103. Om klockan som går baklänges
Hej,
Hela poängen med pengar är att de ska fungera som bytesmedel och att de pengar som eventuellt blir över ska kunna investeras för framtida bruk, dvs sättas i arbete.
För det ändamålet finns det banker som ska kunna ta emot kapital (låna in mot ränta) och ge ifrån sig kapital (låna ut mot ränta). Insättningarna ska alltså möjliggöra framtiden, inte bara för den som sätter in pengar (och får ränta) utan också för dem som behöver pengarna för något framåtriktat och alltså vill låna av banken (mot låneränta). Själv kan man också sätta pengar i arbete genom att investera i aktier, stiftelser och fonder. Allt detta säger ”framåt, framåt”. Det har alltså samma riktning som tiden.
Men vad säger vår samtids minusränta?! Jo, att vi ställt om våra ekonomiska klockor till att gå baklänges. Vi är nämligen inte där framme ännu, det är bara som vi låtsas. Vill vi veta vad klockan är NU måste vi från den ekonomiska låtsastidpunkten vrida klockan tillbaka till nuläget. Va?! Samtidigt som vi i det livs levande livet växer och utvecklas i framåtriktningen.
Själv blir jag inte så lite förvirrad och illamående av samtidiga klockor som går på olika håll – som i Alice i Underlandet, ungefär. Nog borde minusräntan i sig ses som ett skarpt tecken på att vi måste ta oss ut ur Prenässansen (vår samtids tidsålder) och sluta upp med att hela tiden ta ut saker i förskott?
Allt gott
Bodil
Bodil,
jag undrar hur vi ska ta oss ur den här rävsaxen…
kruxet är ju att tiden har gått långsammare och långsammare under så många år – senaste 30 åren. (räntan har ju fallit alla dess år) Att den ekonomiska tiden nu dessutom går baklänges i över två år är mer än förvirrande… Frågan är nu hur hitta tillbaka till en tid som börjar gå framåt igen? Törs vi titta framåt är frågan. Stalltipset är att omställningen kommer ta mycket lång tid. Flera årtionden /claes
Hej, Claes,
Vilken backlash på den påstådda framtidsinriktningen om det faktiskt är som du antyder: att man kanske inte VÅGAR titta framåt …
Steg 1 måste väl rimligen vara att det blir fler än jag (och du?) som känner sig illamående vid tanken på att vi håller oss med klockor som går åt olika håll.
Det steget kan vi kanske hjälpas åt med?
Då har vi i alla fall knuffat utvecklingen ett litet steg framåt!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Ända sedan gymnasiet för snart 30 år då vi läste lite företagsekonomi har jag haft svårt för ekonomiska resonemang eftersom jag upplever resonemangen ologiska utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv. Jag upplever nämligen att du kan göra lite vad du vill med siffrorna för att få önskat resultat. Och det är väl så med minusräntan också? Man vill stimulera företagen, konsumtionen, arbeten…
Undrar hur länge till detta kan pågå?
Hälsningar
Helén
Ja,
Visst är det även vad gäller ekonomin så som Ferlin sa att mitt golv är en annans tak. Så det kan verka som om det handlar om vems perspektiv man tar.
Men det finns undantag. Dit hör att energi inte kan förstöras/förbrukas/skapas utan bara omvandlas mellan olika former. Dit hör också att tiden har en riktning: framåt. Den kan inte gå lite hur som helst, inte bakåt, inte åt sidan. Därför: om räntan ska fylla sin gamla funktion och medverka till att pengar sätts i arbete för framtidens skull, måste den vara positiv. Men det är klart: om den bara är ett leksaksverktyg som frikopplar sig från tiden, då kan den naturligtvis i rofferiets namn få bli hur negativ som helst för då har den ju inte ett dugg med vår gemensamma framtid att göra. Och då tycker jag att det är ett mycket intressant tecken i tiden, ja, ett bevis, på den samtida ekonomins orimlighet att räntan är negativ trots att vare sig livets eller fysikens tid samtidigt börjat gå baklänges.
Allt gott
Bodil
Hej
Intressant inlägg av dig. Det du tar upp är inte helt enkelt att få grepp om. Jag såg en länk som tangerar ämnet du tar upp. Han som är författare är matematiker av något slag (tror jag). Det skulle vara intressant att veta vad du anser om innehållet i länken. Finns det någon sorts substans i det han skriver, enligt din uppfattning?
https://parasitstopp.wordpress.com/
Vänligen,
J-Å
Javisst finns det substans i det, J-Å!
Men jag väljer att inte kommentera det här. Jag vill helt enkelt göra halt vid det overkliga i samtidens ekonomi. Tänk att den tillåts styra våra liv samtidigt som den så fjärnat sig från oss som handlande varelser att vardagsslitet spelar mindre roll än vad vi tror om framtiden (förväntningsekonomin). Det har jag ryst åt länge. Men när jag nu insåg att denna ekonomi samtidigt med sin skenbara framtidsinriktning använder ett av sina styrmedel (räntan) till att låta klockan gå baklänges – då blev det bara för mycket. Snacka om dubbla tungor!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Såg att någon länkat till mig från ditt blogginlägg.
Jo, det är som du skriver bakvänt alltihop det där med pengar.
Du skriver t.ex att banken tar emot insatta pengar och sedan lånar ut dem. Förstår att du tror detså det fungerar, för det verkar ju logiskt, det trodde jag också, men så är det inte – banken lånar inte ut insatta kronor överhuvudtaget (för ett tag sedan kom Bank of England ut med en skrift där de erkände att banker skapar sina egen insättningar vid det sk lånetillfället – banken skapar mao betalmedlet vid det sk ”lånetillfället”).
Faktum är att nästintill allt är tvärtemot vad banken påstår. Banken är t.ex låntagare/kredittagare – dvs tvärtemot vad banken påstår. Ekonomiprofessor Rikard Werner (bl.a myntare av begreppet QE) förklarar det med att banken köper en försäkring (promisary note) av den påstådda ”låntagaren” som banken döper om till ”lånehandling” och likställer med en deposition (mao en fiktiv insättning). Men banken betalar aldrig för denna försäkring och bankens skuld visar sig på kundens konto men kunden inbillas till att tro att hen ”lånat” detta belopp av banken. Vi använder sedan bankens skuld (vårt kontoinnehav) som betalmedel istället för kronor genom att bankerna kontrollerar betalsystemet. Banken kan betala skulden genom att kunden t.ex tar ut kronor från bankomaten – varvid saldot, dvs bankens skuld, minskar räknas sedan in i den sk penningmängden”.
Idag består runt 97% av penningmängden av bankernas skulder till kontokunder (dvs våra kontoinnehav) och endast 3% är kronor. Det är darför bankerna stänger luckorna till bankomaterna vid bankrusningar – bankerna kar inga pengar.
Riksbanken har för en tid sedan kommit med förslag att införa E-kronor som folk/företag/stat/kommuner skulle kunna hålla på Riksbankskontona.
Jag tror du som fysiker skulle baxna om du började logiskt dissekera ”logiken” bakom penningsystemet.
Nobelpristagaren i kemi, Fredrick Soddys studerade penningsystemet och förstod det här och hade helt rätt i att enda alternativet är att skapa ett ärligt penningsystem.
“There is nothing left now for us but to get ever deeper and deeper into debt to the banking system in order to provide the increasing amounts of money the nation requires for its expansion and growth.
An honest money system is the only alternative.”
Han skrev också:
”What is banking?…The most dangerous as it is the most ridiculous form of universal tyranny the World was ever called upon to destroy.”
Tack, Michael!
Och jag förstår att jag inte förstår …
Men det är just det som är grejen – vi bär på en föreställning om banken som något knutet till den reella världen genom någon sorts uppgift till gagn för vardagen och oss. Och så är den inte det.
Hm.
Bodil
Jag vet inte om den låga räntan är så förskräcklig. När vi övertog vår fastighet för nära femtio år sedan fanns det ett bottenlån kvar från 1906 det löpte på tre procent. I dag lånar vi till mellan två och tre procent.
Min måg som är bankman påstår att de högre räntelägen som vi haft under nittonhundratalet historiskt sett är ovanligt höga.
Det var länge sedan bankerna bara lånade ut pengar som de faktiskt hade. Jag förstår inte oron. Vår ekonomi som nation har ju bara blivit bättre och bättre och har så gjort de sista hundra åren. De dippar vi haft har varit förknippade med höga räntor. Vem minns inte 500procentaren?
Tack för inspirationen med 500-procentaren!
Den fick mig att plocka fram en artikel jag skrev utifrån den på ekonomisidorna (!) i Sydsvenskan:
År 1992 på hösten var jag i Argentina. Där nåddes jag av nyheter om den svenska kronans fria fall och om en marginalränta på 500%. Bara konstigt var det alltihop, och det kändes att jag var långt, långt hemifrån. Men avståndet gjorde att jag började fundera. Jag hade dessutom tid till det. Fram kom en bild av två ekonomiska system, en bild som jag sedan inte kunnat tvätta bort:
I det ena är det sköldpaddan som står för normerna och bestämmer hastigheten. Där går man till jobbet och får lön så att man kan betala mat och hyra. Pengarna är relaterade till något faktiskt: arbetsinsats och konsumtion. Det är ett trögt system: man kan inte producera hur fort som helst, inte utbilda hur fort som helst, inte anställa hur fort som helst, inte ens säga upp människor hur fort som helst. I det andra systemet härskar haren. Där är det elektroniska pengar som omsätts direkt i elektroniska pengar, och där finns ingen tröghet. Allt sker i en rasande hastighet och i en jättelik omfattning.
Fysikaliskt låter sig inte två system med så olika tröghet och tröghetsmoment förenas utan att båda förlorar sin karaktär. Men ekonomi är ju inte fysik, och det som möjliggör de dubbla ekonomiska systemen är människan och hennes genuina men subtila egenskap, ja, drift att alltid vilja tillskriva företeelser en mening, en innebörd utöver den faktiska.
Bäst studerad är meningseffekten under beteckningen ”placeboeffekten”. Oftast brukar den beskrivas som att sockerpiller hjälper bara vi tror på dem. Också effekten av molekylärt verkningsfulla mediciner förändras högst väsentligt (kan fördubblas men också utplånas – i händelse av misstro) genom blotta tron . Två sockerpiller har vi lättare att tro på än en, sockersprutor är mer placeboverkningsfulla än sockerpiller, sockersalvor har positiva effekter och så har också låtsaskirurgi.
Det krävs inte mycket fantasi för att inse att ”placeboeffekten”, meningseffekten, inte bara är knuten till det medicinska utan också finns överallt i mänskliga sammanhang. Numera vet man t.o.m. var i hjärnan reaktionen äger rum. Det är alltså inte ”bara inbillning” utan finns med överallt där människor finns. Också inuti ekonomin.
Det ekonomiska harsystemet förmår relatera till sköldpaddssystemet bara via meningseffekten. Liksom den medicinska placeboeffekten försvinner i det ögonblick man börjar misstro sin medicin, kan förväntningar och spekulationer helt komma av sig om många börjar inse att Kejsaren faktiskt inte har några Nya Kläder, dvs. att haren har tänjt bandet till sköldpaddan alltför långt. Spännande vore det om någon kvantitativt och systematiskt studerade meningseffekten/ placeboeffekten i ekonomin med exempel från de senaste 20 åren.
Skulle förresten harekonomin kunna utvecklas också i andra riktningar än den nuvarande där många aktörer främst ägnar sig åt att via sekundoptimering försöka slå index? Ibland får jag för mig att det som pågår är lika fantasilöst som en pojkfotbollslagsmatch spelad på en för stor plan. En enda klunga rör sig fram och tillbaka över planen – man kan gissa sig till att bollen finns någonstans där i mitten, men den går inte att se för alla har rusat åt samma håll. Hallå, det var ju bollen som skulle göra jobbet! Men det förutsätter att man sprider ut sig och vågar prova lite nya vägar. Tänk om haren till och med kunde hitta former för att samverka både med nya gåvoekonomier och olika idégemenskaper (communities)?”
Allt gott
Bodil