100. När arbetet skenade
Hej,
Igår på 1 maj, arbetets alldeles egna dag, funderade jag mycket över hur det gick till när arbetet skildes från livet i övrigt. I stor skala skedde det först med industrialismen – det var då som arbete kom att stå för det som de många utförde innanför fabriksportarna. Arbete för sig, alltså, och livet för sig. En förändring på gott och ont jämfört med hur det var tidigare då arbete fanns med kontinuerligt i det levda livet.
Motsvarande förändring går att skönja vad gäller vår inställning till tid. För 150 år sedan hanterade man inte tiden för sig och livet för sig. Det var livet som skulle gå ihop, inte den lösryckta tiden som skulle jagas som något i sig. När vi efterhand hade gjort oss av med merparten av det som tidigare hade bidragit till rytmen och balansen i livet (de tydliga skillnaderna mellan årstiderna, dito mellan dag och natt, dito mellan vardag och helgdag, dito mellan vuxna och unga, …), började den barocka tidsjakten. Som om vi kunde hinna med mer bara vi noterade mer i kalendrarna! Ja, som om tiden kunde sväva fritt oberoende av dess knytning till det levda livet. Vi började rikta in oss så hårt på korttidseffektivitet att vi saboterade långtidseffektiviteten. Det brända livets taktik blev minst lika fördärvligt som någonsin den brända jordens.
Att nu ”Fritidens måne kretsar kring planeten Arbete” (Tranströmer) visar bara att vi tappat taget om själva livet. Arbetsjakten har blivit minst lika barock som någonsin tidsjakten. När arbetet-i-sig tilldelats den lösryckta huvudrollen, utgör den en förödande nedåtspiral tillsammans med jakten på tiden-i-sig. Så kan vi rimligen inte fortsätta – och det får vi ju ständig återkoppling på.
Allt gott
Bodil
Ja Bodil, tiden är samma för alla vi får inte mer tid än 24 timmar per dygn. Vi behöver se över vad vi tycker är viktigast i livet. Arbetstiden får inte ta över hela livet. Vi behöver njuta av det enkla i vardagen.
Tack för en underbar intervju p P1 i morse
Tack Bodil för all din klokskap. Jag såg din föreläsning som Funktionsrätt Sverige lagt ut och jag önskar att vi kunde omvända människorna i Sverige till att tänka i termer av konvivialitet och ansvar istället för i stuprör och uppdrag. I ”Att så vidare” fastnade jag för formuleringen ”Så mycket också av samhällsinsatser tappar i användvärdhet genom att man missar helhetssituationerna sedda från de berördas sida.”
Jag tänker på det omöjliga i att vara delaktig via att framföra synpunkter numera och attityden NIH – Not Invented Here – och dess följeslagare som väl måste vara högmodet efter att tillbringat morgonen med att hjälpa grabben att sjukanmäla sig. Jag fick fram informationen jag sökte på persiska men inte på svenska så det känns som om våra egna myndigheter är dom största aktörerna som sprider rasism och ilska omkring sig. Helhetssituationen är stegrande ilska och frustration av en sort som kan leda till att nån tar till våld mot sig själv och andra. Så – hur sprider vi information om konvivialitet – gott samarbetsklimat och förverkligande av samhällsdrömmar som tex full- och lagom sysselsättning eller internationellt sett, hur uppnår vi dom globala målen? Och motsatsen – information om hur man förstör förutsättningarna för ett gott samarbete och kommunikation.
Tack för att du hör av dig här och förlåt att jag är sen i att godkänna kommentaren och svara på den.
Ja, du har alldeles rätt i att mycket blir fel alldeles i onödan. Som detta med ”stuprör” och ”uppdrag”, ofta tillkomna för att möjliggöra kompetens via specialisering och granskning. Både specialiseringen och granskningsförfarandena har kommit till för att göra alla våra samhällsnivåer hanterbara. Dessvärre försvinner genom dem bara alltför lätt den ursprungliga intentionens helhet. Kvar finns detaljerna och de görs jaktbara ner på lägsta nivå medan helheten, effekten för de berörda, höljs i dimma.
Ett möjligt motmedel än det som lockas fram genom konvivialiteten. Blir man själv kärleksfullt bemött, kan man lättare se den konviviala helheten utifrån de egna uppdragen och stuprören. Då sprider sig en anda på arbetsplatsen som påverkar både arbetsprocessen och resultaten.
Ett annat möjligt motmedel vore att poängtera förarbetena bakom olika bestämmelser och hålla dem vid liv. Jag tänker ibland på domstolsförfaranden. När man ska besluta om en åtgärd utifrån en lag, återvänder man ofta just till förarbetena till lagen. Detta minskar risken för instrumentalisering genom att förarbetenas fokus ligger på bakgrund, mål och mening, vilket i sin tur förhindrar att helheten kan missas.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil
Jag sökte upp din blogg efter att har lyssnat på söndagsintervjun för alltför många veckor sedan. Jag tycker att din förklaring vad gäller de moderna människornas ständigt jakt efter en någorlunda onårbar och förmodligen inbillad balansgång mellan arbetet och livet är mycket lockande. Och jag tror att jag förstår perspektiven att vi måste ta itu med att försöka se de till synes separata delar snarare som en ömsesidig helhet vars hantering ligger helt och hållet i våra händer ?
Jag ställer en fråga
1. Hur definierar du begreppet ”Konvivialitet” ? Ordet står varken i Norstedts (tredje upplagen) eller i SAOL (senaste appen).Det närmaste jag kan komma hittills är med det engelska ”Convivial” som enligt Oxford Shorter English Dictionary betyder ungefär ”trevligt sällskap, skämtsam, bra stämning som kan bidra till festligheter”. Jag anar att definitionerna är kanske bristfälliga med tanke på sammanhanget du talar om eller är det sånt du ville framföra i arbetslivet ?
Hälsningar
Tack för din synnerligen berättigade fråga!
Att jag inte tydligare definierat ”Konvivialitet” beror på att det inte är något etablerat begrepp, åtminstone inte i Sverige. Det hör inte heller till vardagsorden på kontinenten, men där är det i alla fall något så när känt i språket just utifrån den tillåtande uppmuntrande feststämningen. I Sverige är det såvitt jag vet bara psykiatern Jan Beskow och jag som skrivit om detta. Du hittar referenser till texter av oss om du söker på ”konvivialitet” på google.
Vad jag vill med att försöka lansera det är att föra fram ett konstruktivt ord i stället för de dubbla negeringarna i det antinegativa (antimobbning, antirasism, …). Och att undan för undan, gärna i samspel med andra, utveckla det begrepp och de miljöer som detta ord vill stå för.
Du har alldeles rätt i att ordet har sitt ursprung i fest och en bra stämning . Men en sådan god stämning som får människor att kunna lyfta sig själva i håret, göra sådant som de annars inte hade klarat och samtidigt främja en god stämningen för andra runt omkring – den kräver ett gediget utvecklingsarbete och mycket tankemöda. Det jag hittills skrivit om det ser jag inte som någon definition men väl som en början på ett arbete att mejsla ut en sådan.
Allt gott
Bodil