60. Skulle en 2-timmars arbetsdag ta bort stressen?

Hej,

Det är många som hamnat i ett läge då de stressar antingen det behövs eller ej. För dem kan fritiden vara mer förödande än arbetslivet. I det finns det åtminstone en viss av andra reglerad rytm, men på hemmaplan kan man skena iväg hur långt som helst för att hinna ”allt”.

All reklam och all inblick i vad som skulle kunna vara möjligt kan göra det jättesvårt svårt att rätta ambitioner efter ork. Vi människor har en inbyggd ha-galenskap som kunde hållas något så när i schack på den tid då vi var nomader, jägare och samlare. Då sattes gränsen för ha-galenskapen av vad som gick att bära. Men sedan vi blev bofasta och senare skaffade oss bilar för att ta oss mellan olika boplatser är det ingen måtta på vad vi samlar på oss. Mycket är till för att ”underlätta” och ”spara tid”. Men vi missar att allt måste hanteras, monteras, användas, underhållas, nyläras, ersättas med nästa generations prylar, etc. Allt medan vi själva bara blir mer urgröpta av jäktet, numera också vad gäller det immateriella. Den är oändlig, den information, den kunskap och de känslor som vi kan komma i kontakt med på internet.

Därför är det långt ifrån självklart att totalarbetet (summan av lönearbetet, egenarbetet och det ideella arbetet) skulle bli mindre stressande om lönearbetets andel minskade. Kardinalfrågan är snarare: vad vill vi arbeta med, vad orkar vi, vad kan vi – och varför?

Allt gott

Bodil

Publicerad i Okategoriserade
7 comments on “60. Skulle en 2-timmars arbetsdag ta bort stressen?
  1. Helén Svensson skriver:

    Du har antagligen rätt, vi skulle inte bli mindre stressade av att lönearbeta 2h/dag pga av vår ha-galenskap och alla möjligheter som finns. Ibland önskar jag att det inte fanns så många möjligheter och val, tänk vad skönt om det bara fanns tex en sorts tomater när man ska handla… Alla dessa val kan bli otroligt tröttsamt och samtidigt vill vi ha många möjligheter. Allt är på både gott och ont…
    Men hur kan vår inbyggda ha-galenskap bli mer hanterbar? Räcker det med att vi blir mer medvetna om den så att vi kan stoppa oss själva?

    • bodil skriver:

      Hej,
      Ja, ett ökat medvetande är en god vana att öva upp, för den påverkar vad vi gör och sedan blir detta görande till en vana som vi undan för undan härmar och betingas av.

      Viktig är också din insikt om att allt är både på gott och ont. Utifrån den blir det ju extra viktigt att inte låta alla dessa småval skymma sikten så att vi inte ens uppfattar att vi också gör STORA val. Det är ju främst kring dem som det är viktigt att fundera över gott-och-ont-balansen. Om vi hela tiden fäster oss vid småsaker, blir vi ju till sist inte större än så.

      Yrsa Stenius har en jättebra ”Sista Ordet”-sida i veckans Fokus-tidning som tangerar detta. Den beskriver en värld där vi människor blivit så förvirrade att vi till sist förbarnsligats till att tro på rätt-och-fel-absolut, svart-och-vitt, bara framsida eller bara baksida. Det är i det läget som marken är beredd för sådana ledare som nu dyker upp och som hämningslöst och hänsynslöst fingrar på knappar som utlöser de mest primitiva mekanismerna.

      Allt gott
      Bodil

      • Helén Svensson skriver:

        Ja det är ju inte förrän vi blir medvetna som vi kan förändra oss, skapa nya vanor. Men inte ens när vi blir medvetna är det lätt att gå emot primitiva impulser, att stanna upp och reflektera innan impulsen tar över. Speciellt som inte så många andra gör det. Men vi blir fler och fler som tvingas stanna upp och reflektera över de stora valen i livet. Så det finns hopp.
        Önskar dig en fin 1:a advent!

  2. Ingrid Whitelock skriver:

    Jag skulle inte bli mindre stressad av en 2-timmars arbetsdag, för hej och hå vad jag måste prestera då!
    För mig är det inte tiden utan upplägget som sätter press. Det och störningar som sliter mig bort från mitt fokus.
    Upplägget; tala om för mig vad som ska göras och när det ska vara klart och övriga specifika önskemål så gör jag min egen planering och jag kommer att genomföra det i rasande takt, OM det inte helt plötsligt ska stickas in möten, småsnack, hur-går-det-telefonsamtal och krav på att ALLA ska få vara med och tycka till om saker de inte kan. D-e-t stressar mig.
    Dessutom vill jag inte ha några raster. Jag kommer in ett flow och det kan vara i timmar och jag mår bra av det. Vill jag sträcka på benen och dricka kaffe så gör jag det när det passar mitt tempo. Alla kan inte funka som jag, men jag borde i alla fall få funka som jag.

    Sen vill jag gå hem.

    Det spelar ingen roll om det gått två, sex eller tio timmar. Jag är färdig och då vill jag inte vara kvar på jobbet. Om arbetsgivare nu inte betalar för muskelkraft, min kroppstid, utan för ett resultat borde jag kunna gå när dagens kvot är uppnådd. Det är mitt drömscenario – att få gå när jag är klar.

    Vad vill vi arbeta med? – Har alltid halkat in på det ena jobbat efter det andra utan att ha någon riktig kurs mer än att det ska hänga ihop med min utbildning (som så klart var mitt val). Ett ”det-bara-hände-arbetsliv” som faktiskt blivit himla lyckat. Jag tror inte att jag hade kunnat välja ett så intressant arbetsliv. Om frågan är djupare än så, så blir mitt svar att jag vill bli bekräftad och speglad och arbete är ett perfekt ställe för det.

    Vad orkar vi? Extremt mycket – om jag slipper att vara social efter arbetstid.

    Vad kan vi? Egenarbetet tar knäcken på mig då det är baserat på att ta sig över motståndströsklarna som jag har och det är alldeles för oorganiserat och ideellt arbete skulle jag vilja ta del av men vet med mig att det kräver saker av mig som jag inte är bra på.

    Kardinalfrågan varför är banne mig inte lätt att svara på.

    Men du, hur ska vi någonsin komma åt och förändra allas tanke att det är orättvist med t.ex lagomarbete eller arbete som baseras på människors olika sätt att nå uppsatta resultat på olika tid?

    Alla vet att jag kommer tidigt, går sent och aldrig tar rast – ändå när jag slinker iväg tidigt någon dag undrar alla vart jag ska. Vi har en osund fixering vid arbetstider.

    Nu blev det långt. Glad advent!

    • bodil skriver:

      Hej,
      Vet du: du låter som en arbetsgivares dröm. Du vill s k ö t a dig, ta ansvar, vara koncentrerad, bli färdig – och så är det inte mer med det. Det är så man kan funka i sitt eget enmans-bolag där det tveklöst blir gjort en oändlig massa och där kommunikationsytan är begränsad till det egna inre och de kontakter man själv vill ta, ofta över nätet. Men dagens arbetsplatser fungerar inte så – det är ju så mycket av allt det andra, av allt kringverk utåt och inåt som ska skötas, att det banne mig inte är lätt att ha fått något gjort som skulle kunna kallas för egentligt r e s u l t a t innan arbetsdagen är slut.

      När du ibland märker att du har svårt att passa in tillräckligt väl på en arbetsplats av i dag, så kan du vara glad att du har framtiden för dig. För i gig-ekonomin kommer du att passa som hand i handske.

      Intressant att dina motståndströsklar är för höga just i egenarbetet. Där kan du ju faktiskt välja själv vad du ska göra. Andra kan ha svårt med allt utom det självvalda. De tycker inte sällan att arbetsuppgifter på jobbet som andra sätter dem att utföra är sällsynt meningslösa – men du är tvärtom. Gillar att någon säger åt dig vad du ska göra, när det ska vara färdigt, och sedan överlåter hela ansvaret på dig.

      Sedan beskriver du det som om din motor vill vara igång också där hemma men att startmotorn inte fungerar – är det så? Kanske handlar det om en skyddsmekanism – din startmotor ”förstår” att det räcker nu, du har jobbat tillräckligt för idag på ditt lönearbete, nu ska det inte startas mer nyttigt? Fast jag tror inte det är så, faktiskt, utan att det du behöver är den sociala friktionen på arbetsplatsen.Just som en igångsättare. Andra behöver den under hela processen, som ett stöd till sin motor. Kan man se det så: du behöver en hjälpstartmotor, andra behöver en hjälparbetsmotor?

      Det är klart att om man granskar fenomenet lagomarbete i sig, så är det ju synnerligen orättvist: den ena gör ju mer, den andra mindre, någon gör det som är svårare, en annan gör det lättare. Men det är hela SYSTEMET individen + lagomarbetet som man måste titta på – och då är det inte orättvist, minsann!

      Allt gott
      Bodil

  3. Ingrid Whitelock skriver:

    Den sociala friktionen – intressant. Det ligger något i det du säger. Jag hävdar att jag är introvert och undviker fikaraster men jag gillar att möjligheten till samtal finns. Precis som jag gillar att vara ensam i mitt hus men veta att där ute finns människor i fall jag skulle få ett socialt anfall.
    Och människor runt mig fungerar som igångsättare. Varför har jag inte tänkt på det innan?! Jag kan till och med utföra egenarbete på löpande band om t.ex min mor far omkring i huset med mig.

    Fast jag har startmotor på jobbet. Människor där är mer den lustfyllda delen av igångsättandet, funderar jag nu. De är som sagt också min spegel, min bekräftelse och återkoppling.

    Men hur får man individen att förstå SYSTEMET = individen + lagomarbete? Jag förstår nog inte riktigt. Om man säger så här; Var i dagens system skulle du se att det här tänket skulle kunna ta sin början? Blir det av tvång i framtiden för att vår arbetssituation förändras drastiskt och vi måste? Eller kommer någon att gå i bräschen och vara med och forma det nya? Ber du oss egentligen att tänka efter nu så att vi är förberedda och tror du i så fall att vi ens kan ta till oss detta när vissa fortfarande vill återinföra stämpelklocka?

    Det är mycket funderande nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on