64. Anställningsbar kontra anställningsvärd
Hej,
I kampen mot arbetslösheten uppmanas människor att göra sig ”anställningsbara”. Det låter som att livets mening skulle vara att stå där vid vägkanten och vara upplockningsbar för dem som till äventyrs kommer förbi och är intresserade av att sätta en i arbete. Fast det är nog inte så illa menat som det låter.
I varje fall fick det mig att tänka på skillnaden mellan ”läsbar” och ”läsvärd”. Det är givetvis alldeles utmärkt om en bok är läsbar (har bra LIX), men med böcker vill vi ju först och främst att de skall vara värda att läsa. Läsvärda, alltså. Själv har jag läst många böcker med urdåligt LIX bara för att de var så läsvärda, medan det finns andra med utmärkt LIX som inte dragit till sig mitt intresse. Man kan resonera på samma sätt om teknik: den blir inte användvärd bara för att den har goda användbarhetsegenskaper – det krävs också att man skall vilja använda den, att den skall tillföra ett värde.
För oss själva gäller förstås att vi vill vara värda att anställa. Som de människor vi är och som de människor vi kan utvecklas till. Medan det ”anställningsbara”, dvs att finnas på rätt plats vid rätt tid med rätt kompetens och till rätt lön, pekar mot något instrumentellt, något robotartat, mot att ett något (snarare än en någon) skall finnas till hands med förmågor som kan användas för arbete.
Tanken styr orden – men orden styr också tanken. vad skulle kunna hända om vi finge en ny ton i samtalen kring arbete?
Allt gott
Bodil
Arbetslinjen var ju ett ord som tog fart i alla fall och drog med sig det tänket. Vi behöver definitivt nya ord och en ny ton kring arbete. Och nya tankar. Och ett nytt beteende.
Jag tror att vi är vår egen värsta fiende vad gäller arbete i alla fall. Vi och vår millimeterrättvisa. Vi och vårt ”ALLA ska vara 1,80 långa” när det kommer till arbete.
Det kommer behövas många ord, mycket prat och modiga förebilder för att vända det här.
Men kunde vi frambringa flower power på 60-talet och det kooperativa 70-talet och det egofixerade 80-talet borde vi väl rimligen kunna få till det lagomarbetande 00-talet.
JA!
Bodil
Tycker verkligen Roland Paulsen verkar vara en homo sapiens med goda tankar och idéer om arbetes varande och människans meningen med livet, typ så.
Jo, jag vet, många verkar inte så kreativa på egen hand och därför kan dom inte hitta på så mycket intressant på sin fritid eller när dom går i pension. Det är lite synd att man inte tänker till lite mera.
Apropå arbete och söka arbete så ska ju folk sälja sig själva likt ”reklampelare” idag.
Ett säljbrev ska framhålla individens ”reklamsäljande egenskaper”, trevligt.
Förresten, detta säger väl en del + att männen hade väl egentligen No2 som No1.
Here are the top five regrets of the dying, as witnessed by Ware:
1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
”This was the most common regret of all. When people realise that their life is almost over and look back clearly on it, it is easy to see how many dreams have gone unfulfilled. Most people had not honoured even a half of their dreams and had to die knowing that it was due to choices they had made, or not made. Health brings a freedom very few realise, until they no longer have it.”
2. I wish I hadn’t worked so hard.
”This came from every male patient that I nursed. They missed their children’s youth and their partner’s companionship. Women also spoke of this regret, but as most were from an older generation, many of the female patients had not been breadwinners. All of the men I nursed deeply regretted spending so much of their lives on the treadmill of a work existence.”
Hej,
Ja, Roland har tänkt till mycket kring hur märkligt det är att så många lägger så mycket tid av sitt liv på något som de säger sig egentligen inte vilja göra. Han har därmed gett icke-arbetes-sidan en mer genomtänkt argumentationsstruktur. Bra.
Själv har jag fäst mig mer vid att så många ändå på något sätt vill arbeta. Tror därför att arbetets roll förr och nu och allra mest framöver behöver belysas lite mer från alla håll, även de positiva som t ex att det kan utgöra ett av många olika sätt för framtidstron att manifestera sig på. Samtidigt är det viktigaste jag försöker tillföra att arbetets betydelse och tidsomfattning inte behöver vara lika för alla utan kunna bero på arbetsinnehåll och den berördas hela livssituation.
Du har förstås rätt i ditt citat: ingen önskar ens sin värste ovän att för sent komma på att han har förspillt sitt liv.
Allt gott
Bodil