"Många gånger har jag sagt att Stig Nilsson nog är Sveriges mest tränade specialkunnige. Är man så handikappad som han, kan man nog inte komma längre, har jag sagt. Nu när jag träffade honom fick jag se att han kommit mycket, mycket längre. Över huvud taget hade jag inte kunnat tänka mig att de specialkunniga på Tryckolera skulle ha nått så långt i sin personliga utveckling och stolthet.
" Inga Richard-Olsson, föreståndare i omsorgsverksamhet

Det finns många uttryck kring förhållandet människa - teknik som lätt för tanken fel. "Den mänskliga faktorn" är ett klassiskt sådant - tänk att människan kunde komma på idén att i en värld som hon indelat i faktorer (ekonomiska, tekniska, sociala etc.) införa sig själv som faktor! Dessutom som en faktor som alltid är negativ.
Det påstås vara den mänskliga faktorn som gör att vi kör av vägen. Det är konstigt att aldrig någon säger att det är den mänskliga faktorn som varje dygn

• ger jorden tusentals fantastiska människobarn
• medför att miljarder människor vägrar ge upp
• leder till att kärleksfulla handlingar görs, intelligenta tankar tänks, modiga bragder utförs, bra idéer kläcks.

Det finns tankefällor som verbaliseras i nya uttryck som t ex "omänsklig teknik" och "MMI, Man Machine Interaction". Men teknik är aldrig vare sig mänsklig eller omänsklig. Teknik är teknisk, människor är mänskliga. Människor har önskningar och behov; det har inte tekniken. Den ger möjligheter. I stället för att tala om ett möte mellan människa och teknik borde man fundera över mötet mellan mänskliga behov och önskningar och tekniska möjligheter. I stället för att se det som att det är människor som begår misstag i sin tekniska omgivning kan man börja analysera hur vår tekniska omgivning är baserad på felaktiga eller vaga föreställningar om mänskliga behov och önskningar. Eftersom tekniken påverkar allt mer, blir detta inte bara till ett växande utan också till ett annorlunda fenomen.

När det först framställdes elektriska spisar förstod man att detta var något nytt för varje husmor. Då kom boken "Elektrisk kokbok". Det var bra då. Nu har vi knappt ens det. Vi lever i en högteknologisk vardag men de  flesta av  oss klarar dåligt  att  t ex ställa om klockorna vid sommartidscirkusen.
Förutom bättre detaljmanualer skulle vi nu en bit in i IT-ismen behöva utveckla en bred och övergripande kunskap om teknikanvändning. Flaskhalsen i teknikvärlden är inte längre konstruktion och produktion eller ens marknadsföring - flaskhalsen är teknikanvändning och attityder till teknik.
Tekniska hjälpmedel för funktionshindrade människor väcker ofta starka men rakt motsatta känslor hos olika personer. Om man berättar att gravt rörelsehindrade kan hantera en robot och därmed äta själva, blir alltid några i auditoriet upprörda över detta "omänskliga" tillvägagångssätt, medan andra blir överlyckliga och vill veta var man kan få fatt på en ätrobot, vad den kostar etc. Dessa motsatta attityder är något som hör till vår samtid och som vi måste leva med. Just därför förtjänar de att diskuteras eller åtminstone beskrivas, så att vi kan förstå varandra bättre.

På nedan visas ett antal påståenden om konflikten mellan människor och teknik. Relationen människa - teknik kan lika gärna analyseras från möjlighetshållet som från farohållet.

Det är förvirrande att det är en och samma önskan att värna det mänskliga som driver både teknikhäcklarna och oss. Exempelvis skapades Isaac-projektet just för att medverka till en förbättring av det samspel mellan människor som personen bakom insändaren nedan ansåg hotat av Isaac.

Insändare från ett vårdbiträde i Sydsvenska Dagbladet vid Isaac- projektets början.

Troligen måste vi lära oss att leva med dessa olika synsätt på teknik. Just därför är det viktigt att kunna se att våra avsikter, våra "för att", är gemensamma. På så sätt blir det lättare att i det enskilda fallet låta resultatet avgöra vad som var "rätt" (teknik eller icke- teknik).

Äpplen och päron

Arne berättar:

 "Häromdagen pratade jag med en kvinna i personalen om en specialkunnig man som vi båda känner. Jag sa att jag trodde han skulle klara av att bo i egen lägenhet bara han fick en enkel telefon, en mikrovågsugn mm. Hon blev mycket aggressiv och radade upp mängder av sociala argument varför detta skulle fungera dåligt. Han skulle inte få någon att prata med, han skulle inte få i sig någon mat, han skulle inte släppa in någon i lägenheten, han skulle inte tvätta sig eller kläderna och därför skulle han inte bli välkommen på jobbet. Alla hans kompisar bodde i gruppbostaden, och han skulle inte bry sig om att besöka dem om han fick egen lägenhet.

Medan jag lyssnade till henne kom jag osökt att tänka på något som inträffade när jag precis flyttat till Lund och bodde i en studentkorridor. På måndagen kom städerskan. Varje söndagskväll gick därför åt till att med pedantisk noggrannhet städa rummet. Speciellt viktigt var det att allt som befann sig på golvet kom upp i bordshöjd. Allt material som kunde ifrågasättas stoppades ner i lådor. Flickvännen fick temporärt flytta tillbaka till sitt rum. Måndag morgon exakt kl. 7.00 kom (stormade) städerskan in. Ibland knackade hon innan hon öppnade, men för det mesta gick hon direkt in och satte igång. Inte med att städa utan med att kommentera hur det såg ut, att skrivbordet var ostädat och att det var otacksamt att vara städerska. Efter några snabba ryck med moppen var hon ute. Hon hade stor makt och kunde på olika sätt påverka ens boende. 

Efter flera år (vilket visar hur låst man är i sitt tänkande ) råkade det komma fram några budgetsiffror som visade att av hyran på 1500 kr gick ca 400 kr till städning. Vi bildade en förhandlingsgrupp som föreslog att städningen skulle avskaffas, att vi skulle få dammsugare och skurtrasa för att städa själva och att hyran skulle sänkas med 400 kr. Detta orsakade stor aktivitet hos företrädarna för studentbostäderna och följande motargument kom fram:

Vi skulle inte klara av att städa och speciellt inte hygienutrymmena.

Vi skulle aldrig städa gemensamma utrymmen, vi skulle bara tänka på oss själva.

Folk skulle kunna ligga sjuka i veckor och kanske dö om städningen upphörde.

Städerskan var för många den enda som de hade att prata med.

Om någon levde i misär och inte hade mat för dagen skulle det inte längre upptäckas av någon annan.

De som mådde psykiskt illa skulle inte längre kunna få vård lika snabbt som nu genom att det inte skulle finnas någon städerska som upptäckte deras belägenhet.

Missämja och mobbning i korridoren skulle inte längre synliggöras.


Som ni förstår var detta en väldigt kvalificerad städerska och därför drog förhandlingarna ut på tiden. Till slut segrade naturligtvis förnuftet, och vi fick en dammsugare, en skurtrasa och en hink. Vi fick ordna regelbundna korridormöten för att göra upp om gemensamma uppgifter som sophämtning och disk och korridorstädning. Detta ökade den sociala gemenskapen.

Vad jag tycker båda dessa berättelser illustrerar är att man blandar ihop äpplen och päron. Om specialkunniga människor eller studenter behöver en kurator ska de naturligtvis få en sådan och inte en städerska eller annan personal. Om de vill ha en dammsugare eller ett eget boende ska de naturligtvis få detta och inte en städerska, en kurator eller gruppboendepersonal.
När personalen pratar om specialkunniga människors livskvalitet handlar det mycket om bristen på samvaro och ett vanligt yttrande är: 'Teknik är nog bra, men den får inte gå ur över samvaron! ' Är det någon som förstår vad det betyder? Betyder det att samvarobefrämjande teknik som våffeljärn och fonduegrytor är OK, medan t ex freestyle-apparater är tabu?
När jag pratar med människor jag känner, som bott i den gamla typen av gruppbostäder men nu flyttat till egen lägenhet, är de inte alls negativa till teknik. Framför allt pratar de om känslan av att rå sig själv och att kunna göra saker i smyg utan att alltid behöva förklara varför man gör en viss sak. Jag har bara träffat en person som skulle kunna tänka sig att byta ut sin egen lägenhet. Han ville flytta ihop med en kompis. Utan personal.

Ibland tycker jag mig se en skiljelinje. Viss teknik, t ex kardborreband på skorna och en enkel timer, tar personal till sig med glädje. Men när jag propagerat för mobiltelefoner har jag mött ett kompakt motstånd. Kan det vara så att den teknik som underlättar livet både för den specialkunnige och personalen, t ex kardborrebanden, automatiskt ses som positiv? Medan skepsis möter den teknik, t ex mobiltelefonen, som gör livet lättare för brukaren men som åtminstone temporärt kräver merarbete av personalen?
Samvaro och gemenskap är viktiga för att vi skall vara lyckliga. Just därför skall man arbeta med att ta bort praktiska hinder så att specialkunniga människor kan upprätthålla en självvald gemenskap. Det får inte vara som det var för de två män som gärna ville umgås. De bodde 300 m från varandra, och de var barndomskamrater. Men ändå kunde de bara få träffas på läger på sommaren."

 

Strukturering

Teknik är som vi ovan sa varken mänsklig eller omänsklig. Teknik är teknisk. Den gör ingenting av sig själv. Önskemål måste synliggöras och åtgärdas ner på minsta detaljnivå för att tekniken skall svara mot behoven.
Just därför har tekniken en inbyggd pedagogisk effekt - den tvingar fram att man blir medveten om och måste formulera det som kanske annars inte sägs ut. CERTECS arbete med exempelvis expertsystemet Svarne , avsett att ge struktur och kunskap om våld i omsorgen, har övertygat oss om att detta att ge sig tid att strukturera ett område ger mångfaldig återbäring.
I boken Teknik och förståndshandikapp har vi mer systematiskt utvecklat exempel och teorier inom området och lyft fram hur tekniken kan hjälpa till att undvika "glidande skalor":



Arne Svensk illustrerar en fix skala.

Vi återanvänder här ett exempel ur boken för att visa på teknik som befriar genom att strukturera. 


Arne berättar:

"Som ny föreståndare klarade jag inte av att systematiskt söka mig fram till det som eventuellt skulle kunna förklara våldet. Än mindre kunde jag klara av att hitta metoder att få det att upphöra. Så här i efterhand påminner mitt handlande om det osystematiska sätt på vilket jag angriper fel i elsystemet på min bil. Jag vet att det finns olika komponenter i elsystemet, och jag vet namnet på några av dem, t ex fördelardosa, kablar, tändstift, startmotor och generator. Sedan vet jag av erfarenhet att fukt i elsystemet är en vanlig anledning till att bilen inte startar. En annan anledning är att batteriet är urladdat.

Mitt söksystem börjar med att jag kollar batteriet. Är det OK går jag vidare genom att ta bort eventuell fukt i fördelardosan med hjälp av spray. Startar inte bilen då så brukar jag lite desperat banka på reläet och tändspolen, och det sista jag gör är att skruva ur tändstiften och torka av dem.
Skulle bilen trots dessa åtgärder inte starta brukar jag dra mig tillbaka några timmar och hoppas att tiden läker alla sår. Tyvärr gör den sällan det. Nästa åtgärd blir därför att ta kontakt med närmaste bilverkstad.

Rent intellektuellt vet jag att det finns mer systematiska söksystem där man undan för undan utesluter fel i olika delar av elsystemet. Det har jag lärt mig genom att titta på hur kunniga bilmekaniker går tillväga. Tyvärr sitter inte kunskapen i så länge, eftersom jag lärt mig det rent mekaniskt utan att förstå den röda tråden i sökandet.

När vi i omsorgen försöker analysera orsaker till oro eller ångest hos någon av de boende så liknar vårt tillvägagångssätt tyvärr ofta mitt amatörmässiga sätt att leta efter fel i min bil. Vi vet vilka olika faktorer som ofta förorsakar oro, men vi saknar ett systematiskt sökförfarande som skulle kunna utesluta vissa faktorer och ge tyngd åt andra.
Naturligtvis är det oftast inte så enkelt att det bara finns en förklaring till varför någon blir orolig eller våldsam. Men jag tror att om man kunde hitta bättre sökstrategier så skulle man kunna koncentrera sina tankar på färre områden och därigenom effektivisera sökandet.

Ett sätt att göra ett söksystem är att låta en expert inom området berätta hur hon gör för att nå målet. För bilar finns det redan sådana system, bland annat inom amerikanska armén. En duktig bilmekaniker har redovisat hur hon gör för att upptäcka vissa fel, och denna kunskap har matats in i en dator. När sedan någon annan råkar ut för ett fel på en jeep långt från alla bilverkstäder kan han använda en dator för beslutsstöd. Datorn leder honom då framåt genom frågor av typen: 'Lyser strålkastarna?' 'JA! ' 'Kolla då...' 'Klickar det till när du vrider på startnyckeln?' 'JA!' 'Pröva då...' Personligen skulle jag inte ha något emot att ha ett sådant expertsystem i min bil.
Frågan är om detta är möjligt bara när det gäller bilar eller om det finns några experter även på oro, ångest och våld och om det i så fall går att formalisera även deras kunskap. Jag är övertygad om att den expertisen finns, och jag tror också att det är möjligt att fånga ifrågavarande kunskap.

Av egen erfarenhet vet jag att jag för varje år som föreståndare blev något mer systematisk i mina analyser. Jag lärde mig skilja ut det som var viktigt från det som var mindre viktigt, och när det gällde t ex våld började jag kunna skönja mönster som jag tidigare inte sett.
Även om det känns förmätet att kalla sig själv expert känner jag att jag vill dela med mig av min erfarenhet. Varför skall en ny föreståndare eller ny vårdare behöva göra samma misstag som jag? Är det rimligt att ständiga nybörjarfadäser ska gå ut över personal och boende? Det anses självklart att en flygkapten tränar i en simulator i hundratals timmar innan hon sätter sig i en Jumbojet med 500 passagerare. Före flygningen går besättningen igenom en checklista för att upptäcka eventuella fel. Jag har aldrig hört någon flygpassagerare som blivit misstänksam mot kaptenen för att hon inte kan checklistan utantill.

Men när det gäller vård och omsorg tänker vi på ett helt annat sätt. Det är på något sätt inte accepterat att gå till checklistor för att få ledtrådar och beslutsstöd. Mänskliga problem anses så mångfacetterade och komplexa att de inte går att fånga i några manualer. Det enda, som anses duga, är att under många år gå igenom ekluten för att därigenom få någon slags intuitiv känsla för hur man löser problem. Jag tror att sådana tankar är direkt farliga, och att det synsättet i slutänden drabbar dem vi vill hjälpa. "

 

En befrielse för den specialkunnige

Målsättningen för Isaac-projektet är att Isaac skall ge användaren ett stöd att bli någon. Hur långt vi kommer att nå vet vi inte. Vi försöker utgå från att en människa har önskningar och vi vill ge henne en chans att uttrycka dessa själv. Ingen kan ju göra det åt henne, ingen kan tänka åt en annan människa.

 

"Damen som drömmer" 
ur LL-förlagets Damen som drömmer och andra bilder. 
Texten i boken säger: "Ingen kan se vad det är som gör kvinnan lycklig. Men alla kan gissa."


Kanske skall vi börja med att tänka efter vad som är viktigt för oss själva och sedan fundera över om detta kanske också är viktigt för de specialkunniga. En personalgrupp inom omsorgen menade exempelvis att det viktiga för deras egen trygghet var:

• att ha ett arbete
• att ha det hyfsat ställt ekonomiskt
• att vara säker på att kunna ta sig fram med buss, tåg och bil
• att ha familj och/eller socialt umgänge
• att vara oberoende av andra, känna att man har kontroll
• att vara frisk, fysiskt och psykiskt
• att ha framförhållning
• att ha en bostad.

 Sådan teknik som medverkar till att göra detta möjligt också för specialkunniga människor kan verka befriande. Samma teknik använd i kontrollsyfte kan ge motsatt effekt.

EXEMPEL

En kvinna fick låna en CERTEC-klocka (se boken Teknik och Förståndshandikapp). På 14 dagar hade hon lärt sig vilka tider som var fasta (måltider, taxi etc.) och vilka som var omkastbara (tvätta håret, titta i tidningen). Fantastiskt! Hon var jätteförtjust i klockan, och omgivningen var jätteförtjust över hennes intresse.
Men en månad senare slog hon sönder klockan. Hon ville inte ha den, eftersom hon tyckte att personalen hade tagit över den från henne. Vid ett tillfälle hade t ex en vårdare påpekat att hon borde duscha. Hon ville inte. När då personal utanför dörren sa att "när två lampor på klockan slocknat, får du i alla fall duscha" - då möttes de av ett triumfatoriskt skratt: "Haha, det går inte för jag har dragit ur sladden! " Hon hade varit på väg att förstå tid; det hon nu förstod var att hennes önskan att få vara ifred förutsatte att hon stoppade tiden genom att dra ur sladden. Att hon befriade sig från klockan.

Den som kan använda Isaac - kan han inte lika gärna kan vara utan? Det här är en fråga som ibland kommit upp. Rimligen är svaret nej, eftersom människor överlag förser sig med alltmer teknik som de skulle kunnat klara sig utan. I diskussionen kring specialkunniga människors Isaac-användning blandar man nog ihop två svårigheter. Den ena handlar om att det inte är så lätt att använda Isaac. Man måste alltså lära sig själva hanteringen, lära sig bemästra Isaac-svårigheterna. Det kan kräva mycket träning, men det går - förutsatt förstås att man har lust. Och Isaac-användning kan efter hand bli till en automatisk färdighet, något man inte tänker på, ungefär som cyklande. Något som man kan lära sig en gång för alla, kanske efter lång tid, och som man kan ha på jobbet och på fritiden, ute och inne.

Den andra svårigheten, den som Isaac-användning är till för att bemästra, är problem med det okända och/eller oförutsedda. Om man genom rutinanvändning av Isaac kan bemästra annars varierande eller helt nya situationer, är det givetvis en stor framgång och värt besväret att öva in den automatiska färdigheten. Det betyder mycket hur man som specialkunnig blir bemött inte bara inom skolan eller omsorgen utan också ute i samhället. Hur kommer t ex omvärlden att se på specialkunniga Isaac-användare?
Man kan på förhand tänka sig diametralt motsatta omvärldsreaktioner på specialkunniga brukare. Kommer Isaac att väcka till liv aggressioner och ha-begär hos omgivningen eller kommer det positiva att dominera? Blir omgivningen helt enkelt nyfiken på en pryl (Isaac) som den specialkunnige personen har, och som man själv aldrig sett tidigare? Hittar man något nytt och spännande som gör den ömsesidiga handfallenheten mindre, och därmed motverkar fördomarna?
Veta kan man inte. Därför har vi dokumenterat omvärldens reaktioner på Isaac-användare. Vi refererar här fyra händelser kring Isaac-användaren X. Samtliga är positiva. Vi har faktiskt ännu inte sett ens en ansats till att Isaac skulle kunna påverka omgivningen på ett negativt sätt.

1. Fotografkontakt i Lundagård 

På gräsmattan poserar en flicka med ryggen mot ett träd framför en ung kvinnlig fotograf. Fotomodellen får instruktionen att hon skall se ledsen ut. X närmar sig flickorna på gräset med iver och entusiasm:

"Jag har också en kamera! "
"Har du det? Det var väl kul."
"Jag kan fotografera dig när du fotograferar. "
"Javisst, gör du det bara. "

Fotografen är vänlig och tolerant, och så länge X inte pockar på alltför stor uppmärksamhet finns det plats för dem båda.
En mycket markant förändring inträder i hennes attityd när hon får se bilden av sig själv i Isaacs fönster. Hon blir helt fascinerad.

" Vad är det för kamera du har, hur i hela världen, waow?!

" X visar hur man fotograferar, hur fjärilen (bilden) kan flyga till Niclas (på Isaac-resurscentret).
En underbar möjlighet där två människor med olika förutsättningar hade något gemensamt som intresserade båda.

2. Det ringer

När X sedan äter lunch ringer det i Isaac. X svarar. Ingen särskild reaktion från omgivningen - man är ju numera så van vid nallepratare.

3. Ett senare fotograferingstillfälle

X går bakom en liten flicka med ett underbart rörelsemönster. Hon studsar fram i sin röda jacka, och det långa svarta håret fladdrar under kapuschongen. X vet inte riktigt om han får fotografera bakifrån, men så vänder flickan sig om.
De börjar prata med varandra, och hon berättar vad hon heter. X frågar om han får fotografera henne, och det får han. Någon (hennes mamma?) kallar på flickan att hon skall skynda sig att komma. X visar mamman bilden i Isaac-fönstret. Hon har läst om Isaac i tidningen, men hon är ändå lite avvaktande.

4. X söker arbete hos polisen

Det är inte ovanligt att specialkunniga människor ser polisyrket som ett drömyrke. Kanske för att det symboliserar makt? Under alla omständigheter gick X in på polisstationen i Lund för att söka jobb.
Han ser flera kassor för passärenden och en för information. Det är mycket folk i rörelse. Vid informationen står två poliser. Bakom spegelfönstret intill entrén sitter en man i växeln, och i ett annat rum förbereder sig två civilklädda för ett sammanträde.

Alla verkar mycket upptagna, och ingen tar någon större notis om X. När han pekat och fotograferat med Isaac mot de två uniformerade poliserna vid informationen en god stund tittar de äntligen upp och erbjuder sin hjälp. X säger att han vill tala med chefen. Nej, chefen sitter i viktigt sammanträde och kan inte störas. Gäller hela dagen. X låter sig inte nöjas med detta - det måste väl finnas någon som är chef, när chefen inte är där? Och si, det finns ett vakthavande befäl längst ner i korridoren. Till höger. Efter ett tag har de lyckats reda ut att åt höger inte är åt vänster och att det finns en skylt och ...

"Äsch, så långt du kan komma och så åt det hållet. "
"Är det en trevlig människa? "
"Ja, det är en förtjusande karl. "
" Vad heter han?"
"Det beror på vem som jobbar i dag. "

X knackar på dörren och stiger in.
Där sitter faktiskt en polis med emblem på armen och allt.

"Jag tänkte jag skulle bli polis och börja jobba här. "
"Nja, det blir nog värre. Det krävs polisskola. Och nya regler från regeringen säger att det är intagningsstopp tills vidare. Var kommer du ifrån? Visst får du fotografera mig!"

Isaac blir förevisad, och förtjusningen låter inte vänta på sig när bilden framträder på skärmen. Kollegorna blir tillkallade, och alla vill bli fotograferade. Vilken spännande maskin!

"Jaså, du heter X och bor i en gruppbostad? Och man vet inte att du är här?"

X visar hjälplappen (instruktionen) i Isaacs ytterfack:

"Så bra. Då kan du kanske ringa själv och tala om att du är här hos oss och söker jobb. "

Kontakt etableras:

"Ja, hej, är det Niclas? Detta är från polisen i Lund. Vi har en kille här som heter X, och nu undrar vi om vi skall hålla honom kvar här eller om vi bara kan låta honom gå?"

X fick gå. Och han var utomordentligt nöjd med att poliserna varit så trevliga mot honom.

EXEMPEL

Det går inte att se "teknik som befriar" bara som teknik. Hur den introduceras och hur utvecklingen uppmuntras och vidareutvecklas är av avgörande inflytande. Så här berättar Göran Plato, föreståndare på dagverksamheten Tryckolera:

"Jag har låtit Isaac vara som en av oss. Som en människa som kan prata. Och stöna. Som är känslig. Som man inte kan ta i hur som helst. Som man inte kan slänga i ett hörn. Som är lika viktig som du och jag. Som behöver 'mat'.
Jag har gjort upp individuella pärmar. De skall handla om vem deltagarna är, vad som är viktigt för dem, och vad de gör. Det är de specialkunniga brukarna som skall lära känna Isaac genom att fylla Isaac (och sina pärmar) med innehåll. Inte tvärtom.
Vi tolkar bilder (gamla och nya) varje dag. Så snart vi har en ledig stund. Jag lär mig också mycket på det. T ex har jag fått se hur vi i gruppen väljer alldeles olika bilder för att illustrera en och samma händelse.

En dag med Isaac kan börja ungefär så här:
Om jag har transportvecka tar jag Isaac med mig uppladdad. När jag kör för att hämta Tomas går jag in till honom med Isaac. Tomas är så glad för att visa personalen vad vi gör i hans pärm.
Om jag inte har transportvecka går jag direkt till expeditionen och sätter Isaac på bokhyllan. På expeditionen finns alltid allt framme. När deltagarna kommer brukar de gå in på expeditionen för att se vad nytt som har hänt. Isaac skall förstås då stå där. Men jag rör den inte själv. Alla skall lära känna allt som finns.
Vi har morgonsamling här varje morgon. Rätt vad det är så säger jag: 'Alla är ju inte här, vem är det som fattas i dag?' 'Det är väl ingen som fattas?' 'Hur många är vi då?' 'Vi är ju bara sju'. 'Javisst, ja', säger de. 'Det är ju Isaac som fattas.' 'Var är det Isaac står någonstans? '

Så är det någon som hämtar Isaac. Vi har en stol till Isaac att 'sitta' på. Han får inte stå på bordet. Anette tyckte först att allt det här var glyttigt, men nu är hon med på att datorer är känsliga.
Sedan har vi morgongymnastik med Isaac. Det gäller att hänga på väskan, att ta upp Isaac ur väskan, att kunna peka. Nu när de vant sig vid detta tar de i Isaac på ett annat sätt. I början var de mycket okänsligare - nu fotograferar de lugnt och fint.
Jag visar hur man håller Isaac, hur man gör med kameran. Vi säger hallå, och så trycker vi - och då ringer det. Vad vi gör då? Jo, svarar.

Jag arbetar alltså med att få deltagarna med på det automatiska genom att koppla rörelse till apparaten.
När vi sedan dricker kaffe, säger jag: 'Vad skall Isaac ha nu?' 'Fika.' Och så sätter vi i sladden till laddaren.
Jag försöker förklara lamporna på laddaren: 'Är Isaac färdig?' 'Ja, nu är det grönt.' Vi säger så - nu är det grönt! - för att markera att nu är Isaac klar.
Deltagarna är intresserade av vad som mer finns inuti väskan. Den öppnar jag varje dag.

Viktigast är att de själva efter hand får komma på vad de vill göra. När det är dags för dem. För någon här har det varit en yttre händelse som gjort att han börjat använda Isaac ('fotograferar han mig, fotograferar jag honom'). För en annan var det mer avundsjuka ('skall de, så skall jag'). Den enes intresse kan föda den andras. T ex sa en av mina deltagare i dag om Isaac: 'Nu kan det vara nog. Nu har du haft X och Y med dig så många dagar och de har fått fotografera så mycket. Jag har bara fått vara med två gånger, och då har korten gått åt fanders. Nu är det min tur.' Så vi gick ut i dag och fotograferade både hennes lägenhet och katten. Det var kl 14. Nu, kl 16, ringde hon och tackade för en fin eftermiddag och frågade om bilderna!

Det här att Isaac är en av oss är viktigt bland annat för att man skall kunna undvika våld mot Isaac. När någon här blir våldsam går han på döda ting (alltså inte Isaac, om Isaac blivit rätt introducerad). Man skall inte själv gå emellan i sådana stunder - då blir man hanterad som ett dött ting. Men Isaac går ju inte själv emellan, så risken är inte särskilt stor för honom. "

EXEMPEL

Det har skett så mycket med de specialkunniga på Tryckolera efter teknikintroduktion av Isaac och sambandsdator att vi inblandade har svårt att analysera utvecklingen. Inga Richard-Olsson (föreståndare i gruppboende) var några dagar på Tryckolera under juni 1995. Så här berättar hon om vad hon såg:

"Jag satt i soffan när de kom på morgonen. Hade det varit för ett år sedan skulle de sprungit ner varandra för att komma först fram till mig. Nu såg de mig genast, men de rusade inte. Det fanns en helt annan värdighet. Tomas tog av jackan och hälsade sedan. Stig Möller tog i hand och klappade på kinden. Det fanns en sorts självmedveten distans.
Efter lunchen, när Ann-Christin stängt TV-n, reste sig Stig Nilsson själv och ville börja jobba. Göran fick vara i fred. Stig vet nu att han är någon. Han behöver inte hela tiden pracka sig på en. Under de dagarna jag var på Tryckolera satte han bara armen för ögonen en gång. Han till och med försvarade sin åsikt utan att vilja gå undan, när jag som inte var insatt i deras rutiner föreslog något galet. Det är inte många människor som ändrar sig så i 43-årsåldern. Så oerhört mycket som det arbetats med honom, som folk har bjudit på sig själva, som de har slagits, så har jag sagt många gånger att han nog är Sveriges mest tränade specialkunnige. Är man så handikappad som Stig kan man nog inte komma längre, har jag sagt. Nu när jag träffade honom, fick jag se att han kommit mycket, mycket längre. Över huvud taget hade jag inte kunnat tänka mig att de på Tryckolera skulle ha nått så långt i sin personliga utveckling och stolthet.

Tomas framför sambandscentralen var en upplevelse. Han koncentrerade sig på varje tangent han använde och varje händelse på skärmen. Efter ett tag tittade han bara på skärmen under djup koncentration.
Anette har blivit mogen och stark. Hon bryr sig om de andra och tar till och med lite hand om personalen. Hon tycker att om nu Stig och Göran med Isaac dokumenterar Stigs historia så skall man väl också dokumentera hennes. När hon fick ett kort med en katt och en kanin på, sa hon: 'Äter inte katten upp kaninen?' När jag satt och berättade om något galet jag hittat på där hemma, kunde jag se hur Anette sjönk undan. Då sa Göran: 'Hörde du det, Anette?' När jag berättade igen, hörde hon på. Hon hade trott att det första var någon sorts personalsnack. Därför hade hon inte hört på.

Det är ju främst Stig och Tomas och Anette som börjat använda Isaac, men något har det färgat av sig också på Gert. Han är som tidigare främst intresserad av sitt Lego. Han bygger alltid utåt och uppåt . Symmetriskt. Om han behöver åtta likadana bitar med två taggar men inte kan hitta den åttonde, när han satt dit de sju, så river han och börjar bygga med fyrtaggingar i stället. Om han räknar eller bara ser, vet ingen. Han tänker, tänker, tänker och undersöker med blicken. Första dagen bara tittade han på mig. Nyfiket. Han har slutat dregla. Också när han var mycket koncentrerad på sitt byggande och en droppe var på väg så fångade han den.
Så har han börjat titta i tidningar, främst på kvinnor. Men när maten kom, och någon sa: 'Skall vi gå och duka?', bläddrade Gert snabbt fram till matbilder. Vi som känner Gert tycker detta är rent fantastiskt. "

EXEMPEL

Detta exempel handlar om att börja erövra ett bildspråk. En av deltagarna i Isaac-provanvändningen berättar om en specialkunnig arbetstagare:

"Vi har en specialkunnig person här som länge, länge satt hopkrupen för sig själv. Aldrig såg sig själv i spegeln. Han började titta på bilder. Ett, tu, tre började han sortera bort alla bilder utom dem han själv var med på. När vi försökte med pictogram var han inte intresserad. Det viktiga för honom var att han själv var med på bilderna, och att de var i färg.
Med hjälp av bilder har nu denne man börjat ordna de praktiska situationerna kring sin egen person och börjat bli mer tillgänglig och utåtriktad. I dag är han någon tack vare bilderna (och energin hos personalen som arbetar med honom). Han vill utvecklas och lära. Han kan lära sig något genom att ha blivit någon. Det är mycket viktigt att vi alla i personalen förstår innebörden och värdet av att den specialkunnige kan få sitta ner och kommunicera med hjälp av sina egna bilder.
Jag ser Isaac som ett verktyg på vägen bort från julmarknader (där man sålde billigt och tyckte synd om) över till att bli en bland produktiva människor. "

Från en annan omsorgsverksamhet:

"När jag såg timsymbolerna på Isaac kände jag en total förvirring. Och tänkte: 'Det är ju precis så här de specialkunniga ofta har det.'
Vi har inte tidigare tänkt i bildbanor. Våra deltagare har inte gått i särskola, inte fått lära sig något om teckenkommunikation eller pictogram. Vi behöver arbeta mer med att utveckla de specialkunnigas möjligheter och förmågor. Viktigast är kommunikation.
Efter Isaac-utbildningen har jag börjat arbeta mer med kamera och bilder. Jag har tänkt att den specialkunnige borde ha rätt till fax. Då skulle både de specialkunniga och andra kunna faxa bilder till varandra. Om vi i personalen satte dem på spåret skulle de snart använda faxen. Mycket skulle komma fram som i dag är fördolt och outvecklat.
Jag var elev på St Lars sjukhus och nu tänker jag ofta på de bilder som de sjuka uttryckte sig med på ungdomsavdelningen. Att kunna se i deras bilder vad de varit med om. "

 

Digitala bilder

De digitala bildernas möjligheter är väsensskilda från dem som en vanlig kamera ger. Det har tagit tid för Isaac-provanvändarna att komma underfund med detta, men det har väckt förundran och många tankar. Ett litet urval av vad man tycker är viktigt:

Att via exempel och många, många bilder kunna konkretisera det som "står" på ett pictogram.

Att kunna ta t ex en stadsparksserie för att konkretisera stadsparksbesök och sedan successivt kunna ta bort bilder så att det till slut bara blir kvar en: det individuella "pictogrammet" för Stadsparken.

Att börja utveckla en "specialpedagogik på bildens grund".

Att prova vad bildserier kan tillföra det autistiska barnet som inte visste om hennes mamma fortfarande var hennes mamma när hon bytte den blommiga blusen mot en annan. Går det att hjälpa till att skapa begreppet "mamma" kontra begreppet "damer med blommiga blusar" genom att kunna fylla hela datorskärmen med bilder på mamma i ett stort antal kläder respektive att fylla den med olika blommig-blusade damer av vilka mamma är en?

Att ha en bild på den egna tvättmaskinen i stället för ett pictogram - vilken skillnad gör det?

Det finns omsorgsverksamhet som nästan inte alls använder bildens möjligheter, och där kan förstås Isaac eller vilket bildmedium som helst få en stor betydelse. Men hur är det med enheter där man redan har mycket bilder? Så här skrev några deltagare från Eslöv:

"Vi arbetar redan med mycket bilder i våra gruppboenden, vi har hittat bra lösningar och de fungerar i praktiken. Isaac kan bli en samordnare av alla våra olika lösningar. Vi tror att det främst är personer på B- och C-nivå som kan använda Isaac på ett relevant sätt.

Vi uppskattar Isaac som ömsesidig trygghet, dvs. trygghet även för personalen.

Vi tror att Isaac kommer att väcka nyfikenhet. Nyfikenheten gör att man är mer mottaglig för inlärning; självkänslan och självförtroendet kan öka, man kan börja styra och påverka mer än tidigare.

Vad gäller människoregister har vi redan fotoalbum men med Isaac kan vi få med också relationer: mamma, lärare, arbetskamrat, födelsedag, telefonnummer etc. För att inte tala om träning av begrepp. "

 

Kapitlets nyckelord och tankebudskap Omsorgsverksamhetens och särskolans personal behövs i utvecklingen av begåvningshjälpmedel. Ni och er verksamhet måste vara med. Ingen annan kan göra det åt er. För det är inte lösningen som är problemet. Det är problemet som är lösningen. Teknik gör ingenting av sig själv. Önskemål måste synliggöras och åtgärdas ner på minsta detaljnivå för att tekniken skall svara mot behoven. Just därför har teknik en inbyggd pedagogisk effekt. Den tvingar fram att man blir medveten om och formulerar det som kanske annars inte sägs ut. Teknik kan hjälpa användaren att bli någon. Digitala bilder öppnar en helt ny värld för kommunikation utan ord. "Stig har nått mycket, mycket längre än jag kunde tänka mig." Teknik kan möjliggöra självvald gemenskap. Teknik kan väcka nyfikenhet, och nyfikenhet medverkar till inlärning. Tänk om det går att skapa en "SBG", en Specialpedagogik på Bildens Grund?