2. Att arbeta eller inte arbeta, det är frågan

Hej,

Undan för undan kommer jag att här publicera tankar ur “Tio tankar om arbete”. Låt mig börja med den mest övergripande:

Jag tror att orsaken till att vi tycker om att arbeta och studera i grunden handlar om att vi därmed får utlopp för en framtidstro och en önskan om att ständigt förbättra tillvaron, såväl i det egna livet som i samhället i stort. Genom arbete håller vi samhällsklyftorna i schack och livet känns tryggare. Vi tycker också om att göra saker ihop med andra. Motsatsen – att inte få vara med – gör att man snabbt hamnar utanför.

Den direkta frågan blir då: Skulle du fortsätta arbeta

som du gör idag även om du inte behövde det för lönens skull?

Allt gott

Bodil

13 comments on “2. Att arbeta eller inte arbeta, det är frågan
  1. Gunilla skriver:

    Under årtionden har jag arbetat med långtidssjukskrivna. De blir oerhört provocerade när försäkringskassan och sjukvården har lönearbete som mål för rehabiliteringen. Först måste de rehabiliteras tillbaka till livet innan det kan bli aktuellt med arbete.

    Jag tror att om man har lönearbete som mål – så missar man lätt målet. Det är bättre att se ett arbete som man trivs med och klarar av som en viktig beståndsdel i en god livskvalitet. Arbete är ett medel mer än ett mål när det gäller hälsa och livskvalitet.

    • bodil skriver:

      Hej, Gunilla,
      Ja, det är märkligt att man ibland snarare riktar in sig på att en sjuk människa ska bli arbetsför än på att hon ska hitta tillbaka till hälsan. I ena änden gör det kanske inte så mycket – där kan det hälsobringande gå hand i hand med arbetslust och förmåga. Men i den andra änden är det katastrofalt, om insatserna inte vidgar utan snarare begränsar möjligheterna att arbeta i den utsträckning och på det sätt som man för tillfället vill och kan. Allt gott! /Bodil

    • Ulrika Sandén skriver:

      Njaä… även här är vi olika. När jag var på rehabilitering fick vi själva formulera våra mål och alla fem i min grupp hade arbete som ett huvudmål. Men visst, lönearbetet var ett mål maa att det fick symbolisera hälsa. Vi hade alla traumatiska hjärnskador och då har ju livet plötsligt totalförändrats. Där är lönearbetet en symbol för det där normala som en gång var. Och på samma sätt symboliserade arbetsförmåga ohälsa. Flera av oss blev arga på personalen om de la allt fokus på hälsa och glömde fokusera på arbete 😉 Det är en oerhörd stark symbolik i lönearbetet.

      • bodil skriver:

        Hej, Ulrika,

        Jag ska förstås inte “svara” på ditt svar till Gunilla. Men jag vill gärna säga att jag tycker det var fint att det blev du som stod för en debut på den här bloggen i och med att du vände dig inte till mig utan till en annan besökare. Hoppas på många fler sådana kors-samtal med tiden.

        Allt gott
        Bodil

      • Gunilla Brattberg skriver:

        Så klart det är olika för olika personer men om livet inte är levbart och man inte har arbetat på åratal handlar det n og om att först må bättre och sedan börja arbeta. Börjar man arbeta innan man mår bättre brukar det bli bakslag och ännu svårare att komma tillbaka till arbetet. Det är min absoluta erfarenhet.

        Få av de långtidssjukskrivna jag har mött under 40 år som rehabiliterare har haft lönearbete som livets yttersta mening – deras mål har varit förbättrad livskvalitet och som en pusselbit på väg dit kan löänearbete vara ett viktigt medel.

        • Ulrika Sandén skriver:

          Jag är enig på ett plan. Såklart är hälsan viktigast. Men vi var iaf två som aldrig hade accepterat en rehabilitering till livet om inte livet hade inkluderat konkret arbete. I efterhand ser jag hur arbetet hade en extrem symbolik i mitt och åtminstone ett par av de andras hjärnor. Vi blev faktiskt lite avprogrammerade under rehab kan man nog kalla det. Det finns en mycket intressant artikel om symboliska gap som bygger på en avhandling av Gunilla Eriksson på KI (2007).
          I mitt fall kan man bara ge en stor eloge till personalen på rehabsjukhuset. De jobbade hårt med att avprogrammera mig, få mig att acceptera en lägre arbetsgradsförmåga som slutmål, låta saker ta tid, samtidigt som försäkringskassan motarbetade varje litet steg. De ville att jag skulle pensioneras eller gå tillbaka till ordinarie arbete som socialsekreterare, vilket ju var en omöjlighet när jag inte kunde tänka klart. Men tack vare en fantastisk flexibel personal som verkligen satte var individ i centrum för sin rehab så gick det. De fick mig tillbaka i livet och i deltidsarbete och dessutom kände jag mig stolt över det. Nästan magi 🙂

          • bodil skriver:

            Hej, Ulrika,
            I den “SIP”, Samordnade Individuella Vårsplanering, som numera ska göras om någon behöver insatser från många olika håll, börjar det sprida sig en norm att den ska inledas med frågan: “VAD ÄR VIKTIGT FÖR DIG?!” Detta kan kanske på sikt bli en inledning till att patienten äntligen hamnar i centrum. Internationellt börjar detta gå under beteckningen “The I-question”. Att bemötandet och behandlingen inte bara ska ta färg av vad det är för åkommor man har utan (framför allt) ha en riktning: man ska få stöd att så långt sig göra låter få leva det liv man vill.

            Allt gott
            Bodil

  2. Att lönearbetet i sig ses som en dygd är ett stort problem. Arbetslinjen av idag bygger på att vi måste lönearbeta för ekonomins skull. Detta gör att vi frånkopplar arbetet med dess nytta, vad det faktiskt gör. Denna frånkoppling mellan krav och nytta skapar sannolikt en alienation och en känsla av meningslöshet för många personer, vilket i sin tur leder till mental ohälsa. En del uttrycker att folk vill ha ett lönearbete. Jag menar att det är fel, folk vill ha en inkomst, en meningsfull tillvaro och ett socialt sammanhang.

    Ergo, de flesta, inklusive jag, skulle fortsätta att arbeta även om det inte behövdes för lönens skull. Frågan är vad de skulle välja att arbeta med. Jag skulle fortsätta med det jag gör idag, men jag har i dagsläget dock inget lönearbete.

  3. bodil skriver:

    Hej, Mathias,
    Tack för ditt inlägg. Det är just sådana frågor och samtal som jag vill väcka – men de är svåra. Vi orkar ju inte alltid ifrågasätta allt, och det kan vara nog så skönt att anpassa sig till färdiga mallar. Dock: när det instrumentella tar överhanden och man tappar bort det egentliga innehållet och meningen med alltihop, då är det dags för FORWARD TO BASICS.

    Allt gott
    Bodil

  4. kerstin skriver:

    Jag har aldrig varit anställd i hela mitt liv. Jag fyllde i december 43 år. Som vikarie har det varit svårt och lite otryggt då man aldrig kunde vara säker på att man skulle få ihop varje månad. Men jag lärde mig att då jag inte kunde arbeta på grund av trötthet eller på grund av att pojken skulle på läkarbesök eller om jag ville se lucia i skolan utan att kompromissa med ett fast lönearbete så avstod jag arbete och fick vila eller se pojken uppträda. Jag fick tillslut ett lugn i det att själv kunna styra och kunde om det knep jobba en lördag och skaffa barnvakt. Det löpte på fint och har gjort att jag kunnat anpassa arbetet efter livet. Två månader innan jag fyllde 43 blev jag inkonverterad. Jag tackade ja. Måste väl bli vuxen, eller åtminstone försöka bli det. Många i min närhet nästan tjatat om fast anställning och hur skönt det är. Nu tre månader senare som fast anställd kryper det i kroppen. Kan inte bara ta ledigt om jag är helt slut och måste svstå luciafirande m.m. Jag känner mig låst och som en slav och tappar intresset för arbetet som jag aldrig tidigare upplevt som så jobbigt som nu. Nu mera styr arbetet mitt liv och det känns som en stor del i mig dööör. Jag tycker dessutom att mina medarbetare också uttrycker ett missnöje eller längtan efter en annan lösning på det fasta atbetet. Tack för ditt engagemang, din bok och den här bloggen.

    • bodil skriver:

      Så spännande kommentarer! Du kommer från andra hållet, du ser med fräscha ögon på det fasta lönearbetet och blir inte helt uppfylld av dess välsignelse. Intressant – jag återkommer gärna till samtal med dig. Just nu är jag fullt frivilligt fast i juldvalans fröjder.
      Allt gott
      Bodil

  5. Carola skriver:

    Hej Bodil!
    Jag följer bloggen och kommentarerna här med stort intresse. Jag har varit anställd som lärare sedan den dag jag gick ut lärarhögskolan för över 25 år sedan. Min pappa grät av glädje när jag tog examen, för nu skulle jag alltid kunna ha ett fast jobb, aldrig behöva fundera på min försörjning. Oj vad det har suttit i! Att aldrig göra/säga något som kunde äventyra den fasta anställningen.
    Så intressant att läsa om Kerstins erfarenheter!
    Nu har jag och min man sedan en tid tagit beslut om att båda arbeta 80%, 4 dagar i veckan, för att få vårt liv “hanterbart”. Pensionskorpen kraxar högt och min arbetsgivare ställer sig varje termin frågande/kritisk – jag har ju inga små barn hemma och alltså ingen rätt att jobba deltid. Det är synd, för jag tycker och tror att jag är en bättre lärare nu.
    Den dag de säger nej kanske jag vågar göra som Kerstin…

    Tack för bloggen och intressanta diskussioner!

    • bodil skriver:

      Hej, Carola,
      Ja, visst finns här mycket att hämta. Själv känner jag en viss mättnad efter mina (hittills) 98 inlägg. Men det är många som läser här, varje dag, och kommentarerna inspirerar.

      Jag blir glad över att du och din man skaffat er ställtid genom att arbeta 80%. Söker du på “ställtid” på den här bloggen hittar du flera inlägg och kommentarer. Bl a Margareta André som berättar om hur deras rektor (inspirerad av Tio Tankar om Tid) förlängde lunchrasten med en halvtimme, just för att lärarna skulle få ställtid, dvs tid för reflexion. Metatänkande är ju viktigt för alla men särskilt viktigt för lärare – den ideale läraren måste rimligen vara en god utövare av det egna lärandet. Och det klarar ingen utan ställtid.

      Önskar dig god vidareläsning – och kom gärna igen i blogg-samtalet!
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on