Välkommen till min blogg

Jag hoppas att den snart skall vara mer ”vår” än ”min”. Det blir den om det här drar igång ett brett samtal om att bli gammal i en ny tid.

Själv kommer jag hela tiden att  leta efter mönster i de olika inläggen och genom taggningar och kommentarer försöka lyfta fram de viktigaste trådarna. På så sätt kan vi komma att påverka inte bara varandra utan också omvärlden (kulturen, samhället, näringslivet, forskningen).

Mitt eget första inlägg är hela boken ”När horisonten flyttar sig – Att bli gammal i en ny tid”. Men den får vi förstås bryta ner i smådelar för att kunna börja på ett samtal ur vilket sedan många självständiga grenar kan växa ut.

Allt gott

Bodil Jönsson

Publicerad i Okategoriserade
25 comments on “Välkommen till min blogg
  1. Karin Örnfjäll skriver:

    Sedan jag haft förmånen att läsa bokmanus, så infinner sig förstås de tankar som ligger mig närmast som arbetande och verkande i glesbygd. Nämligen hur det är att bli gammal där. Jag tror nämligen att Bodil har en klar poäng i detta. Gammal i glesbygd blir man först den dag man inte kan ta hand om sig själv. Jag har frågat ett flertal personer om deras syn på den saken och det är entydigt. Kan det bero på att man i glesbygd har en tydligare personlig identitet och en mindre tydlig yrkesidentitet.Det ska bli intressant att diskutera den frågan den 3 maj på Rödöns bygdegård i Jämtland.

    • bodil skriver:

      Hej, Karin,
      Och då inställer sig min motfråga: tror du det är större skillnad mellan att vara gammal i glesbygd och gammal i tätort än vad det är mellan att vara
      barn i glesbygd och barn i tätort? Tonåring i glesbygd och tonåring i tätort? Medelålders i glesbygd och medelålders i tätort?
      Allt gott
      Bodil

  2. Gunilla Casse skriver:

    Jag tror som Karin att i glesbygd identitet och solidaritet och närheten till naturen gör en
    frisk äldre person mera tidlös. Barn och ungdom uppvuxna här i min extrema glesbygd, kommer gärna tillbaka som vuxna och bosätter sig, efter att ha längtat sig här ifrån under
    ungdomstiden. även om jag säger extrem glesbygd satter jag ett stort frågetecken när jag(71)
    genom min ”Mac” kan läsa Bodil Jönssons citat innan jag gâr till sängs!
    Godnatt från Gunilla i Frankrike

  3. bodil skriver:

    Riktigt spännande! Här sitter jag i kalla Nord och lägger för första gången i mitt liv ut en blogg. Bakgrunden är att jag vill fånga upp reaktioner på min kommande bok om hur det är att bli gammal i vår tid. Boken släpps om 1 – 2 månader och jag räknar med att det kan bli en ganska så hög intensitet på bloggen när väl boken är ute. Jag vill därför vara förberedd genom att ha övat upp mig i blogg-hanterar-handgreppen bakom kulisserna.

    Men så kommer det redan från början innehållsligt intressanta inlägg som får mig att glömma att jag egentligen ”bara” håller på att lära mig administrera detta. Ditt inlägg – från Frankrike dessutom! – får mig att fundera över det TIDLÖSA kontra det RUMSLÖSA. Det tidlösa har jag tänkt mycket kring tidigare – men nu tänker jag att inte heller det rumslösa är enkelt eller entydigt.

    I sin nyutkomna bok Pluriel säger Stéphan Hessel ungefär ”att vara KOSMOPOLIT är att vägra vara instängd, att vilja söka kontakt med alla som på denna lilla planet har någonting intressant att komma med. Det är att vara nyfiken på allt.” Kosmopoliten letar i någon bemärkelse rötter överallt och blir på sitt sätt hemma överallt. Och det innebär ju i sig en sorts rumslöshet.

    Men hur är det om man är ”globalist” men inte ”kosmopolit”? Medan kosmopoliten fångar upp, integrerar och bara blir mer nyfiken, intresserad och intressant vartefter åren går, kan globalisten resa och resa och resa men knyter inte an. Han är alls inte ”hemma” i en godtycklig ”global village” utan nog så ”lost” överallt (om jag nu skall börja blanda språken). Och det leder till en helt annan sorts rumslöshet, i dag långt ifrån ovanlig.

    Fint att du kan använda min hemsida till att hitta godnatt-citat – det blev jag glad över!

    Allt gott
    Bodil

  4. Gunilla B skriver:

    Kan det vara så att kosmopoliten inte är hemma överallt utan är hemma i sig själv och därför trivs överallt, medan globalisten inte är hemma i sig själv och därför känner sig rotlös i sin jakt på att ”hitta hem”.

    Hälsningar
    Gunilla

    • bodil skriver:

      Jo, absolut!

      Men jag tror också att det kräver något därutöver: en nyfikenhet på världen och människorna. Utan den finns det liksom ingen anledning att kuska runt. Att resa mycket är ingen sinekur.

      Allt gott
      Bodil

  5. Karin Örnfjäll skriver:

    Jag tror att människor i glesbygd oavsett ålder är mera tidlösa. Min ”egen” glesbygdsby, som jag känner bäst, har 27 hushåll med uppskattningsvis 50-60 invånare i varierande ålder, från späd till urgammal. Det begränsade urvalet gör att man måste ta tillvara på varandra. Som exempel kan nämnas att på förra vinterns danskurs var åldersspannet mellan 14-80. På min mosters 80 års kalas på gamla skolan låg åldersspridningen mellan 1 till 92 år. Visserligen fanns det barnbord och ungdomsbord men alla var där och alla var med till slutet.

    Jag tror att i områden där det är rymligt mellan människorna så blir alla mera individer och mindre grupperade. Barn är ofta en bristvara i en glesbygdsby och rariteter är man ju som bekant alltid rädd om. I glesbygdsbyar där det finns en del bar så vet alla att man är lyckligt lottade.

    I min glesbygdsby så finns det ett kooperativt dagis och ett vård- och omsorgskooperativ för gamla. Båda verksamheterna är en värdefull del av byns liv.

    En gång fick jag höra ett gammalt afrikansk ordspråk vars andemening var att det behövdes en by för att fostra ett barn. Med tanke på gamla människor (och med gammal menar jag nu den som inte kan ta hand om sig själv)så kanske det är så att det behövs en by för att på bästa sätt vårda en gammal människa.

    Karin

  6. bodil skriver:

    Intressant alltihop – och det är klart att annorlunda förutsättningar efter ett tag leder till en annorlunda kultur med dels speciella erfarenheter, dels speciella förväntningar på hur det ”skall” vara. Jag har aldrig förr mött tanken att en hel by kan behövas inte bara för att ta hand om ett barn utan också för att rätt bemöta en gammal människa.

    Men var finns då brytpunkterna? Glesbygden kan bli begränsande genom sin gleshet, sina avstånd, sitt relativt begränsade utbud, men tätorten kan begränsa på sitt sätt just genom tätheen, den omedelbara närheten och det totala överflödet. Standardfrågorna varför, vad, hur och med vilken effekt dyker upp. Egentligen förtjänar detta att diskuteras för den summerade glesbygden och de summerade tätorterna. AVSPEGLAS SKILLNADERNA OCKSÅ I VERKSAMHETSBESKRIVNINGAR FÖR ÄLDREOMSORGEN, FINNS DET OLIKA ”VARFÖR, VAD, HUR OCH MED VILKA EFFEKTER” I GLESBYGD KONTRA TÄTORT?

    Allt gott

    Bodil

  7. Gunilla skriver:

    Hej Bodil!

    Jo, en del reser hela livet för att de tror att det är bättre någon annanstans. De flyr på så sätt från sig själva i stället för att resa inåt och finna sig till freds på hemmaplan. Andra symtom på detta är att ständigt byta bostad.

    Gunilla

  8. Karin Örnfjäll skriver:

    Det kommer här några praktiska exempel hämtade från min mamma som nu vårdas på omsorgskooperativet i byn. Hon kom dit för dryga 5 år sedan, relativt sett ganska kry, men kunde inte bo och sköta sig själv.
    Eftersom detta är hennes hemby så känner hon föräldrarna till flera av de personer som vårdade henne. På något sätt visste bägge parter en hel del om varandras årsringar. I och med att den låga personalomsättningen så lär man med tiden känna varandra väl.

    När det är kulturevenemang på äldreboende så kommer en del av byfolket dit och vice versa när det är ett evenemang på gamla skolan.

    Min mamma har fått röra sig fritt trots tilltagande glömska och förvirring. Frånvaron av hård trafik och närvaron av bybor som genast vet var hon hör hemma och hjälper tillrätta, gör att jag tycker att man med fog kan säga att det behövs en by för att våra en gammal person.

    Sedan är ju detta med brytpunkter och verksamhetsplaner något jag ska tänka vidare på.

  9. bodil skriver:

    Ja, det har ju också med årsringar att göra – att den nuvarande personalen kan vara döttrar och söner eller kanske rentav barnbarn till en gammal människas årsbarn och därmed också stå för ett stärkt sammanhang.
    /Bodil

  10. Stig Nohrlander skriver:

    Stig Nohrlander i Täby och Väte.
    Halva året (sen höst, vinter, tidig vår) bor min sambo sedan 28 år och jag i Täby Centrum i en bostadsrätt. Resten av året bor vi i en liten socken, som heter Väte, på Gotland. Så lever vi sedan 10 år. Vi är med i SPF-föreningar både i Täby och på Gotland.
    Ät det skillnad mellan tätort och glesbygd när man är mellan 80 och 90 år?
    Ja! Verkligen. Stor skillnad i olika hänseenden.
    Jag ber att få återkomma med nytt inlägg, som belyser detta.

    • bodil skriver:

      Så spännande att ni kan jämföra så direkt. Jag ser fram emot att läsa ditt kommande inlägg där du berättar mer om det!
      /Bodil

  11. Birgit Bergkvist skriver:

    Hur ofta sträckläser man en bok av en professor i fysik? Jag gjorde det i natt. I förgår var jag inne på biblioteket för att låna din nya bok, men den fanns inte inne. Då gick jag och köpte den. Det är jag glad för! Du talar verkligen till din läsare. Detta att vi har våra årsringar kvar hela livet, för mig känns det både inspirerande och trösterikt. Och dina teorier som utgår från den lilla sandhögen. T.ex.
    Rubriken ”När horisonten flyttar sig” är så rättvis – och så vacker. Underrubriken är jag mera tveksam till, kanske den kan få några att tro att det bara är en bok för oss ”gamla gamlingar”. Detta är verkligen en bok för människor. Cecilia Torudds ålderstrappa gillade jag först när jag såg den. Men nog kunde den väl ha haft en avsats till efter 80…
    Själv talar, tänker på och skriver mycket om ”Fjärde åldern” bl.a. på den ”Hemsida med undervisning” som jag fick i present av en dotterdotter, när jag fyllde 85.Nu är jag 89.
    Som autidakt född i glesbygd, och de var/är många i min generation, kämpade jag på många sätt för att få de kunskaper jag behövde för att få skriva, skriva, skriva… Och det lyckades, jag blev frilansjournalist, barnboksförfattare och knuten till radion med många barnprogram och en del resereportage.
    Jag känner mig lyckligt lottad, trots att den man som gjorde mitt liv så gott i över femtio år, har varit död länge. Det beror nog främst på att jag har barn och barnbarn som behandlar mig och talar till mig som en medmänniska, inte som till en åldring. Och jag har små barnbarnsbarn att bara älska.
    På min dator står det ”ingen dag utan en rad” och det lyckas jag med för det mesta, och förra våren kom min bok ”Min väg till fjärde åldern” ut på Podium.
    Igår pratade jag för din bok till den grupp skrivglada pensionärer, som jag är med i. I morgon kväll ska mina barn och barnbarn få samma lästips.
    Tack Bodil!
    från Birgit.

    • bodil skriver:

      Stort tack för din kommentar – boken är ju precis utkommen, och jag är uppriktigt nyfiken på alla reaktioner som nu börjar komma. Jag fäster mig mest vid att du sträckläste – det gör man ju bara om man blir fångad. Och så fint att du skriver: ”Detta är verkligen en bok för människor.” Det var och är ju precis det jag ville och vill. Med undertiteln ”Att bli gammal i en ny tid” menar jag faktiskt inte att den bara är till för oss äldre utan också för dem som vartefter också blir gamla under förändrade förhållanden. Jag tror f ö att en av våra uppgifter som äldre är att väcka yngre människors nyfikenhet på ålderdomen (den egna kommande och andras redan existerande) och en tilltro till att detta att åldrande inte bara innebär ett förfall utan också ett växande.
      Allt gott!
      Bodil

  12. Gunilla skriver:

    Hej Bodil!

    När du skriver ”väcka yngre människors nyfikenhet på ålderdomen” tänker jag ”väcka yngre människors respekt för ålderdomen”. Kanske är det så att om man blir nyfiken så får man respekt. För respekt för äldre människor saknas i detta samhälle. Jag får tanken att du/jag/vi borde skriva en lista på allt som vi äldre kan i egenskap av att vi är just äldre och som yngre inte kan kunna för att de är yngre.

    Ha en bra dag!
    Gunilla

    PS. Var är din gravatar?

    • bodil skriver:

      Hej du!
      Min gravatar kommer nog i helgen, skall du se – jag har legat för hårt i selen för länge, och det är mycket som därför inte blivit gjort. Och nu börjar det ju röra sig lite här på bloggen…

      Jag skrev nyss i ett ”svar” till Päivis kommentar att jag tror det behövs en ömsesidigt respekt: från vår sida för att de yngre ju knappast kan associera till annat än det som hör till deras föreställningsvärld och från deras för att det kan finnas något okänt, spännande i deras omedelbara närhet, nämligen det som den äldre generationen ”kan” och ”kan göra”.

      Jag är gärna med på att göra den lista du föreslår (jag tror den skulle överraska också oss själva), men min håg ligger samtidigt åt att fundera över om det kan finnas nya sätt att paketera våra insikter som kan göra dem mer attraktiva.

      Allt gott

      Bodil

  13. Gunilla skriver:

    Test av Gunilla – kan bortses från

  14. bodil skriver:

    Nu kom gravataren med!
    Bodil

  15. Börje Kjellén skriver:

    Hej Bodil,

    Varmt tack för att du tog dig ”besväret” att komma till Trosa och skapa nya tankar i våra skallar. I din presentation så såg jag Kajsa Kavat som som förklarade på ett enkelt och tydligt sätt hur saker och ting ligger till. Detta att skaffa en ny häst eller en ny soffa när man blir ”gammal” känner jag igen. Det var säkert 10 år sedan som jag beslutade om att köpa en ny tennisracket och det har jag aldrig ångrat. jag njuter flera timmar i veckan hur bra min nya racket med sk long body, dvs 1 tum längre (= ökad räckvidd), fungerar. Några detaljer: När jag för 14 dagar sedan även fick mitt andra ögat opererat för grå starr, som du nämnde lite om, fick jag veta att ursprunget till denna mycket framgångsrika operation är en pilot som i samband med en flygkrash i början av 70-talet, fick en plexiglasflisa i sitt öga. Min egen reflektion var att flisan inte orsakade några besvär utan accepterades fullt ut av ögat. Någon vaken läkare tänkte till och sedan blev det snabbt en suverän operationsmetod. Efter att ha matat koltrastar hela vintern med margarin, jordnötter och en skål vatten, så är det klart vi har koltrastar i Trosa. Som mest har jag haft fem koltrastar på räcket, när dom kivas om maten. Som belöning har jag nu också hört den sjunga.

    Stort tack för din stronga insats för att skapa framtidshopp.

    Börje

  16. bodil skriver:

    Tack! Och så bra med både våren och fåglarna och synförbättringen på en gång.

    Allt gott
    Bodil

  17. Sven-Eric Carlsson skriver:

    Hej Bodil!
    Tack för fin läsning genom åren. Nyligen läste jag ‘När horisonten flyttar sig’. Ännu en bok som väcker tankar. Jag är en av dem vars horisont ‘flyttar sig’. Känner igen så många av tankarna i din bok. En viktig orsak till detta skriver jag om nedan.

    Mitt äldsta barn, av tre, är Björn. En handikappad (utvecklingsstörd) pojke, numera man, som är 44 år. Genom åren har han givit mig så många anledningar att stanna upp, att tänka efter. Och flera gånger av orsaker som du skriver om i din bok. Exempel: en morgon för länge sedan så kommer han på morgonen in och väcker mig med orden ‘Pappa va ska vi vara glada åt idag?’ Eller när han under bilfärden säger ‘Pappa det är skönt att längta’.

    Björn är nog den person som lärt mig mest om människor i min/vår närhet och inte minst om mig själv. Kort sagt givit mig perspektiv på livet.

    För Björn är inte snabbare och mera det viktigaste i hans liv. Han lever förvisso i nuet men förstår också att längtan ger innehåll i livet. Och många är de kvällar jag ringt honom på hans boende efter en dag (min dag) med kanske oro och stress. ‘Hur har du haft det idag Björn?’ Svaret nästan alltid detsamma : ‘Jag har haft det bra. Jättebra’.
    Mäkligt att den person som måhända har mest anledning att klaga istället ger kraft för stunden och insikt i framtiden.

    Återigen. Tack för en tankeväckande bok.
    Mvh Sven-Eric Carlsson
    Gävle den 6 oktober året 02017.

    • bodil skriver:

      Tack, Sven-Eric, för att du skriver och berättar!
      Jag har själv många erfarenheter liknande dina – att just människor med utvecklingsstörning plötsligt säger något som får en att inse ”javisst, ja, det är ju precis så det är. Varför har jag inte tänkt på det?!” De kan påverka en rakt upp och ner bara genom sitt sätt att vara. När någon av dem kommer rusande mot mig det fortaste han kan och med ett stort skratt kastar sig om halsen på mig – då vet jag att han är jätteglad. Han kan ju inte förställa sig; han kan ju ”bara” vara ärlig. Vilket väcker en stark och ärlig känsla också i mig: jag blir så primitivt och odelat glad av mötet. Ja, det är faktiskt en stor gåva de har i sin förmåga att väcka glädje.

      Motsvarande förmåga har dessvärre inte vem-som-helst som möter mig med ett leende. Det kan i och för sig vara uppriktigt menat, men det behöver ju inte vara det. Just därför ler jag visserligen tillbaka men utan samma kontakt med de djupa känslor som också de ordlösa mötena med mina utvecklingsstörda vänner ger.

      Allt gott
      Bodil

  18. Margareta Hedberg skriver:

    Hej Bodil!

    Tack för Din härliga föreläsning i Senioruniversitets regi i Örnsköldsvik den 21 september. Det kändes som om Du vände Dig direkt till mig och det var så skönt att få höra hur Du framställde tiden då man blir äldre. Jag blev stärkt av Ditt sätt att säga, att man fortsätter att göra precis det man vill och tycker om.

    Tänker mycket på detta och bär det med mig!

    Då SPF Senioren fyller 75 år i år bad redaktionen läsarna, som också fyllde 75, att skriva om sig själva. Det gjorde jag och skickade in mitt brev. Döm om min förvåning när jag blev kontaktad och hela mitt brev som i sin helhet publicerades i förra numret av Senioren nr 6 2017.

    Varma hälsningar från Järved 2017-10-09
    Margareta Hedberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on