84. “Tracking” (10/12)

Hej,

”Tracking” är Kellys tionde nedslag bland de teknologiska krafter som han menar oundvikligt förändrar både oss själva, vår tillvaro överlag och arbetslivet. Jämför introduktionen jag gjort i nr 74 här på bloggen om vad som väntar alldeles om knuten också för arbetslivet.

Fast vi går omkring med oss själva hela livet, är det inte så mycket vi vet om oss ens på den fysiologiska nivån. En av de saker jag lärde mig genom att många lördagar vara i tjänst som fysiker på ”Öppet Hus” på Lunds Tekniska Högskola var att det som intresserar de allra flesta allra mest är att kunna mäta på sig själva – på den egna kroppen. Och egentligen är det självklart – ju bättre ”du” känner till yttringar och förlopp i din kropp, desto bättre kan ni samexistera. Snart kommer du att veta mycket mer om dig själv genom alla de mätdata du kommer att skaffa dig för en liten peng.

Mätelementen har nu hunnit bli inte bara billiga utan också små (som punkten efter den här meningen). De kan finnas i allt: klockor, glasögon, kläder och överallt i omvärlden, bilen, etc. Du kommer att kunna övervaka din hälsa i en utsträckning som gör att kedjan öppenvård – specialistvård nu definitivt har en förstanivå som handlar om egenmätning och egenvård. Viss egenmätning kan komma att (åter)ge oss förmågan till egna observationer. Så kan exempelvis en muskelspänningsmätare på nackmusklerna larma när spänningen blir för hög. Det kan hjälpa dig att komma underfund med att när det känns så här, då är det hög tid att slappna av. ”Larmet” kan t o m vara något som kroppsligt som en smekning på de spända musklerna (föreslog jag för 25 år sedan – det kommer säkert nu).

Överlag kan den bästa formen för återkoppling av kroppsdata vara att göra också själva återkopplingarna kroppsliga. På så sätt kan vi också skaffa oss sinnen som vi aldrig tidigare haft. Kelly berättar om en man som försåg sin livrem med en kompassvisning som gjorde att den del som var riktad mot norr alltid vibrerade. Efterhand tänkte han inte på vibrationerna som vibrationer utan som NORR. Han “kände” norr. Efter ytterligare några veckor hade han fått ett starkt förbättrat lokalsinne – han upplevde liksom stadens karta.

Det är mycket annat som den mänskliga evolutionen inte gjort oss till särskilt duktiga mätare av: blodtryck, blodsockernivå, mm. Men den teknologiska evolutionen kommer nu att göra det. Det bara väller fram sensorer, mätare och återkopplingar. Och de sitter inte bara på oss själva utan också i de flesta saker och i ”the internet of things”.

Det är inte bara vår fysiologi vi kommer att registrera utan också mycket av det vi gör och det som händer. Det kan lagras och vara spårbart utan ett eller ett fåtal givna sökord  – du kan söka var som helst i din livsström utifrån vad du för ögonblicket associerar till. Ljudloggar förväntas bli t o m mer attraktiva än bildloggar. Kombinationen av dem är bäst för då kan du snabbsöka i bildflödena och stanna upp där du blir intresserad för att lyssna.

”Storebror ser dig” har varit och är en fara för många och visst är det så att allt som kommer i kontakt med Internet är öppet för andra som i sin tur kan vilja sammanställa det på sitt sätt. Ur informationen kommer metainformation – information om informationen (vilken växer ännu snabbare än informationen i sig). Kelly säger:

Bits vill flytta sig

Bits vill länkas till andra bits.

Bits vill bli räknade med i realtid.

Bits vill bli kopierade och mångfaldigade.

Bits vill komma upp på metanivån.

Det här betyder förstås inte att bits ”vill” något i mänsklig mening men väl att det finns tendenser: så snart något övergått till bits-formen, tenderar det att flytta sig, länkas ihop med annat, användas för beräkningar, kopieras och mångfaldigas och bli till metainformation.

Men vad med arbetslivet, då? Produktionsmässigt kommer vi snart att framställa 50 miljarder sensorer om året. De kommer att finnas på våra kroppar och inlemmas i våra hem och i vår omvärld, den nära och den globala. När dess data spåras, tolkas och görs begripliga för oss genom den tillgängliga AI:n får vi förstås nya idéer om produkter och tjänster som vi då kommer att uppfatta som lika oundgängliga som vad bilen och mobilen verkar vara idag…

Allt gott

Bodil

4 comments on “84. “Tracking” (10/12)
  1. Helén Svensson skriver:

    Så himla intressant!

    Jag skulle gärna haft en och annan sensor i min kropp tex muskelspänningsmätare. Men å andra sidan undrar jag vad jag hade gjort med informationen om samhället och arbetslivet ändå inte är gjord för att jag ska kunna ta hänsyn till ev muskelspänningar genom att tex sakta ned på arbetstakten. Skulle jag bita ihop för att arbetet är så givande och intressant så att det är värt att få ont i kroppen (lite värk har väl liksom ingen dött av, he he) eller skulle jag lyssna på kroppen och söka mig ett annat arbete? Jag tror tyvärr att jag hellre har värk och ett intressant arbete än inte värk och ett arbete som inte “ger mig något”.

    Hälsningar
    Helén

  2. bodil skriver:

    Hej, Helén,

    Människan är nu en gång för alla så gjord att hon vare sig vill eller mår bra av att ha det alltför bekvämt, vare sig tanke- och känslomässigt eller kroppsligt. Utmaningar och förändringar ska till, annars mår vi inte bra. Men det gäller att orka, och där skiljer sig kroppen från sinnet.

    Har du tagit ut dig fysiskt alltför långt, märks det. Benen bär dig inte/ du orkar inte längre med ett lyft/ ryggskottet slår till/etc. I fysiskt påfrestande yrken är det vanligt med regelbundna, mer eller mindre obligatoriska pauser. Men så är det ju inte med allt det andra – vi kan bli så inspirerade att vi bara rusar iväg, och påfrestningen märks inte direkt. Den kommer efteråt, och lär man sig att då ställtid är OBLIGATORISKT, klarar man sig rimligt bra. Men hur lär man sig det?!

    Allt gott
    Bodil

  3. Helén Svensson skriver:

    Om jag fick önska så skulle stödet med tillräcklig ställtid vara inbyggd i omgivningen… Vi kommer kanske dit så småningom?

    Hälsningar Helén

    • bodil skriver:

      Hej, Helén,
      Under min uppväxttid var ställtid just inbyggd, både i arbetet och på fritiden (affärerna var inte öppna efter kl 18, inte heller på lördag eftermiddag och inte på söndagar). Efter arbetsdagens slut skulle man ta det lugnt – allt annat stred mot normen. Och på själva arbetet var det mycket som var inbyggt och som höll just själva rytmen.

      I vår individualiserade tid saknas dessa kollektiva spärrar och normer, och det gör att den som vill mycket lätt kan skena iväg. Det är fantastiskt att slippa trycket att “vara som folk”, att vara som alla andra. Det är vi ju ändå inte. Men som du märkt, rymmer det också stora faror. Det är inte helt lätt att hitta ett stöd med tillräcklig ställtid för alla. Något sådant finns inte. Men visst borde den fysiologiska trackingen kunna ge individuella profiler för sådana ställtidsbehov som man inte bör eller får underskrida i längden. Det finns mycket att uppfinna!

      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on