75. ”Becoming” (1/12)
Hej,
”Becoming” är Kevin Kellys första av tolv identifierade krafter som han menar oundvikligt förändrar både oss själva och vår omvärld. Jämför introduktionen till hans bok i inlägget 74 här på bloggen. Kraften i ”Becoming” framgår bl a av det följande:
Programvara är inget annat än kodade tankar. Tankar som operationaliserats, satts i system och getts en utväxling. Teknologin är inte omänsklig, för såvitt inte människan själv är det, förstås. Det utmärkande för teknologin är att den går vidare från vad man skulle kunna göra till vad man faktiskt gör. Genom görandet uppstår ett ständigt flöde som aldrig blir färdigt och som dessutom omskapar oss själva. Framöver kommer vi att bli mycket mer av blivelser än av varelser.
Ingenting förbättras av sig själv. Ingenting förblir ens som det är med mindre än att du lägger jobb på att bibehålla det. Detta gäller i allra högsta grad för det materiella. Tänk bara på dammet som förefaller falla alldeles av sig själv men som garanterat inte skulle försvinna om du inte la energi på att ta bort det. En nyss välsmord cykelkedja börjar kärva efter ett tag, skägget blir för yvigt om det inte ansas, och målarfärgen flagnar. En mycket stor del av befintligt arbete går faktiskt ut på att förvalta och bevara.
Till en början kan man tro att detta gäller bara för den materiella världen, men det gäller i allra högsta grad också för den immateriella. De åldras liksom av sig själva och blir snabbt oanvändbara genom att det i en strid ström kommer nya, bättre. Troligen gillar du inte ständiga uppgraderingar av programvaror och ständiga byten av datorer och mobiler. Det är datorvärlden väl medveten om det, så därför sker många uppgraderingar kontinuerligt och omärkligt för användaren. Även om du tror att datorn är en och den samma, är den i själva verket hela tiden en ”becoming”. Det märks allra tydligast när du till sist också själv måste göra en uppgradering. Det är inget roligt – men alternativet är sämre. För uppgraderingar är faktiskt det enda sättet att hålla tekniken vid liv och god hälsa.
Framöver när utvecklingen går snabbare, kommer det inte att finnas fixa versioner att hoppa mellan. Allt i den digitala världen kommer att ändra sig hela tiden, och eftersom den så starkt också påverkar den analoga kommer vi alla oberoende av ålder och erfarenhet att ständigt vara nybörjare. Att vara en ständigt utvecklad men dock försteklassare blir med andra ord det nya normaltillståndet.
Det är tveksamt om detta gör oss lyckligare. Men Människan är nu en gång för alla sådan att hen – till skillnad från andra djur – inte bara vill överleva utan ständigt vill vara sysselsatt med att förverkliga det ”bättre”. Det finns ett ständigt sug mot den senaste teknologin – tänk bara på alla iPhone4:are som vill ha en iPhone7. Inbyggt i det ständiga förnyandet finns en olust över att aldrig kunna nå allt genast.
Samtidigt står det ständigt förnyande för en utveckling och nya möjligheter som en statisk tillvaro aldrig kan ge. En sådan skulle förresten utgöra en ren utopi, eftersom den inte är långsiktigt hållbar. När nu teknologin möjliggör att vi kan ta oss till Protopia, så kommer vi att göra det. I själva verket gör vi det redan.
Protopia är inget mål utan en ständig tillblivelseprocess. Att leva i Protopia är inte som att leva under den nuvarande Prenässansen där man maniskt försöker dra in framtiden i nuet och leva som om det inte fanns något sedan och inget förflutet. I Protopia erkänns faktiskt tiden och dess gång under en stark markering av dess riktning.
Vi lever f n (utan att tänka på det) i en stark gåvoekonomi och investerar ändlösa obetalda ”arbets”timmar på att fylla internet med innehåll som är fritt tillgängligt för alla och som gör att man får flerfaldigt tillbaka på det man ”ger”. Antalet webbsidor idag uppgår förresten till 10 000 per nu levande människa – och sidorna har tillkommit på mindre än 10 000 dygn.
Just nu råder ett drömläge. Vi kan genom AI-fiering (AI = artificiell intelligens) utveckla tingen omkring oss minst lika mycket som vad elektrifieringen gjorde med pumpen och belysningen och bensinen och förbränningsmotorn gjorde ned transporterna. Plattformar är redan lagda, och människor har börjat vänja sig vid fördelarna med IT – så starkt att de knappt kan föreställa sig tiden före mobilen och datorn.
Antag att ”becoming” korrekt beskriver en aspekt av framtidens förändringar: att vi kommer att gå från att vara varelser i en tämligen statisk värld till att bli varelser i en ständigt föränderlig omvärld. Annorlunda uttryckt: att vi kommer att leva som eviga nybörjare, eviga blivelser. Om du nu använder all din fantasi till att rådbråka någon av följande frågor arbetslivsanknutna frågor, kan och vill du bidra med något? Själv vill jag till en början inte komma med svar – det får räcka med att jag nu formulerat 10 frågor. Har jag tur, kommer vi att hjälpas åt med svaren. För det är precis sådant här som man kan ha nätet till: att många tillsammans kan fixa det till synes omöjliga.
- Vad kommer då ”arbete” att stå för i Protopia? Garanterat blir det något annat att förvalta normaltillståndet förändring än vad det är att förvalta ett statiskt normaltillstånd. Och det blir också något annat att förbättra det ständigt föränderliga än vad det är att förbättra det statiska.
- Hur förändras den ekonomiska utvecklingen i arbetslivet när allt är i rörelse? Har jag rätt i att Protopia genom sin för alla inbyggda föränderlighet kan erbjuda starka hinder mot att de rika per automatik också framöver blir rikare och de fattiga fattigare? Tänk om Protopia erbjuder den första starka motkraften mot dagens förväntningsekonomi?
- Blir du rädd för att arbetet ska bli jobbigare när allt är statt i förändring? Själv tror jag inte det blir så farligt – att vänja sig vid rörelse som ett normaltillstånd är tämligen enkelt när alla andra och allt annat också rör sig samtidigt.
- Om allting hela tiden förändras – är det då meningsfullt att tänka i termer av först utbildning, sedan arbetsliv, sedan pensionärstillvaro eller kommer en kontinuerlig integrering att bli det enda rimliga?
- Är det möjligt att konvivialiteten kan få bättre möjligheter i Protopia än vad den haft under Prenässansen? Vi människor kommer att ha ännu större möjligheter att orientera oss olika i Protopia än vad vi har i dag. Kanske kommer vi att använda det till att mer söka oss till dem som vi kan skapa och uppleva konvivialitet tillsammans med?
- Både medborgarlön och medborgararbeten kommer att få andra ansikten i Protopia, så mycket är säkert. Men vad kommer att vara annorlunda för de båda kontroversiella företeelserna?
- Robotar som tillsammans med andra människor blir dina arbetskamrater i Protopia kommer inte att ha några som helst problem med sin uppdatering. Kommer detta att påverka maktbalansen mellan människan och roboten?
- Kommer egenarbete och lönearbete att mer gå in i varandra i Protopia, och kommer det att bli lättare att hålla ett lagomarbete?
- Vilka är de eftertraktade orden i ett CV i Protopia?
- Skulle du fortsätta att arbeta i Protopia även om du inte behövde det för lönens skull? Vad skulle du göra därutöver eller i stället?
Jag fortsätter här på bloggen i morgon med ”cognifying” som den oundvikliga kraften nummer 2.
Allt gott
Bodil
Denna ständiga rörelse du skriver om. Jag vet inte om jag förstår riktigt. Men denna rörelse känns lite jobbig. Det känns som att jag behöver lära mig att ”vila i rörelsen” för att inte dras med i rörelsen på ett okontrollerat sätt. Hur kan vi vila i rörelsen?
Hej, Helén,
Ja, det är jättejobbigt om man tänker sig att man ska hoppa från tuva till tuva. Men det är inte du som ska göra allt – det allra mesta görs av de teknologiska förändringarna och andra i din omvärld. Du behöver framför allt vänja dig vid ständiga förändringar och ständigt lärande.
Föreställ dig att det är som om du är uppe i en luftballong. Där ”vilar” man i vindarna. Förs ljudlöst framåt av dem. Du kan se den stillastående marken kvar där nere. Den visar hur det var nyss och var du var nyss. Men så är det inte för dig nu.
Hjälper det som första-känsla?
Allt gott
Bodil
”Vänja sig vid ständiga förändringar och ständigt lärande.” Tänker du dig att förändringar sker utan att jag behöver planera, organisera, strukturera dem? De liksom bara sker och jag ”åker med”?
Så bra att du frågar tillbaka!
Nej, det är inte alls så att du bara åker med. Mycket måste du göra själv – och det är väl bra det, för annars vore det ingen spännande tid. Men ännu mycket mer måste den göra som vill spjärna emot alla omvärldsförändringar och till varje precis behålla det existerande intakt.
Egentligen tror jag inte att de största svårigheterna kommer att ligga på individnivå utan på gemenskaps- och samhällsnivå. Det är stor skillnad på förändringssnabbheter individuellt respektive samhälleligt. Det märks redan idag – samhället och dess institutioner hänger inte med i individernas förändringstakt. En viss eftersläpning är säkert bra, men vad med om exempelvis lagstiftningen blir alltför föråldrad och inte klarar att omfatta det sig-ständigt-förnyande? Vi vill ju inte leva i en laglös värld. Och vad med generationsmotsättningarna – hur kommer lärare och elever att ha det med varandra? Svårigheterna är ju nog så stora, också i dag.
Allt gott
Bodil
”En viss eftersläpning är säkert bra, men vad med om exempelvis lagstiftningen blir alltför föråldrad och inte klarar att omfatta det sig-ständigt-förnyande?”
Ja jo där är vi redan med tex sjukförsäkringen. I socialförsäkringsbalken kap 27 paragraf 3 står det ”Vid bedömningen av om den försäkrade är sjuk ska det bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden.” Men forskning visar att ”arbetsförmågan är ett resultat av interaktionen mellan individen och hennes/hans omgivande fysiska, psykiska och sociala förhållanden på olika nivåer i samhället.” (Ur Den relativa arbetsförmågan av Ekberg (red.))
Detta ställer till problem på individnivå nu när FK tolkar lagen hårdare för att få ned sjuktalen…
Hej,
Ja, starkt exempel – och ändå ”bara” ett av många.
Det finns naturligtvis en brytpunkt när eftersläpningarna blir alldeles för många och stora. Vad blir det då som vi ska kalla ett ”samhälle”, ett som inte bara funkade tidigare utan också funkar nu och som vi litar på framöver?
Allt gott
Bodil
Hej! Jag har ganska nyligen hittat din blogg och tycker mycket om dina resonemang. Jag tror på det här med att för att häng med i Protopia måste vi ständigt utbilda oss, lära oss nya saker hela tiden. Och det är inte negativt. Tvärtom tror jag att både livet och arbetet blir roligare och mer meningsfullt. Att det är positivt att inte specialisera på en arbetsuppgift utan få olika uppgifter gör arbetet lättare.
Välkommen till den här bloggen!
Här är gott om besökare, men inte så många som kommenterar. Och så måste det ju också få vara!
Den positiva grundton som du har kommer att vara guld värd framöver. Ja, det är den redan i dag. Att fullt ut bejaka att ”jag är jag”, att veta sitt eget värde och vara trygg i det, det betyder inte att man kan begära – vare sig av sig själv eller andra, teknologin, kulturen eller samhället – att allt måste förbli som det är. Tvärtom – det är väl det enda som vi kan vara riktigt säkra på: utvecklingen stannar inte upp. Att då kunna vila i sin ständiga tillblivelse, det kräver ett bejakande både av hur det är och hur det blir. Och det är som det ska, detta med det föränderliga. Eller som han skrev, Tomas Tranströmer:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Jag tycker att det känns ganska besvärligt att tänka på detta, även om det bitvis också känns hoppfullt. Hur tror du att det blir med prylar? Jag är en sådan som tycker att det är rätt besvärligt med tekniska prylar eftersom de har så kort livslängd. Hur gör vi för att protopia inte ska hamna i kommersialismens händer, så att det bara blir ännu mer slut och släng. Min Älskade Macbook air som jag sitter och skriver på nu är hopplöst föråldrad trots att den inte är mer än 6 år. Fungerar inte att uppdatera den trots att själva apparaten (så när som på batteriet) är helt okej fortfarande.
Hur ska framtiden kunna bli så föränderlig och ändå hållbar? Hur ser du på detta?
Nina
Vet du,
Först när det kom tvättmaskiner, var det många som var s k ”halvautomatiska”. Man skulle själv hålla på och syssla med tvätten, och centrifugen var separat. Det känns numera overkligt, men jag tror att det egna sysslandet för många då kändes som en garant för att det skulle bli rent. Med datorer var det etter värre: ”plug-and-play” var som science fiction, och jag hade länge en liten serieruta där det stod: ”jag köpte en ny skrivare och installerade den. Det funkade genast. Vad gjorde jag för fel?!”
Idag är det mesta sådant över. Visst, uppdateringarna finns kvar. Men merparten av dem sker liksom bakom skynket, dvs utan att du märker dem. Fast visst, en del måste man själv vara delaktig i. Jag tror att detta är övergående. Varför ska vi alls ha datorer på våra skrivbord – de kan ju lika gärna ligga i ”molnet” som allting annat. Det enda vi själva behöver då är nätkontakt och en kommandodel, skärm och högtalare.
Det största problemet idag är ju att det inte bara är din dator som ska fungera – det är DU tillsammans med din dator som ska agera. Och varje ny pryl kräver ny lärtid innan man är inkörda på varandra. Själv har jag den Bodil-anpassade strategin att jag köper värstingar när jag byter – har då ett litet tag bättre dator än någon annan i min närhet. Sedan har jag den så länge att andra säger ”Bodil, du kan väl inte ha en så usel dator?!” Men det kan jag visst det – jag hoppar alltså flera generationer när jag byter. Just för att minimera min egen omlärningstid och olust medan övergången pågår. Det känns ju som om ”min” kapacitet minskar när datorn och jag måste käfta för att bli överens.
Detta med s k datorstrul, ibland genom haveri men oftare för att man inte förstår varandra, är en av de svartaste baksidorna på samspelet med datorer. Inte bara för att det tar så mycket meningslös tid utan också för att det gör att så mycket adrenalin rinner till. Den reaktionen har vi stor nytta av när vi ska göra något fysiskt besvärligt (få loss en mutter, t ex), men den är förödande för en stillastående kropp som inte blir av med adrenalinet när problemet väl är över.
Allt gott
Bodil