46. Delaktighet, hälsa och arbete

 

Hej,

Jag slås ofta av hur begrepp som delaktighet, hälsa och arbete ockuperats bort från individen och knutits till andra nivåer. Ja, det är som om människan inte finns, trots att det är henne det handlar om.

Delaktighet definieras i WHO:s ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health) som “en persons engagemang i en livssituation”. Äntligen ett starkt undantag, en definition på en direkt individuell nivå, väsensskild från den ”delaktighet” som brukar tas upp ur samhällsperspektiv med sitt fokus på social inkludering, delaktighet i samhället och deltagande på arbetsplatser. Den är självklart lovvärd, den också, men den blir lätt abstrakt och inte sällan förvillad. Exempelvis sprids föreställningen att man kan kräva delaktighet och att någon kan ge delaktighet. Men detta är omöjligt: vad den ena kan ge den andra är förutsättningar för delaktighet, sedan måste var och en erövra den. Man måste vara minst två om en delaktighet (det hörs ju på ordet). Hade man istället tänkt till utifrån människans engagemang i det egna livet, hade den egentliga innebörden av delaktighet inte kunnat missas.

Hälsa. Här råder motsvarande skillnad mellan det individuellt upplevda och de större perspektiven. Individuellt: ”Att vara frisk eller ha hälsan är ju överhuvudtaget inte att känna sig på ett visst sätt, utan det är ens tillvaro, ens i-världen-varo och samvaro med andra människor, att i arbete och glädje vara uppfylld av det egna livets uppgifter.” (Hans Georg Gadamer). Jag skrev om detta redan i inlägg 39. Folkhälsan är exempelvis inte det samma som summan av alla våra individuella hälsor, och hälsoperspektiven i Hälso- och sjukvården eller för den delen i HSL (Hälso- och Sjukvårdslagen) knyter inte heller an till det individuella att i glädje vara uppfylld av sina livsuppgifter. Ja, man inte kan tro att det handlar om samma sak. Och det gör det inte heller!

Arbete. Min bok ”Tio tankar om arbete” kom till bland annat på grund av att ”arbete” visserligen utförs av människor och teknik i samverkan men ändå inte brukar synliggörs från det individuella hållet. Låt mig exemplifiera med texten på nätet om ”Arbetets museum” i Norrköping. Man vill vara ”en nyskapande mötesplats för samtal om människors arbete, liv och villkor. Vi vill hellre väcka frågor än ge enkla svar. Vi vill inspirera till egna tankar, funderingar och diskussioner. Vi vill också låta många olika röster komma till tals.” Utmärkt! Det skulle ju kunna vara där som sådana tankegångar som de i ”Tio tankar om arbete” hittade en grogrund och kunde myllra. Varför det inte är så blir uppenbart redan fyra meningar längre fram i texten. Där står det nämligen: ”Våra utställningar, seminarier och programverksamhet utgår från ledorden arbete, genus, klass, makt, generation och etnicitet.” Det riktigt känns hur man försökt tänka på ”allt”. Men med de ledorden avlägsnar de sig från den enskildes vardagsperspektiv. Där markerar de att de inte vill närma sig arbetet som en relation bland andra och som för individen behöver infogas i en något så när fungerande helhet.

Tro nu inte att ”Arbetets museum” är ensamma om att göra så. Tvärtom! Så gör alla de tongivande på nivåerna över individen: samhället, arbetsgivare och fackföreningar. Och där står vi utan något egentligt språk för arbetet-i-vardagen och vardagen-i-arbetet. Tänk om vi kunde hjälpas åt att skapa ett sådant, ett som är lika tydligt som ICF:s delaktighetssyn och Gadamers hälsosyn.

Allt gott

Bodil

PS. Jag gillar ”Arbetets museum”, de gör mycket som är bra. Men trots att vi lever i en individualiserad era, har inte heller de förmått ge perspektiv på arbetet i vår tid, sett från den arbetande individens håll. DS

Publicerad i Okategoriserade

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on