39. Arbete och hälsa

Hej,

Enligt den tyske filosofen Gadamer är hälsa det samma som att i glädje vara upptagen av sina livsuppgifter.

En fantastiskt definition: också den människa som är sjuk eller har stora funktionsbegränsningar kan “ha hälsan” om hen är engagerad i det hen gör. Och samtidigt: du ska inte tro att du “har hälsan” bara för att du för tillfället inte är sjuk. Hälsan står och faller med om du i glädje är upptagen av dina livsuppgifter (vilka förstås omfattar både lönearbetsuppgifterna (om man nu har några sådana), egenarbetet och det ideella).

Är du det?

Allt gott

Bodil

12 comments on “39. Arbete och hälsa
  1. Helén Svensson skriver:

    Hej!

    Jag jobbar på att hitta mina livsuppgifter som jag i glädje kan bli upptagen med. Det är inte så lätt när vår välfärd bygger på arbetslinjen samt att arbetslivet idag ställer stora krav på dig som individ såsom idérik, handlingskraftig, initiativrik, flexibel, social, stresstålig, hög energinivå, verbal, uthållig, hålla många bollar i luften, ja listan kan göras hur lång som helst med egenskaper som i längden inte är verklighetsförankrade. Om inte arbetslivet “vill ha” dig föds ofta tankar på att göra något eget, starta något eget för att få arbeta utifrån dina förutsättningar, men för det krävs oftast ekonomisk uthållighet. Alla har inte det. Visst kan man söka fondmedel, projektpengar osv men det ställer också krav på dig som individ, krav som kan vara svåra om du tex har kognitiva funktionsnedsättningar. Nedsättningar som försäkringskassan ofta bedömer inte påverkar din arbetsförmåga, utan du bedöms ha hel arbetsförmåga i “lättare arbeten som inte innehåller kravfyllda eller koncentrationskrävande uppgifter.” Arbeten och uppgifter vi precis konstaterat inte längre finns i arbetslivet. Och för att vara ärlig är jag glad för det, för min hjärna behöver inte tråkiga livsuppgifter, min hjärna behöver variation, kunna ta regelbundna pauser, känna lust och mening.

    Jag hoppas få läsa andras erfarenheter och tankar kring detta.

    Hälsningar Helén

    • bodil skriver:

      Hej igen, Helén!
      Som du vet är du inte ensam om dina erfarenheter. Vilket i sin tur skapar ett helt frågebatteri som kan sammanfattas i:
      * Varför är det så många engagerade människor som blir så tilltufsade av arbetslivet?
      * Varför ställs det sedan så fyrkantiga krav på dem som efter stora personliga påfrestningar vill ha möjlighet att komma tillbaka, många erfarenheter rikare?
      * Vad kan vi göra framåt för att möjliggöra både bättre liv och bättre arbetsliv, individuellt och tillsammans?

      För så klart att det går!

      Allt gott
      Bodil

      • Helén Svensson skriver:

        Hej igen 🙂

        Kloka frågor som jag gärna resonerar kring men jag tänker vara tyst och istället hoppas jag att andra vill fundera skriftligt. 🙂

        Hälsningar Helén

        • bodil skriver:

          Ja, det kan vara en bra taktik.
          Inte sällan är det 800-1000 besök här per dag, så visst finns det många som skulle kunna bidra.

          Allt gott
          Bodil

          • Helén Svensson skriver:

            Nu kan jag inte vara tyst längre. 🙂
            Men jag tänker inte resonera utan svara på frågorna med påståenden.
            1. Arbetslivet och arbetslinjen har blivit “omoderna”.
            2. System och regler är inbyggda med (van)föreställningar om människan som lat, inbillningssjuk och vill leva på bidrag, en gång skapat av etablissemanget för att hålla “folket” i styr.
            3. Ersätt (van)föreställningar med kunskap, var nyfiken samt mer kärlek (tillit och tilltro till människan).

            Kanske fler vaknar nu och vill “samtala”? 🙂

            Hälsningar Helén

  2. Ingrid Whitelock skriver:

    Efter att ha läst boken Tio tankar om arbete har jag funderat på om det jag varit rädd för hela livet, att hamna utanför på arbetsmarknaden och därmed en stor del av den gemenskap som finns i att träffa andra under “tvingande omständigheter”, skulle kunna lösas med denna medborgarlön som Bodil skriver om.

    Om det är så att fler och fler jobb försvinner och ersätts med andra lösningar än mänskligt arbete, så borde ju det innebära att de utan arbete bildar nya grupperingar, i andra syften. Vi kan ju inte låta bli att bilda grupper och vilja tillhöra dem. Syften som kan vara studier, egenarbete, välgörenhetsarbete eller omvårdnad som det skrivs om i boken. Borde det då inte bli lättare att hitta sin flock? De som finner glädje i sina livsuppgifter och som liknar mig? Fler flockar med stor variation. Kanske till och med större variation än den som finns på “färdiga” arbetsplatser idag.

    Ändå, det måste vara på riktigt, inte bara för mig, utan även för andra. Jag vill fylla en funktion och speglas i andra människor (om än på avstånd). Jag skulle så klart kunna leva ett liv med medborgarlön men om hälsa är det samma som att i glädje vara upptagen av sina livsuppgifter så blir de ändå meningslösa i ett tomrum tror jag.

    Jag har befunnit mig på arbetsmarknadens allra bästa ställen (för mig) och utanför arbetsmarknaden kämpande för att ta mig in i omgångar. Jag trodde jag behövde leva ett liv utan stress, krav och tempo men det visade sig att jag visst behövde en viss dos av det för att inte bli uttråkad. Eden är ingen lustgård för mig. Att inget ha att göra är destruktivt för mig.

    Jag förstår hur du tänker Helén. Speciellt dina sista meningar.
    Vi hörs!
    Ingrid

    • bodil skriver:

      Så kul, Ingrid, att du hakar på i detta!
      Ett samtal mellan er två lyssnar jag gärna till.
      Bara ett inlägg som side-kickare: känner ni till att det finns både SALO (Sveriges´Anställningslösas Landsorganisation) och AIS (Anställningslösa I Samverkan)? Jag ska föreläsa på AIS-Malmö i november och är faktiskt äkta nyfiken på vilka resonemang som kommer upp där. Tror att där finns en hel del som tänkt till på djupet.

      Allt gott
      Bodil

    • Helén Svensson skriver:

      Hej Ingrid!

      Jag vill tro på det du skriver, alltifrån någon form av basinkomst/medborgarlön till att hitta sin flock, inga påhittade/påtvingade arbeten utan livsuppgifter till glädje för mig och andra. Låter underbart! Eller är det naivt? En utopi? Jag tror inte det, jag tror det är möjligt.

      Ett citat av Howard Thurman är inne på samma spår, “Fråga inte vad världen behöver. Fråga vad som gör Dig levande och börja göra det. Det världen behöver är människor som har blivit levande.” 

      Hälsningar Helén

  3. Gunilla skriver:

    Jag tror att denhär känslan av “att vara behövd” och “att vara i ett sammanhang” är så viktiga för oss alla.

    Medborgarlön är kanske en väg att gå? Om du har en medborgarlön kan du kanske välja ditt eget sammanhang tänker jag.

    • bodil skriver:

      Ja, så är det säkert, men kanske främst för dem som klarar att själva hitta sina sammanhang där de kan komma till sin rätt och samtidigt vila i gemenskapen.
      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on