04. Att byta ”trots att” mot ”just eftersom”
Jag har börjat hänga upp mig på alla dessa sammanhang där man säger ”ÄVEN OM man är över 90, kan man få ett glas vin till maten” (Sveriges Radio, P1) eller ”TROTS hög ålder och eventuell sjukdomsbild, har en människa rätt till upplevelse, förståelse och rätt till att bli sedd och lyssnad på.” (kommunal verksamhet).
Finns det någon som har RÄTT till ett glas vin till maten, är det väl människor över 90 – det är obegripligt att det ens behöver nämnas. Och varför skulle rätten till upplevelser, förståelse, existens, återkoppling för äldre diskuteras i termer av att ”TROTS hög ålder och eventuell sjukdomsbild har man rätt till…”.
På den här sidan tänker jag inte själv skriva så mycket – för jag tror mig kunna förutse många exempel i kommentarerna. Men låt mig ändå dela upp det här i tre kategorier: hur vi själva tänker om oss, hur andra tänker om oss och hur det kan gå med självbilden om vi tror att de tror att…
1. Hur vi själva tänker
”Vi är i alla fall unga i sinnet”, stod det på ett kort som jag fick nyss. Det var positivt, det var välment – men ändå tänker jag att sådana uttryckssätt bidrar till att förvrida synen på oss. Och så får det också de unga att ytterligare befästas i sin tro på att sedan blir det bara sämre (en djupt tragisk syn på åldrandet, en föreställning som de faktiskt borde slippa).
Ju längre vi själva går i riktningen mot att förknippa allt positivt med ungdomen och allt negativt med åldrandet och ålderdomen – desto längre går vi i riktning mot att säga att ”trots att jag är så gammal,…”. Det är stor skillnad mellan att tänka så och att tänka: ”Just eftersom jag är så gammal, har jag oerhörda möjligheter att …”
Den förändrade inställningen påverkar en både i det lilla och i det stora, i vardagen och i det existentiella. Paulo Coelho skriver om ålderdomen: ”Hur vår ålderdom kommer att se ut beror på hur vi lever. Vi kan sluta som en spökstad eller som ett frikostigt träd, som fortsätter vara viktigt även när det inte längre orkar stå.”
Givetvis vill ingen av oss utvecklas till en spökstad – till något som är tomt och övergivet. Men det kan ändå bli så om vi hela tiden markerar att inte ens vi själva vill vara där utan föredrar den ”stad” som fanns förr, de människor som vi var förr, de som var unga, de som var livet.
Låter man sig vägledas av hur det träd som inte längre orkar stå ändå kan vara av värde, får man det mycket lättare. Självklart vill vi kunna stå – men skulle vi falla, så blir det så mycket roligare om vi fortsatt kan få vara med, om vi fortsatt kan få vara frikostiga. Just eftersom vi är så gamla – och fortfarande vid liv! Fantastiskt.
2. Hur andra tänker
Det finns ett ärende hos Diskrimineringsombudsmannen om en man som förnekades tillträde till en restaurang för att han var så gammal… På den här bloggen har det kommit in ytterligare exempel, bl a från ett par som i efterhand har börjat undra om de faktiskt två gånger blivit hänvisade till bord där de inte skulle synas utifrån. Kan det ha handlat om att i så fall andra gäster kanske skulle bli bortskrämda?
Vi vill inte tro att sådant händer – men det gör faktiskt det. Det händer också i det lilla: veckotidningar begrundar med pannorna i djupa veck huruvida kvinnor över en viss ålder kan visa sig i bikini eller ens i baddräkt. Och ömsesidigheten är bedövande: det är ofta äldre kvinnor själva som skriver och frågar…
Det mesta är dock obetänkt. Som när SMHI:s hallå:a skulle berätta om att orkanen Irene nu var på väg mot Skandinavium. ”Irene är dock försvagad, som en pensionär…”, sa hon, säkert utan att fundera över vad hon sa. Muskulärt är det sant. Men om man gör ålderstrappor över olika åldersgruppers olika egenskaper, finns det inte så få utifrån vilka hon kunde sagt: ”Irene har snarare tilltagit än försvagats – hon är nu en riktig senior.”
Äldrelandskapet är blandat, och så är relationslandskapet. Också i Sverige finns det kulturer som vördar sina äldre och alldeles särskilt de äldre kvinnorna. De är definitivt alla festers medelpunkter, och de är uppvuxna med att det är sådan utvecklingen är och skall vara – redan de små barnen lär sig att det är så det är, och alla har förmånen att se framför sig en utveckling som går mot det bättre vartefter som livet går sin gång.
3. Rundgången
Dra nu för allt i världen inte något gammalt över dig, sluta nu inte visa dig bland folk eftersom du kanske tror att de kanske tycker att vi är alldeles för gamla… Det är så destruktiva självbilder lätt uppkommer. Det är en helt annan självbild som behöver växa fram – en i vilken vi äldre utvecklar vår medvetenhet om det oerhörda privilegium som det ligger i att få lov att vara så gammal och fortsatt utvecklas som en levande varelse bland andra i olika åldrar.
Det måste faktiskt få kännas att man lever. Just eftersom man är gammal.
Hej!
Du delar upp ditt resonemang i tre kategorier: hur vi själva tänker …, hur andra tänker …, hur det kan gå om …
I kap 6 i Horisont-boken skriver du, att den som tror (tänker) att han ska bli 100 kommer att ha en annan attityd till sin ålder än den som tror han ska bli 80. Du har alldeles, alldeles rätt, det är jag helt övertygad om!
När min son var 12-13 år och jag själv strax över 40 frågade han mig en dag när jag skulle dö. Jag svarade att det säkert skulle dröja länge, men att man egentligen inte visste när det tog slut. Min son sa då: Kan du inte lova att bli åtminstone 100? Jag förstod på hans sätt att säga det, att 100 egentligen inte var så mycket. Så pass unga lever ofta med ett evighetsperspektiv och då är ju 100 bara en anhalt på vägen. Det var svårt att inte beröras av hans vädjande ord och jag lovade min son att jag skulle göra allt jag kunde för att bli 100, så om det bara hängde på mig så skulle jag bli det. Och sonen var nöjd.
Jag har inte förstått förrän nu när jag läste din bok, att min son med sina ord revolutionerade hela mitt tidsperspektiv. Hans evighetskänsla och syn på ålderdomen smittade av sig på mig och jag var själv tillräckligt ung för att anamma det. Jag började leva med ett 100-årsperspektiv, det blev på något sätt så självklart för mig. Dels hade jag lovat min son, dels kändes 100 år helt överkomligt på något vis. Det handlar inte om förmätenhet, utan bara om ett sätt att se på livet jag har. Jag vet naturligtvis att livet aldrig ger garantier; bland annat lever vi i ett kosmos med både kaos och en viss ordning och vad det kan medföra vet vi inte helt ut. Men detta 100-årsperspektiv förändrade hela mitt liv för de tre kategorier du skriver om. Det gav mig en åldersidentitet när den tiden kom, och det styrde mitt sätt att förhålla mig till både min egen och omgivningens syn på ålderdom. Och kanske inte minst: Den frigjorde en massa av den energi som vi alla föds med. När jag blev pensionär, kände jag verkligen att jag hade en massa år kvar och det gav mig inspiration.
Först nu, efter att för andra gången ha läst din bok, förstår jag att allt detta emanerar från samtalet jag hade med min son för cirka trettio år sedan. En otroligt intressant och glädjande insikt!
Hälsningar
Helmi Jönestam
Käre Helmi (ibland kan man få lust att skriva så i stället för hej och hallå..)!
Din kommentar berörde mig, dels genom sitt innehåll, dels genom att du själv var berörd. Så är det ofta: det känsloburna har en helt annan kraft än det neutrala.
Roligt att du läst min bok en gång till. Där står mycket mellan raderna som man inte upptäcker första gången. Och även bilderna kan tala till en på flera olika sätt. Pojken på Stenmark-bilden som inför ”Ja, må han leva” greps av fasa inför 100-årsmagin har en del gemensamt med din son.
Löftet som du gav var BRA och det enda rimliga i stunden. Dessutom bra för framtiden, din och hans. På ett 90-årskalas som jag nyss hade glädjen att delta i påminde ett av barnbarnen sin farmor, festföremålet, om att när HENNES mor hade dött och alla vara så ledsna, då hade hon själv efter begravningen lovat sitt barnbarn att bli åtminstone 90. Han tackade henne för att hon hade hållit sitt löfte. Och i sitt tacktal hälsade hon oss välkomna till sitt 100-års-kalas…
Det är inte bara våra specifika förväntningar som påverkar våra upplevelser – det gör också våra föreställningar om framtiden.
Ditt inlägg har också en hel del att göra med punkten om det longitudinella. Själv bockar jag också av en hel del sådant som jag var med om och betänkte för 30, 40, 50 år sedan men som jag nu ser i ett mycket klarare ljus. Inte så att det jag tänkte då var FEL – för det var det inte. Utan för att jag nu kan se att det ”bara” var en delsanning på vägen.
Jag är alldeles övertygad om att det kommer flera sådana djupgående aha-upplevelser. Heja, livet!
Bodil
Heja Livet!!!
Det låter härligt!!! Ni skriver så mycket klokt och tänkvärt här så det är nästan så jag känner att mina enkla tankar borde friseras ordentligt–nej förresten, jag duger som jag är och tänker och kan uttrycka mig. EFTERSOM jag är så gammal så tar jag mig rätten att vara precis som jag är , det där är ju ett nytt tankesätt som jag lärt av dig Bodil, nyss skrev jag en insändare och då använde jag det–eftersom jag är så här gammal så har jag lite större krav på saker och ting–punkt, slut! Ha ha så drastiskt var det inte men jag känner en enorm styrka i allt jag gör numera–är inte rädd för något och jag har tänkt att bli 120 år så jag har alltså drygt 50 år kvar att heja på livet.
Det jag försöker lära mig är att behärska mina känslor–jag är känslomänniska helt och fullt, det är inte alltid så bra, nu jobbar jag på behärskning inför livets alla små fötretligheter.Att lugna ner min energi innan jag ber om något, i dessa eviga telefonköer t.ex. Om jag talar lugnt så blir jag starkare och får min vilja fram på ett bättre sätt.
Nu ska jag snart åka ut i skogen här till Järnboås och träffa Q-kvinnorna i Nora, det är en grupp självständiga företagskvinnor–det finns så mycket kraft här på landsbygden. Jag saknar inte Stockholm, där försvann energin i alla köer.
kram till er alla / Anita
Hej, Anita,
Det där med vad man retar sig på och vad man kan ta med jämnmod är intressant – särskilt när man börjar stúdera sig själv. Ofta är ju inte det inträffade särskilt viktigt – det som gör skillnad är de egna reaktionerna, det är de som ibland tar orken alldeles i onödan som riktiga svarta hål. I gengäld kan man ju bli väldigt nöjd med sig själv de gånger man förmår skrida oberörd förbi ilskans/ ledsnadens blindskär – det borde belönas med guldstjärnor.
För alldeles självklart vill man ju ha sin energi till det som är viktigt. Så BRA att du känner att du vunnit energimässigt på att flytta från Stockholm.
Allt gott
Bodil
Vad glad jag känner mig!
Jag ska också börja använda ”just eftersom” i st f ”trots att” när det gäller tankar om min ålder.
Det har varit helt underbart att läsa alla dina intresanta blogginlägg och alla spännande vinklingar och nya begrepp – inte minst ”julevangeliet” med det fina ordet ”förundranstillväxt” Så spännande att få följa tankegångarna!
Fina inlägg också från andra,som delat med sig av sina funderingar.
Hjärtligt tack!
Hälsningar från Marianne Hovda
Välkommen i gänget!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil! Jag känner mig lite osäker i bloggvärden men det är inte försent att lära sig så nu börjar jag.
Jag är 73 år och lyckades med att arbeta tills jag var 67+ några månader,dom sista 15 åren har varit det bästa i mitt arbetsliv o jag hade kunnar fortsätta flera år till,men det gick ju inte.
Saknaden efter arbetsgemenskapen kändes väldigt svår som att bli ratad.Jag har sedan hittat olika lösningar för att få användning av min energi.Arbetade några år som demonstratris,där uppskattades jag verkligen.Arbetet innabar mycket stående upp till 8 timmar så min rygg gillade inte det så jag fick sluta.Nu arbetar jag några timmar i veckan som kontaktperson men vid varje förlängning kommer frågor om min ålder upp ”kommer du att orka”? Känner själv hur påverkad jag är av attityderna kring åldrandet.Hör mig själv säga Tex.om jag lever när slussen blir klar eller om jag får vara med nära yngsta barnbarnet börjar skolan.Det finns en annan sida också jag bestämde mig att åka runt i Afrika i ett litet flygplan för 6 pers. där resonerade jag nu eller alldrig, det var underbart.
Jag vet att Du o patricia Tudor sandal har betytt mycket för mig. tur att det finns kloka kvinnor som har förmågan att uttrycka sig.
Hej, Monica!
Välkommen hit! Det kan kännas lite ovant till en början att det är så många som kan läsa vad vi skriver till varandra – och att också andra kan gå in i samtalet. Men det har fördelen att det efterhand växer till sig en stor BANK av tankar – jag tror att den som kommer direkt in på den här bloggen skulle kunna använda månader för att gå igenom dess material. Och samtidigt tänka många tankar själv.
Det där med ens egen självbild är knepigt, för den är ju egentligen inte ens egen utan man tar (medvetet och omedvetet) också in det omvärlden anser om en (eller det man tror att de anser). Det blir alltså lite rundgång i det här. Och helt klart är att det finns ett KOLLEKTIVT MISSFÖRSTÅND idag om vad det innebär att bli gammal i vår tid – samhället missförstår det, arbetsgivarna missförstår det och vi själva missförstår det. Därför får vi nu försöka hjälpas åt att visa för omvärlden vad vi är för några, vi i 70-årsåldern. Vad vi kan. Vad vi vill. Under STOR respekt för att vi är så olika varandra.
Vet du – jag tror att vi snart skriver till varandra på den här bloggen igen!
Allt gott
Bodil