"Vi har inget skrivet om vårt gruppboende. Ingenting som visar vilken personal vi har, hur vi försöker arbeta, vart vi vill nå. När Hans skulle flytta hit, kom han hit tillsammans med sin mor och tittade. Vi fick berätta vilket rum han skulle få och vilka rutiner vi har. Men något att också sätta i händerna på dem som är intresserade av oss, något att ta med sig, det hade vi inte. Vi hade gärna velat ha något dokumenterat också av andra skäl. När vår verksamhet blir ifrågasatt, kan vi ju inte försvara oss. "
Sagt av föreståndare i gruppboende, 1995

" Trots att jag själv tycker mycket om att läsa och skriva kunde jag efter 10 år i särskolan (som personal) knappast få ner något på ett papper. Och skrev jag ändå något, var det med en handstil som på intet sätt liknade den jag hade i gymnasiet. "
Sagt av Arne Svensk

Var finns klartexten.
Det är denna jag söker.
Den som stämmer
men ändå ger sång.

Harry Martinson, ur Doriderna

Hela denna bok är i sig en plädering för att dokumentation är viktig. Vi tror på dokumentation som ett sätt att bli tydliga, kunna möta andra, inspirera varandra och skapa ny kunskap. Det spelar inte så stor roll om dokumentationen sker i tal eller skrift eller bild, men den skall ha en klarhet som gör att den ena människan kan ge dokumentationen till den andra utan att skapa alltför många missförstånd.

Den ena apan vill inte se, den andra vill inte höra, den tredje vill inte 
säga något, så har den ingenting sagt.


På bilden över de tre små aporna ovan sitter anti-dokumentationsapan och tiger. Vi vill ta bort händerna från munnen på henne. Vi tror att man måste se, man måste höra och man måste säga ut - i annat fall kan man inte gå vidare, varken inuti sig själv eller i världen.

Bodil, låt oss gå rakt in i ett samtal kring kunskap och dokumentation. Du brukar säga att kunskap skall vara kommunicerbar?

"Ja, jag går ännu längre; jag säger att det som inte går att kommunicera, det är (ännu) inte kunskap. Kunskap skall kunna gå tvärsigenom tid och rum. Den skall formuleras så att den kan användas av någon annan. Ibland, i handikapptekniksammanhang, brukar jag tänka att man alltid, alltid hellre skulle försöka ge bort själva kunskapen än färdiga tekniska produkter. 
Det är synd att kunskap så ofta är osynlig. Tänk om man kunde ha invigningar av 'Kunskapens Hus' precis som man kan av t ex 'Teknikens Hus'. Tänk om man hade spröt, som man kunde fälla ut ibland (och som var lika tydliga för omgivningen som vad en ny klänning är) när man vill visa: Titta, här är detta nya som jag kan i dag men som jag inte kunde igår!"

Arbetet med att göra kunskap synlig går längs många vägar. En handlar om att öva den egna medvetenheten, en annan om att försöka förmedla kunskap till omgivningen, att inspirera och utbyta erfarenheter.
Vad är det då som i första hand skulle behöva dokumenteras i särskola och omsorg? Vi tror man måste börja mycket konkret med exempel, exempel, exempel och en varsam strukturering. Ge exemplen makt, helt enkelt.

Men Arne, du brukar tala om det konkreta exemplets omakt i omsorg och särskola?

"Ja, jag tycker inte att exemplet har haft någon status. Möjligen har det använts för att visa hur jobbigt man har det eller för att rakt upp och ner åskådliggöra en viss situation. Men att använda exempel för att försöka få fram ny kunskap tycker jag inte vi har gjort. Egentligen var du, Bodil, den första person som tog till dig mina exempel och tyckte det fanns någon substans i dem. Jag undrar vad det berodde på."


Bodil, var det för att det var en ny värld för dig? Eller var det för att du tyckte att exemplen hade giltighet även inom andra områden?

"Inte något av delarna. Det var för att jag vittrade mig till att dina exempel skulle gå att strukturera till ny kunskap om och för specialkunniga. Det var ju genom våra samtal kring dina exempel som du kunde formulera dina sex kriterier på god teknik för specialkunniga:

• korta handlingskedjor
  
• inget mångsysslande
  
• inga glidande skalor
  
• oömt och tillförlitligt
  
• tydligt samband orsak - verkan
  
• minnesersättande



Så skrev vi tillsammans boken Teknik och förståndshandikapp, som innehöll bland annat dessa kriterier och ett antal exempel på dem. Och du vet ju hur det har blivit. Många människor har själva börjat haka på sina exempel på dina linor, på dina kriterier. Det är svårt att själv gå från 0 exempel till 1. Men det är lätt (och roligt! ) att komma på ett självupplevt fjärde exempel när någon annan har gett en tre stycken.
Det finns också en mer kulturell dimension hos detta att berika varandra med exempel och teorier, en dimension som jag snarast vill beteckna som mentalhygien."

På samma sätt som tvättklämmor behöver en lina 
att sättas på, behöver exempel få strukturlinor för 
att bli synliga. Det är lätt att foga in ett fjärde exempel
om tre redan finns där.

Vad då, mentalhygien?

"Jo, två människor kan ju aldrig helt dela en upplevelse. Var och en måste göra sina egna erfarenheter. Men tankar kan man dela, om de formuleras tydligt, och tankedelandet är viktigt. Det berör själva livsnerven i mänsklig gemenskap. Tänk bara hur det är med tankar som man inte kan dela. Har du själv någonsin varit tillsammans med en psykiskt sjuk människa som ser verkligheten på ett annat sätt än du? Det tar inte lång tid, garanterat mindre än en timme om man inte är van, innan man börjar tvivla på vems verklighet som är den "sanna". Vad är det då som räddar dig? Jo, att du kan gå ut genom dörren och träffa andra som ser verkligheten ungefär som du, åtminstone med grova mått mätt. Den psykiskt sjuka människan gör på samma sätt - går omkring och försöker jämföra sin verklighetsuppfattning med andras - men utan att bli bekräftad. Ett så fruktansvärt öde, en sådan källa till förvärrad förvirring. "

Behovet av en gemensam verklighetsuppfattning ligger bakom mycket av människokollektivets kunskapssökande. När forskning är som bäst syftar den just till detta: att vi skall kunna bli överens om hur verkligheten ser ut, sett ur en viss vinkel. Hela verkligheten kan man aldrig se på ett och samma sätt, åtminstone inte utan att bli enfaldig. 
Våra tankemönster är avgörande för vad vi kan uppleva. Det finns människor som säger att fakta är eviga, medan teorier är flyktiga. Men det är snarare tvärtom. En teori, också en föråldrad sådan, kan man alltid återuppliva, men vilka fakta man kan observera beror helt på vilka tankemönster man har i huvudet. Låt oss ge några exempel:


EXEMPEL

I en familj pratade man om enäggstvillingar. Plötsligt hörde storasyster att lillebror sa fel. "Det heter inte en-ögs-tvillingar, det heter en-äggs-tvillingar", sa hon. Då blev han mycket förvånad. Han hade nämligen trott att enögstvillingar är så lika att man inte kan se skillnaden ens om man kisar med ena ögat.

Kunskap behöver inte alltid vara stringent formulerad för att kunna användas av någon annan. I den riktigt nära gemenskapen kan kunskapen delas och vara så kallad tyst kunskap.
Världens kortaste brevväxling ägde rum mellan Victor Hugo och hans förläggare. Victor Hugos Les miserables hade precis kommit ut. Från sin semesterort ville Hugo ha reda på försäljningssiffrorna. Hans brev till förläggaren löd: "? " Förläggaren svarade: "! " Att breven kunde vara så korta men ändå säga så mycket berodde på att de inblandade parterna hade en solklar underförstådd gemensam bakgrund till brevväxlingen. Dessa "? " och "! " innehöll en massa information för dem själva men var alldeles obegripliga för omvärlden. Det var som det brukar vara med tyst kunskap - där kunskapen finns, där finns den ju, och där kan den tillåtas vara underförstådd. I en familj eller i en skolklass, som följts åt länge, kan man rentav systematiskt satsa på att utveckla sin tysta kunskap så att man snabbt kan ta kollektiva tankesprång. Men utanför gemenskapen finns kunskapen inte alls.

Om så gemenskapen är för liten uppkommer det lätt stagnation. Är det inte så du brukar säga, Arne?

"Jo, varför skulle man i personalgruppen på en gruppbostad berätta exempel för varandra? Alla har ju varit med om samma sak, och vad finns det då att berätta? Varför skulle någon gitta lyssna till någon annan, speciellt om Jante-lagen råder, dvs. om ingen bör tycka att man är något?
Men det var bra när du, Bodil, började säga till mig att det finns ett sammanhang mellan exemplen. Ett sammanhang som det kan vara lönt att leta efter. Samtidigt vet jag att det finns ett visst förakt mot att problematisera och vara analytisk. 'Man skall inte psykologisera så mycket.' Ofta är det naturligtvis helt rätt, men när det gäller människor med särskilda behov tror jag inte att det räcker med sunt förnuft för att stödja dem i deras ofta kaotiska värld. Man kan inte prata på ett logiskt sätt med en människa som är paniskt förskräckt för t ex reflexen på dörrhandtaget eller för skuggan av ett träd.
Å andra sidan beror kanske avsaknaden av problematisering på vad vi söker när vi annonserar efter 'vårdarinnor'. Det är människor med fötter på jorden vi söker och får. Fint är det med trygga människor. Men visst skulle det göra skillnad med en och annan finlirare och libero. "


Tycker du inte vi börjar komma långt utanför kapitelrubriken "Dokumentation" nu?

"Nej, det tycker jag inte alls. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram bakgrunden till att det är så dokumentationstomt, dvs. teorilöst och exempeltyst, i verksamheten med specialkunniga människor. Det är ju först när vi ser bakgrunden som vi kan komma vidare. Och så förstås när vi vet varför vi vill komma vidare. "

"För att"

Det är inte fel vare sig att säga att ekollonet ligger där för att det skall kunna växa upp en ek eller att säga att ekollonet ligger där för att eken har tappat det. Men tanken förs helt skilda vägar av de två förklaringsmodellerna. Om ekollonet ligger där för att det skall kunna växa upp en ek, då spelar det ju någon roll vad jag gör. Om det däremot ligger där bara för att eken har råkat tappa det - då är loppet redan kört.

Small is beautiful. But not too small.

Arne, du säger att det är viktigt att göra det lilla lite större? Varför?

"Först och främst är det viktigt att inte ge människor chansen att smita undan genom att resonera kring 'dem' kontra 'oss'. Låt oss vidga det lilla till det mycket större och t ex titta på de sex grundvillkor för lycka som psykologiska institutionen vid universitetet i Oxford identifierat. De är:

• nära och trivsamma relationer till andra människor
  
• att man ser livet som meningsfullt
  
• fysisk hälsa
  
• tillräckligt med pengar men inte nödvändigtvis några jättesummor
  
• ett bra sexliv
  
• att man har något intressant att ägna sig åt.

En sådan uppräkning tar bort lite av intellektets särställning. Ja, inte bara det, det syns och känns av alla att detta att vara rik, bildad, vacker eller ung inte finns med bland grundvillkoren.
Man kan också gå i andra riktningen: från det lilla, det speciella, till det större, mer allmänna. Freud utnyttjade t ex felsägningar till att dra slutsatser om det felfria. På motsvarande sätt kan vi lära oss mycket om oss själva genom att fundera över synsätt som specialkunniga människor har. Exempelvis kan deras sätt att handskas med döden hjälpa oss att våga se våra egna förhållningssätt lite tydligare. "


Bodil, hur tänker du om smått och stort, om det individuella och det generella, om exempel och teorier?

"Jag tror jag vill börja med en av mina tankebilder. . Vad är detta?	/
Och vad är detta?	\
Och vad är detta?	-

OK, du svarar kanske: Ett snedstreck, ett snedstreck åt andra hållet och ett horisontellt streck. Men om du så får se dem tillsammans, ser du något alldeles annat:

A

Ett A. Inte två sneda och ett horisontellt streck. På samma sätt är det med teorier och exempel. Det är detta att kunna gå mellan, att kunna gå på tvärslån, som ger dem deras mening. Var för sig är de ointressanta. Enbart människor, som går där fram och tillbaka på tvärslån, kan göra dokumentation meningsfull. Annars saknar den sitt moment av 'för att'. "

 

Bildernas och exemplens plats i dokumentation

Använd gärna bilder och exempel när du dokumenterar. Bra exempel säger mer än 1000 ord. Det kan handla om händelser som man lyckats återge värderingsfritt och konkret. Det kan också handla om exempel som man uppfinner för att exemplifiera en tankegång. En bild säger också mer än tusen ord. Det gäller både för konkreta bilder, t ex avbildningar, och för analogier. Jämför t ex vad du fick ut av bilden av ekarna ovan, med vad du får ut av texten nedan!

Dessutom är tidsvinst något vida mer än pengavinst. Uttrycket "tid är pengar" för ju tanken alldeles fel. Vem vill fullt ut byta tid mot pengar? Tid är den enda hårdvaluta en människa har-Tid att Tänka, Tid till Ting, Tid att ge, Tid att få. Vad är ecun jämfört med sekunder och minuter.
Olika färdsätt
Det finns 4 uppenbara kategorier av färdmedel: de som går
på vatten
på vägar
på spår
i luften
Så finns det också en femte: telekommunikationer!
Telekommunikationerna är på väg att bli själva kvintessensen. De kan ta bort en hel del av de fysiska resebehoven, inte bara för manchettarbetarna som kommer att kunna gå på sammanträden hemma men ändå samtidigt vara tillsammans med de andra i samma "rum" (på samma skärm). Man kommer också att kunna arbeta långt bort från sin fabrik och sköta kontrollsystem lika bra hemifrån som om man varit på plats. Att så kunna överbrygga avstånd utan större infrastrukturförändringar är unikt för just telekommunikationerna.
När vi hittills byggt ut trafiksystemen, har vi främst använt addition och byggt ut både det ena och det andra trafikslaget. men nu börjar vi närma oss en situation,  där det tvingas fram val. Vi måste välja mellan nya snabbspårvägar eller vägar. Flygplatsutbyggnad eller snabbtåg. Eller kanske ingetdera eftersom telekommunikationerna kan klara så mycket.
Kring Öresundsbron finns emellertid endast den gamla additionstanken- både bilar och tåg. Inte egentligen för att båda behövs i sig utan för att biltrafiken sägs finansiera tågtrafiken.
Se där hur återigen ekonomismen är ute och leker på egen hand och tillåts upphöja sin egen skröna till något allomfattande sant.
Egentliga trafikbehov.
Våra mer primitiva behov av transporter utgör en blandning av överlevnadsbehov och levnadsbehov. Det finns åtminstone 3 sådana:
1. att resa dit maten är. I vår tid är det ibland förklätt till att resa dit arbetet är (men djupare sett är ju detta samma sak).
2. omvänt: att transportera mat (och/eller arbete ) till oss
3. att söka oss till likar och olikar, att söka trygghet och spänning genom geografisk förflyttning.
Vi har fått smak på resandet och transporterandet, och trafiken kommer att fortsätta att öka. Nästa år. Kanske nästa decennium. Men ökningen kommer att upphöra förr eller senare. Reshetseran kommer att kulminera och avta, när naturresursknappheten i samverkan med vår inbyggda bekvämlighet börja stävja vårt eget närmast vansinniga kringflackande liksom vårt kringtransporterande av varor. Framöver kommer vi bara att ge oss tid att resa när fysisk förflyttning verkligen är befogad.
Men inför Öresundsbron, den stora framtidssatsningen, har det inte funnits några sådana tankar. Inte heller funderingar kring hur biotekniken kombinationer mellan den och vanlig odling kan göra att mat inte behöver transporteras så långa sträckor utan istället kan framställas lokalt. Inte heller kring hur telekommunikationerna inte bara kommer att minska tjänsteresandet och arbetsresorna utan också kan komma att fungera som resesubstitut och klara behovet av omväxling och tröst. Argument mot bron kan och bör - enligt mitt förmenande - gärna hämtas utifrån sådana  reflexioner kring en förmodad framtid. Det finns ju ändå inga vägar tillbaka - alla vägar går framåt.
Besluten och människorna
I den politiska diskussionen får man ofta höra att det är styrkan i de rationella argumenten, som fäller det slutliga avgörandet. Icke! Detta är en av de omhuldade myter, som det läggs så mycket meningslöst arbete på att leva upp till. De rationella argumenten har en stor roll, just för att de ger oss  chansen att bli överens om vad vi är överens om. Men de fyller bara en delfunktion - vida underordnad t ex samtidshistoria, strömningar i tiden, förkunskaper, fördomar och känslor.
Det skenbart objektiva
Mycket har skrivits kring Öresundsbron. Inte om drömmarna men väl om trafik, ekonomi t o m lite om miljö. Man kallar det för analys, och man tror sig arbeta s k objektivt. Man skriver om olika faktorer och väger dem mot varandra, utan att de egentligen är jämförbara.  Sammantaget består till sist beslutsunderlaget av mödosamt utförda objektiva delarbeten som på slutet följs av ytterligt irrationella hopp och s k hopvägningar, som inte har något som helst med objektivitet att göra. Sådana kollektiva kullerbyttor är så vanliga att vi blivit nästan blinda för dem. Processen bakom Öresundsbron utgör härvidlag inget undantag. Snarare är den en något övertydlig illustration.
Det känsliga
I umgänget med andra kulturer har vi successivt fått lära oss att rationella fakta och objektiva argument är ointressanta, om vi inte samtidigt förstår, hur vi skall bete oss, om vi inte låter processen ta sin tid, om vi börjar i fel ände etc. Det florerar handböcker för hur vi ska bete oss i sällskap med japaner, araber m fl.
Vi behöver öva oss också för inomkulturella beslut. Hur övar vi oss i att lyssna? Hur övar vi oss i att ta hänsyn till andra människors känslor? Att mer eller mindre kvalificerat bolla med objektiva fakta - det är en konst som vemsomhelst kan lära sig rakt upp och ner. Men att ställa sig frågan vad som är viktigt, dvs viktigt på riktigt, och arbeta sig fram mot svar på den - det kräver ett helt annat tillvägagångssätt och är en mycket svår konst. Som kräver mycken träning.
Det borde vid det här laget vara uppenbart för de flesta, att det som gör Öresundsbron till en så brännande fråga i sydsverige inte ligger i det objektiva utan just i människors känslor. Dock har man inte ens i miljökonsekvensbeskrivningarna några avsikter att analysera detta med känslor och känslors förändringar. Visst hör brobeslutets effekter på t ex känslorna hos de unga  till det som borde noga analyseras. Det är ju för dem som bron byggs. Eller? Något konstigt är det, eftersom samtliga politiska ungdomsförbund utom ett står eniga mot den s k framtidssatsningen på bron. Menar de rutiga att de unga inte kan förstå sitt eget bästa?
Epilog
Det finns ännu ingen Öresundsbro byggd. Någon ändrad infrastruktur, någon ändring i landskapet eller någon ökad försurning i naturen på grund av brogenererad trafikökning är det alltså ännu inte tal om. Den enda broeffekt, som redan finns (vid sidan om klipparnas spekulationsvinster) , är en ökad försurning i mångas själar.

Exakt tusen ord - ser du så lite de säger jämfört med en bild?

EXEMPEL

Arne: "Som föreståndare har jag ibland stött på motstånd från vårdare, när jag velat förändra miljöerna i lägenheter så att de skulle bli mer begripliga för de boende. Det har ofta handlat om att sätta upp bilder på skåp eller väggar för dem som inte kan läsa, eller att märka knappar på olika hushållsmaskiner. Personalen har motiverat sitt motstånd med att lägenheten skulle likna en institution om man började sätta upp bilder överallt. 'Det är inte normalt att ha det så i ett hem', som någon uttryckte det vid ett tillfälle. Då började jag fundera på vad som är 'normalt', och om vi så kallade normalbegåvade inte har några begåvningsstödjande hjälpmedel. På bara några timmar kunde jag skriva ner cirka femtio hjälpmedel. Ett urval:


Begåvnings- och bedömningshjälpmedel för normalbegåvade

Tvättråd i kläder. Man behöver inte längre känna till olika kvaliteter, färgäkthet osv.

Datummärkning av livsmedel. Förr måste man kunna lukta, känna och se på kött för att avgöra om det var tjänligt. I dag tittar vi på "Bäst före" och sedan sväljer vi glatt.

Termometrar (kött-, ute-, inne-, feber-). Man slipper själv se efter och känna efter.

Färganalys, så att du inte själv behöver avgöra vad som passar dig.

Instrumentbrädan på bilar med hastighetsmätare, varningslampor för olja, batteri osv.

Souvenirer (så man kommer ihåg att det var i Nyhavn man varit).

Recensioner av film, teater och böcker så att man slipper göra egen kvalitetsbedömning.

Preventivmedel.

Kokböcker med färgbilder, så att man inte själv behöver fundera ut hur det skall bli. Butlers helsidesbilder innebar en revolution.

Viktväktarna för vuxna och viktkurvorna för spädbarn.

Varningsskyltar. Du behöver inte lägga ner åratals studier på älgars levnadsmönster. Det räcker att titta på skylten som säger: ÄLG 500 meter.

Statliga och kommunala kontroller av t ex guld, dricksvatten och el- artiklar.

Helautomatiska kameror så att man slipper bedöma avstånd och ljus.

Väderleksrapporter så att man inte behöver gå ut på kvällen för att studera molnformationer, himlens färg och svalans flykt - det räcker alldeles att sitta i fåtöljen och titta på Pohlman.

Termostat på strykjärn. 

Experttips (fotboll, lotto, V 75).

Alla former av garantier och VDN-märkningar. Du behöver inte längre lära dig var de typiska rostskadorna finns på en Volvo 240.

Färdiga knappval på radion och system som letar upp dina favoritprogram automatiskt.

Elektriska säkringar. Man behöver inte hålla reda på hur mycket man belastar elnätet. Det vet proppen.

Fotografier och videofilmer som hjälp för minnet.

Klarknapp på kycklingar. När knappen flyger upp är kycklingen färdiglagad.

Kvalitetsauktioner som garanterar att du inte ruinerar dig genom att köpa en nymålad Zornkulla.

Bruksanvisningar.

Klocka, våg, karta, kompass, måttband osv., osv., osv.

Dessa kognitiva hjälpmedel för normalbegåvade är så självklara att vi ofta inte ens tänker på dem som sådana. En fördel med dem är att de sparar tid, eftersom man tack vare dem inte behöver lägga ner arbete på att söka kunskap på så många områden. En del av dessa begåvningshjälpmedel kan naturligtvis också specialkunniga människor använda, men många av hjälpmedlen är alltför abstrakta. Därmed uppkommer den märkliga situationen att de som bäst skulle behövt begåvningshjälpmedel, nämligen de specialkunniga, har färre och ofta också mindre väl anpassade begåvningshjälpmedel än vad vi andra har. 
Detta exempel har jag haft stor nytta av. Om jag inte hade dokumenterat listan över begåvningsstödjande hjälpmedel för normalbegåvade, hade jag aldrig kunnat kommunicera min förundran över den upp-och-ner-vända världen till andra. "

Påhittade fantasiexempel kan vara verkningsfulla också för att utmana existerande skygglappar och fördomar:

EXEMPEL

Kanske behöver du lite fantasistöd för att förstå hur svåra timklockorna kan vara för specialkunniga? Bege dig då till Blåkulla och möt tankekonstruktionen Blåklockan (se ovan). Den är blåkulleanernas tidmätare - den mäter tid inte i minuter och timmar utan i graden av blåhet. Givetvis kan man i Blåkulla köpa klockor på postorder som annonsen visar.
Hur skulle det kännas för dig att sitta med Blåklockan i handen och utifrån graden av dess blåhet försöka förstå dig på en TV-tablå? Hur skulle du kunna hantera chansen att få åka till Västindien den 6/6 klockan si och så blå? Antagligen skulle vi alla i en sådan situation oavbrutet jämföra blåheten mellan Blåklockan och avgångstiden eller TV-tablån. När det gäller Västindienresan skulle vi antagligen ta det säkra före det osäkra och åka ut till flygplatsen redan när det var ljusblått.

Tankeexperimentet verkar kanske konstigt, men det är troligt att många specialkunniga människor har det precis så med våra vanliga klockor. De kan veta hur visarna skall stå när klockan är sju, och de ska iväg och spela bowling. Men eftersom de inte förstår "klocksystemet" kan de sitta från klockan fem och titta på visarna, för att de ska vara säkra på att upptäcka när den rätta konfigurationen uppstår.
Exemplet Blåklockan fyller enligt vår erfarenhet en viktig funktion: den drar igång människors tankar, den inspirerar, och den gör att man fäster sig vid andra aspekter i vardagen än tidigare. Det kan exempelvis hända att man börjar arbeta mer aktivt med olika tidshjälpmedel för dem som inte förstår våra klockor.

 


På timstocken till vänster släcks en lampa i taget allteftersom tiden går. När 
alla lampor är släckta har det gått en timme. 
På Isaac-skärmen är "nu" alltid längst upp. Man kan se ett godtyckligt antal 
timmar framöver. Timslagen kan markeras med siffror för dem som förstår 
det, och för andra med symboler.

Men är det lönt?

Läs själv och tänk efter:


Per har inga vänner, varken i skolan eller i boendet.


Han har hallucinationer på grund av migrän.


Han kan bli oerhört våldsam om han inte får som han vill.


Han klär sig ofta i kvinnokläder.


Hans pappa var mycket våldsam i hemmet, både mot Per och hans systrar.


Per är på gränsen till normalbegåvad men vägrar gå i skolan.


Hans stora intresse är marsvin, och han har rummet fullt med burar.


Han kan åka buss men vågar inte eftersom han är rädd för migränanfall.


Per hade före 15 års ålder bott på sex institutioner.


Föräldrarna vill helst inte att Per skall komma hem till helgerna. Men Per vill.


Personalen är rädd för honom. Speciellt kvinnorna vill att han skall flytta från gruppbostaden.


Per vägrar ibland att tvätta sig i hela veckor.


Han tycker om all mat och kan äta mängder. För närvarande väger han 110 kg.


Han hamnar ibland i psykosliknande tillstånd. Då känner han sig jagad och förödmjukad.


Om det kommer krav, t ex på att han skall tvätta sig, kan han låsa in sig på rummet i flera dagar.


Per går ut och in i kamraternas rum.


Han har stora språkstörningar och vissa vanliga ord förstår han inte alls.


På helgerna händer det ofta att Per vägrar följa med på en aktivitet. Då kan de andra inte heller åka - personalbemanningen gör detta omöjligt.


Per är båda sparsam och slösaktig. Han kan lägga tusentals kronor på vissa prylar, men ibland anser han sig inte ha råd med tuggummi.


Per har ibland svårt att skilja migränanfall från mardrömmar. Detta gör honom förvirrad.


På kvällarna kan Per sitta och prata flera timmar i telefon med människor han träffade för flera år sedan. Detta ger honom enorma telefonräkningar som han vägrar betala.


Vissa perioder när Per har fått för sig att han skall göra något speciellt, t ex handla, och detta inte går, försöker han genom hot om våld få sin vilja igenom.


Inom personalgruppen finns det inte någon som tycker om Per. Det känner han.


Ibland känns det som om Per utnyttjar sina migränanfall till att få sin vilja igenom, t ex i en affär.


Per är rädd för små barn eftersom de kan reta honom.


Han är omtänksam mot sina marsvin och sköter dem minutiöst.


På grund av sina migränanfall får Per mycket medicin vilket gör att hans personlighet ändras.


Pers systrar är alla normalbegåvade och har arbete.


Per tycker absolut inte om att titta på TV.


Pers stora intresse förutom marsvin är dansmusik.


Om man försöker lägga upp en budget går Per med på det, men han överger den när det passar honom.


Per tror att han kan allt bättre än andra.


Per kräver att få byta rum med Sven för att få plats med fler marsvin, men det går inte Sven med på. Då hotar Per Sven.


Per blir rädd ibland när man säger att han gjort framsteg. Han vill inte ha beröm.


Per ringer ofta hem till personal som inte är i tjänst för att spela ut dem mot personal på plats. Det brukar handla om pengar.


Per är inte rädd för att gå till tandläkaren även om det är en omfattande behandling.


Per skulle aldrig komma på idén att köpa födelsedagspresenter till sina kamrater på gruppboendet, men om han själv inte får dyra presenter blir han arg.


Om det skulle vara snålt med mat en dag ser Per till att han får vad han skall ha. Sedan får de andra dela på resten.


Om man ingår avtal med Per är han mycket noga med att personalen uppfyller sin andel. Själv anser han sig ha rätt att bryta sina löften när som helst.

Blotta uppräkningen visar på något centralt: att man i omsorgsarbetet behöver träna sina färdigheter. Det gäller att kunna upptäcka att Per har migrän även när han inte själv talar om det. Det gäller att kunna möta Per när han blir våldsam. För det krävs något utöver fingertoppskänsla.
Till färdigheterna bör höra att kunna komma på sådan teknik som kan användas som stöd.

1. Tror du att en sådan tavla som den nedan kan hjälpa Per? Tavlan innehåller olika fält som man kan sätta bilder på. När man trycker på ett fält säger en röst t ex "cykel" eller "jag vill ut och cykla".

2. Tror du att den rösten bör vara känd eller okänd för att passa Per?

3. Vad tror du det får för funktion om det på Pers tavla redan från början finns två rutor, där den ena säger: "VILL INTE" och den andra, som man kan ta till t ex om personalen ändå tjatar, säger: "VILL ABSOLUT INTE".

4. Eller tycker du kanske inte att Per alls skall få chansen att prova en sådan tavla?

Säkert går det att utveckla en färdighet som gör att man kan besvara ovanstående frågor utifrån kvalificerade överväganden. Detta är viktigt, för med Per är det ju så att om man börjar alldeles fel, har man från början tagit bort den möjlighet som kunde funnits.
Listan med de 39 punkterna har nu fört ganska långt eftersom vi försökt använda den till något. Hade vi bara haft den till att sitta och titta på hade vi nog inte kunnat få ut något av den. Det är som när man skall plocka murklor: den som vet var man kan hitta dem kan vara framgångsrik. Men den som går ut för att plocka svamp i största allmänhet missar lätt murklorna.

Arne, en gång till: varför dokumenteras det så lite i omsorgsverksamhet och särskola?

"En gång, när jag arbetade på televerket, jobbade jag med en man som var fantastiskt uppfinningsrik. Han hade bland annat hittat på en helt egen metod att spika kabel inomhus. Det gick dubbelt så fort som när andra spikade. Jag frågade honom då varför han inte lämnade sin metod i förslagslådan. Han skrattade rått - varför skulle han få ackordet sänkt till hälften och en klapp på huvudet, när han kunde fortsätta att tjäna bra och slippa klappen? 
Ovanstående historia kan symbolisera ett skäl till varför det dokumenteras så lite i omsorg och särskola. Som jag ser det, har man i dag bara lite att vinna från omgivningen på att dokumentera. Däremot kan man förlora mycket - det kan t ex synas att man gjort fel.
En annan viktig anledning är att många människor i omsorgen inte kan skriva. Några för att de är ordblinda, men för de flesta beror oförmågan på att de får så lite träning i att skriva att deras ursprungliga förmåga efter hand förtvinar. Trots att jag själv tycker mycket om att läsa och skriva kunde jag efter 10 år i särskolan (som personal) knappast få ner något på ett papper. Och kom det dit så var det med en handstil som på intet sätt liknade den jag hade i gymnasiet. 
En tredje faktor handlar om ideologi. Det fanns en lång period under 1980-talet då det var fult att skriva något om specialkunniga människor över huvud taget. Särskilt gällde detta i boendet. 'Detta är deras hem, och ingen skriver något om dig hemma, så varför skulle vi skriva något här?', var den gängse inställningen.
Jag tycker detta är en felaktig hållning som bygger på associationer till gamla tiders journalanteckningar, vilka ju mest tog upp elände. Men så skulle det inte behöva se ut i dag. Det skulle kunna handla om att dokumentera vad personen gör, när hon vill gå ut, eller hur hon visar att hon har ont i magen. Eller också kan det handla om berättelser eller bilder som hon vill minnas i framtiden. Där kan naturligtvis teknik som Isaac spela en viktig roll. "

 

Att få sin historia dokumenterad

Alla människor behöver få sin historia dokumenterad och synliggjord. Också när dokumentation görs långt i efterhand kan den dra igång speciella processer. Stig Nilsson, en av Isaac-användarna, håller på att bilddokumentera sin historia tillsammans med Göran Plato (se också kapitlet Framtid och historia). Så här såg det ut när Stig återvände till ett av de ställen där han bott. Det händer mycket i Stig när han kommer tillbaka till gamla boplatser. Det visar han bland annat genom sitt sätt att hålla händerna på sista bilden.

 
Bilddokumentation med hjälp av fickdatorn Isaac  

Bilder på samme Stig får avsluta det här kapitlet. Stig har alltid varit intresserad av dokumentation. "I sin önskan att få nedskrivet vad han varit med om så att han kan förmedla sin upplevelse från miljö till miljö, illustrerar han behovet av kontinuitet", skriver Ingrid Liljeroth i sin bok Den utvecklingsstörde och omsorgen. Nedanstående bilder är tagna ur den boken.
Kan detta kapitels budskap uttryckas tydligare än vad Stig gör när han kämpar sig till att få text på papper, att få bilder, att få dokumentation? Händelser görs verkliga för honom, bevaras och förmedlas genom dokumentation. Så är det nog med oss också. Även om vi inte är så specialkunniga som Stig.

Kapitlets nyckelord och tankebudskap För att utveckla och utvecklas bör man träna sig i att dokumentera: att se, höra och säga ut. Upplevelser är individuella, men tankar kan man dela. Exempeltysthet, teorilöshet och dokumentationstomhet hänger ofta samman. Bilder och exempel är värdefulla i dokumentation, både de konkreta och de uppfunna. En dokumentation av en händelse bör göras så värderingsfri och konkret som över huvud taget är möjligt. Dokumentation kan göra kunskap synlig och bland annat visa en själv hur man tänker (hur skall jag kunna veta vad jag tänker, innan jag har sett vad jag har skrivit/hört vad jag har sagt?). Dokumentation kan leda till att behov och tankar tydliggörs längs en hel kedja, d.v.s. att man ser tidigare dolda sammanhang. Orsaker till olika förhållningssätt kan komma fram. Man kan nå en gemensam grund både utåt och inåt. Dokumentation kan ge det växelspel mellan teori och praktik som krävs för en verksamhetsutveckling. Det saknas i dag morötter för dokumentation i omsorgsverksamheten. Samtidigt finns det många reella hinder för dokumentation, t ex ovana, bristande utbildning och handledning. Dessutom finns det ett kvardröjande ideologiskt motstånd från den tid då dokumentation var liktydigt med maktfullkomliga journalanteckningar om problem. Man behöver se dokumentationens syfte, dess "för att", om den skall kunna konkurrera med andra arbetsuppgifter.