125. Kan detta bli ett nytt steg mot direktdemokrati?
Hej,
Den representativa demokratin har f n stora problem i många västländer. De majoriteter som eventuellt går att skapa balanserar ofta kring 50% och vid nästa val blir det inte sällan majoritetsbyte med allt vad det innebär av tvära kast och kortsiktighet i en tid som skulle behöva det motsatta. Knivseggsbalansen tenderar i sig att leda till en polarisering snarare än en samverkan – det är så svårt att ”vinna” att det blir lite som i ABBA-låten: ”the winner takes it all”.
Kan vi verkligen inte bättre än så – är det rimligt att 51% ska bestämma över de 49%:en? ”Vi” mot ”Alla de andra” är allt annat än konvivialt (jfr tidigare inlägg om konvivialitet på denna blogg). Lars Stelling har uppmärksammat mig på att det nu kan finnas nya förutsättningar för en direktdemokrati, och jag har börjat botanisera på pol.is. Gör gärna det du också! Direktdemokrati/ folkomröstningar har tidigare lidit av svagheten att de bara fungerar för JA/NEJ-val och alltså inte kan ge någon vägledning i vitala öppna frågor. Nu kan ett system byggt på artificiell intelligens hjälpa till så att också öppna frågor som ventileras av många kan leda fram till ställningstaganden/ lösningar som känns acceptabla, rentav bra, för det stora flertalet.
Själv skulle jag gärna vilja se vad som kunde växa fram utifrån den superöppna frågan: hur vill vi ha det med lönearbetet framöver?
Allt gott
Bodil
PS. Också inuti den representativa demokratin bör rimligen en AI-stödd direktdemokrati i vitala framtidsfrågor kunna ge en god vägledning. DS
Ju bättre vi samarbetar, ju fler som drar åt samma håll i en allt komplexare värld, ju större möjligheter får vi att skapa ett samhälle där alla kan få det bra. Ett problem är att vi vid tvister av gammal vana automatisk börjar tänka i riktning av vinnare och förlorare
. Detta är ju dessutom något som faktiskt vårt nuvarande demokratiska system ideligen uppmuntrar oss till genom det exempel som de politiska partiernas ständiga kamp om att vinna utgör. På sikt kan vi kanske hitta processer som gör att vi lättare kan sammanjämka våra olika intressen t.ex. med hjälp av pol.is, men till dess borde vi börja med att kräva bättre sammanjämkning genom krav på större majoriteter för politiska beslut än de 50 % som idag gäller. Enkel majoritet splittrar, underblåser, inte dämpar, motsättningarna. Ju större majoriteter vi kan (tvinga oss att) skapa, ju närmare kommer vi målet: Välfärd för ALLA, tills vidare för åtminstone så många som möjligt.
Lars Stelling
Hej, Lars! Målet kan vi vara överens om, men vägen är knepig. Det är troligen inte framkomligt att kräva av politiska partier att de konsekvent inte får nöja sig med 50% majoritet.
Det skulle underlätta mycket för själva tänkandet om det gick att ge exempel via pol.is (jag jobbar på det) eller om du kunde berätta lite här vad man faktiskt GJORT i denna riktning på Taiwan. Jag har letat efter resultat där men haft svårt att hitta fram.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Om ett modernt samhälle skall fungera måste vi på något sätt bli överens (>> 50 %) om hur vi skall lösa de intressemotsättningar som uppstår.
Verkligheten visar att man kan ifrågasätta om vårt nuvarande system med valda representanter dvs. politiker och enkel majoritet kan vara det rätta i dagens mediavärld. Ja t.o.m. om det principiellt har möjlighet att kunna skapa den nödvändigt breda samsynen överhuvud taget.
Vi måste tänka nytt och bredare och allvarligt och systematiskt undersöka vilka olika andra möjligheter som kan tänkas för att skapa en bred (demokratisk) samsyn på våra samhällsproblem och deras lösning. Utan sådan samsyn lär inte ett modernt samhälle kunna överleva.
Pol.is är ju ett försök. Sveriges Radios program om detta tidigare i år är den bästa informationskällan jag t.v. hittat. Har inte lusläst nätet men en del finns där, har jag sett.
Lev väl
Lars
Hej Bodil
I kampen om tillvaron visade det sig att de av våra föregångare som kompromissade/samarbetade inom dåtidens kommunikationsområde – flocken – överlevde bäst .Våra gener för flocksamvaro anrikades.
Skulle det inte spara oerhörda lidanden (och kanske rädda människans liv på jorden) om vi innan det blir för sent, snarast lärde oss att vi för att överleva måste kompromissa inom dagens kommunikationsområde dvs. globen?.Lätt att konstatera att förmågan till väsentliga kompromisser saknas helt hos dagens politiker.
Lev väl.
Lars
Hej, Lars,
Ja, det har ju kommit många biologiska rön de senaste decennierna som visar att empati och bättre samspel i det långa loppet, dvs evolutionärt, kan vara överlägsna den rena brutala egoismen. Samtidigt finns det många exempel i nutid på att utfallen av konkurrensen mellan filantropi, egoism och kompromissvilja varierar.
Om detta är vi helt överens. Däremot håller jag inte med om den sista meningen. Visst matas vi journalistiskt och i sociala medier med vassa exempel på ständiga omnipotenta, kompromisslösa politiska handlingar. Men det ger inte hela bilden. Snarare leder det till en verklighetsförfalskning i klass med den som fått oss att tro att tillståndet i världen är lika dåligt idag som på 1960-talet (eller rentav försämrats). Så är det ju inte, jfr Hans Roslings Factfulness.
Det skulle behövas en Factfulness också på politikens område. Min bild är att majoriteten av dagens politiker dag ut och dag in enträget arbetar med just detta att åstadkomma kompromisser. Att vi inte får veta det beror på att det inte svarar mot någon sensationslystnad.
Sedan vore det förstås alldeles utmärkt om denna majoritet började använda pol.is och motsvarande som stöd för att hitta fler och bättre kompromissvägar.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Politikerna kompromissar säkert men så länge de inte vill göra det längre än till 50 %, vilket väl är uppenbart, betyder det att deras beslut inte tar nämnvärd hänsyn till åsikterna hos närmare 50 % av medborgarna. Därför är det inte underligt att så många av dessa känner sig bedragna på resultaten av (dagens utformning av) demokrati och söker efter andra alternativ.
Visst är det så oerhört mycket som blivit bättre under perioden efter Andra Världskriget men mycket tack vare medvetandet under denna period om de avskräckande och därmed konfliktåterhållande fasorna under detta. Nu försvinner minnena allt mer och vi har, som vi klart ser, hamnat i en tid med konflikteskalerande allt mer splittrande nationalistisk propaganda åtföljd av allt fler konfliktskärpande åtgärder. Konsekvenserna är redan på väg bli skrämmande. Något intresse för väsentliga (>> 50 %) politiska kompromisser, hävdar jag, kan man inte hitta. Något exempel? I samhället för övrigt finns så vitt jag uppfattar det, en helt annan förståelse för breda nödvändiga konfliktlösande kompromisser.
Lev väl
Lars
Angående direktdemokrati så ramlade jag över en sida som jag tycker är bra. Åtminstone som ett första utkast. Jag tror att deras koncept är genomförbart, och något att bygga vidare på.
/Jan-Åke
https://direktdemokraterna.se/
Direktdemokrati borde kunna fungera i ett framtida samhälle. Men vi måste börja i rätt ända med digitala val, för att politiker skall bli vana vid att det går att fråga folket via data. Sedan måste vi fundera över hur vi skall lösa problemet med sena folkomröstningar, där politikerna redan beslutat och beställt en förändring, som sedan röstas ner i en folkomröstning. Tar exemplet tågtunnel under Göteborg, där det till och med bildades ett lokalt parti av tunnelmotståndare. svängande majoriteter under tid är ett annat problem vi får ta med. Om folkomröstning vid ett visst tillfälle ger ett resultat, man påbörjar en förändring i den riktningen och majoriteten har ändrat sig till nästa omröstning. Inte helt klart med direktdemokrati, men det är klart att vi skall ha detta i en framtid!
Hej, Ulf,
Ja, visst kan det bli så, och visst kan du ha rätt.
Men:
Det är mycket i den existerande människa-människa-miljön som ställer till det. Själv är jag faktiskt mer bekymrad över den mellanmänskliga miljön än över den fysikaliska, kemiska och biologiska miljön.
Om existensen av hållbara fakta helt förnekas, kan givetvis ingen människogrupp fatta några som helst beslut på något så när goda grunder, varken i små eller stora grupper.
I mina svartaste stunder tror jag att utbredningen av det kunskapsfientliga är nära besläktat med, dvs har samma bakgrund som att land efter land väljer populistiska ledare.
Sett mot den bakgrunden är varje longitudinell inriktning omöjlig. Demokratin (och de flesta andra styrelseskicken, undantagandes den rena despotismen) har tappat sin grund, och då spelar det ingen roll om vi försöker ge den en direkt eller en representativ form.
Fast för det mesta är jag inte så svartsynt utan gnetar på efter bästa förmåga.
Allt gott
Bodil
Gott om tid? Har vi (och planeten) det? Finns det inte en fara med det resonemanget? Har inte varje människa en utmätt tid (även om vi oftast inte vet när den tiden tar slut)? Om vi kan hantera att tiden är utmätt – utan att bli stressade av det – så är det kanske det bästa?
Tid är det enda du har. Korrekt. MEN den är utmätt – inte ”evig”.
Rätt,
Den är inte evig. Men det behöver den heller inte vara – att vi ens tänker den tanken har nog att göra med att vi tänker på tiden på samma sätt som vi tänker på rummet. I sommar har jag bl a läst Henri Bergsons ”Tiden och den fria viljan”. Efteråt skrev jag det nedanstående.
Allt gott
Bodil
Tiden och Den fria viljan, Henri Bergson, 1889
Fria funderingar, Bodil Jönsson, 130 år senare, sommaren 2019
Egentligen hette boken Essai sur les donées immédiates de la conscience, så låt mig börja i det. Dess grundbudskap är att vi missförstår både tiden och den fria viljan genom att vi inte via språket förmår hantera nu-flödet i tiden och inte heller nu-flödet i det ackumulerande medvetandet. Detta utgör i varje ögonblick en förtätning av hela det liv vi ditintills levt. Med det synsättet blir allt resonerande om den fria viljans eventuella icke-existens alternativt existens bara ett blaha-blaha – det vi har i varje ögonblick är ju just det ögonblickets medvetande. Så visst är det ”fritt”.
Hans bok har alltså ingenting att göra med synsättet hos dem som uppfattar tillvaron som sådan att vi visar vår fria vilja genom att i förväg kunna reda ut vad vi vill få gjort till en viss tidpunkt. När man sedan faktiskt utför det planerade och vill tro att man därmed visar den ”fria” handling som kan följa på en ”fri” vilja, har det inget att göra med Bergsons fria vilja utan med den resonerbara. Visst kan en handling gå att genomföra som en automatism av en vilja – men vad är det som är ”fritt” i denna handling och vad är det som är ”fritt” i den bakomliggande viljan? Utöver alltså detta att man kan bestämma sig för att bland olika möjligheter välja en viss.
I den resonerbara världen håller vi oss till prosaspråkets värld för att göra något ”reasonable”. I den världen finns inget konkret nu-flöde av vare sig tiden eller nuflödet utan ett symboliskt där de enskilda momenten går att rada upp bredvid varandra som om de vore företeelser i ett homogent rum snarare än företeelser i en heterogen tid. Så kan man göra om man bortser från att de enskilda elementen både i tiden och i medvetandet har ett ömsesidigt beroende av varandra och därför inte kan hanteras var för sig. Att gå en bestämd sträcka varje dag är inte ett och det samma, eftersom det varje gång är ett annat ”jag” som går i en annan tid.
Och jag:et är ingen illusion – det finns i nu-flödet. Bergson resonerar kring detta på ett helt annat sätt än vad filosofen Mary Midgeley gör 2014 i sin ”Are you an illusion?”, men de kommer till samma resultat: det går inte att bortse från att jag:et ”finns”. Och varför i all sin dar skulle vi göra det? Det är ju JAG som observerar och JAG som bara alltför ofta verbaliserar och kvantifierar också det som handlar om kvalitet, inte om kvantitet. Så gör vi eftersom vi utifrån våra levda liv i det homogena rummet förvärvat en dragning till det uppdelningsbara, ibland t o m uppräkningsbara. Där har vi funnit att ett sådant tänkesätt fungerar alldeles utmärkt eftersom vi så ofta håller oss till det rent materiella och döda. Men när man börjar tillämpa det på medvetandet och blandar samman medvetandet med ett stort antal enskilda hjärncellers samarbete, då är man ute på djupt vatten.
Coda
Jag har låtit ”Tiden och den fria viljan” ta mycket (kvantifierbar) tid trots att den är snårig, full av upprepning och fri blandning av slutsatser och postulat. Varför? Jo, jag får då och då för mig att han säger något om både tiden och medvetandet i resonemang som tangerar det outsägbara. Men så blir det bara för många ord, och jag får för mig att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Och jag vidhåller nog att detta gäller på prosans språk. Men inte på poesins. Inte i ett poetiskt förhållningssätt till livet. Och jag blir gång på gång påmind om att jag vill ha ett sådant också. Varför skulle jag annars vara så fäst vid sista raden i Harry Martinsons
Var finns klartexten
Det är den jag söker
Den som stämmer
Men ändå ger sång.
Intressant. Tack så mycket!
/Jan-Åke
Hej!
Jag hoppar in så här i sluttampen för att ta tag i frågan i inlägget om demokratins problem. Att det här med att vi har många småpartier idag som måste söka stöd hos varandra faktiskt kan vändas till en fördel. Från min sajt:
”En ny demokratisk modell?
Igår (2015 02 21) såg och lyssnade jag på det inledande talet som hölls av vår nya utrikesminister Margot Wallström till konferensen Folk och Försvar uppe i Sälen. Därefter kom Centerns partiledare Annie Lööf och höll sitt inlägg. Det jag kom att tänka på var att den här nya ordningen som faktiskt Sverigedemokraterna varit med och skapat, samarbetet mellan socialdemokrater, miljöpartister, center, folkparti, kristdemokrater och moderater faktiskt kan bli riktigt bra.
Det var när Annie Lööf replikerade Margot Wallströms konstaterande av att Sveriges alliansfrihet har tjänat Sverige bra över tiden och att sakargumenten för att gå in i en allians med Nato saknas.
Där mitt för näsan kom olika uppfattningar fram, väldigt tydligt. Det bådar gott för framtida goda diskussioner och samtal som förhoppningsvis för fram olika sidor av ämnet, som till slut leder till bra beslut.
Det är just det, att i och med att allianspartierna (Om de nu även i fortsättningen väljer att hålla samman.) kommer att strida för sina uppfattningar i olika sakfrågor, så kan det bli mer publika diskussioner om dem, som på så sätt involverar den breda allmänheten (vari jag ingår). Att de är flera partier som det regerande partiet måste ta hänsyn till kan faktiskt vara en fördel och det för mina tankar till den grekiska kulturen, varifrån demokratibegreppet kommer. Där var och en talade för sin sak och det handlade om att övertyga med logik, retorik och goda argument. – Hur det hela kommer att utveckla sig framöver får vi vänta och se.
Med en utrikesminister som har en så god förmåga att formulera sig verbalt och som för mig framstår som ärlig med sina föresatser om fred och jämställdhet och därmed har hög trovärdighet och integritet så finns möjligheten att de politiska diskussionerna faktiskt kan föras ut brett till allmänheten på ett nyanserat och insatt sätt, så att de kommande politiska besluten blir väl förankrade….och mycket troligt kan bidra till en mer politiskt intresserad allmänhet.
Det sätter dock höga krav på journalistkåren och media överlag. Visserligen har vi en så vitt jag vet, unik sits för svensk tv och radio, som varken är statlig eller kommersiell men för tidningsutbudet och övrig media råder inte samma ”opartiska” förhållanden. Det finns en risk att sensationshysterin, viljan att skapa hönor av fjädrar, andra dolda agendor och driften att sälja lösnummer blir så stark att diskussionerna blir snedvridna i media.
Jag är så glad att Margot Wallström är vår utrikesminister, hon är både modig och stark.”
Ja, nu hösten 2019 har hon avgått.
Dock, även om demokratin bibehålls och utvecklas i vårt civilsamhälle, så är inte arbetsvillkoren i näringslivet demokratiska… men det kanske redan är diskuterat här i samband med ett annat inlägg.