inte detta kan lösas med mindre än att vi förmår ta fatt på 1), 2), 3) och 4) ovan, och att vi i åtminstone 10 år förmår hålla liv i det samtal som pågår här och annorstädes (stark spridning pågår). Sådana samtal passar dåligt in bland politikens och journalistikens dagsländor. Så därför får kanske vi äldre själva, vi som är den grupp som har störst tålamod, bli de som driver samtalet vidare och fördjupar det.

En första början
Själv började jag med att inför Almedalen 2011 göra några genomgångar och lägga några förslag. De första genomgångarna handlade om det nuvarande pensioneringssystemets för- och nackdelar ur respektive individperspektiv, arbetsgivarperspektiv och samhällsperspektiv. Gå gärna själv in i listorna nedan, ifrågasätt dem och förläng dem – och låt oss framför allt samtala om dem och deras konsekvenser.

Fördel 1. En ekonomisk bastrygghet om du blir sjuk, alltför trött eller får alltför nedsatta förmågor.

Fördel 2. Hela tillvaron blir en enda ”egentid”.

Fördel 3. Du har obegränsade möjligheter att ”hjälpa till” och fördjupa/ förnya dina egna intressen.

Nackdel 3. Många pensionärer blir inte efterfrågade överhuvudtaget. Eller känner de sig utnyttjade

Fördel 4. Du får en fantastisk möjlighet till omstart och att kanske göra något helt annat än

tidigare. Du kan helt enkelt ta utgångspunkt i vem du är nu.

Nackdel 4. Du kan hamna i en identitetskris – det är förvirrande och krävande när allt inte längre är

Fördel 5. Du har plötsligt en legitimitet att ”bara” flyta omkring – du är äntligen fri!

Nackdel 5. Med obegränsade möjligheter att känna efter förstoras lätt alla obehag. Har hjärnan inga

Fördel 6. Du har varit med så länge och kan så mycket att du själv både kan och vill ta ansvar för dina

insatser och bedöma deras kvalitet.

Nackdel 6. Du passar inte längre in i arbetsplatsers schemaläggningar och regelbaserade Excelarks-

Fördel 7. När du lär dig något nytt, har du så mycket i bagaget att utgå från. Det senast tillkomna

kastar därför nytt ljus över det du redan kan och din samlade växelverkande kunskap blir mer och

mer unik för varje år som går.

Nackdel 7. Du blir allt mer ensam om att kunna det du kan och veta det du vet – en nackdel som i vår

Fördel 1. Pensioneringen gör det lätt för arbetsgivaren att bli av med de människor som man inte längre vill ha och som kanske inte längre passar in fast de kanske samtidigt tror sig veta bäst.

Fördel 2. I samband med pensionsavgångar kan man få till en vitaliserande omstrukturering. Nya relationer skapas.

Fördel 3. Det kan komma till en föryngring av tankar och komma in människor med större kroppskrafter och som dessutom inte blir så trötta av påfrestningar.

Fördel 4. Arbetsstyrkan blir mer homogen och är lättare att regel- och rutinstyra när de vildvuxna äldre försvinner. Ytligt sett blir det därigenom lättare att driva Stora Allfarans mantra: ”Så kan du väl inte göra. Hur skulle det gå om alla gjorde så?!”

Fördel 5. En annan fördel med att arbetsstyrkan är mer homogen är att man kan slippa alltför stora skillnader i kompetens, krav och omdöme i gruppen.

Fördel 6, speciellt för ”Den mänskliga sektorn” där människor arbetar med och för andra människor (exempelvis inom vård, skola, omsorg, och ”human relation”- och  kommunikationsbranschen). Gamla med erfarenhet av sex –sju decenniers olika förhållningssätt kan ha svårt att förstå sig på dagens barn och tonåringar med ett fåtal år på nacken. De sistnämnda utvecklas  i en tidsanda som kan vara väsensskild från 65-åringarnas barn-och-ungdomstid och verksamheten kan vinna på att slippa generationsklyftorna .

Fördel 7 – särskilt i perioder med hög arbetslöshet. Företaget kan genom pensionsavgångarna lättare rekrytera fram den specifika profil man behöver för tillfället och tror sig vilja ha i framtiden.

Fördel 8, bl a  i glesbygder med rekryteringsproblem. ??? Jag kan faktiskt inte hitta framsidan på det mynt vars baksida nedan beskrivs som ”nackdel 7”.

Fördel 1. Det är enklast så. Är du 65 eller 67, så är du det, och då skall du pensioneras. Punkt slut. För att det skall vara ordning och reda i systemet skall alla människor gå från 100%:ig arbetsförmåga ena dagen till 0 %:ig arbetsförmåga från och med nästa dags morgon

Fördel 2. Att gamla pensioneras minskar ungdomsarbetslösheten.

Fördel 3. Man kan tänka i stordriftstermer – det blir billigare med de gamla för sig och de unga för sig.

Fördel 4. ??? Jag kan faktiskt inte hitta framsidan på det mynt vars baksida nedan beskrivs som ”nackdel 4”.

Fördel 5. Samhället är ju också arbetsgivare – och i den rollen har det alla fördelar som redovisats ovan under ”2. Ur arbetsgivarperspektiv.”

En andra början – ”Horisontrådet”
– När allt fler människor känner ett främlingskap inför en 100%:ig pensioneringsomställning från den ena dagen till den andra,
– när det likaledes tar emot att hitta en identitet i själva pensionärsskapet,
– när arbetet inte längre (som ofta förr) varit enbart pina och när därför icke-arbetet (pensionärsskapet) inte längre är enbart icke-pina,
– då kan det vara dags att prova uppmjukningsinsatser. Jag föreslår att vi som en första sådan skapar ett ”Horisontråd” (arbetsnamn) med muskler ungefär som Trygghetsrådet. Det skall kunna hjälpa till med att visa på möjlighetsrymder, kanske rentav från det man är 50 år, genom att:

– De intresserade får en ärlig chans att nyorientera sin arbetsinriktning, kanske inte bara en utan flera gånger, så att den bättre passar in på den man nu blivit och är, inte främst på den man tidigare varit.
– Det sker en uppluckring av pensioneringsdogmens fixering vid  datum och heltidsarbetsnedläggning från den ena dagen till den andra.  
– Nya arbetsformer börjar provas som inte bara räknar heltid eller deltid eller timmar utan mer riktar in sig på resultat. Vilken tid arbetet tar är då underordnat, och ansvaret för kvaliteten kan man i allt väsentligt själv ta när man varit med ett tag.
– En uppföljande forskning från första stund som fångar intresset för dessa nya arbetsformer och ringar in tidiga mönster i vad som är attraktivt (och varför) och hur detta kan utvecklas.

Man kan faktiskt inte veta förrän man har provat. Men omöjligt är det inte att Horisontrådets blotta existens kan bidra till att den reella genomsnittliga pensionsåldern ökar. Det kan rentav vara ekonomiskt oförsvarbart att låta bli att prova något liknande detta i vår tids demografiska förskjutningar.