101. Nu efter semestern

Hej,

Nuförtiden är jag en tämligen jämn-jobbande pensionär med möjlighet att styra min tillvaro så att den totalt sett är något så när  i balans. Men jag har därför inte glömt hur svårt det var i många, många år att börja jobba igen i mitten på augusti. Ja, just den här veckan har för mig en aura kring sig av det som utgjorde den stora höstkrampen.

Jag hade ett roligt jobb och ville inte vara utan det, absolut inte. Men jag fick liksom svårt att andas, svårt att sova, svårt att … allt möjligt när jag lämnade sommarens ostyrda fria tillvaro för arbetslivets många uppgifter, samspel, regler, hänsynstaganden. En del var betingat av det yttre faktiska: det är svårt för en människa med min läggning att byta sommarens fria horisonter, larmbefriade ljudlandskap och naturliga dofter mot stadens instängdhet, människo- och trafiktäthet, oväsen och avgaser. Annat handlade om arbetsvardagen i sig: dess upplevda tidspress och alla dess möjliga och omöjliga ekvationer. Plötsligt kunde jag inte få leva mest bara på känn och vara aktiv men inte känna någon press. Plötsligt krävdes det av mina inre planerare att de skulle gå på högvarv för att få det hela att gå ihop.

De första två, tre veckorna av hösten brukade jag tänka att det är tur att jag har varit med om detta tidigare så att jag vet att det går över. Ibland tänkte jag också ett steg längre: vad var detta ”det” som skulle ”gå över”?! Och var det egentligen alldeles fel av mig att så anpassa mig till pressen så att jag inte längre märkte den? Sedan hann jag nog inte tänka så mycket mer – det var ju så mycket som skulle göras …Jag insåg alltså aldrig där – mitt i pressen och stressen – att delar av min höstkramp förorsakades inte av det faktiska yttre utan av ett hjärnspöke hos både mig och andra. Arbetet med stort ”A” hade vuxit sig stort långt utanför sina domäner. Många av oss, däribland jag själv, engagerade oss i jobbet inte bara under arbetsdagen utan också under en på tok för stor andel av fritiden.

I min bok och på den här bloggen har jag skrivit om det motsägelsefulla i att vi bara förvärvsarbetar 10% av vår livstid men ändå upplever att vi arbetar ”alltid”. Hur kommer det sig? Och är kanske stora delar av höstkrampens strupgrepp självförvållade? Ja. Det är när vi plötsligt faller tillbaka till att ge arbetet ett alltför dominant inflytande i vår tankevärld som tillvaron känns så totalförändrad när vi ska genomleva övergången till arbetsårets vardag.

Vad kan du då göra åt det? Prova till en början att skratta lite snällt – åt dig själv och åt andra – när ni blir alltför uppfyllda av arbetet och låter det välla ut över tillvarons alla delar. Undvik att prata jobbet, jobbet och åter jobbet – där hemma och med dina vänner på fritiden. Ge jobbet det jobbet tillhör – men inte mer och absolut inte allt. Du behöver inte bli av med allt det fina i semestern ”bara” för att du börjar jobba igen. Det finns kvar och du kan hålla fast vid det, bara du inte tappar proportionerna.

Det är just vid semesterns slut som du bäst kan värna att arbetet faktiskt bara ska få vara ”arbetet” och därför inte få ta mer plats än så i din inre tanke- och känslovärld. Kan du själv hålla emot, åtminstone lite grand, bidrar du också till andras möjligheter att hålla emot så att också de undviker den kollektiva galenskapen att låta arbetet svämma över alla bräddar.

Allt gott

Bodil

 

Publicerad i Okategoriserade
2 comments on “101. Nu efter semestern
  1. Helen Svensson skriver:

    Hej Bodil!

    Det är inte lite du begär av var och en! Men kanske är det ändå det enda möjliga för att förändra inrotade beteenden? För om vi blir tillräckligt många som förändrar oss samtidigt så kanske det så småningom blir ett grupptryck och plötsligt är alla med!
    Hoppas kan man ju alltid. Och roligt att du är tillbaka till bloggen!

    Helén

    • bodil skriver:

      Mjaäaou, du har rätt, det går ju inte att ”begära”. Men om fler kommer på vad som utmärkte förutsättningarna de gånger då allt blev BRA respektive de gånger då allt strulade till sig, så kanske vi kan börja vårda oss lite bättre om de goda förutsättningarna. Gör vi det, blir vi rikt belönade – och kanske utvecklar förutsättningarna till att bli ännu bättre. Och så är spiralen igång.

      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on