124. Brittsommarens bok

Hej igen!

Se nedan om ännu en bok som kan berika tänkandet.

Allt gott

Bodil

Om Yuval Noah Harari:

“Sapiens – En kort historik över mänskligheten”

Tankar efter läsning augusti-september 2018, Bodil Jönsson 180910

 

En bakgrund

Boken kom redan 2012 (på svenska 2014). I flera år har det varit många som frågat mig ”Har du läst Harari?” alternativt ”Har du läst Sapiens?”. Jag borde alltså ha reagerat tidigare och faktiskt gjort just det: läst den. Men jag kom inte loss förrän Valter (äldsta barnbarnet) sa ungefär: ”jag tycker du borde läsa Sapiens. Det Harari tar upp där om förskjutningarna i samspelet individ – familj – stat liknar det du brukar säga med referens till Berggren/Trägårdhs bok ”Är svensken människa?”. Är det kanske rentav samma sak?

Ställd inför en sådan direkt fråga kunde jag förstås inte låta bli att läsa Sapiens, en bok på dryga 400 sidor. Den tog sin lilla tid trots att den har ett direkt språk. Sitt breda grepp till trots tappar den aldrig taget om läsaren (i varje fall inte om mig). Jag tror det beror på dess ofta oväntade vinklingar, ibland halsbrytande associationer och tänkvärda exempel. Allt detta tillsammans inspirerade mig till att tänka vidare. Och till att försöka svara på Valters fråga men jag gör det inte direkt här utan längre fram i mina noteringar nedan. Perspektivet individ – familj – stat kommer nämligen inte förrän mot slutet av boken.

I det nedanstående skiljer jag inte på vad som står uttalat i själva boken och det jag själv har kommit att tänka på. Det är skrivet framför allt för min egen del, för att jag inte så lätt ska kunna tappa taget om allt det myckna som denna bok tillfört mig. Den utgör faktiskt tillsammans med Madeleine Albrights ”Fascism” sommarens stora bokbehållning.

Måste det braka rent åt helvete? Kanske, kanske inte. Vi har på många sätt lyckats göra oss oberoende av naturbundna förutsättningar och hittills i stort sett lyckats parera för naturens förmåga att slå tillbaka. Genom alla exempel på detta och också i hans framtidskapitel är Hararis bok garanterat ingen dystopi. Men i hans efterord (Djuret som blev gud) står det om djurets=människans förstörelse genom sin ständiga jakt på egen tillfredsställelse: ”Finns det något farligare än missnöjda och oansvariga gudar (dvs vi Sapiens) som inte riktigt vet vad de vill?”

 

Sapiens förmåga att göra sig föreställningar och ha ett språk för dessa

Egentligen handlar hela Hararis bok om rubriken. I världen för 100 000 år sedan fanns det minst sex olika människoarter. Varför var det bara Homo Sapiens som kom att överleva? Jo, för att det var hon som kunde föreställa sig något annat än det hon hade just framför ögonen eller fått erfarenhet av tidigare och som kunde kommunicera sina föreställningar till andra via ett språk.

Går jag till mitt eget sommarbroderi,

så handlar Hararis bok om hur de andra människoarterna var låsta till enbart den övre meningen: ”Tankar når inte långt utan erfarenheter”. För Sapiens är emellertid det ännu inte upplevda fullt möjligt att tänka. Sapiens förmår också leva upp till den nedre meningen: erfarenheter behöver betänkas för att ha något värde utanför sitt upplevda sammanhang. Också detta leder till insikten att eftersom tillvaron inte var den samma i förgår som i går, kan mycket väl morgondagen skilja sig från nuet.

Det var när den moderna människan började inse att hon inte hade svaren på alla viktiga frågor, som det blev nödvändigt att söka helt ny kunskap (den vetenskapliga revolutionen). Utan en sådan insikt, dvs i tron att man redan visste ”allt”, fanns det ingen anledning att ens leta efter ny kunskap: en sådan kunde ju per definition inte finnas. Jfr konflikten mellan exempelvis Galilei och den katolska kyrkan.

Vår sapiens-hjärna gör alltså att vi kan föreställa oss en framtid annorlunda än både historien och nuet. Vilket i sin tur enligt Hararis spikklara resonemang utgör en förutsättning för det mesta som idag dikterar våra villkor: kapitalismen och religionerna, industrialismen och imperierna, demokratin och de mänskliga rättigheterna, uppkomsten av reservdelsmänniskan, människans framtida eventuella odödlighet och konsekvenserna av att människan gjort sig till gud, ständigt välsignande sin egen värld men samtidigt åsidosättande hur detta påverkar förutsättningarna för andra djur och växter utifrån ett begär efter att utforska och erövra. I allt detta är det vetenskapen som står för kalaset (den nya kunskapen = maten) medan det är banker och stater som trycker pengar.

Harari indelning av historiens senare delar:

  • Den kognitiva revolutionen kickstartade historien för 70 000 år sedan
  • Jordbruksrevolutionen satte fart för 12 000 år sedan
  • Den vetenskapliga revolutionen för 500 år sedan.

Han avstår från att särskilja industrialismens genombrott eller IT-revolutionen för 30 år sedan. Boken igenom gör han stor affär av just den vetenskapliga revolutionen eftersom det var den som kom att nyttiggöra människoarten Sapiens förmåga att göra sig just föreställningar.

 

Ett antal vinklingar och nedslag

Det blir så platt att sammanfatta ”Sapiens”-boken som ovan, men boken är allt annat än platt. Några exempel:

Det var i första hand skvallret som hjälpte Sapiens att bilda grupper. Dock på max 150 individer – fler än så kunde man inte vara närmare bekant med. För att skala upp samspelet krävdes att man kunde utveckla gemensamma myter att tro på, och det var där föreställningsförmågan kom till användning.

I universum finns inga gudar, inga nationer, inga pengar, inga mänskliga rättigheter, inga lagar och ingen rättvisa utanför människors gemensamma föreställningsvärld. Annorlunda uttryckt: utöver det fysikaliskt materiella är våra berättelser det enda som finns.

Ta ett aktiebolag, t ex Peugeot. Finns det? Tja, som en juridisk person som ska betala skatt, följa lagar, etc. Men det finns inte så som den Jean på 1200-talet som öppnade en verkstad som tillverkade vagnar: det var han som var företaget. Det tog oräkneliga årtusenden innan Sapiens lyckades uppfinna fiktionen företag som inte var personbundna. Hur kunde man övertyga miljontals människor att tro på berättelser om gudar och juridiska personer och inte minst pengar utan motsvarighet i den reella världen? Hela boken är ett långt svar på detta. Och så mycket är säkert som att det aldrig hade gått att skapa nationer, kyrkor eller rättssystem om vi endast kunde tala om ting som verkligen existerar som exempelvis floder, träd och lejon.

90% av alla de pengar som finns på våra konton finns bara på servrar. Alla vill alltid ha pengar eftersom alla andra också vill det och man därmed kan omsätta pengar i det man vill ha. Pengar är det mest universella och effektiva system för ömsesidig tillit som någonsin skapats.

Handel kan inte existera utan förtroende, och det är mycket svårt att lita på främlingar. Lösningen har blivit att använda sig av en tredje man, en fiktiv storhet som exempelvis dollarn, som ingår i ”allas” mytbildning. Svagheten är att i samma ögonblick som någon upphör att ”tro” på dollarn, finns den inte längre.

Myter kan förändras snabbt, tänk bara på franska revolutionen som lyckades byta myten om kungar av guds nåde till myten om folkets suveränitet.

Funderingarna här får ett speciellt perspektiv utifrån att jag skriver dem just nu, dagen efter valet i Sverige. ”Fake news”, t ex: efter Hararis bok undrar jag inte längre så mycket över varför de fått sådan spridning just nu utan känner mig mer förvånad att de inte fått sitt genomslag långt tidigare. Och strömningarna mellan olika politiska partier i Sverige och framför allt från de största blir alldeles självklara om man betänker hur dessa misskött uppgiften att ständigt förnya berättelsen om de sammanhang som hanteras av ”stat”, ”region/landsting” och ”kommun”, alla vilande på föreställningar om demokrati och respektive nivå. De föreställningarna (liksom pengar och annat påhittat) faller platt till marken om allt fler inte längre ”tror” på dem utan istället hittar nya ansikten och föreställningar som känns mer trovärdiga och därtill relevanta. Hur kunde exempelvis de etablerade partierna på nationell nivå (KD undantaget) så missa att bryta ut sjukvården ur den allmänna välfärden och fokusera just den utifrån dess nuvarande misslyckanden sett ur de berörda människornas vardagliga erfarenheter? Vi möter inte välfärden, vi möter dess delar. Vår samhällsordning, allt nedlagt arbete av tidigare generationer till trots, är faktiskt inte något annat än en fiktion. Det går inte att bevara tron på den genom att den ena generationen kopierar sitt DNA till nästa. Istället måste det hela tiden till medvetna ansträngningar för att vidmakthålla lagar, sedvänjor, procedurer och uppförandekoder. Utan sådana ansträngningar faller samhällsordningen samman, helt eller delvis. Som nu.

En och en är vi förvånansvärt lika schimpanser. Betydande skillnader blir det först när vi betraktar gemenskaper över sladdergränsen, den på 150 personer. Redan på 1000-mannanivån är skillnaderna häpnadsväckande: vi kan samarbeta, organisera, skapa mönster. Varför det? Jo, just eftersom vi kan skapa gemensamma myter och tro på dem.

De som idag hyllar stenålderskosten som den ”naturliga” missar poängen i att ända sedan den kognitiva revolutionen, dvs för 70 000 år sedan, har det inte funnits ett naturligt levnadssätt för sapiens, bara ett kulturellt.

En genomsnittlig jägare-samlare hade en bredare, djupare och mer varierad kunskap om sin närmaste omgivning än de flesta människor i dag. (Eget tillägg: det gäller också om du jämför oss med människor för 100 år sedan. Vi har satt en specialiserad teknik mellan oss och naturen. Därför ”behöver” vi inte förstå naturen i samma utsträckning längre, och tekniken finns där i sitt slutna skal eller i sina moln, obegriplig för flertalet. Var för sig kan vi alltså betydligt mindre om närmiljön nu. Men tillsammans kan vi mycket mer. Om allt.)

Sapiens utrotade hälften av jordens stora djur innan hon uppfann hjulet, skriften och järnverktyg.

När jordbruksrevolutionen kom, var människan tvungen att bosätta sig hos exempelvis vetet. Det var alltså säden som domesticerade människan, inte människan som domesticerade vetet.

Gång på gång har människan lurat sig själv. Varför började hon bereda marken i stället för att bara så på ytan? Jo, för att det därmed skulle bli större avkastning och barnen skulle få det bättre. Så långt var det rätt. Men då skaffade man i gengäld fler barn. Vilka åt mer gröt och mindre modersmjölk och fick ett sämre immunförsvar. De permanenta bostäderna blev smitthärdar just genom att de var permanenta. Och de rika skördarna gjorde att magasinen fylldes och faran för tjuvar ökade varför  man måste resa murar och gå vakt. Harari kallar detta för lyxfällan. Dess härjningar är övertydliga, inte minst idag, när människor stressar livet ur sig utan att upptäcka hur bra de redan har det. Dock: det finns ingen väg tillbaka. Lyxartiklar gör sig nödvändiga genom att generera nya skyldigheter.

Människans evolutionära utveckling har gått i snigelfart allt medan hennes föreställningsförmåga snabbt skapat samarbeten i en skala som ingen kunnat föreställa sig. Ta t ex idén om alla människors lika värde. Också den är en myt. I vilken mening är alla människor lika? Finns det överhuvudtaget en objektiv verklighet utanför den mänskliga föreställningsvärlden enligt vilken vi verkligen är lika? Nej.

För att trygga en uppdiktad ordning, t ex demokratin, krävs kontinuerliga ansträngningar. Repressiva som exempelvis militär, polis, domstolar och fängelser, uppmuntrande och utvecklande som exempelvis skola, sammankomster, civilsamhälle, kultur, …

Vår uppdiktade ordning är inbäddad i den materiella verkligheten (om detta kan jag berätta hur mycket som helst utifrån exempelvis distribuerad kognition). Denna uppdiktade ordning formar våra begär (jfr suget efter en ny iPhone). Den uppdiktade ordningen är intersubjektiv: den finns inte bara i ditt huvud utan i hela nätverkets. Många av historiens viktigaste drivkrafter är förresten intersubjektiva: lagar, pengar, gudar, nationer, …

Skriftens största betydelse för den mänskliga historien är att den undan för undan ändrat människors sätt att tänka och se på världen. Min fråga: hur förändras vårt sätt att tänka och se på världen av att nu skriftspråket är på väg att relativt sett minska/ändra sin betydelse till förmån för korthuggna meddelanden och eller tal?

Ingenting i det biologiska arvet predestinerade människan att organisera sig i stor skala. Varför skedde det då? Jo, för att människor skapade uppdiktade ordningar och skriftsystem, vilka i sin tur möjliggjorde storskaligheten och fyllde ut luckan i det biologiska arvet.

Sedan franska revolutionen har människor över hela världen uppfattat sin rätt till både frihet och jämlikhet. Men jämlikhet kan bara uppnås genom att inkräkta på de välbesuttnas frihet, dvs hela den politiska historien sedan 1789 är en enda serie försök att dölja eller åtminstone försona människor med denna motsägelse.

Inget socialt djur tänker någonsin på hela artens intressen. Det är vi och de, somebodies och anybodies.

Sedan år 1500 har folkmängden på jorden 14-faldigats, produktionen 240-faldigats och kaloriintaget 115-faldigats.

Kineser och perser saknade vid 1900-talets början inte tekniska uppfinningar som exempelvis ångmaskinen men väl de värden, myter, rättsväsenden och sociopolitiska strukturer som sedan århundraden hade utvecklats i västvärlden.

Hela det kapitalistiska systemet bygger på människans föreställningsförmåga. Förväntningsekonomin gör detta in absurdum: den gör framtidstron viktigare än nuet. Snacka om förverkligad framstegstanke!

Att bara tro på marknaden är minst lika naivt som att tro på tomten. Det är det politiska systemets uppgift att skapa förtroende, motverka svindel och reglera marknaden.

Varningar för energikriser kan och bör sättas i perspektiv. Så länge vi var tvungna att hämta våra energi enbart ur den omgivande gröna energireservoaren, hade vi tillgång till 3 000 x 1018 Joule per år. Men den totala energin som når jorden från solen utgör 3 766 800 x1018 Joule per år, dvs det enda vi behöver uppfinna är egentligen bättre energiväxlare. Och det gör vi hela tiden, dagens solceller är ett bra exempel.

Överlag börjar människosläktet överträda biologiska begränsningar och det naturliga urvalet samt ersätta dessa med den intelligenta designens lagar via biologisk ingenjörskonst och/eller cyborger (kombinationer av organiska och ickeorganiska delar) och/eller helt ickeorganiska liv.

Den amerikanska världen spenderar årligen mer pengar på bantningskurer än vad som hade behövts för att livnära alla svältande människor på jorden.

Konsumismen: det högsta budet för de rika är ”Investera!”, det högsta budet för resten av oss är ”Köp!”

Den pågående artutrotningen har många sidor. Råttor och kackerlackor har strålande tider …

Vår tid hyllar precisionen och enhetligheten. Men enformigheten har faktiskt ingen beställare – vi kan anpassa oss till den men vi blir inte lyckligare av den. Och den fixa arbetstiden har bl a svagheten att man inte alltid hinner fullfölja en arbetsuppgift – vilket gör att man missar en av de viktigaste delarna av arbetets glädje: att göra färdigt.

En genomsnittlig människa tittar på klockan dussinvis gånger om dagen. Väckarklockan ringer 07.00, mikron behöver 50 s för att tina frukostbullen, vi borstar tänderna tills eltandborsten piper, 7.40 går tåget, vi springer på löpbandet en halvtimme, sätter oss vid TVn 20.00 för att se favoritprogrammet som avbryts av reklam vid förutbestämda tidpunkter till en kostnad av 10 000 kronor per sekund. Och vräker till sist ur oss all vår ångest till terapeuten under en terapitimme på 50 minuter.

Det har aldrig i världshistorien förekommit så lite krig och våld som nu. De få krig som fortfarande utkämpas handlar framför allt om platser med materiella fyndigheter (oljefyndigheter, vatten, etc).

Rikedom utifrån det immateriella, det idag garanterat mest lukrativa, kan inte erövras med våld.

Största faran vid sidan om trafiken är nu självmorden.

Boken har spännande framtidsinriktade avslutningsdelar om hur man kan tänka sig att eventuellt direktkoppla sin hjärna till datorn eller varför inte till en annan människas hjärna. Vad kan tänkas hända med föreställningarna om jaget om medvetandet blir kollektivt?

Är vi kanske framme vid en singularitet i utvecklingen? Big Bang utgjorde en sådan: det är meningslöst att fråga vad som fanns före den. I en framtida värld kan sådana begrepp som jag, du, män, kvinnor, kärlek, hat vara irrelevanta och meningslösa. Här och nu, på denna sidan om singulariteten, har vi ingen aning om vilka begrepp som då kommer att vara relevanta och meningsfulla.

Valters fråga

NU är jag framme vid Valters fråga om eventuella analogier mellan Hararis och Berggren/Trägårdhs bok.

  1. Harari utvecklar hur en människa som förlorade sin familj och sitt lokalsamhälle runt år 1750 var så gott som död. På den tiden fanns det

Svaga individer som behövde starka familjer och lokalsamhällen och hade en svag stat och marknad.

Men på bara 250 år har detta förändrats: Staten och marknaden gav människorna ett erbjudande som de inte kunde säga nej till: ”Bli en individ!” Resultatet har blivit att vi nu är

Starka individer som lever i svaga familjer och lokalsamhällen och har en stark stat och marknad.

  1. Berggren/Trägårdh gör i ”Är svensken människa?” en jämförelse mellan styrkorna i nutida band individ-stat, individ-familj respektive familj-stat i olika länder. De lyckas göra trovärdigt att banden individ-stat är starkast i Sverige, de mellan individ-familj är starkast i USA medan familj-stat utgör det starkaste bandet i Tyskland.

Har då 1) och 2) något med varandra att göra? Ja, kanske. Man skulle kunna tolka resultaten i 2) som att det socialdemokratiska Sverige, det som riktat in sig på gemenskap och välfärd-för-alla, numera paradoxalt nog är det som hittills hunnit längst i riktning mot valspråket ”Jag – en individ!”. Längre än USA, längre än Tyskland.

 

2 comments on “124. Brittsommarens bok
  1. Helén Svensson skriver:

    Tack Bodil för en intressant text.

    Jag fastnade vid “att banden individ-stat är starkast i Sverige” och tänker följande:

    I Sverige har vi en välfärdsmodell som innehåller ett samhällskontrakt vilket innebär att alla ska lönearbeta och betala skatt till vår gemensamma välfärd. En välfärd som finns för oss när vi inte lönearbetar.

    Men vad händer när samhällskontraktet bryts?

    Bryts av personer med nedsatt arbetsförmåga t ex på grund av den ökade stressrelaterade ohälsan inte minst inom välfärdsyrkena. Samhällskontraktet kan också brytas av myndigheter som nekar ekonomisk ersättning vid nedsatt arbetsförmåga (inte helt ovanligt idag att bli nekad sjukpenning/sjukersättning) eller av arbetsgivare som inte vill behålla eller anställa personer med nedsatt arbetsförmåga.

    Är den svenska välfärdsmodellen död? Vad väntar i så fall härnäst?

    Hälsningar
    Helén

    • bodil skriver:

      Ja, du sätter fingret på en av nyckelpunkterna.
      Nej, jag vill inte föreställa mig att den svenska välfärdsmodellen är död – samhällets (statens, regionernas, kommunernas) förmåga att rimligt backa upp dem som har det svårast är ju dess mest avgörande uppgift. Och därför den som vi mest bör värna. Men det kan ju hända att det behövs andra former för att vidmakthålla den oundgängliga tilliten individ – samhälle. Och det kan också hända att “bara” det bandet är för skört och att man på förnyande sätt måste räkna med existensen också av “somebodies” kring individen (jfr tidigare inlägg här). Läs gärna Lena Anderssons “Sveas son” för att känna hur de ursprungliga resonemangen kring välfärd kan behöva förnyas för att passa in i samtidens sätt att leva!

      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.