100. När arbetet skenade

Hej,

Igår på 1 maj, arbetets alldeles egna dag, funderade jag mycket över hur det gick till när arbetet skildes från livet i övrigt. I stor skala skedde det först med industrialismen – det var då som arbete kom att stå för det som de många utförde innanför fabriksportarna. Arbete för sig, alltså, och livet för sig. En förändring på gott och ont jämfört med hur det var tidigare då arbete fanns med kontinuerligt i det levda livet.

Motsvarande förändring går att skönja vad gäller vår inställning till tid. För 150 år sedan hanterade man inte tiden för sig och livet för sig. Det var livet som skulle gå ihop, inte den lösryckta tiden som skulle jagas som något i sig. När vi efterhand hade gjort oss av med merparten av det som tidigare hade bidragit till rytmen och balansen i livet (de tydliga skillnaderna mellan årstiderna, dito mellan dag och natt, dito mellan vardag och helgdag, dito mellan vuxna och unga, …), började den barocka tidsjakten. Som om vi kunde hinna med mer bara vi noterade mer i kalendrarna! Ja, som om tiden kunde sväva fritt oberoende av dess knytning till det levda livet. Vi började rikta in oss så hårt på korttidseffektivitet att vi saboterade långtidseffektiviteten. Det brända livets taktik blev minst lika fördärvligt som någonsin den brända jordens. 

Att nu ”Fritidens måne kretsar kring planeten Arbete” (Tranströmer) visar bara att vi tappat taget om själva livet. Arbetsjakten har blivit minst lika barock som någonsin tidsjakten. När arbetet-i-sig tilldelats den lösryckta huvudrollen, utgör den en förödande nedåtspiral tillsammans med jakten på tiden-i-sig. Så kan vi rimligen inte fortsätta – och det får vi ju ständig återkoppling på.

Allt gott

Bodil

 

Publicerad i Okategoriserade

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on