5. Agenda 21-perspektiv

5.1 Lokala Agenda 21
5.2 En skolans Agenda 21
5.3 Från Romklubben till Biosfär 2
5.4 Eviga frågor och övriga frågor

Agenda 21 (7) är FNs handlingsplan för det 21sta århundradet. Den antogs i Rio de Janeiro 1992 och är det första (och hittills enda) allmänt accepterade dokument som försöker lägga upp övergripande strategier för långsiktigt hållbar utveckling (sustainable development) på 2000-talet. Agenda 21 finns tillgänglig på svenska också i en kortversion (8).

Inte överraskande men synnerligen tillfredsställande är det att utbildning får en framträdande plats i Agenda 21. Den tilldelas ett eget kapitel, och den finns med i samtliga övriga kapitel. På dokumentets 550 sidor nämns den inte mindre än 486 gånger.

För att bryta trenden att de viktigaste besluten tenderar att tas utanför demokratierna behövs det nu och ännu mer framöver en informell demokrati med ett myller av människor, som alla tror och vet att de kan tänka själv. Ett av de få scenarier, som det finns skäl att på allvar frukta, är att människor vid en större miljökatastrof sätter sig ner och ropar efter starka ledare. Sådana kommer att uppenbara sig - ledare som låtsas ha färdiga svar på frågor som ingen tidigare ställt - och det är under sådana omständigheter som en halvfarlig miljöhändelse kan bli helfarlig och katastrofal. Det viktigaste framtidens skola kan ge sina elever är dels erfarenhet av att de kan tänka själva, dels
insikt i att nya situationer kan kräva nya frågor för att man skall hitta relevant kunskap.

Det är numera självtillit snarare än auktoritetstro som kan bli nyckeln till ett uthålligt samhälle.

Det finns två huvudvägar som man kan beträda i riktning mot långsiktigt hållbar utveckling:

• man kan försöka få fram bred kunskap och nya tankemönster, som belyser miljösamband och som kan förmå enskilda aktörer att på egen hand handla miljöanpassat.

• man kan fatta rättsverkande beslut, som styr enskilda aktörers handlande. Även detta kräver kunskaper och nya tankemönster men då främst hos dem som styr samhälle och produktion, stiftar lagar, etc.

Säkert behövs båda vägarna men den översta lär vara den viktigaste om förändringar skall gå snabbt. Och det är klart att den skall gå att beträda, men det kräver att man tar itu med problemet att framtid och skola inte självklart drar åt samma håll.

Framtiden kan man som bekant aldrig härleda från något redan befintligt. Framtiden måste man uppfinna. Skolan däremot finns här redan och är (paradoxalt nog) nästan mer än någon annan samhällsinstitution präglad av historien med alla dess traditioner och dess makt över tanken. Skolans vittring på det kommande är ett intet jämfört med dess prägling av det förflutna. Skall skolan få framtidsprägel, skall "framtidens skola" få en framåtriktning och moment av "för att", behöver den mycket tydliga motmedel mot "eftersom" och "som brukligt är".

Ett sådan moment kan man få genom att låta "framtidens skola"- arbetet gå in i, påverka och påverkas av det pågående Agenda 21- arbetet. Genom en sådan samverkan skulle man vinna både Agenda 21:s trefaldiga rumsperspektiv - det lokala, nationella och globala - och dess framåtinriktade tidsperspektiv med dess klara prägel av "för att".

Agenda 21 i sin tur behöver skolan för att möjliggöra en "långsiktigt hållbar utveckling". Skolan kan stå för kunskaper och kunskapsutveckling och också utgöra en av de plattformer där kulturvisioner kan få en rimlig chans att utvecklas. I en alltmer individualiserad värld är det ont om sammanhållande visioner, men utan sådana, utan ett gemensamt klister av önskningar, kan inget samhälle och ingen civilisation överleva. Medan informations- och transportteknologin förefaller nästan helt utplåna avstånden mellan människor, bidrar de samtidigt till att kulturgapen och utbildningsklyftorna mellan människor växer med en svindlande hastighet. Ja, i den interaktiva multimediala världen finns det idag nästan inga gränser för hur långt den ena individen kan avlägsna sig från den andra. Framtidens skola har att finna sin plats i konkurrens med men framför allt som komplement till det omgivande kunskapssamhället.

5.1. Lokala Agenda 21

Ett av många beslut i Rio de Janeiro var att alla världens kommuner senast 1996 skall ha lokala Agenda 21.

Vilken fantastisk tanke - att kommuner världen över skall Agenda 21-skrivas! Var och en på sitt sätt utifrån sina förutsättningar och förmågor arbetar nu kommuner med att forma sina lokala Agenda 21 på ett sådant sätt att den lokala, nationella och globala miljön skall gå mot en långsiktigt hållbar utveckling. Ingen abstrakt överdomare finns till hands för att tala om vad man skall göra och hur man skall arbeta.

Det är olika skeenden i t ex Beirut och i Stockholm som har gjort att vi skapat den globala miljöbelastning som nu sammantaget överstiger det acceptabla. Och det är därför fullt logiskt olika förändringar som idag skall till för att vrida utvecklingen i riktning mot det långsiktigt hållbara.

I Sverige drog det lokala och regionals samhälleliga Agenda 21-arbetet igång under 1993. Stimulans kom såväl uppifrån (bl a genom regionala upptaktskonferenser genomförda av miljödepartementet och kommunförbundet) som nedifrån (t ex genom Q 2000 - en informell ungdomsorganisation som försöker jaga på sina hemkommuner för KommunUtveckling inför 2000-talet). De nyckelordspar, som kommer till användning, är miljö och utveckling respektive utbildning och inflytande.

5.2. En skolans Agenda 21

I Sverige började arbetet efter Rio med att Miljövårdsberedningen och ett antal inbjudna drog upp riktlinjer för det nationella arbetet i SOU:N "Vår uppgift efter Rio" (9). Där finns ett speciellt kapitel om "Utbildning och inflytande".

Utgångsläget för att i Sverige snabbt kunna förverkliga Agenda 21:s intentioner kring utbildning och inflytande är utomordentligt gott.

Bl a finns ett väl utbyggt utbildningssystem, en demokrati med hög grad av decentralisering och en genuin folkrörelse- och folkbildningstradition. Den nödvändiga organisatoriska infrastrukturen finns med andra ord redan. Det betyder att man i Sverige kan inrikta sig på de egentliga problemen:

• att ungdomar har en vacklande framtidstro,

• att vi alla lever i en global situation där vi inte kan lita på vare sig instinkt eller intuition,

• att vetenskaperna är strukturerade för att svara på andra frågor än dagens och

• att kunskapsutvecklingen blivit så dynamisk att den tidigare tydliga sekvensen forskning - utbildning - praktisk tillämpning brutits.

Den sista punkten blir speciellt viktig just genom att ingen av oss har global instinkt eller global intuition. Det har vi däremot för närmiljön. I denna utgör - mer eller mindre medvetet - forskning och strukturerade kunskaper bara komplement till människans erfarenhetsbaserade världsbild. Globalt står vi emellertid helt hänvisade till forskningen, och vi bedriver ett förstagångsexperiment utan att ha vare sig telesinnen eller teleförstånd. Därför är det speciellt allvarligt att vetenskaperna inte heller förmår ge relevanta svar - de har ofta fel struktur och har dessutom inte förmått hänga med i händelseförloppen. Den tiden är snart över, då undervisning kan baseras på skolämnen som är avbilder av vetenskapliga discipliner. Varje lärare kommer att själv tvingas in i ett strukturerande närmast kunskaps-teoretiskt arbete - kunskap kommer inte att finnas färdigserverad av vetenskapen.

Vilken fin utmaning för framtidens lärare i framtidens skola! Vi får lust att citera Emanuel Swedenborg, när han säger: "All kärlek hos människan utandas glädje. Den känns först i anden och sprider sig därifrån in i kroppen. Människans kärleksglädje utgör tillsammans med tankens behag hennes liv."

5.3. Från Romklubben till Biosfär 2

Mot slutet av 60-talet bildade ett antal industrimagnater den s.k. Romklubben (jfr s 89). Det var i denna Romklubbs hägn som det Volkswagenfinansierade arbete tillkom, vilket 1972 resulterade i boken "The limits to growth" (Meadows, Randers et al). Man analyserar där (via systemdynamiska beräkningar) hur respektive folkmängd, industriproduktion, miljöförorening, livsmedelsproduktion och förbrukning av naturresurser kan komma att ändras. Boken var på sin tid ytterligt provokativ, sålde i 9 miljoner exemplar och översattes till 29 språk.

Tre av författarna till Tillväxtens gränser (Meadows, Meadows och Randers) kom under 1992 ut med den uppföljande boken "Beyond the limits". Vid ett samtal med en av dem, Jørgen Randers, under 1993, diskuterade vi bl a följande: Kritiken mot "Tillväxtens gränser" 1972 hävdade bl a att man inte egentligen behövde bry sig om de effekter som boken varnade för. Allt skulle säkert ordna sig; kritikerna exemplifierade bl a med att man ju hade klarat att rena Themsen. Författarna försökte då förklara att de menade något annat, något globalt. Men det var inte lätt för dem att ge exempel, för så sent som 1972 fanns det ingen vedertagen samsyn kring detta att globala miljöeffekter faktiskt existerade. Den samlade forskningseliten hade knappast ens hört talas om de tre globala miljöeffekter som idag nästan varje svensk 10-åring kan uttala: växthuseffekt, försurning, ozonhalt.

Så fort har det alltså gått. Det som för 20 år sedan var främmande i forskningssammanhang, har numera blivit till ord och frågor i var människas mun. På frågorna har dock forskningen ännu inte så många bra svar - frågorna är för nya. Och det blir bara värre.

Mycket grovt kan man säga att eftersom exponentialfunktionerna för de snabba miljöförändringarna fortfarande ser ungefär likadana ut och eftersom det kommit 3 stora globala förändringar under de senaste 20 åren, kan vi kallt räkna med att det de kommande 20 åren skall tillkomma 6 eller kanske fler idag okända större globala miljöeffekter. Det är i den världen som framtidens skola skall finnas.

Romklubben, som fortfarande finns men som alltså härstammar från 60-talet, har under 90-talet bl a fått sällskap av The Group of Lisbon som under 1994 håller på att arbeta fram verket "Limits to Competition". Där hävdas att insikten om att vi har en gemensam global historia och är på väg mot ett gemensamt globalt öde håller på att luckra upp konkurrensens hittillsvarande skenbara monopol som drivkraft också utanför de rent ekonomiska områdena. Man vill stå upp för att samarbete och förvaltning ibland kan vara ett gott komplement till konkurrens som ett medel att utveckla världen.

Under 1990-talet har det också påbörjats ett större naturvetenskapligt försök att närmare utröna om vi klarar att bygga en konstgjord biosfär, sluta denna och leva i den under längre tid. Precis som på gamla Rom-klubbens tid handlade det om privatpersoner som satsat ett stort kapital på att försöka få fram svar på riktigt stora frågor. I fallet med Biosfär 2, det jättelika växthuset i Arizonas heta öken, är det främst miljardären Edward P. Bass som finansierat de 150 miljoner dollar som gått åt till de jättelika kupolerna och pyramiderna av glas och den 1,5 ha stora världen därunder med regnskog, savann, hav med korallrev, våtmark och öken.

1991 stod det färdigt, och fyra män och fyra kvinnor drog in dem tillsammans med 3 800 växt- och djurarter. Noaks ark stängdes. Den 26 september 1993 kom de ut, och i sin artikel om det uppmärksammade uttåget skrev Los Angeles Times: "Om Gud vore Texasmiljardär skulle Paradiset kunna se ut som Biosfär 2."

Hur hade det då gått för dem? Journalisternas intresse inriktades i första hand på "har de skaffat barn?" (det hade de inte). De var vid liv. Det slutna systemet hade delvis fungerat jättebra - havet och korallrevet t ex visade sig överraskande nog vara helt självförsörjande. Men luften eller snarare syret var ett större problem.

Biosfär 2 har utjämningskärl som tryckutjämnar och återvinner luften. Ingenting är heller någonsin helt tätt - denna byggnad har ett naturligt 10 procentigt årligt läckage av luft vilket är förvånande lågt. Man fick emellertid stora problem med sjunkande syrehalter. En möjlig förklaring kan vara de syreförbrukande mikroorganismerna i jorden. Syrehalten sjönk ända ned till 14,5 % (viktprocent) men efterhand fick man upp den till mer andningsbara 19 %.

Detta är betydligt lägre än de knappt 22 % som finns i luften omkring dig just nu.

Det stämmer onekligen till eftertanke att vi ännu inte har tillräcklig kunskap för att förstå oss på jordens fantastiska styr- och reglersystem, t ex dess förmåga att hålla syrehalten konstant. Människan har hunnit skaffa sig mycket detaljkunskaper, men när vi skall sätta samman dem till synteser och visa upp dem, t ex genom att bygga och genomföra ett modellexperiment, avslöjas det obönhörligt att vi inte tillfullo "förstår".

2 200 kilokalorier om dagen fick varje människa i Biosfär 2. De kom främst från potatis, ris, jordnötter, bananer och vete. Ibland kunde man få ett och annat ägg, lite kyckling, getkött och kaffe. I genomsnitt magrade bionauterna 14 %. De fick också lägre kolesterolvärden, mindre antal vita blodkroppar och lägre blodtryck.

Det vetenskapliga värdet av Biosfär 2 diskuteras. Projektledarna själv menar att det är en fantastisk möjlighet att på detta övergripbara sätt utföra kontrollerade experiment för att komma underfund med jordens komplexa ekologi. Kritikerna, bl a NASA, menar att experimentet är okontrollerbart, och de kallar det hela för amatörvetenskap.

Efter den första 2-åriga bionautgruppen har ytterligare en grupp varit inne i ett halvår, helt enligt planerna. Nu har Biosfär 2 öppnats för olika forskargrupper.

Förutsatt att Biosfär 2 betraktas som ett experiment vars resultat kan vara relevanta: vad kan de användas till? Spekulationer finns naturligtvis om att biosfärerfarenheterna kan användas för att vi under längre tid skall kunna klara oss i konstgjorda slutna biologiska system, t ex ute i rymden eller på en annan planet. Själva menar vi att de viktigaste resultaten skulle vara om vi utifrån Biosfär 2-erfarenhet kunde lära oss att bättre förstå den Biosfär 1 vi lever i. Vi känner oss därvidlag snarare som de gamla kineserna, som ville ha mer kunskap för att bättre kunna fylla sin plats i universum, än som västerlänningar, som av tradition utvecklar kunskap för att bättre kunna hantera sin omvärld för sina egna syften.

Exempel på litteratur om Biosfär 2:

Alling och Nelson, 1993. Life under glass: The inside story of Biosphere 2. The Biosphere Press, Space Niosphere Ventures, P.O. Box 689, AZ 85623

Nelson and Soffen, 1989. Biological life support technologies: Commercial opportunities. Proe. Workshop at Biosphere 2 sitp, Tuscon, AZ, Oct.30-Nov.1 1989, NASA Conf Publ 3094, ISBN 0-907791-22-0.

Silverstone, Eating in: From the field to the kitchen in Biosphere 2, ISBN 1-882428-04-8

Allen, Biosphere 2: The human experiment, ISBN 0-14-015392-6

För yngre läsare:

Gentry, Inside Biosphere 2: The ocean and its reef, ISBN 1-882428-02-1

Liptak, Inside Biosphere 2: The rainforest, ISBN 1-882428-06-4

Gentry and Liptak, The glass ark: The story of Biosphere 2, ISBN 0-670-84173-0

5.4. Eviga frågor och övriga frågor

Det finns eviga frågor och övriga frågor. Vördnaden för livet har hos oss kommit in i klassen "det eviga". Det är fint att få leva i en sådan kultur. Århundraden har den haft på sig. Livsvördnadens ställning har hunnit bli så till den grad grundmurad att vi är nästan hemmablinda inför hur den präglar oss. Vi blir inte heller påminda om den särskilt ofta, åtminstone inte utanför de religiösa sammanhangen. Den är förvisad till en marginell plats bland de inledande bra-orden i officiella dokument, och i tidningsspalterna har den som bekant ingen som helst chans gentemot sin motsats överträdelserna. Obalansen mellan fokuseringen på den positiva bilden, vördnaden för livet, och den negativa, dvs. avvikelserna, är t o m kraftigare än den mellan traditionell friskvård och sjukvård.

En av konsekvenserna av detta är att det är få som i grunden har tänkt igenom vad livsvördnad handlar om. Att den faktiskt sitter betydligt djupare än detta att bara lyda de icke-vålds-lagar som samhället bestämt. Den arbetar via en kulturell prägling och ger så gott som alla individer ett inbyggt förbud mot våld. Ett förbud som för de flesta vuxna är så starkt att man inte bryter mot det ens efter starka provokationer.

Kanske gör det ändå inte så mycket att vi så sällan funderar över livsvördnaden och dess betydelse. Genom att den hunnit bli till ett värde klarar den att hålla sin ställning utnyttjande alla kulturens olika former av omedveten kommunikation.

Men när det nu dykt upp ett nytt värde, "långsiktigt hållbar utveckling", som på kort tid skall komma in i vår kultur (och helst också i alla andra på jorden), finns det ingen omedveten kommunikation, inga traditioners makt, inga tidigare generationers synliggörande exemplifiering att luta sig mot. Då måste man i stället börja arbeta med värdet. Går det? Kan man överhuvudtaget genom arbete kompensera för att det inte finns tid att vänta på ett antal generationer framöver som kan bygga in det nya värdet i ryggmärgen? Tja. Ingen vet, för ingen har egentligen försökt. I varje fall båtar det föga att säga att det är omöjligt. Om vi kan klara miljöutmaningar eller ej görs överhuvudtaget alltför ofta till en scenisk fråga, i vilken man hoppar över förutsättningen att aktören, människan, faktiskt är gjord för att tro på sin framtid. Speciellt i nödsituationer kan oanade krafter mobiliseras.

Så kanske kan det gå att på kort tid införa ett nytt värde. Men det behövs ett starkt och medvetet komplement till den pågående verksamheten, i vilken det vanliga är att "långsiktigt hållbar utveckling" genast kläs om till operationella termer (om man nu alls gör något).

Vi tror att restriktioner och kampanjer, handlingsförbud och handlingsförslag, kan vara aldrig så bra men ändå förbli både obegripliga och bräckliga om inte just det bakomliggande värdet blir synligt för de många människorna. Diskussioner kring detta behöver föras t ex i det pågående arbetet att i alla världens kommuner utarbeta lokala Agenda 21, lokala handlingsplaner för en långgiktigt hållbar utveckling under det 21sta århundradet. Det kan faktiskt ses som en handling, kanske den viktigaste av dem alla, att arbeta med att göra långsiktigt hållbar utveckling till ett nytt värde, till något som har samma dignitet som respekten för livet. Till något som framgent skall ingå i kulturvisionen, sitta i ryggraden, inte kunna påverkas av låg- och högkonjunktur, politiska maktskiften, etc.

I Lpo 94, den nya läroplanen för vår offentliga skola, finns faktiskt ett avsnitt om värden, om just det som skall gälla oberoende av trender och politiska skiften. I politik och medier har det drivits en frän diskussion utifrån hur Lpo lyfter fram den kristna etiken. Men själva fäster vi oss mer vid det borttappade värdet. För visst nämner Lpo i sin inledning hur vi enligt skollagens portalparagraf skall visa respekt för vår gemensamma miljö, men hela den därpå följande värdediskussionen handlar bara om de mänskliga värdena i relationen människa mot människa. Ingenting om människa mot miljö. Ingenting om människa mot natur. Det är ingen slump att det blivit så. Något vittnar det kanske om värderingar, men vi tror än mer att det handlar om en ovana att uppfatta natur och miljö och människans relation till dessa som just ett grundläggande värde.

5.4.1. Tankar kontra erfarenhet

Tankar når inte långt utan erfarenheter. Miljöarbetets i och för sig lovvärda inriktning på sopsortering och utsläppsförbud ger effekt i sig och en erfarenhet av just detta. Men om det behövs något mer, något vida där utöver, visar det sig att erfarenhet inte når långt utan tankar. Aldrig så lång erfarenhet av att cykla i stället för att åka bil eller av att i övrigt handla miljövänligt har svårt för att bli till något utöver själva handlandet med mindre än att man har fått fatt på det bakomliggande värdet. Detta att det saknas en värdeinternalisering visar sig på många sätt. F n ser vi t ex hur inte bara olika intressegrupper utan också olika myndigheter och olika samhällsföreträdare har diametralt motsatta uppfattningar om större projekt som Öresundsbron, Dennispaket, etc. Detta är något i sig nytt i myndighets-Sverige, ett symptom på att vi är på väg att svänga om i vårt tänkande och att olika instanser inte är i fas med varandra. På det övergripande planet saknar de gemensam värdegrund.

5.4.2. Holmenkollenflaggan

Långsiktigt hållbar utveckling handlar om möjligheterna att samexistera med teknologierna, om ekosystem med en balans där människan kan få ingå, om respekt för kvarvarande resurser, om naturskydd och naturvård. En koncentration på dessa värden kan leda oss att tänka nya tankar, skapa nya metaforer, ta alldeles nya beslut på alldeles nya sätt. För att kunna söka nya svar på nya frågor, för att få fart på våra tankar om långsiktigt hållbar utveckling som ett värde behöver vi mer omfattande och gemensamma erfarenheter. Vi behöver fundera över hur det folkhem ser ut där svenskar kan fortsätta att leva och ha det bra utan att alltför orättmätigt inkräkta på den övriga världens resurser. Och vi behöver göra saker tillsammans som är någorlunda i klass med utmaningens storlek.

Varenda skolklass behöver åtminstone en stor uppgift varje läsår; en uppgift som är så utmanande och samtidigt så komplex att det inte finns någon enskild elev eller lärare som genast vet hur den skall lösas. När uppgiften sedan ändå går att klara av (för det gör ju det mesta oftast om man bara bestämmer sig för det), växer man som människa, individuellt och i grupp. Den som känner sig så liten som vad musen gör i förhållande till elefanten kan praktiskt taget inte göra något. Och ungefär så är det idag för många människor och speciellt för barn när de ser hotbilderna om miljö och framtid. Vad de behöver för att bli större, är just erfarenhet av att ha varit med om att klara av problem som till en början förefallit oöverstigliga.

Utmaningarna får gärna vara dubbelbottnade - vädja både till individen som individ och till att han "vet" att den vädjar också till klasskamraterna, så att även de kommer att lyfta sig i håret. Ungefär som med Holmenkollenflaggan. Har du hört historien om den? Själva har vi medvetet ansträngt oss att inte ta reda på om den är sann eller bara en skröna - vi tycker för en gångs skull att det rymmer en speciell poäng att inte veta.

Det hela utspelade sig i alla fall under Röda fjädern-insamlingen, i vilken norrmännen till en början inte alls var så givmilda som svenskarna. Något måste göras. Då kläcktes idén att man skulle hissa den svenska flaggan på Holmenkollen och låta den vaja där, tills norrmännen per capita överglänste svenskarna i slantgivning.

Effekten lät inte vänta på sig, och flaggan kunde snart halas. För varje norrman hade genom flaggtricket fått två signaler: dels att han själv borde ge av sina pengar för att få bort den förhatliga flaggan, dels att han kunde lita på att alla andra fick samma signal. Han ville och vågade alltså satsa sina pengar för han visste att andra skulle göra sammalunda.

Vi tror att inslag av en Holmenkollenflagg-effekt behövs när framtidens skola skall ge sig på riktigt svåra problem. Riktigt hur flaggan skall se ut vet vi inte. Men vi vet att den måste stimulera både enskilda elever, lärare och skolan i stort att göra något "för att". Och att dessa "för att"- bilder måste vara starka, konkreta och känsloladdade för att kunna göra sig gällande gentemot det idag existerande.

Det måste finnas ett myller av framtidsarbetare. Av alla möjliga sorter. Men ett förbud måste råda: förbudet mot pessimister. Detta borde åtminstone andligen sitta på dörren till varje personalrum i skolan.

Delar av texten i detta kapitel återfinns i mer utvecklad form i antologin Framtidens skola (ISBN 91-630-2970-7).