91. Första inlägget i sista(?) boxen
Hej,
När jag började den här bloggen utifrån ”Tio tankar om arbete” hade jag knappast kunnat föreställa mig att jag skulle prestera bortemot 100 inlägg. Nu börjar jag tro att det faktiskt kommer att bli ungefär så. Samtidigt tänker jag, nu när jag är på nr 91, att det knappast ska bli så mycket mer än 100. Det redan skrivna har så mycket substans att det räcker och blir över till massor av samtalstrådar att dra i när någon får lust. Det hoppas jag förstås att du kommer att vilja göra. Själv kommer jag att läsa och kommentera lång tid framöver – om bloggen förblir levande, förstås.
Det är ju här som på andra bloggar många som läser men få som kommenterar. Därför har jag ingen koll på vilken funktion den fyller för er som läser. Men för mig själv är den som en barnmorska – den hjälper liksom till att dra ut tankarna. Och när de sedan står där i inläggen, behöver jag ju inte hålla på med dem mer – då finns det plats i mig för nya tankar. Som i sin tur kan dras ut av bloggen…
Allt gott
Bodil
Hej
Var på din föreläsning häromdagen. Jag tänkte mycket på det som hänt på min gamla arbetsplats. En gymnasiesärskola. Med kompetent personal, med lång erfarenhet av arbete med utvecklingsstörda Där har varit en stark sammanhållning och samarbete mellan personalen i olika program.
Först kom förstelärartjänster med 5000 mer i månaden och sedan kom ”bonusen” till vissa i arbetslaget, 2000 kr mer i månaden för ”de mest kompetenta” i en personalgrupp där alla gett allt.
Detta orsakade en enorm konflikt på arbetsplatsen. De som inte fått något upplevde sig orättvist behandlade, inte uppskattade, funderar på att säga upp sig och samarbetet har blivit sämre än det någonsin varit tidigare. Tidigare vänner klarar inte av / vill inte träffas på fritiden längre. Som pensionär men tidigare arbetskamrat känns detta så sorgligt.
Jag tänker på det du sa att se framåt, kanske förutse en reforms effekter. Individuell lönesättning för personer som arbetar i arbetslag? Vem hade kunnat förutse detta?
Har du några reflexioner kring individuell lönesättning. Vet inte om detta är din grej egentligen men det var det jag tänkte på, bland annat, när jag lyssnade på dig.
( vill passa på att tala om att som skyddsombud på en tidigare arbetsplats lyckades vi, efter din föreläsning om ställtid , få en 1/2 timme längre lunchrast för att hinna avsluta och förbereda den nya lektionen. )
Tack, Margareta, för att du berättar om er förlängda lunchrast! Tänk så mycket bättre undervisning eleverna fick genom den – och tänk hur den i all sin enkelhet och korthet kunde slå igenom i er egen balans. Dessutom kanske den påminde er om att också eleverna behövde ställtid…
Den individuella lönesättningen är som du antyder inte egentligen min grej, varken åt ena eller andra hållet. Men självklart är det så att om man speciellt vill uppmuntra någon enhet på en skola med arbetslag, så är det gruppen som enhet snarare än individen som ska uppmärksammas. Det är nog lite som med den där triangeln jag ritade på slutet – den där jag placerade in Sverige, USA och Tyskland på sidorna. Olika åtgärder får helt olika effekter om de sätts in i ett system som har sin grund i länken individerna-staten eller i individerna-familjen eller i familjen-nationen. På motsvarande sätt: att en individuell lönesättning (eventuellt) kan vara bra i ett individlärarsystem betyder inte att den är bra i ett arbetslagssystem. Det verkar fullt rimligt att den där snarare slår sönder än lyfter prestationerna.
Allt gott
Bodil