49. Arbete och arbete

Hej,

Jag träffade nyss en journalist som hade varit frilansjournalist länge men som nu var anställd på halvtid och fortsatt frilansande på halvtid. Hon beskrev hur märklig hon hade upplevt övergången. När hon började som halvtidsanställd, höll hon inledningsvis en helt annan, betydligt högre produktionstakt än sina arbetskamrater. Efter ett tag begrep hon att hon måste slå av lite på takten eftersom det är så mycket annat som man måste hålla på med på en arbetsplats.  Medvetandet om detta (och anpassningen till det) fortgår i hennes nuvarande halvtidsväxling mellan det ena och det andra.

Men vad gör man då på en arbetsplats som man inte gör om man bara har sig själv att sköta? Man håller på med en ständig anpassning till varandra och det gemensamma. Man måste gå på möten. Man måste berätta för varandra vad man håller på med och vad man ännu inte är klar med. Etc etc, för man måste prata om både annat och andra. Den ständiga vidareutbildning som man ger varandra kan vara guld värd.

För dem som uppskattar det sociala på arbetsplatser och det konstruktiva i den sociala friktionen är detta givetvis främst av godo. Men för dem som är mindre sociala kan arbetsplatsens nödtvungna krav på ständig närhet och dito samarbete vara mer påfrestande än arbetsuppgifterna i sig. Därför går det inte att säga vilken arbetsform som är “bäst ” – det beror i så hög grad på den egna läggningen och på arbetets karaktär.

Just därför var det så intressant med en och samma människa som reflekterade över skillnaderna mellan de egna arbetsinsatserna per tidsenhet i den ena arbetsformen och den andra. Har du själv några sådana erfarenheter?

Allt gott

Bodil

2 kommentarer på “49. Arbete och arbete

  1. Ja före och efter utmattningssyndromet är det stor skillnad på arbetsinsats per tidsenhet. Jag behöver hitta andra arbetsformer eftersom jag har kvarvarande funktionsnedsättningar som gör att jag inte klarar av det sociala (samtal, ljud, möten) på en arbetsplats utan att bli otroligt mentalt trött. Förhoppningsvis klarar jag det så småningom när hjärnan läkt ytterligare. Tills vidare får jag hitta arbeten där jag kan jobba mestadels hemifrån och med väl avgränsade arbetsuppgifter, en sak i taget samt väl tilltagen tid. En utmaning minst sagt. Men det ska nog gå att lösa.

    Hälsningar
    Helén

    • Hej,

      Ja, hjärnan har som väl är många reparerande mekanismer.

      Under tiden fram till dess att du blir mindre trött av det sociala skulle du behöva mötas av en djup förståelse från andra inför det ovedersägliga i att du blir jättetrött av det som för dem bara verkar uppiggande. Hm.
      Det finns ju också människor som har det som du utan att det är någon utmattning som ligger bakom – det är “bara” det grundläggande i deras personlighet som skapar dessa problem för dem.

      Allt gott
      Bodil

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.