82. ”Remixing” (8/12)
Hej,
”Remixing” är Kellys åttonde nedslag bland de teknologiska krafter som han menar oundvikligt förändrar både oss själva, vår tillvaro överlag och arbetslivet. Jämför introduktionen jag gjort i nr 74 här på bloggen om vad som väntar alldeles om knuten också för arbetslivet.
Kellys kap 8 handlar om de möjligheter till ständiga nya kombinationer som ligger i det digitalas kärna: dels att byggstenarna är så små (bits), dels att de kan användas och återanvändas obegränsat. Det är som med lera – fast mycket bättre, för man behöver inte förstöra den första helheten för att kunna göra den andra eller den tredje. Och det går att lätt göra hur många kopior som helst både av originalet i dess helhet och av de kombinerade nyskapelserna. Inget behöver förstöras, men obegränsat mycket nytt kan tillkomma.
Så här har vi länge gjort med text. Vi citerar både medvetet och omedvetet, och den enes ord inspirerar den andre till en ny tanke som garanterat inte skulle kommit till i vakuum. Det är inte alltid man ens vet vems en nykläckt idé är, och det spelar inte så stor roll: det viktiga är att utvecklingen går vidare.
Det som är på väg nu är att ljud, bilder och filmer i sin digitala form kan styckas ner till lika små element som orden och dess bokstäver. När dessa bits kombineras till nya helheter, uppkommer ny musik, nya bilder, nya filmer. Tillväxten kommer att bli stor, för tillväxt är som vanligt att bättre använda gemensamma resurser. Och det har man nu fått nya verktyg till.
För mig går tankarna utifrån Kellys kap 8 främst till år 1993 då jag tillsammans med Lars Philipson tog initiativet till Isaac-projektet. ”Isaac” var vår modifiering av Apples första pekdator Newton. Den var en extremt tidig version av det som senare blev självklart i alla mobiltelefonsammanhang: GPS och digitalkamera så att det gick att fotografera och skicka bilder trådlöst. Men drivkraften i Isaac-projektet var inte den tekniska utan den mänskliga: vad vi gjorde var att utveckla och tillverka ett fåtal Isaac som hjälpmedel för människor utan skrivet och talat språk. Tanken var att Isaac med dess digitalkamera för alla personnära levande bilder skulle kunna göra bilden till ett språk i vardagen. Var det möjligt – och vad skulle hända då? Det är en lång historia: läs gärna mer om ”Vad vi lärt oss av Isaac” och ”Konst och vetenskap” . Inte visste vi på förhand att det skulle finnas ett tröskelvärde vid cirka 2000 bilder för att bilder i en något så när känd miljö skulle kunna utvecklas till ett rimligt varierat språk. Men det gjorde det. Och inte visste vi att bildanvändningen hos användarna skulle stimulera också en talutveckling. Och inte visste vi att … Ja, det var en äkta pionjärtid.
Mot bakgrund av den och mot att jag faktiskt såg detta ske för 25 år sedan, dessutom i en kognitivt knepig situation, hyser jag ingen som helst tvekan om att det framöver kommer att bli som Kelly skriver: ”remixing” blir en jättegrej de närmaste decennierna. För det är oerhört attraktivt och nydanande med en ljud-och-bild-värld som är lika lättsparad och lika knådbar som någonsin texter. Vilken tur vi har som får leva nu!
Innehållsligt i arbetslivet, då? Massor med utrymme har uppkommit för kreativa återkompositioner. Och därmed massor med utrymme för det upplevelsebaserade som produktion och konsumtion. Vilken tur att det är just upplevandet som vi inte kan delegera till robotarna…
Allt gott
Bodil
Lämna ett svar