83. ”Interacting” (9/12)
Hej,
”Interacting” är Kellys nionde nedslag bland de teknologiska krafter som han menar oundvikligt förändrar både oss själva, vår tillvaro överlag och arbetslivet. Jämför introduktionen jag gjort i nr 74 här på bloggen om vad som väntar alldeles om knuten också för arbetslivet.
Säkert har du som de flesta andra varit med om VR-upplevelser (Virtual Reality), åtminstone genom att ta på dig 3D-glasögon på bio eller annorstädes. VR kan ge en oemotståndlig känsla av närvaro i en annan värld. Även om man vet att det är ”fel”, gör det liksom ingenting. Man är i den andra världen i alla fall. Ungefär som när man befinner sig under hypnos – man kan höra ljud från den ”vanliga” världen men man är ändå inte i den.
VR har genom åren utvecklats och utvecklats så att närvaron förfinats och förfinats. Ändå har det inte blivit så mycket av det mer än i extremt kostsamma FoU-sammanhang och för demonstrationsändamål. Delvis har det handlat om att VR-glasögonen varit för klumpiga, men det viktigaste är att man inte kunnat samspela, växelverka i VR som i den vanliga världen. Man vill ju bli sedd, kunna göra något, få återkoppling. ”Second Life”-siten där man kunde skaffa sig en fullskalig avatar som rörde sig i en spegelbild av ”First Life” var en början. Den har av sin upphovsman Phil Rosedale nu vidareutvecklats till att bli något som involverar många människor och som möjliggör samspel. Billiga sensorer och pyttesmå kameror fångar upp din blick och gör att din avatar tittar i samma riktning som du själv gör. Och om någon pratar med din avatar och tittar på hen, känns det som om hen tittar på dig. Och det är då det börjar bli attraktivt.
Snart blir detta allmängods. Som du vet letar sedan ett tag mobilens digitalkamera upp ansikten för att automatiskt kunna fokusera på dem. Det är en billig teknik med stor spridning. Det samma kan också din dator göra – den kan också ha ett ”öga”. Som kan känna igen inte bara ett ansikte utan genom att se djupt i ögonen se just dig och veta vems datorgränssnitt den ska öppna.
Men det finns mer att önska. För att samspelet med datorn ska bli riktigt bra måste datorn också kunna märka vad du är på för humör i dag. När jag noterar hur detta nu är på väg på MITs Media Lab, slängs jag genast tillbaka till en Certec-rapport från 1989 av Lars Philipson och mig. För mer än 25 år sedan konstaterade vi i ”Fakta och funderingar om funktionshinder och framtidens datorteknikanvändning” just detta: intelligenta datorer måste ha känslor. Inte kan eller vill man växelverka fullt ut med något eller någon om vederbörande inte kan fånga upp ens humörvibbar!
När nu intelligenta datorer får ”känslor”, blir de inte ensamma om det. I ”The internet of things” blir det ju inte enbart datorer förbehållet att vara ”datorer” – mycket av det som nyss var döda ting i vår omvärld kommer att förses med sensorer och bli uppkopplade. En hel del av dem kommer att finnas i våra kläder eller på annat sätt ligga direkt mot vår hud som ”wearables”. Somliga kommer vi t o m att operera in.
Det här förefaller så konstigt när man skriver om det, men jag är alldeles övertygad om att det kommer att upplevas både ”rätt” och personnära. I den nya världen kommer din kropp att vara ditt password. Och din digitala identitet kommer att vara just du. Men dina grundläggande föreställningar om liv och död kommer att utmanas. Tänk bara vilken chock det skulle bli om du hade vant dig vid en värld där också tingen i viss utsträckning förstod sig på dig och så kastades tillbaka till den nuvarande världen där merparten av tingen är ”dumma” och ”omedvetna” och inte alls kan samspela med dig, vilket humör du än var på. Då skulle du känna dig ensam och övergiven!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Det finns ju även människor som kan upplevas ”dumma” och ”omedvetna”. Kanske några av oss hellre kommer välja att umgås med ”förstående” teknik om vi upplever att vi omges med oförstående människor?
Hälsningar
Helén
Hej, Helén,
Ja, konkurrensen har blivit hård när var och en fått större möjligheter att ägna sig åt sina egna specialintressen och samtidigt kan välja friare mellan vem de vill vara tillsammans med, oberoende av geografiskt avstånd. Proportionerna mellan närvaron på nätet och närvaron i närområdet kan vara en första indikator på vad/ vem man tycker är viktigast.
Allt gott
Bodil
Utvecklingen som du tar upp här förefaller som overklig men med dagens teknik är det inte helt osannolikt att man snart kan ha en levande kommunikation där man t o m kan avläsa känslor och humör hos en robot. Det kanske inte ens behöver vara en robot. Man blir sig själv nog om man dubblerar sin person.
Ja, Inger,
teknologin och kulturen har en intressant växelverkan. Vilken ny teknik som kan slå rot bestäms helt av kulturen – den teknik som inte passar in i de rådande tankemönstren göre sig inte besvär. Därför hade exempelvis datorer aldrig kunnat tränga in i skolan på 1950-talet även om de hade funnits. Det var lärarna som bestämde vad elever skulle lära sig. På vilket sätt. I vilken utsträckning. I vilken ordning. Att elever skulle söka information efter eget huvud var bokstavligen otänkbart.
Men när sedan kulturen öppnat sig och en ny teknologi kommit in – då är denna i allra högsta grad med och formar och omformar kulturen. Tänk bara vad mobiltelefonerna gjort med vårt sätt att leva och verka. Kulturen är nu helt öppen för internet-of-things vilket kommer att göra skillnaden mellan det levande och det artefaktiska betydligt mindre än vad den är i dag. Vad vi kommer att göra med den – och den med oss – kan vi knappast ana oss till. Det får komma lite i taget.
Allt gott
Bodil