73. Gott Nytt År 2017!

Hej här i det nya!

Säkert blir år 2017 ett speciellt år för oss, både var för sig och tillsammans. Så mycket går garanterat att säga som att det var 6 år sedan vi upplevde en nyårsdag med ett primtal i dess årtal (2011), att det nu dröjer 10 år till nästa gång (2027) och att vi nu ett h e l t år har att acceptera primtalet 2017 som årtalet vid datering.

Lite kantigt känns det, tvåa, nolla, etta, sjua, så låt oss hoppas att kantigheten kan föra något gott med sig. T ex hjälpa till att ta oss ur det trögflytande och motsägelsefulla i förhållningssättet till arbete. Arbete i sig behöver ju inte vara “jobbigt” (i negativ bemärkelse)  – tvärtom, när det är som bäst, kan det lyfta oss och ge både arbetstillfredsställelse och -glädje. Men det oförlösta i våra inställningar till både arbete och icke-arbete, det  drar snarare åt det depressiva hållet. Vilket i sig kan vara ett tecken på att dimmorna snart ska skingras.

Gott Nytt År till er alla!

Bodil

2 comments on “73. Gott Nytt År 2017!
  1. Margit Holmberg skriver:

    Hej Bodil, jag hörde din föreläsning i Härnösand i höstas och har nyss läst dina tankar om arbete. Tack för dina klarsynta och välformulerade tankar i boken. Har beställt två böcker, en till min son som har tjänst på arbetsförmedlingen och har varit “utbränd” tidigare, och en till mig själv. Den ska jag låna ut till mina andra söner(och sonhustrur).
    Själv har jag lyckats balansera min pensionärstillvaro mellan anhörigvård, egenarbete och egna intressen någorlunda. Vad gäller det ekonomiska finns en del att önska sedan jag blev ensam. Jag önskar att många politiker inspireras av dina tankar. Hälsningar, M

    • bodil skriver:

      Tack för det, Margit!
      Ja, det är viktigt med samtal på alla nivåer. Inte minst inom familjen, generationer emellan.

      Hittills har såväl politik som fackförbund som arbetsgivare lyssnat välvilligt och intresserat på mig men utan att ta några egentliga initiativ. Nåväl, det kommer kanske, det har inte gått så lång tid än. Jag är mer bekymrad över att “gemene man” (vem nu det är) reagerar så räddhågat – för egen del. Som ett exempel: “om man inte mäter arbete i tid utan i resultat, skulle jag duga då?!” Jämför också inlägg “70. Nu vänder det!” (rubriken var mitt sätt att försöka avdramatisera innehållet i inlägget. Men ska jag vara ärlig, tycker jag det är alarmerande.)

      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on