|
Isaac-projektet har lett till att exempel efter exempel berättats av deltagande personal. Det konkreta nya kan vara ett sätt att ge tanken fart och inspirera till ett botaniserande i egna erfarenheter. Tankar hämtades ur konkreta händelser och kunde i bästa fall ge samband mellan dem. Erfarenheten behöver tankarna för att kunna leda vidare. Beroendet är ömsesidigt. 
Alltför ofta förpassas erfarenhetskunskapen till en av två otillfredsställande platser: att bara stanna hos den enskilda individen respektive att spjälkas upp i skilda expertkunskaper. Det förra är slöseri med resurser. Det senare är otillfredsställande och farligt om det blir allenarådande. Expertkunskap är formulerad inte bara på ett annat språk utan framför allt av människor med begränsad egen erfarenhet av omsorgspersonalens vardag. Tänk t ex på Stina som arbetar i en gruppbostad. Hon är mycket skicklig i sitt arbete och kommer med åren på mängder av praktiska metoder som fungerar bra. Hur får andra kollegor del av Stinas erfarenhet av hur man t ex kan bemöta självdestruktiva beteenden? Det är inte rimligt att alla de hundratals anställda, som arbetar med människor som är självdestruktiva, skall behöva börja från början och leta efter metoder. Vad som skulle behövts var att Stinas erfarenhet fick möta Lisas och Pelles till en handfast vardagens teori som går att använda mer generellt. För närvarande är det nog så att Stina i bästa fall berättar för ett fåtal kollegor och för psykolog och kurator. Psykologen och kuratorn träffar hundra Stinor. De kan i slutänden kondensera den kunskap de fått fatt på, och försöka berätta den. Men de berättar den på sitt språk, ett språk med andra begrepp och teorier än vardagens. Vill man införa teknik duger inte detta främmande språk. Tekniken hör hemma i den handfasta praktiken. Inom ett fält som omsorgens, där både erfarenhetskunskapen och expertkunskapen handlar om människor vars världar vi endast delvis har tillgång till, kan språkförbistringen bli total. Nästan som i historien (skrönan?) om forskaren som vid en middagsbjudning på sin bordsdams enträgna begäran skulle "förklara" relativitetsteorin:
Den seende utbrast: 'Bara jag hade ett glas mjölk! ' Den blinde: 'Jag vet vad ett glas är, men vad är mjölk?' Den seende: 'Mjölk, det är en vit vätska.' Den blinde: 'Jag vet vad en vätska är, men vad är vit?' Den seende: 'Vit, det är färgen på en svans fjädrar.' Den blinde: 'Jag vet vad en fjäder är, men vad är en svan?' Den seende: 'En svan är en fågel med böjd hals.' Den blinde: 'Jag vet vad en fågel är, men vad är böjd?' Den seende tog då den blindes arm, sträckte ut den och sa: 'Detta är rakt.' Därpå böjde han den blindes arm: 'Detta är böjt.' Varpå den blinde jublande brast ut: 'Nu vet jag vad mjölk är'." Inte fick den blinde mannen i historien veta vad mjölk var, och inte lärde sig bordsdamen någon relativitetsteori på kuppen. Tankar når ju inte långt utan erfarenhet. Men där erfarenheten finns, där kan exempel leda till exempel, till mönster och trygghet. I detta kapitel lyfter vi fram ett dussin exempel som enligt vår erfarenhet leder vidare. Våra skäl till att välja just dessa 12 exempel ser du kanske inte förrän du kommer till sammanfattningen vid kapitlets slut. Men du hittar kanske ett annat mönster?
När den här historien berättades, kom en annan föreståndare på hur hon ute i skogen försökt få en specialkunnig man att kliva över buskarna vid sidan av stigen och gå fram till henne. Han förstod inte, så hon lyfte på benet för att visa. Han förstod inte. Hon lyfte åter benet. Han förstod åter inte. Till slut tog hon ett riktigt kliv framåt med högt ben. Då förstod han genast och klev över busken. Bara för att historien om byxorna på golvet kom fram så aktualiserades också exemplet med klivet över buskarna. Precis som radioskämtarna kom man att byta historier. Den ena upplevelsen kunde kedjas in i den andra och blev i just detta fall till en enkel levande teori: iaktta dig själv och syna hur (o)logiskt ditt budskap är när du försöker visa en annan människa ett rörelsemoment!
Att peka ut rörelseriktningar och stegrörelser är egentligen relativt enkelt.
Tänk då så mycket svårare det är med sådant som vi själva tvekar inför.
Vårt förhållningssätt till döden t ex. Specialkunniga människor ser ofta
döden mer konkret än vi och får därför både större och mindre problem:
"Mamman till en av mina elever dog plötsligt. Han visste att hon var död, men två dagar senare satt han och ringde till mammans kortnummer hela kvällen. När jag kom dit var han mycket angelägen om att mammans kortnummer skulle bort. Han kunde naturligtvis inte föreställa sig hur det såg ut i andra änden av tråden. Fast han visste att hans mor var död så skulle det kanske kunna hända att han fick tala med sin mor när han slog hennes nummer? Han måste på något sätt få veta vad som gällde." Tillsammans kan dessa exempel leda till mer generella antaganden om att specialkunniga människor gör sig egna föreställningar om vad det är att vara död. Föreställningar som är helt bundna till kroppen och som de ibland kan behöva hjälp att testa.
Detta gjorde många sökande lite perplexa, och de kom ut och frågade om det var OK att duscha Sara mitt på eftermiddagen. Vi sa att det var helt i sin ordning. Efteråt brukade Sara komma ut med en dyblöt sökande. Med miner och ljud visade hon vad hon tyckte om vederbörande. Att det var hennes sätt att testa de arbetssökande fattade jag naturligtvis inte direkt. Men efter ett antal duschningar såg jag ett mönster i Saras handlande och förstod hur fiffig hon egentligen var. Just när det gäller att hjälpa till med duschning visar vi verkligen vad vi går för som vårdare, och det hade Sara upptäckt. 'Låter hon mig känna temperaturen på vattnet innan hon ställer mig under duschen? Sätter hon på sig plasthandskar eller till och med dubbla plasthandskar? Använder hon tvålen eller tvättlappen? Tvättar hon hårt eller är hon mjuk på handen? Ser hon till att jag inte får schampo i ögonen? Hur gör hon när hon tvättar mig mellan benen - verkar hon besvärad? Är hon rädd att själv få vatten på sig? Verkar hon tycka det är mysigt att tvätta mig eller ser hon det mer som någon slags hygienisk tvångskommendering? Såg hon till att handduken låg på elementet, så att den var varm när jag skulle torka mig?' Dessa frågor och många fler tror jag att Sara fick svar på därinne i duschrummet. Det var detta som låg till grund för hennes minspel efteråt. Tyvärr gjorde de arbetsrättsliga lagarna att vi inte alltid kunde ta den person som Sara rekommenderade. Jag försökte i alla fall alltid väga in hennes åsikt. Med facit i hand kan jag säga att Saras duschtest för det mesta var mer rättvisande än våra vanliga urvalsinstrument. "
Varje kväll innan han går och lägger sig ritar en specialkunnig man en bild
av en kvinna i naturlig storlek. Sedan tar han papperet med sig i sängen. På
morgonen när han vaknar knölar han in "henne" i garderoben. Hon är
förbrukad. Nästa kväll gör han en ny teckning. Han varierar kvinnans
utseende. Ibland är hon mullig och klädd i klänning, ibland smal i kortkort.
Ibland har hon punkfrisyr, ibland är hon långhårig.
Ibland kan exempelsmattrande börja i samband med handledning av personal. Alla
inblandade kan ha hållit tyst om en känsla av att de är satta att göra
något som de egentligen inte begriper eller kan. Så säger någon: "Jag
klarar inte av att jobba med honom när han är så ledsen". Då lossnar
banden på alla andra samtidigt, exemplen skvalar och man kan bli varandra till
mycken hjälp.
Nedan återges vad två personer (B och C) svarar, då A (Arne) frågar dem om
pengar.
B: Ja, det tror jag man gör. A: Betalar man för vatten? B: Ja, något lite tror jag man gör. A: Varför betalar man för saker och ting? B: Ja, det är svårt att säga, men det måste man ju göra. A: Försök! B: Det måste man göra för man skall ha det ihop med allihopa. A: Varför måste man betala i affären? Varför kostar t ex mjölken pengar? B: Ja, mjölken kostar, för den hjälps vi åt och dricker ju. A: Men om man bor helt ensam, varför måste man då betala? B: Jo, men det är väl för han är ena måste han ju betala för sig. A: Varför kan inte mjölken vara gratis? B: Ja, det får man inte i dag. A: Ja, men vissa saker behöver man inte betala för, t ex att gå över en gräsmatta. Vad är det för skillnad? B: Ja, det kan man fråga sig vad det är för skillnad. Det kostar kanske ingenting att gå över en gräsmatta. Det beror sig på om det är en gång att gå på. A: Varför är luft gratis? B: Ja, det kan man fråga sig. Det är för att den är så varm, luften. Den värmer ju när det är sommar. A: Varför är den gratis när den värmer? B: Ja, säg det. A: Varför är vissa saker gratis, och varför kostar vissa pengar? B: Vissa saker kostar pengar, för man måste handla ju. Sen luften är en annan sak. Det är ju för att det är energi och sånt. All ström kommer från Barsebäck. A: När ni betalar, går det då till Barsebäck? B: Ja, det vet jag inte om det gör, ju. A: Vad betyder egentligen "Det här är gratis"? B: Ja, säg det. A: Betalar man mycket eller lite pengar om det är gratis? B: Ja, gratis kan det inte vara, för det är dyrt ju. A: Betalar man något om det är gratis? B: Ja, jag vet inte hur det är med det. A: Vad tror du? B: Ja, man måste betala om det är gratis. A: Vem bestämmer i affärerna vad det skall kosta? B: Säg det, det är svårt att säga. Det är nog de högre mynderna. A: Ska en cykel kosta mer än mjölk? B: Ja, det är ju med alltihopa, för det är omsen och alltihopa, ljus och bakljus och generator och alltihopa, och det är dyrt och växel. Det är dyrt i dag. Och så här svarade "C": A: Har du egen bankbok? Utan närsamtal enligt ovan är det troligt att omgivningen missförstår många av de specialkunniga människornas problem med pengar.
Det finns många exempel på hur teknik kan göra personalens arbetsuppgifter
annorlunda, mer utmanande och mer spännande. Här skall vi ge ett exempel på
hur man kan använda expertsystem som hjälpmedel vid bedömning av
begåvningsnivå.
Vissa exempel har ett sådant djup att de liksom drabbar en. Starka känslor är
inblandade. Man glömmer dem aldrig, man bearbetar dem ofta. De dyker upp i ens
inre i olika sammanhang och bör få stå för sig själva som något som man
behöver bearbeta, något som kräver eftertanke, något som förskräcker men
också som något som kan ge stöd, inspiration, tröst och vilja att hjälpa en
medmänniska. Både genom ökad inlevelse och ökad kunskap.
Knowledge without compassion is dangerous. " Victor Weisskopf, amerikansk teoretisk fysiker Vi vill förmedla tre sådana starka exempel: ett från en mamma, Annika Ärvström, ett från specialläraren Barbro Lindberg och ett från en då nybliven föreståndare, Arne Svensk, på ett elevhem.
Nedanstående berättelse är skriven av Annika Ärvström, mamma till Jonas:
Jag förberedde precis allting. Ställde alla
kryddburkarna med etiketterna utåt. Plockade undan allting, stängde alla
skåpluckor ordentligt, såg till att alla hakarna på fönstren var påhakade
åt alla håll. Ställde våra skor parallellt och med skosnörena åt rätt
håll. Då säger det bara pang, och det blixtrar till i mitt huvud. Jonas slår ner mig. Jag trillar handlöst i golvet och slår i bakhuvudet ordentligt. Tuppar av en kort stund och vaknar av att Jonas står och sparkar mig rakt i ansiktet. Kan ta mig upp och får efter möda tag på Jonas lugnande medicin.
Efter en stund
blir Jonas mycket ledsen. Hans tårar sprutar omkring honom blandade med mina
egna. Så ledsna och olyckliga
både Jonas och jag är. Går och tittar mig i spegeln. Ingen skönhet precis.
Fläskläpp och diverse stora utgjutningar i huvudet. Men de synliga skadorna
är ingenting mot de själsliga. Usch, så ledsen, misslyckad och ensam jag
känner mig!
Barbro Lindberg, barnpsykolog och speciallärare, har skrivit följande
novell (finns tidigare publicerad i Tobias och fem andra noveller,
Informationstjänsten vid Jämtlands läns landsting) :
Du ska få en saga av mig. Den handlar om en pojke som levde sina år i en säng, och som man genast när han föddes visste att han skulle dö alldeles snart för hans skador var så omfattande, som man sa, och därför var han just inget att satsa på heller, man sa faktiskt så. Och det är sant att det inte syntes mycket att han levde, och när han dog visste man det knappast heller först. Men när han levde så var han levande och han levde på och levde på och han blev två år och flera dagar, och utifrån kanske det inte syntes men inuti visste han en hel del, i alla fall så mycket att jag inte räcker till att berätta mer än en del av allt han visste. Han visste stillhet till exempel. Han visste stillhet och han visste rörelser, inte rörelse från honom själv så mycket, men han visste att det fanns rörlighet och stora och små rörelser, det fanns ett framåt där luften kom mot honom, mot honom, mot honom, och det fanns ett runt, där luften snurrade med eller mot men bara på ena sidan. Han visste att det fanns ett fram och tillbaka, där luften var mot, med, mot, med. Både framåt och framochtillbaka kunde vara jämnt eller knyckigt, men om framochtillbaka var jämnt var det som en rytm överallt, i hela, mjukt gungande, vaggande, det var bäst, bättre än stilla. Det kunde vara kombinationer också, kombinationer av rörelse och stilla, fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit, och rörelserna kunde vara i olika delar av honom eller i hela. Olika rörelser hörde ihop med varann och olika rörelser hörde ihop med bestämda skeenden, han kunde många. Han visste att där, upp i luften och ner platt på kalla hårda hörde ihop med vått utanpå och att ett skal togs av och att ett annat sattes på, och det var torrt. Och där visste han, när så länge rakt fram och sedan upp, och ner i mjukt men ändå lutad, hörde ihop med smak och lukter och fyllnaden inuti. Och han visste att det var då man skulle öppna den, då den blev full av varm smak, han visste inte när eller slut, men han visste ibland och kanske. Och han visste snart att om man öppnar den någon annan gång, någon annanstans: inte. Han visste tid, på sätt och vis visste han tid. Han kunde vänta. Han visste här och hemma, det var tillbaka igen, det var det mest välkända, hans egen doft, och varmt och mjukt under och ovanpå nästan hela, ibland hände det att han kände något hårt åt ena hållet, men bara ibland, det fanns inget mönster. Alla andra platser var; där. Han visste mörker. Han visste att det fanns mörker, men det fanns ljus också, det fanns ett grått som kom med jämna mellanrum, och det fanns ett runt gult, runt gult, som bara kom ibland. När det kom spände han nacken som för att lyfta huvudet närmare, men han kunde inte det. Han visste inte när det runda gula skulle komma, men efteråt kom det alltid mörker, aldrig grått. När det var borta hade han ingen bild av det inuti, eller ord, eller tankar, men när det kom kände han genast igen det och visste. Han visste dofterna. Dom flesta dofterna hörde ihop med smaken och fyllnaden inuti, men det fanns andra som hörde ihop med avskalandet och det våta, och det fanns andra med, han kunde många dofter. Olika dofter hörde ihop med olika platser, som var rörelser, som var fort eller länge, och hastigt eller långsamt, och olika dofter hörde också ihop med varmt eller kallt, mjukt eller hårt, jämnt eller stötigt. Det fanns en lukt som hörde ihop med nära, omsluten, mjukt, varmt, långsamt, vaggande och den kom inte i ojämna pustar utan strömmade varm och jämn emot honom, han kunde trycka sig lite närmare, den var bäst. Den kom inte så ofta men när den kom visste han genast och det var då han log. Ja, han visste beröringar. Mjuka och varma och torra, våta smekningar över hela, hårda korta kalla nyp som tog bort lukten och andan när han inte ville öppna, för det hände också. Han visste hur han skulle göra sig stel och han kunde göra sig lite mjukare också. Det fanns inga ljud. Det fanns darrningar och stötar och häftiga ryck, och långt i förväg kunde han veta att snart är det rörelse eller beröring, han kunde veta vått i förväg, och rädd och glad, och hungrig, det kom emot honom över golvet. Det fanns dofter och vibrationer och ytor som han visste men inte kunde placera, dom fanns, dom var vana men utan mönster och sammanhang, dom hörde inte ihop med något, dom gjorde inget med honom och dom betydde ingenting. Han brydde sig inte om dom. Först hade han kanske varit undrande, eller nyfiken eller rädd, men sedan brydde han sig inte om dom. Det fanns det som var vant och det han kände igen, och ibland fanns det sådant han inte kände igen, men det var inte så ofta. Men det hände nångång, och ett som hände kom aldrig tillbaka, men det fanns som en visshet inuti, en visshet som kom ibland, att: nu. Men sedan blev det fel och det hände andra saker i stället. Men den där vissheten fanns, och den sträckte honom fram genom många dagar, den fanns inuti, som en glädje, en längtan, en sorg. Det hade hänt. Det kunde hända igen. Det hände inte. Men den gången det hände var det hårt och stilla, fast inte stilla, det var inte framochtillbaka men i alla fall framochtillbaka, det var stötar och dunkar och darrningar i hela, det gick in och spred sig i hela och stannade där och ändå kom det mer hela tiden, det var alldeles nytt. Det var makalöst, det liknade ingenting, han låg alldeles stilla, hade han någonsin förut varit så stilla i sin stillhet, han tog emot, tog emot, han förstod inte, han tyckte om tyckte om tyckte om, det fanns, han fanns, det fanns i honom och han fanns i det, det var nu och nu och alltid, det skulle aldrig ta slut, det tog slut. Det tog slut. Han väntade. Han väntade. Vän... ta... de. Vad synd, sa dom, att han inte tyckte om musiken, såg du, han reagerade inte alls, fast vi la honom alldeles intill.
Arne Svensk:
Första dagen hade jag träffat alla ungdomarna, och det var för mig en mycket positiv upplevelse. Speciellt Sven kände jag att jag fick bra kontakt med direkt. Lisa var ledsen att den andra föreståndaren skulle sluta, så hon drog av en stor hårtuss från mitt redan glesa hår för att visa vad hon tyckte om min närvaro. Det dröjde några timmar, och sedan visade hon på olika sätt att jag trots allt var välkommen. Det kändes skönt. Andra dagens morgon, klockan var sju, blev jag ombedd att gå in till Sven och väcka honom. Jag knackade på dörren och sa vem jag var. Han mumlade lite sömndrucket "kom in", och jag gick in på rummet. Sven låg under täcket vänd mot väggen, och jag sa "god morgon, Sven, det är frukost". Ingen reaktion under täcket, och jag sa något i stil med "god morgon, det är dags att stiga upp". Fortfarande ingen rörelse under täcket, så jag sa "jag går ut och hjälper de andra så kan du komma när du är klar". När Sven inte kommit upp efter en kvart gick jag in i rummet igen. Han låg fortfarande inrullad i täcket, så jag satte mig på sängen och lade handen på täcket ungefär där hans axel borde finnas. Sen sa jag återigen "Du får vakna, Sven, så att du hinner äta frukost innan taxin kommer". Sen reste jag mig och lutade mig mot skrivbordet. Då började Sven röra på sig. Han kom fram under täcket och tittade på mig med sömniga ögon. Det tog en stund innan han kände igen mig från gårdagen, och då började han le. Efter ytterligare en liten stund satte han sig upp i sängen och log med hela munnen. Han reste sig och kom emot mig med öppna armar och ett underbart leende. Jag gick emot honom och kände att jag haft rätt i mina känslor mot Sven dagen innan. Sven kom fram till mig och slog armarna runt mig, och jag kramade tillbaka. Plötsligt kände jag en fruktansvärd smärta i kinden, och när jag försökte dra mig undan pressade Sven samman armarna så att jag satt fast som i ett skruvstäd. Då gick det upp för mig att han hade bitit mig i kinden, och att han fortfarande bet mig med full kraft. Jag blev som paralyserad av skräck, och jag gjorde inte längre något som helst motstånd. Smärtan blev värre och värre, och tankarna rusade runt i mitt huvud. Vad var det som hade hänt och varför och vad skulle nu ske, vad hade jag gjort för fel? Jag hörde hur Sven andades ansträngt, och jag kände hur han lade ännu mer kraft i bettet. Jag började få panik för det kändes som om han var på väg att bita bort en bit av kinden. Det lät så konstigt ibland, ett knastrande ljud. Tiden upphörde att existera, det enda som fanns var smärtan, rädslan och alla otäcka tankar som dök upp i mitt huvud. Här kan jag inte stanna, tänkte jag. Hur ska jag kunna hjälpa en människa som biter mig? Jag måste säga till den andra föreståndaren att jag ångrat mig, att jag inte klarar av det här jobbet. Det dök också upp bisarra tankar som: "Hur kan han bita mig? Jag som är så snäll? " Som om det på något sätt varit mer legitimt att bita mig om jag varit elak. Efter något som kändes som en evighet slutade Sven att bita och gick och lade sig igen, fortfarande med ett stort leende på läpparna. Efteråt har jag förstått att det bara rörde sig om 4 - 5 minuter, men för mig kändes det betydligt längre. Direkt Sven lagt sig ner rusade jag ut ur rummet och in på toaletten. Jag tänkte titta i spegeln men plötsligt vågade jag inte. Jag hade inte klarat av att se kinden om där varit ett stort hål in i munhålan. Jag gick ut igen i korridoren och mötte då Leif, en av vårdarna. Han såg genast på mig att det hänt något, och han tittade hela tiden på kinden. Jag tog det som en bekräftelse på att det gått hål. "Vad har hänt? ", frågade han, och jag stammade fram något om att jag blivit biten. Han hämtade föreståndaren, och sen hjälptes båda åt att lugna ner mig. På något sätt förstod jag att bettet kanske inte var så djupt som jag hade trott. Då vågade jag gå in på toaletten igen och såg mig själv i spegeln. Man kunde se alla tändernas avtryck djupt inne i kinden men gudskelov, ingenting fattades. Det blödde nästan ingenting, och det förvånade mig. Nu kom ändå ett visst lugn över mig när jag begrep att allt var över, och att skadan ändå var förhållandevis liten. Jag gick ut till Leif, och han undrade om jag var vaccinerad mot stelkramp. Det kunde jag inte svara på just då. Han sa att jag måste åka upp till företagsläkaren och få en stelkrampsspruta eftersom människobett är farligare än hundbett. Jag tog på mig jackan och cyklade iväg till företagshälsovården och under tiden dök det upp ständigt nya och obehagliga tankar i huvudet. Varför log han? Varför kom han emot mig med ett leende och utsträckta armar? Hade han redan från början tänkt bita mig eller blev det bara så av en händelse? Jag vet inte varför, men det kändes viktigt för mig att få reda på om det fanns en avsikt bakom eller inte. Vad hade jag gjort för fel? Skulle jag inte gått in på rummet? Skulle jag inte satt mig på sängen? Hade jag sagt någonting konstigt, något som retat upp honom? Men det som hela tiden återkom var hans leende och sen känslan av en fruktansvärd smärta. Jag kände mig lurad. Om man ler ska man ha goda avsikter, inte onda. Om man inte kan lita på en människa som ler och kommer emot en med öppna armar, vem ska man då kunna lita på?  Detta är den enda bild jag ser inuti mig när jag tänker tillbaka på den här händelsen. En öppen dörr till något svart, jag vet inte vad.
Jag förstod av hennes resonemang att hon hela tiden såg framför sig ett litet barn som bet, när det i själva verket handlade om en fullvuxen karl på över 100 kg som var betydligt starkare än jag. Jag försökte prata om det som skett, men hon fortsatte att komma med goda råd och skrattade ibland till när hon berättade om sina egna upplevelser på detta området. Det gjorde lika ont som själva bettet. Att hon inte ville sätta sig ner och lyssna på mig utan nästan la skulden på mig för att jag inte kunde de tricks som man borde kunna.
- Du är en riktig Messerschmidt Jag gick därifrån med gråten i halsen. Vad skulle jag nu göra? Jag
ångrade att jag hade sökt det där förbannade jobbet. Vad skulle jag där att
göra när jag hade haft det så bra på min förra arbetsplats? Det här var
straffet för att jag inte var nöjd med det jag hade. Jag måste därifrån
genast. Jag beslöt mig för att cykla tillbaka och säga att jag nog var för
omogen och oklok, och allt annat på "o-" som jag kunde komma på,
för att jobba som föreståndare.  Ibland kan man få teckningar av specialkunniga människor, och dessa kan hjälpa en att bättre förstå. Men lätt är det inte. Vad säger oss t ex denna bild, som jag fått av en specialkunnig man i Danmark, om hans inre bilder?
Det känns till och med obehagligt att skriva ner den här berättelsen, eftersom den väcker så mycket gamla känslor till liv. Jag märker också när jag läser igenom den, att orden inte riktigt räcker till för att beskriva vad som verkligen hände den där dagen och speciellt då det som hände inuti mitt huvud. Det är möjligt att det beror på min bristfälliga stilistiska förmåga, men det troliga är att det handlar om att känslor, lukter och ljud, det viktigaste i skeendet, är svåra att få ner på papper. Det goda denna händelse förde med sig var att jag förstod hur viktigt det är att ha en nära relation till den man ska hjälpa. Ju mer man lär känna varandra desto mindre rädd blir man, och desto längre kommer man i habiliteringsarbetet. Jag märkte också hur viktigt det är att någon orkar lyssna på alla ens funderingar och återberättelser av det som skett. En annan konsekvens av det som hände är att jag inte längre klarar av att se filmer med grovt våld av typen "När lammen tystnar" på TV eller film. Om detta är bra eller dåligt vet jag egentligen inte. Jag konstaterar bara att händelserna denna andra dag på mitt nya jobb fortfarande ger sig till känna med jämna mellanrum.
Vi avslutar kapitlet med några tematiska bildsidor från dagverksamheten på Tryckolera, där man med hjälp av Isaac försökt dokumentera medel som befriar:
Hävstänger för utveckling  
Gruppen Trädgårdsarbete   Drama Djur   Isaac Fest Bilddokumentation med hjälp av fickdatorn Isaac.
|
