Ettårsjubileum
Hej,
I februari 2011 kom den här bloggen till och efter några veckors koll av funktionaliteten kom så Horisontboken ut i månadsskiftet mars-april. Jag tror därför att skottdagen, denna fina extradag, kan passa för ett jubileumsfirande. I all sin exakthet utgör den en lagom obestämd tidpunkt för ett ettårsjubileum eftersom den ju inte fanns i fjol….
I något av de allra tidigaste inläggen skrev jag om hur jag då tänkte om det nya äldrelandskapet som håller på att bryta igenom:
- Det nya landskapet kommer att ha bytt skala och vara mycket större – i dess flesta ledder. – Ja, så har det verkligen blivit under året som gått. Både genom att det tillkommit 100 tusen nypensionerade sedan dess och genom att samhällsintresset, forskningsintresset och det massmediala intresset för äldre ökat markant. Jag vet visserligen att man är synnerligen uppmärksam på just det man är intresserad av, men den här ökningen gåt utöver den subjektiva upplevelsens. Har du sett någon kvantifiering av det ökade äldreintresset på olika områden? Jag skall själv börja leta.
- Det kommer att vara mer diversifierat. Det har alltid gällt att äldre människor är varandra mer olika än yngre – men förr då livslängden var kortare, äldre människor mer utslitna och normerna starkare kunde både de berörda själva och omvärlden uppfatta ”äldre” som ett entydigt kollektiv. Och som en svag grupp. Fortfarande har (förstås) det diversifierade inte slagit igenom. Både självbilderna och omvärldsuppfattningar haltar. Många äldre försöker anpassa sig till föråldrade normer: nu är vi pensionärer, nu skall vi inte längre vara aktiva men väl aktiveras (resa, spela boule, dansa, gå på möten, konsumera kultur – allt nog så trevligt men det kan ändå bli lite infantiliserande om det blir de enda sysselsättningarna utöver hus och hem och barnbarn). Och kanske är det då inte så konstigt att en journalist utan att själv märka det refererar till svar som han fått från “Anders, universitetslektor”, “Eva, sjuksköterska” och “Arvid, pensionär”. “Arvid, pensionär” uttrycker just detta: att det kan vara som om en äldre människa gjort själva pensionärskapet till sin identitet. Detta är på väg att ändras, åtminstone så att pensionärskapet för flertalet äldre inte blir den enda identiteten, inte heller vad de gjort tidigare (“f d datatekniker”) utan vad de gör nu. Under det gångna året har de äldsta och sjukaste hamnat i fokus – och där behövs det fortfarande jättestora insatser. Upptäckten av den andra änden, de yngsta och friska, har gått långsammare – men pågår, det gör den. Tyvärr har det starkaste genomslaget hittills bara berört hur LÄNGE människor skulle kunna tänkas ARBETA (i bemärkelsen lönearbeta). Men det andra kommer väl vartefter.
- Äldrelandskapet kommer att ha lägre murar mot omvärlden och variera mer över tid. Både vara mer infiltrerat utifrån och samtidigt själv infiltrera mer. Nya trender inom äldrelandskapet kommer exempelvis att kunna vinna insteg i andra grupper. Möjligen blir det utifrån äldres annorlunda förhållande till arbete som detta inte längre kommer att mätas enbart genom insatser i ”tid” (heltid, halvtid, etc) utan i resultat. Inte mycket som hänt här.
- Äldrelandskapet kommer att vara mer myllrande, antingen det handlar om formellt ”arbete” eller om något annat – man kommer helt enkelt att göra mer och det är ju genom människors handlingar som världen får sin dynamik. Jaja mensann, det här märks lite varstans. Men fantasin har liksom inte nått därhän än att en förlängd ålderdom rimligen kan handla om något annat än att bara förlänga det medelålders.
- Man kommer att ha fått lite bättre kläm på den utvecklande delen av ålderdomen – den som än så länge är den minst utvecklade. Pedagogiskt, sociologiskt, designmässigt, kulturellt och medicinskt. Hm. Där återstår nog det mesta att göra – fast mycket kan ha skett genom en smygande tidsandeförändring.
Vad är det då som kommer att vålla de största svårigheterna? De svåraste knutarna att lossa är alltid de som man själv har knutit. Så därför blir nog det svåraste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla människor vi ses som? Och om inte – vad vill och kan vi sätta dit i stället för de gamla självbilderna? Detta det sista tycker jag kommer igen gång på gång här på bloggen, men fortfarande oftast i kritik av vad omvärlden gör. Att själv försöka medverka till att förtydliga vilka normknutar från tidigare äldregenerationer som vi har löst upp/ vill lösa upp är svårare – men därför inte omöjligt.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Jag har följt sin blogg från första dagen efter att ha läst din bok. Jag följer den med intresse och ibland förvåning. Det verkar oftast vara akademiker som reagerar och tillfogar tankar. Mycket av funderingarna går ut på att vara aktiv, utvecklas, fortsätta utbildas, fundera kring livet, samhället, att tillvara de äldres kunskap och erfarenhet.
För egen del kan jag vara otroligt nöjd med att vara “lat” – äntligen. Har haft ett handläggningsarbete, ensamstående med tre barn, jobbat hårt ibland med två arbeten, stått till förfogande.
Du kanske inte tror det: När jag kommer hem och låser min dörr så kan jag tänka högt och gladeligen: “Ingen vill mig nåt!”.
När jag på kvällen lägger mig i min säng så kan jag säga till min säng: “Du är min bästa vän”!
Att vara pensionär är för mig att äntligen komma till ro. Jag har inga speciella ambitioner. Jag vill att den ena dagen må vara lik den andra, jag vill gå till mitt gym, till biblioteket och läsa DN, Svenskan, Der Spiegel. Jag vill bjuda mina barnbarn på lunch och diskutera deras skola, jobb, framtid.
Jag känner mig inte gammal eller passiv men jag uppskattar lugnet i pensionärslivet.
Jag är 76 år och visst har jag rätt att tänka så eller??
Tack för en fin blogg och
MÅ VÄL!
Hiltrud
Hiltrud,
Ett tillägg bara: medan jag stod och diskade tänkte jag på glädjen i ditt “Ingen vill mig något!” Jag tror det behöver sägas ut lite oftare att detta kan rymma just glädje. Det är bara alltför välkänt hur “Ingen vill mig något!” kan tyda på den yttersta av ensamheter Men det kan också som du skriver stå för den yttersta av förnöjsamheter: “hurra, jag är ensam, jag behöver inte bry mig – och ingen annan bryr sig heller!”
Allt gott
Bodil
Oooooooo så glad jag blir över att du skriver om detta!
Du har inte bara all rätt i världen att TÄNKA så – du har också all rätt i världen att VARA så. Det är lite just detta jag menar när jag skriver att vi får passa oss för att tro att förlängningen av livet bara handlar om att förlänga M E D E L Å L D E R N – det finns ju så många andra utvecklingsfaser inblandade i detta att bli gammal.
Och de handlar inte heller “bara” om att nu göra det man inte fick in i livet tidigare. Det tillkommer också alldeles nya glädjeämnen och intressen och förmågor som man inte haft tidigare. Eller?
Allt gott
Bodil inför ettårsjubileet
PS 1: När vår äldsta dotter fyllde ett år, åkte jag till Malmö för att åka rulltrappa med henne – det var det roligaste hon visste, just då. Har du något sådant minne? Jag tillskriver inte en blogg känslan att ha roligt – annars hade jag väl fått hitta på något roligt för den i morgon.DS
PS 2: Jag har nyss skaffat ny “anatomisk” kudde. Jag har alltid varit lite kudd-o-man, men jag förvånar ändå nu mig själv när jag lägger huvudet på kudden och säger “o, så skönt!”. Högt. DS
Hej Bodil,
du skriver: “De svåraste knutarna att lossa är alltid de som man själv har knutit. Så därför blir nog det svåraste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla människor vi ses som? Och om inte – vad vill och kan vi sätta dit i stället för de gamla självbilderna?”
Att man själv är sin största fiende, som jag tolkar det två första meningarna, håller jag med om.
Men är det verkligen så illa, att när man går i pension förlorar/slutar man inte bara arbetet, utan även självbilden? Och i stället inordnar sig och blir gammal enligt omgivningens/ de fortfarande arbetandes norm? Och sedan får kämpa sig till en ny självbild? Hur generellt är det?
Gun (frivillig pensionär sen 62 års ålder)
Hej,
Ibland kan bloggen vara en riktigt bra samtalsform för att ta bort de värsta otydligheterna och därmed sammanhängande missuppfattningar. Ungefär så här menar jag:
En människa finns där på sin arbetsplats – och någotsånär motsvaras då den egna självbilden av den bild de andra har av en. Detta övas och slipas av varenda dag i det tysta. Om skillnaderna är alltför stora, leder det inte sällan till stora konflikter. Sedan pensioneras hon – och nästan genast blir hon för de gamla arbetskamraterna en främling, en “pensionär”, en av de många.
Hon kan färstås själv veta vem hon är och i bästa fall fortsätta att vara “sig själv” – men hur kan hon i sin nya tillvaro hela tiden förnya detta och komma underfund med vem hon är i andra termer än de redan existerande? Alltså: hur kommer hon förbi schablonerna? Hela synliggörarbördan ligger nu på henne själv och det finns inte mycket av ömsesidigt upptäckande i vardagen utöver det mellan de allra närmaste. Det finns förstås alla intressegrupper, inte minst inom pensionärsorganisationerna, och i den bästa av världar skulle man där ständigt kunna hjälpa varandra att lossa knutarna från förra året och förförra året och förra decenniet och… Jag tror faktiskt att mina meningar om individerna också gäller för kollektivet: “de svåraste knutarna att lossa för pensionärsgruppen är den som (förra) pensionärsgruppen knöt själv.”
Sedan vill jag förstås inte överdriva det här – och garanterat inte heller göra det till något omöjligt att hantera. Bl a är det nog sådant vi gör på den här bloggen – det finns nog med som en underström i många av samtalen. “Vem är du?/vem är jag?/vem är vi?” – inte för att vi är identitetslösa men väl för att vi hela tiden övar oss via återkopplingen. Den enklaste av återkopplingar, den optiska, kan vi få från spegeln, en hel del andra återkopplingar får vi från tingen omkring oss, men de viktigaste och sig ständigt förändrade får vi ju bara från våra medmänniskor.
Allt gott
Bodil
Hej,
det är en mycket intressant tanke. Den knuten som jag främst kommer att tänka på är lite komplicerad att förklara.
Hur blir jag definierad, om jag aldrig har arbetat? (jag = är inte Jag personligen. Jag har definierat mig genom mitt arbete. Genom det jag har uträttat, lärt mig under arbetsgång, slipats genom möten med människorna på arbetet. Men här finns ett litet TROTS).
Om jag har varit hemmafru så formas jag av möten i vardagen, genom det jag gör för mina närmaste och blir inte formad av så mycket annat (jag menar renodlad hemmafru med intressen inom hemmet och familjen). Och självklart är jag viktig och har status (fast inte HÄR). Det kommer inte att ändras så mycket efter att jag har fyllt något högre ålder – jag kommer att göra det som jag alltid har gjort för dem som har uppskattat / inte uppskattat det. Kommer jag att fundera över vem jag är när jag fyller 65? (förutom som alla överiga frågor VEM ÄR JAG OCH VARFÖR ÄR JAG HÄR). Kommer min plats i samhället att ändras på något påtagligt sätt?
Just den knuten som man knyter själv: I ett samhälle, där människorna har sina fack med givna normer och schablonger blir jag automatiskt en tant / sås och potatisätare / psalmsjungare / intemåstare osv osv, för där har samhället ett behov av att placera mig någonstans när jag har fyllt 65. Om jag inte uträttar så mycket samhällsnyttigt alt. om jag uträttar något alldeles utomordentligt viktigt eller intressant, så placeras jag inte dit. Då får jag hållas. Är jag den gråa massan i länder, där jag har haft möjlighet att göra något mer som kvinna, skapa mig en karriär, “rädda världen” och dyligt, då blir jag plötsligt degradedad till en pensionär med alla möjliga stämplar. (degraderad skriver jag med avsikt = om jag vill fortsätta att berika världen och blir fråntagen min plats däe jag har möjlighet att göra det, så känns det så)
Vissa stämplar tycker jag om, vissa försöker jag sudda bort och kämpar.
Kanske skulle jag njuta av att leva i något land, där åldern betyder status och automatiskt respekt?
Ja, då får man ta allt det andra med. Hälsan, fatigdomen, orätvisor av andra slag…
Jag har i alla fall möjlighet att kämpa.
Grattis på ettårsdagen!
Jitka
Och en citat som säger med andra ord det som du så ofta skriver:
Inom varje äldre människa finns en yngre människa
som undrar vad som hände.
-Cora Harvey Armstrong-
Hej Bodil,
Tack för förtydligandet. Då tror jag att jag hänger med igen. Det du skriver har även jag sett i min omgivning – och hos mig själv, till en del. “Det är skönt att slippa jobbet, men jag saknar arbetskamraterna.” Har jag hört från flera som haft rutinjobb, men även från personer med sas, mer stimulerande arbeten. Att man slipper stressen framförallt, det ständiga kravet att hinna mer på kortare tid (nedskärning av personal i industrin, bl.a.).
De i min omgivning som tycks ha klarat övergången bäst är de med ett “brinnande” intresse som de har med sig och (äntligen) får mer tid till. Intressen som också innebär att de träffar människor, och som även är mål för resor. Något mer att fylla tiden med än “att ha roligt”.
Läser just nu “Själens fem stadier” av Harry R Moody och David Caroll, 1997, 2001 på svenska. Den har stått oläst i bokhyllan några år. Så långt jag hunnit är den mycket intressant. Den handlar om att hitta en djupare inre mening med livet, i den här boken (kallad) Gud. Jag är inte troende, men tror att livet har en djupare mening än att uppnå/ sträva efter “Störst, bäst och vackrast.”
Hursomhelst, citerar ur boken: “Om vuxna inte hittar nya och djupare källor till mening i livet kan andra hälften av livet bli en period när den känslomässiga tillfredställelsen minskar alltmer.” Kanske kan det överföras på att gå i pension och lite tappa fotfästet…
Grattis till dig och bloggen på 1-årsdagen!
Och Grattis till oss som har den att läsa och diskutera på!
Gun
PS.
Om man byter ut “mening i livet” mot “innehåll i livet som ger en djupare/ mer varaktig tillfredställelse” är kanske risken för flumvibbar mindre… 🙂
Gun
Ja, visst är det så att vårt ständiga behov av återkoppling och ideliga jämförelser med omgiv-ningen (samt oss själva i inre eller yttre spegling) är en trög minnesmassa att bearbeta för “eviga” nuets självskapande. I vår evolutionsutveckling lär ju ingå att vi ständigt har behov av att klättra på varann: från barndomen på föräldrar till ålderdomen på våra barn, bl a. Så här släpar nu vårt inre på gamla egomiljöer präglade av vårt samhälleliga landskaps betoning på världslig KARRIÄR: med början i medfödd genutrustning och givande barndom, lyckat
yrkesliv och/eller gifte och föräldraskap. För att inte tala om adressen där vi glada och friska njuter vår hemtrevnads käll… Ack – nog finns det idealbilder att trycka ner eller lyfta varann igenom, ännu på relativt gamla dar, antingen vi vill eller ej. Men börjar vi som äldregrupp bara bli någorlunda MEDVETNA om vårt sneglande ekoberoende genom hela utvecklings-historien, så är åtminstone landskapsmiljön nu mogen att stödja oss medan vi försöker lyfta oss i håret, till nya nivåer i människoblivandet. Tror jag. Till stadier där vi ihop med alla våra årsringar kan känna oss som stora och positivt nyfikna barn – fastän vi ofta halvdrömmande behöver vila våra gamla värkande kroppar och allt mer lätttstressade närminnen. Med andra ord: måtte vi med Bodils och vår egen ännu sega kraft bli i själ och hjärta realtivt TIDlÖSA! Så småningom. Lyckliga Hälsningar från en som rätt ofta glömmer värken i stor del av sin lekamen:
Kerstin Elisabeth
Bara ett kanske behövligt tillägg: jag är inte en opassande rollspelsamatör i denna smakfulla församling, plötsligt excellerande i obegripligt förnäm elitvokabulär. Näst sista meningen ovan vanpryddes med feltangentad glosfadäs: “realtivt” ska helt enkelt uttydas RELATIVT. (Fast jag måste medge att jag då och då inspireras till nyskapade ordsammansättningar – och låter dem stå kvar. För uttrycksfullhetens skull.
Ännu glada
Kerstin Elisabeth
Ack ja, den som ändå kunde se sina felstavningar! Jag tillhör dem som inte kan det förrän långt efteråt 🙂
Gun
Hej Bodil,
Är man, som jag, omgiven av kursdeltagare, med vilka jag ständigt diskuterar gamlas situation, så självklart får man en känsla av att intresset för äldre ökat. Däremot är det lite svårt att se om intresset finns, och även växt, utanför min egen krets.
Du skriver att det diversifierade inte har slagit igenom i önskad utsträckning. Det är inte svårt att hålla med. Den självbild vi bär inom oss, och den bild av oss som bärs av vår omgivning är inte tillfredsställande. Vi gör mycket på bloggen och säkert också i ansikte mot ansikte-möten för att stärka oss själva och varandra, men fortfarande är det mycket som måste bli stärkt. Alltså måste vi fortsätta!
För murarna mot omvärlden har väl inte blivit så mycket lägre. Din blogg fyllde år igår (grattis!) och jag har, till och från, deltagit sedan slutet av sommaren. När jag tänker tillbaka, tycker jag att vi under den tid som gått huvudsakligen DOKUMENTERAT. Med otaliga exempel har vi visat på hur det är att vara gammal i vår tid. Med oss själva som målobjekt har vi har illustrerat livet som gamla, dess plus-och minussidor. Vi har kommit med kritik och ifrågasättanden. Faktiskt inte särskilt mycket rent gnäll! I allt detta har vi nog kommit en bra bit på väg och kanske bör vi nu, i varje fall börja, snegla mot nästa etapp.
Jag tror att vi idag har fångat in en hel del av det vi skulle vilja förändra. Uttryckt det, dokumenterat det. Vi har gjort inventeringen, men hur ska vi få till stånd förändringarna av vilka en hel del torde bli ganska omfattande? Så dags att börja titta efter de konkreta förslagen. Man kan ge impulser till nytänkande, men också till konkret handlande. Vi kan alltså både fortsätta diskussionen om att vara gammal i en ny tid, och börja skissa på förslag till konkret handling. Jag är alls inte främmande för tanken att en del redan har kommit igång. Inom pedagogiken, äldreomsorgen, forskningen. Men vi måste nog själva hjälpa till en hel del. Komma med konkreta förslag, ta diskussionen med dem som har kan förverkliga. Agera där det går att agera.
Jag vill ta upp en annan sak som mitt engagemang har väckt inom mig. Du framhåller ofta, Bodil, att gamla idag inte är en homogen grupp. Naturligtvis alldeles sant. Men när jag med människor runt mig diskuterar detta med att vara gammal, poppar likväl en fråga upp i mig: Vems talan för jag, för vilka talar vi? Om man är välutbildad akademiker (som jag tror många av oss är) – hur väl kan jag då förstå människor med helt andra erfarenheter? Hur mycket av det vi talar om gäller generellt för gamla? Jag tror det är ganska lätt att tänka i generella termer, när vi pratar om vad vi vill göra med våra 30-35 år som gamla: Hur ser våra önskningar om dagliga aktiviteter ut? Hur ställer vi oss till att fortsätta arbeta? Vill vi bli ”servade” eller ”serva” själva? Visst har det på bloggen ibland framkommit, att vi måste ha förståelse för att alla inte är, eller vill vara, aktiva på det sätt vi själva vill, inte ser sina kommande år på samma sätt som många av oss gör. Jag tror att vi ständigt måste hålla sådana tankar aktuella. Själv kan jag ibland uppleva, att jag i min iver och entusiasm riskerar att kränka dem som faktiskt vill ha en ålderdom, som visserligen inte är lik våra föräldrars, men inte heller är särskilt lik den jag själv vill ha.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi,
ja, exakt så.
“Själv kan jag ibland uppleva, att jag i min iver och entusiasm riskerar att kränka dem som faktiskt vill ha en ålderdom, som visserligen inte är lik våra föräldrars, men inte heller är särskilt lik den jag själv vill ha.”
Detta har jag tagit upp här, inbakat i många ord och exempel, flera gånger om.
Det jag själv känner jag kan göra är att kämpa för mig själv, för det JAG vill och hur JAG vill ha det, tillsammans med dem som liknar mig och vill liknande saker.
Jag har ingen rätt att tvinga mina önskemål på dem, som är nöjda med hur de har fått det, att de har gått i pension med glädje i 61 årsåldern och är nöjda med sin tillvaro som det är ordnat. Jag har ingen rätt att tala för dem och föra talan i min anda. Fast ofta är det så, att många av dem inte kan tala för sig själv – jag kan då uppleva (och missförstå)att de väntar på och tacksamt tar emot vad jag gör för dem.
Och det är det, som är farligt. Att om det blir en förändring, så kan det bli till glädje för såna som jag, men drabba dem, som absolut inte vill fortsätta att jobba vidare. Och de har rätt att ha det som de vill. Vi har inte rätt att ändra allmänna vilkor så att alla måste. Vi kan kämpa för att det blir flexibelt. Vilket kan få fram andra problem.
Som jag ser det, många av 65+ är friskare än tidigare generationer. Men många är inte det, många får en del kramper som hindrar dem att orka arbeta 100%. Jag t.ex. har inte en enda bekant som skulle orka arbeta 100%. Och jag undrar om jag hade gjort det i verkligehten i sånt tempot och stress som ökar hela tiden. Jag får prova och se. Om jag får möjlighet.
Hälsningar
Jitka
Till Jitka och Helmi,
Fast vet ni – just detta att det INTE är lika för alla och att ingen av oss på riktigt kan känna in hur det är för en annan människa eller en annan intressegrupp att bli gammal, det tycker jag att vi ALLA återkommer till gång på gång på denna bloggen. Så gör er inte mer dåligt samvete för det – går man för långt i detta, slår man till sist knut på sig själv och kan inte säga eller tänka nåttttttttt eftersom allt inte gäller för alla.
Dock: undantag finns. Naturvetenskapens lagar gäller på samma sätt för alla. Ett lands lagar gäller på samma sätt för alla (och skall idealt tillämpas på samma sätt för alla). I vår kultur läser vi från (det vi kallar) första till sista sidan och börjar längst upp till vänster (fast ett av mina barn hävdade bestämt och länge att hon tänkte läsa bakifrån och framåt). The global commons (mark, luft, vatten – och numera rimligen också de användbara kommunikationsvåglängdsområdena) är allas. Den utbyggda infrastrukturen är allas… Det är just detta förrädiska att vi går på samma trottoarer som de andra och ser varandra i till synes identiska situationer som gör att vi har så svårt att fantisera om hur det kan kännas på insidan av en annan människa och hur hennes summaförutsättningar, historia och framtidsbilder påverkar henne.
Så klart att man måste tillämpa ett stort mått av ödmjukhet. Men när det väl är sagt, så tror jag det är mycket bättre att tänka och känna efter “hur skulle jag själv uppleva att…?!” än vad det är att fundera i allmänabstrakta termer. Var och en av oss ÄR ju själva människor, och åtminstone övningen att prova på sig själv kan man alltid göra.
Allt gott
Bodil
Det är inte lätt att uttrycka svåra saker.
Jag tror inte jag går omkring med dåligt samvete för att jag tycker det jag tycker, även om jag är övertygad om att det finns MÅNGA som tänker på helt annat sätt kring ålderdomen än vad jag själv gör. MEN – jag märker ju att att det ständigt växer fram nya tankar, när jag pratar med sådana som i mångt och mycket faktiskt tänker ungefär på samma sätt som jag själv. Så det jag ville säga var nog, att om vi kunde ha en lika öppen diskussion också med dem som tänker helt annorlunda kring pensionering och ålderdom, kanske berikningen skulle bli än större för OSS ALLA. Och som sagt, jag tror den gruppen är mycket stor, på samma sätt som jag tror att vi är en stor grupp. Men att tala om de och vi är ingen tilltalande tanke.
Helmi Jönestam
En tanke: Det finns ju sådant man bara kan lära sig den s.k. “hårda vägen”. Att bli gammal hör kanske till dessa ting som bara den egna erfarenheten kan lära ut.
Gun
När jag sänt iväg min förra kommentar, kände jag mig inte helt nöjd. Jo, kanske just med den delen som Jitka så klokt tar upp här ovan. Att vi måste vara lyhörda också för dem som inte tänker som vi själva gör.
Men det där att börja bli mer konkreta var svårt att sätta ord på. Du, Bodil har gjort och gör massor av konkreta, konstruktiva saker. Du har skrivit en bok om oss i vår tid, du åker runt och föreläser och du är med i många andra sammanhang där du uttrycker kloka saker. Både ideologiska och konkreta.
Men vi andra, som liksom Bodil, vill ha förändringar till stånd – vi har också förmåga att agera i en eller annan mening, men jag märker att det inte är helt lätt att komma på HUR. Jag är ganska övertygad om att lösningarna finns, även om de än så länge håller sig gömde. Det är mycket lättare att prata om hur vi upplever situationen och hur vi skulle önska att det vore. Men att sedan komma vidare, komma på saker som leder till verklig förändring – det är verkligen inte helt lätt. Ändå är det ju dit vi måste! Med alla vår goda krafter måste vi börja leta efter de gömda lösningarna.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Vi har väl inte mycket annat att göra än försöka med idévärldsliga korsbefruktningar, som förhoppningsvis bär vidare genom konkret fruktskörd. På både ett och annat fält. Själv slogs jag av, när jag just läst Helmis och Jitkas inlägg härovan, att vi kanske bör odla de kontakter som en del av oss har med Svenska kyrkan och andra trossamfund. Åtminstone den förstnämna har ju fått allt värre ekonomiska problem knutna till stora kyrkor, som ofta står mer eller mindre tomma. Till exempel i min relativa närhet Mikaelskapellet, knutet till S:t Matteuskyrkan invid mig här i Vanadisvägkorsningen. Lokalerna får ju inte användas hur som helst eftersom de invigningspräglats till gudsheligt ändamål. Men det gränsöverskridande = transcendentala nyskapande som utbristande knoppas i oss och söker god groddmiljö borde väl kunna godkännas? Jag tänker mig att prästsinnen kan se oss som värderade gamlingar i vällovlig tea(o)anda, så
att de gärna öppnar experimentlokaler för pensionärer (kan t ex locka ungdomsfixerade men nu börskrisande Thailandsfarare att stanna hemmavid, till ganska rimlig peng). I just Herrens hittills VÄL talrika och rymligt ekande kyrkosalar. För Eviga Livets skull – inte bara tidsfördrivande hobbyarbeten – med själs(psyk)utvecklande målargrupper, konstfullt strävande broderare, snidare, sångkörer, matlagare, datorspelgenier med flera gemenskaper skulle av Kyrkans ärkebiskop & Co kunna se oss som bönesvar på hur många vackra kyrkor runtom i landet kan finna GOD nyanvädning i Globala Tidevarvet… Vad tror ni, Bodil med meningsfränder, om den realiseringschansen i vår kallelse som murstormare, till att börja med?
Hälsningar
Kerstin Elisabeth
Ja, du, under alla omständigheter är ju kyrkorummen tillräckligt STORA för att rymma oss. Det samlas f n oerhört många människa kring dessa frågor, så det behövs just gott om plats. Och de existentiella perspektivet lyser oftare med sin närvaro än sin frånvaro.
Allt gott
Bodil
Instämmer.
Det får inte bli så att de som vill leva efter eget gottfinnande, de år som återstår när arbetslivet (enligt reglerna) är avslutat, ska bli påtvingade vad de anser som vill fortsätta sitt arbetsliv/ sin gärning efter arbetslivets reglerade slut.
För det skulle väl mest bli en ny fålla att fösa in den inhomogena gruppen “pensionärer” i?
Gun
Hej, Gun,
Så är det förstås – låt dem “arbeta” som vill, låt dem låta bli att “arbeta” som hellre vill det. I den bästa av världar skulle förresten just den öppenheten kunna hjälpa till att få upp till ytan vad EGENTLIGEN “arbete” är – i vår tid.
Sedan tror jag också att vi skulle kunna hjälpas åt att motverka det som ser ut att komma nu: att både samhälle och många individer förefaller tolka de förlängda liven som att det just är M E D E L Å L D E R N som då skall förlängas (i princip fram till livets sista dag). Men då får vi ju inte mycket nytta och glädje av den U T VE C K L IN G som pågår i en människa också efter medelåldern. Den sena utvecklingen, själva mognaden, måste rimligen få ha sina förutsättningar och sina utväxlingar.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
med arbete menar jag att ha en anställning/lönearbete. Jag vet inte vad du menar med vad en breddning av “arbete” skulle kunna innebära (inte ännu läst den punkten i din lista?). Att “arbete” betyder att man gör något för andra, ex.vis. ideelt arbete? Att man gör något som inte bara rör en själv utan är någon annan till glädje och hjälp? Mestadels oavlönat map pengar men med (djup) tillfredställelse att ha kunnat göra, och ha fått användning av de kunskaper som förvärvats genom åren.
((Hua, nu poppade ett citat upp igen (tycks vara i en period då allt möjligt, strunt såväl som mer på djupet, poppar upp ur den “saliga blandning” som varit min lektyr genom åren) Citat: “Jag har har inte ens den fina egoism som tillfredställs av att uppoffra sig för andra” Ur Luftburen av Per Wästberg. Skriver ner det även om en varningsklocka säger att det inte hör hemma här…))
Ja, varför denna rädsla att bli gammal? Jag personligen tycker det är riktigt skönt att få kalla mig gammal/äldre. Att ha nått fram, att någorlunda helskinnad klarat mig genom alla möjliga och omöjliga krav på vägen. Nu är jag gammal och kan leva på mina lagrar – och på ett stillsammare sätt nyfiknare än någonsin. Dock KÄNNER jag mig inte gammal utifrån min “nedärvda” föreställning om hur en gammal ska vara. Kluvet? Inte det minsta! Jag är gammal nog, vill jag i alla fall tro 🙂 , att stundom kunna skilja på verklighet och föreställningar om hur den ska/borde vara, och är synnerligen tillfreds med det.
Gun
Bra uttryckt: “gammal nog”!
Allt gott
Bodil
Kan ju vara skönt att mest jämt sitta hemma med en bok eller TV-film – eller bara skönt slöande/mediterande. Men viktigt att vi får chans till fysiska samlingsplatser nog “hungriga” för att ge tillfälle för en stor mängd intresseriktningar. Själva utformningen blir det väl strid om här och där. Men även icke-pensionärer skulle nanturligtvis inbjudas till hel del av våra föredrag, happeningdanser, teaterpjäser – ev av oss själva skrivna, eller ihoptråcklade klassiker ur nuvarande repertoarer. Och med utbytesverksamhet med grannländerna/hemlänen samt invandrares ursprungsmiljöer. Här samlas nog en hel del olika världsåskådningar att ha spännande samtalsgrupper om. Med Bodil & Co som pådrivare kan det nog bli en dynamiskt recepttolkad verksamhet där ingen (UTOM DEN SOM VILL FÖR STORA TRYGGHETENS SKULL OSV) behöver känna sig infållad.