Teknik och förståndshandikapp
Inledning
Arne Svensk
Glidande skalor
Andra gemensamma nämnare
Sunt förnuft
Under 18 av mina 20 år inom omsorgen tänkte jag egentligen aldrig på att
teknikanvändning skulle kunna vara en metod för att förbättra
omsorgstagarnas livssituation. När vi i personalen ville höja kvaliteten i
verksamheten, försökte vi få till stånd högre personaltäthet, utbildning
och handledning. Tekniska hjälpmedel fanns överhuvudtaget inte med i
diskussionen.
En av många tänkbara förklaringar till detta kan vara att jag arbetade med
ungdomar med psykiska särdrag, och att dessa ofta krävde var sin assistent.
Dessutom genomfördes de flesta aktiviteter i grupp, både i skolan och i
boendet. Personalen lotsade (medvetet eller omedvetet) eleverna förbi svårigheterna.
Ofta löste man helt enkelt problemen åt sina elever.
Efter att i 18 år ha arbetat med barn och ungdomar fick jag så en tjänst
som föreståndare för gruppbostäder för vuxna lindrigt utvecklingsstörda.
Helt plötsligt började det dyka upp problem som jag aldrig tidigare
konfronterats med. Det kunde handla om hur boende skulle få mat under helgen,
när personalen var ledig. Det rörde sig om kaffekokare, som alltid stod på,
eller om boende, som tog på sig sommarkläder på vintern. Sådant hade inte
inträffat på elevhemmet, för där fanns ju alltid personal som lagade mat,
stängde av kaffekokare och överhuvudtaget fungerade som påminnare. I
gruppbostaden, däremot, skulle de boende klara sig helt själva, två eller tre
dagar i veckan. Sina aktiviteter hade man inte i grupp - man rörde sig på egen
hand ute i samhället. Arbetet fanns inte på ett dagcenter utan kanske på en
industri. Dit tog man sig med tåg och buss istället för med färdtjänst.
Det, som för mig framstod som en ny typ av problem, handlade i själva
verket om att när dessa vuxna lindrigt utvecklingsstörda levde ett betydligt
mer självständigt liv än ungdomarna på elevhemmet, fanns det inte alltid
vårdare som undanröjde svårigheterna åt de boende. Om det uppstod ett
problem, fick man lösa det själv eller ta hjälp av kamraterna i boendet. För
det mesta gick det bra, men ibland uppstod situationer, där
förståndshandikappet lade ett rejält hinder i vägen. Följande exempel får
tjäna som illustration.
Exempel
Via kollegor hade jag hört talas om elever, som gick till skolan inte bara
klockan 8 på morgonen utan också klockan 8 på kvällen - och bara stod där
i mörkret och väntade på kamrater och lärare. Första gången, jag själv
blev vittne till något liknande, var när jag råkade träffa omsorgstagare
på busshållplatsen klockan 5 på morgonen, trots att första bussen inte kom
förrän klockan 6, och trots att arbetet inte började förrän klockan 8.
Eftersom jag visste, att de här personerna kunde klockan, antog jag, att det
hela berodde på något missförstånd. Jag undersökte det därför inte
noggrannare. Men en morgon kom en mycket upprörd man, Stig, upp till mig på
kontoret. Han krävde, att jag skulle avskeda nattpersonalen i hans lägenhet
för att hon hade sovit över sig. Dessutom skulle jag skälla ut personalen
på hans dagcenter, for att de inte hade kommit i tid till sitt arbete.
Efter samtal med personal i boende och dagcenter fick jag en bild av hur det
hela hade gått till.
När Stig vaknar, kan han se på klockan, att den är 4. Han vet
också, att bussen går klockan halv 8. Vad han däremot inte klarar av är
att räkna ut att detta innebär, att det är tre och en halv timme kvar till
bussen ska gå, och att man på den tiden hinner somna om. Det kan tyckas som
en banal räkneoperation, men den kräver i själva verket en hel del
tankemöda för den som är förståndshandikappad. Eftersom Stig är mycket
plikttrogen och vill vara i tid på arbetet, går han upp när han vaknat. Han
äter frukost och gör sig i ordning, och klockan 5 står han på
busshållplatsen och väntar på 6-bussen. Han är på dagcenter klockan halv
7, men eftersom där är stängt, tar han nästa buss hem och kommer rasande
upp till mig och kräver, att jag ska slå näven i bordet.
Om man ser det ur Stigs synvinkel, är upprördheten naturligtvis motiverad.
Som han ser det, sover fortfarande nattpersonalen, när han stiger upp.
Och när han kommer till jobbet, är det ingen personal där. Alltså har de
också försovit sig.
Vad Stig skulle behöva är en insikt om var i natten han befann sig när han
vaknade. Stig skulle behöva något annat än en timklocka.
Tid är ett alltför abstrakt begrepp för honom (jämför också
diskussionen längre fram i boken). Mina inledande kontakter med CERTEC tog jag
just för att diskutera tid och tidmätning.
Efterhand tog CERTEC fram en klocka som bygger på att man jämför längder (bild
nedan).
Till vänster ses en principbild, till höger ett foto över en mindre del av
den riktiga klockan.
Varje kvart är representerad av en lysdiod (i principskissen har vi av
utrymmesskäl inskränkt detta till en markering för varje halvtimme). Klockan
sju på morgonen är alla dioder tända, och därefter släcks en diod för
varje kvart som går.
Det innebär att Stig när han vaknar klockan 4 skall kunna se var i
natten han befinner sig och inse att det går att somna om.
Efter det att CERTEC tagit fram klockan började jag fundera på tid
överhuvudtaget. Vilka tidsuttryck har utvecklingsstörda svårt att handskas
med? Går dessa att lösa med CERTECs klocka eller behövs andra hjälpmedel
för detta? Hur skall man hantera obestämda tidsuttryck som strax, stund, snart,
ett ögonblick, sedan, i kväll, osv. Du tycker kanske, att detta är
väldefinierade uttryck, men när börjar egentligen "kvällen", och
hur många "strax" går det på en "stund"?
Jag har pratat med många lindrigt utvecklingsstörda som tolkar "förmiddag"
som den stund, då man dricker förmiddagskaffe, och "i morgon" tas
bokstavligt som morgonen. Ett uttryck som "det gör vi i morgon förmiddag"
blir då både motsägelsefullt och obegripligt.
Till CERTEC kom det också önskemål om ett enkelt hjälpmedel av CERTEC-klockans
typ, som man skulle kunna ta med sig i väskan och som kunde fungera som en
"timstock".
Timstocken består av en lamprad. Trycker
man längst upp på den (vid den röda markeringen) tänds alla lamporna. Det
slocknar sedan en lampa var tredje minut. Tanken bakom timstocken är att den
skall hjälpa användaren att slippa ifrån att utan förvarning ryckas från en
aktivitet eller att under en pågående verksamhet inte alls veta hur länge den
skall pågå. Om färgmärkningen på klockan (rött för en timme, gult för
trekvart, grönt för en halvtimme och blått för en kvart) konsekvent gick
igen också på märkning av aktiviteter, skulle timstocken efterhand kunna
hjälpa till att skapa ett visst inre tidsbegrepp. I väntan på detta fyller
timstocken denna funktion själv.
Se gärna timstocken också som ett exempel på att man långt ifrån alltid
kan bestämma på förhand huruvida ett hjälpmedel fyller funktionen att
pedagogiskt stötta en inlärning eller att kompensera en oförmåga. Timstocken
kan duga till bådadera; olika människor kan ha den för olika behov. Dessutom
kan den för en och samma individ byta funktion. Kanske övergår den från att
inledningsvis ha varit en kompensation för en saknad uppfattning av "hur
länge?" till att efterhand fungera som ett inlärningshjälpmedel.
Efter hand har jag upptäckt, att det finns ett fåtal gemensamma nämnare
för de flesta av vardagsproblemen för förståndshandikappade. Ett av dessa
har jag valt att kalla "glidande skalor".
Människor med begåvningshandikapp har svårt att handskas med apparater,
aktiviteter, tidsuttryck, etc som är diffust definierade. Vad CERTEC åstadkom
med klockan var bl a att helt enkelt bestämma att kvällen börjar klockan
16.00 och slutar klockan 22.00. På motsvarande sätt definierades början och
slutet på dagen och natten.
Betydelsen av detta blev för mig en verklig aha-upplevelse. Jag började se
glidande skalor i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och när jag väl
upptäckt dem, visste jag att de gick att åtgärda. Det handlar bara om att
ersätta en glidande skala med klart definierade punkter, som går att ta på
eller tala om.
Exempel
På ett dagcenter i Lund finns ett bageri. En
kvinna, som arbetade där, hade efter lång träning kommit så långt, att
hon självständigt kunde baka småfranska. Hon kunde mäta upp mjöl och
vatten och jäst, och hon kunde sätta in bullarna i ugnen och ta ut dem när
de var färdiga. Ett moment i bakningen var dock oöverstigligt för henne,
och det var att mäta degvätskans temperatur. Hon var hela tiden tvungen att
be arbetsledarna om hjälp med detta. Hon kunde alltså inte vara helt
självständig som bullbakerska, en roll som hon i övrigt njöt av i fulla
drag, och som var mycket uppskattad av omgivningen.
CERTEC tog då i samarbete med personalen
på bageriet fram en baktermometer som ersatte den glidande termometerskalan
med tre diskreta temperaturområden: ett för varmt, ett för lagom och ett
för kallt. Därmed blev det möjligt för kvinnan att genomföra hela
bakprocessen på egen hand, vilket naturligtvis stärkte självförtroendet
avsevärt.
I samtal med kollegor och anhöriga till personer med förståndshandikapp
har jag upptäckt, att det finns en intuitiv känsla både för problemen med de
glidande skalorna och för andra gemensamma problemdrag. Men många saknar ord
och begrepp för att kunna beskriva dessa grundbultar för varandra.
Den här boken är bl a ett försök att genom exempel beskriva vilka
svårigheter personer med förståndshandikapp har i vardagslivet. Genom att
analysera olika situationer försöker jag visa, att det finns gemensamma
faktorer som kan vara giltiga inom många områden. Det går alltså att
urskilja både begrepp och teorier (samband).
Tekniska lösningar varken kan eller bör ses som något "kvistigt och
listigt". De är en integrerad del i arbetet och måste vila på samma
begrepp och teorier som övriga delar av verksamheten. Men teknik kräver att
man är tydlig. Vagheter och svagheter i tanken avslöjas obönhörligt; man
måste veta precis vilket problemet är, och vad man vill åstadkomma. Den
tydlighet, som tekniken på så sätt tvingar fram, kan - om man är uppmärksam
på den - också vara till hjälp för den övriga verksamheten.
CERTECs forskningsansats handlar just om detta: att försöka nyttiggöra
tekniken som ett språk. Att använda tekniska lösningar som ett sätt att
komma underfund med behoven. Ofta anklagas tekniker för att försöka finna på
lösningar på problem som de inte gett sig tid att själv förstå. Kritiken
må vara berättigad, men i själva verket kan förfaringssättet utnyttjas som
en nyckelmetod för att konkretare än på något annat sätt beskriva de
bakomliggande behoven. Om man nämligen efter mycket arbete till sist lyckas
åstadkomma en teknisk lösning, som en människa bejakar - då finns denna
lösning som en produkt, dvs som något konkret. Antingen den består av skruvar
och muttrar eller av datorteknikens nollor och ettor, är den så konkret att vi
inte behöver missförstå varandra eller förbli oklara. Tekniken som metod och
språk kan medverka till att man kan närma sig naturvetenskapens tydlighet
samtidigt som man bejakar humanvetenskapens myllrande mångfald.
När man väl genom sunt förnuft och målmedveten forskningsmetodik hittat
grundbultarna, är det ganska lätt att hitta teknik, som kan kompensera
förståndshandikapp. Man kan med andra ord oftast nöja sig med det, som skulle
kunna kallas "naturlig intelligens".
Men det finns också områden, där förståndshandikappet är ytterligt
svårt att kompensera. Dit hör vissa bedömningar, beslut och planeringar, i
vilka artificiell intelligens skulle kunna vara en dellösning. En gren
av artificiell intelligens är det som kallas expertsystem. I avsnittet "Expertsystemet
Svarne" skall jag berätta om ett sådant. Men nu först lite naturlig
intelligens.
Förord
Innehållsförteckning
1. Inledning
2. Naturlig intelligens
3. Artificiell intelligens
4. Isaac
