93. Det var banne mig det finaste…

Hej,

Idag låg det en avhandling i min brevlåda vilket inte är helt ovanligt. Men denna skriven av Lena Svenaeus var alldeles väldigt ovanligt speciell!

Lena har bl a varit JämO. Hon disputerar nu i mars som 74-åring på avhandlingen ”Konsten att upprätthålla löneskillnader mellan kvinnor och män”.  

En sådan avhandling som hennes kan ingen i 25-30-årsåldern åstadkomma, hur lysande vederbörande än är. Varför kan de inte det? Jo, för att de inte som Lena har kunnat ”leva” området. Det är det som gör att hon – när hon nu har låtit den akademiska kunskapen och erfarenhetskunskapen utmana varandra – kunnat ge ett unikt kunskapsbidrag.

Men inkörsporten till doktorandstudierna stod ingalunda vidöppen ens för henne.  I avhandlingens förord skriver hon nu bl a apropå att hon först inte blev antagen som forskarstuderande: ”jag blev stum av häpnad över att ålder rakt av kunde anföras som ett skäl för att avvisa mig som sökande till forskarutbildning på ett svenskt universitet. – ”Vi måste satsa på ungdomen!” – Jag kunde förstås ha svarat: ”Javisst men vi praktiker som har ett långt yrkesliv bakom oss, har vi inget att bidra med? Det anser i alla fall professor emerita Bodil Jönsson som i sin bok Tid för det meningsfulla skriver att äldre är en försummad forskarresurs i den akademiska världen.”

Ja, det är nu 7 år sedan jag började slåss för seniordoktorander, dvs för att de som så vill, ska kunna satsa blod, svett och tårar på att mejsla fram vad i de förvärvade insikterna som genom akademisk knådning nu kan bli just unika kunskapsbidrag till framtiden.  För det är ju det det handlar om: kunskap ska kunna bära oberoende av person. Lenas kunskap är inte bara hennes – delar av den har nu hållfasthetstestats och spetsats och gjorts tillgänglig så att den kan bli till en äkta fixstjärna och språngbräda för andra. Inte har vare sig universitet eller samhället eller de som är unga idag råd att spjärna emot  ett sådant kunskapsbygge! Men så sker alltså fortfarande, trots att man försöker intala varandra att vi lever i ett kunskapssamhälle.Blä!  Jag är faktiskt äkta nedstämd av denna obetänkta kunskapssyn. Det finns t o m de som påstår att unga inte vill lära sig av gamla. Det gällde möjligen i vissa sammanhang förr, men nu är det helt försatt ur spel. Vi behöver ju bara lägga ut insikterna på nätet, så hittar de unga dem där. Utan något som helst motstånd. Och hur skulle de kunna ha det? De kan ju inte veta att det är från oss det kommer…

Just mot bakgrund av min nedstämdhet enligt ovan, kändes det självklart att säga till Lena det samma som byrådirektör H K Bergdahl sa när han storögt ryckte till inför Karl-Bertil Jonssons bragd: ”Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades! – Vill du ha ett fikon?” Heja Lena! Och heja alla andra genombrott som sker med liknande förtecken. Synd bara att det går så oändligt långsamt att den existerande verklighetens prestationer skyhögt överträffar de mini-förhoppningar som kultur och samhälle har på äldre.

Allt gott

Bodil

 

Publicerad i Okategoriserade
2 comments on “93. Det var banne mig det finaste…
  1. Ulf Åström skriver:

    Tack för dina genomtänkta och väl valda ord i söndagsintervjun SR P1 Bodil! Det är få som har din skärpa. Jag njuter alltid när du delar dina klara (i ordets dubbla betydelse) tankar! Du må rodna när jag berömmer dej, men faktum är att du skapar en oas i flödet, när du gör din stämma hörd Bodil! Det är få som ger mej så många igenkännanden (kring livets essentiella frågeställningar) som du gör och gjort redan i boken tio tankar om tid. Dessutom är det befriande att du, utifrån din (visdom) livserfarenhets trygga lugn, talar om ditt behov av ensamhet (i en tid då många, som kanske inte gjort den inre resa som skapar kärlek till tankearbete, byter ordet ensam mot själv i en konsensusdominerad miljö som signalerar osäkerhet och viss aversion mot kunskap och fördjupning, kongruent med det brus P3 ofta sänder). Att ostört få utveckla sina tankar är stor del i livets höjdpunkter och att sedan dela glädjen i erfarenheten är dubbel glädje. Jag håller fullständigt med dej i att de erfarna har ett evolutionärt uppdrag för samhällsutveckling. Jag har haft förmånen att umgås/samtala/idrotta med erfarna (t.ex. nybliven professor emeritus Tom M.) vilket lett till insikten att bollandet av tankar är minst lika stimulerande som strategiskt placerade badmintonbollar. Idag är det lätt att hitta 20-åriga bloggare. Det är inte lika lätt att hitta människor som tänker klart. Många anser sig nog inte ha tid att tänka tanken fullt ut. Men hur kul är det att spela schack och bara tänka ett drag framåt? Spelets estetiska skönhet ligger i de komplexa mönstren. Tage D. sa i all enkelhet följande om empiri och analytisk framsynthet: ”Den som inte törs se framåt och inte vill se bakåt får se upp!

    Tack för allt du tillför Bodil!

    Varma hälsningar!

    Ulf Åström

    • bodil skriver:

      Oj!
      Tack, Ulf. På ett inlägg som ditt går det inte att ”svara” – men jag kan ju skriva lite om vad som dök upp i huvudet på mig när jag läste det.

      Det är nog 25 år sedan nu som någon första gången tillskrev mig epitetet ”nationalpedagog”. Sett från mitt eget håll är det så här: jag har ju fortsatt att UNDRA, livet igenom. Kan inte ge upp något förrän jag tror mig ”förstå” (vad nu det är). När jag väl nått den punkten, är det sedan lätt som en plätt att samtala med andra om det. Inte för att pracka på andra mina sanningar utan för att peka på ”det här mönstret ser jag – kan du också se det?” Och glädjande nog är det många som kan det.

      Jag föddes med några växelverkande gåvor: den ena var tvånget att undra, den andra var förmågan att upptäcka mönster, nya och gamla, som de flesta ännu inte sett. Livet fortsatte med mig insnärjd i dessa gåvornas garn, först under ungdomsåren, sedan under 46 år som universitetsanställd och nu 7-8 år med ”academy at home”. Så klart att allt detta slit då och då gett resultat och att vissa av dem varit och är självlysande! Kanske blir det extra tydligt när det inte handlar om enskilda frågeställningar och dito svar utan om ett försök till tematiskt personporträtt, typ söndagsintervjuns.

      Det finns en bok ”Talent is overrated” som handlar om hur omöjligt det är att spå någons framtida förmåga utifrån existerande talang. Det är så mycket annat som spelar in. Viktigast förefaller det vara om omständigheterna gör att gåvan/talangen får utvecklas genom ständig övning. Och inte vilken övning som helst, inte bara repetition raktav utan en deliberate practice, ett medvetet utövande/ träning. Det handlar om många, många timmar. Har man 10 000 timmars försprång eller mer, har man liksom redan vunnit. Fram till dess att förmågan eller lusten tryter.

      Allt gott
      Bodil

      PS. Jag skickar dig ett mail med mina reflexioner utifrån läsning av ”Talent is overrated”. DS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on