10. Konvivialitet

Hej,

“Konvivialitet” är inget vanligt ord på svenska, men det kommer från latinets con, tillsammans, och vivere, leva, och handlar om just detta att vi lever tillsammans. Engelskan har både “convivial” och “conviviality”, ord som står för det vänskapliga och glädjefulla och gemensamma, inte sällan i festliga sammanhang.

Konvivialitet handlar om att ta fatt i de trådar som binder oss samman med andra och annat. Hur utvecklas den förmågan månne med åren, blir vi bättre på att samverka i tillgivenhet och tillit när våra hjärnhalvor får bättre kontakt? Blir du intresserad av att läsa lite om konvivialitet, så kan du gå vidare till den långa texten här nedan. Själv tycker jag förstås att det är roligt om du berättar vad du eventuellt reagerar på i detta.

Allt gott

Bodil

Konvivialitet

Bodil Jönsson, februari 2014

2013: Första gången som jag mötte begreppet ”konvivialitet” var i Ivan Illichs ”Tools for conviviality”, en bok som kom ut 1973 men som jag inte läste förrän 40 år senare, alltså 2013, detta trots att Illich var ett stort namn för oss som på 70-talet var intresserade av lärande kontra skola och undervisning.  Jag visste helt enkelt inte om att ”Tools for conviviality” fanns förrän Roland Paulsen, en 30-årig sociolog, tog upp den i ett samtal på försommaren 2013 hemma hos Anna och honom, när jag berättade lite om Isaac-projektet på Certec: ”det du talar om låter som Illich i ’Tools for conviviality’”, sa han. Gissa om jag skickade efter boken nästa dag – och den fanns i öppen bokhandel, inte bara på antikvariat. Tryckår: 1973, 1974, 1985, 1990, 2009 (!).

Därefter hände det som förvånar en så många gånger i livet: när något nyss skakat om en, då som en förstagångshändelse, dyker det upp igen inom kort. Denna gång tog det mindre än ett halvår innan jag av Jan Beskow fick ”Kognitiv psykoterapi och medvetenhetsutveckling – om att leva i konvivialitet”.

Dessa båda böcker har tillsammans lett till att begreppen konvivial och konvivialitet blivit vitala i mitt eget tänkande. Han satte mig på spåret, Roland Paulsen, till att förstå hur mycket av mitt Certec-engagemang som relaterar till konvivialitet och redskap för konvivialitet, även om jag själv inte kunde orden på den tiden. Och till att fundera över hur konvivialitet också¨präglar de vindlingar som mitt liv tagit sedan dess.

Själva orden:

Min latinsvenska ordbok säger att conviva/convivo betyder bordsgäst och att convivium betyder gästabud.

Websters säger convivial och diskuterar de latinska delarna com och vivere, tillsammans och leva. Också Webster pekar sedan på det sociala och ger det hela en mat- och dryckanknytning, ja, gör det faktiskt lite festprisseaktigt.

Longmans dictionary säger pleasantly merry and friendly.

 

Enligt Beskow (Astrid Palm Beskow och Jan) och Maria Teresa Miró sker människans utveckling

genom nära relationer till andra människor i en konvivialitet.

Nyckelmeningar:

  • Konvivialitet kan beskrivas som en energiladdad här- och nu-process som kräver uppmärksamhet och omsorg för att hållas levande.
  • Den färgar själva språket, som karakteriseras av tillit och kommunikativ öppenhet, små behov av försvar och hemlighetsmakeri.
  • I samtalet skapas medmänniskan.
  • Att leva i konvivialitet innebär att till fullo acceptera legitimeringen av den Andre som en unik individ och med detta förhållningssätt som bas skapa en gemensam atmosfär för språkligt utbyte mellan det egna jaget och den Andre.
  • ”Viet” är en ursprunglig och ständig följeslagare till ”jaget”.

Innan jag fortsätter att citera meningar, måste jag få infoga den bild som Mattias Christenson gjorde år 2008 av en text som jag hade skrivit till hans konstprojekt ”Bildrör”:

 MeWe kompr

  • Ansvar och ensamhet: Det är endast den enskilda personen själv som kan genomföra en sådan utveckling. För detta behöver hon full frihet att utveckla sig själv. Men denna utveckling kan endast ske i nära, betydelsefulla relationer.
  • Det är bara den dynamik som baserar sig på tillitsfull gemenskap som öppnar vägen för en i det närmaste obegränsad, systematisk expansion av vår mentala förmåga. Det är detta öppna, likvärdiga sätt att relatera, som vi kallar konvivialitet.
  • När man lever i gemenskap, som i kärleken, är den mest primära och omedelbara verkligheten inte jaget utan den andre.
  • Att leva i konvivialitet är att fatta tag i den livstråd som binder var och en av oss samman med allting annat. Det är samtidigt att värna om den atmosfär av tillgivenhet och tillit som uppträder mellan samverkande mänskliga varelser.
  • Konvivialitet har mycket gemensamt med begrepp som trygghet och kärlek. Men konvivialitet har också egna särdrag… omfattar också sådana känslor av närhet och värme, samstämmighet och tillgivenhet som har förutsättningar att spira mellan människor i största allmänhet.
  • Konvivialitet handlar dessutom om sättet att förmedla dessa känslor. Eller som Aaron Beck har uttryckt saken: Kärlek är inte tillräckligt. Man måste också kunna kommunicera den.

 

Boken ”Kognitiv psykoterapi och medvetenhetsutveckling – om att leva i konvivialitet” har starkt fokus på en patient – psykoterapeut-relation, något som jag inte alls tagit upp här. Men jag vill gärna berätta om hur jag under läsningen funderat på om konvivialitetsbegreppet kan främja en utveckling på systemnivå av vården idag. Kan man använda ett fokus på en konvivialitet mellan den berörda och hennes närstående å ena sidan och vård och omsorg å den andra som en språngbräda för att ta sig ur det ingenmansland som uppkommit i skarven mellan den vård som tappat sin tidigare auktoritära legitimitet och den sjuka medmänniska som inte längre kan bortse från sin egenmakt och dess utveckling också när hon är patient men som samtidigt behöver ett nära samspel med den professionella vården? Kortare: kan konvivialitetsbegreppet erbjuda en konstruktiv klarsyn i utvecklingen av vård och omsorg?

 

Ivan Illich koncentrerar sig i ”Tools for conviviality” på hur en postindustriell balans bara kan växa fram om dess redskap (teknik, lagstiftning, grundläggande samhällssyn) främjar konvivialitet. Boken är 70-talistiskt civilisations- och teknikkritisk, men den inspirerar åtminstone mig till att tänka vidare på vilka artefakter, vilka människoskapade yttre omständigheter, som kan stimulera till konvivialitet respektive förhindra den.

Nyckelmeningar:

  • It becomes possible to articulate the triadic relationship between person, tools, and a new collectivity. Such a society, in which modern technologies serve politically interrelated individuals rather than managers, I will call ‘convivial’.
  • The exclusion of mothers, aunts, and other nonprofessionals from the care of their pregnant, abnormal, hurt, sick, or dying relatives and friends resulted in new demands for medical services at a much faster rate than the medical establishment could deliver. As the value of services rose, it became almost impossible for people to care.
  • Only the very rich in the United States can now afford what all people in poor countries have: personal attention around the deathbed.
  • More time was used by the entire society for the sake of traffic than was “saved” (jfr mina egna beräkningar – man kan lika gärna cykla…).
  • People need new tools to work with rather than tools that work for them. They need technology to make the most of the energy and imagination each has, rather than more well-programmed energy slaves.
  • I consider conviviality to be individual freedom realized in personal interdependence and, as such, an intrinsic ethical value.
  • We have almost lost the ability to frame in fancy a world in which sound and shared reasoning sets limit to everybody’s power to interfere with anybody’s equal power to shape the world.
  • To the degree that he masters his tools, he can invest the world with his meaning; to the degree that he is mastered by his tools, the shape of the tool determines his self-image. Convivial tools are those which give each person who uses them the greatest opportunity to enrich the environment with the fruits of his or her vision.
  • Industrial tools deny this possibility to those who use them and they allow their designers to determine the meaning and expectation of others. Most tools today cannot be used in a convivial fashion. (Ivan Illich skulle behövt Anna Perssons exjobb “Kärlek and industrial design”, jo, det heter så, utfört 33 år senare).
  • In a consumer society there are inevitably two kinds of slaves: the prisoners of addiction and the prisoners of envy.
  • Tools can upset the relationship between what people need to do by themselves and what they need  to obtain ready-made.
  • The re-establishment of an ecological balance depends on the ability of the society to counteract the progressive materialization of values.
  • Schools tried to extend a radical monopoly on learning by redefining it as education.
  • “I want to learn” is translated into “I want to get an education”.
  • Defense of conviviality is possible only if undertaken by the people with tools they control.

 

Boken innehåller också ett avsnitt om lagstiftning och hur denna kan driva oss endera mot en ökad konvivialitet eller fjärma oss från en sådan.

Själv funderade jag under läsningen på norm- och förväntningsförskjutningar som inte är lagfästa men som ändå har en starkt styrande inverkan. T ex på att många äldre som nyss var aktiva i sig själva snabbt genom sin pensionering glider in i en förväntan på att bli ”aktiverade” – en förväntan som också omvärlden har på dem för att de nu i sin nya roll ska ”sköta sig” som pensionärer.  Hm.

 

 

19 kommentarer på “10. Konvivialitet

  1. Hej Bodil!
    Tack för en spännande text, blev nyfiken på begreppet men nog så svårt att uttala. Sista stycket träffar huvudet på spiken: jag har alltid undrat hur det kommer sig – att en del nyblivna pensionärer “glider in i en förväntan att bli aktiverade”. Men – alla blir ju inte det – hur förklarar vi det? Är vi rebeller av födsla och ohejdad vana?
    Hälsningar
    Helga

    • Hej, Helga,
      Stort tack för dina reflexioner. Och tappa nu inte taget om konvivialitet bara för att det är ett ovant och kanske svåruttalat ord. Det blir bara bättre ju längre man tänker på det.

      Du får börja tänka i termer av att “konviva” är ungefär som gullviva… Med livet. Medlevandet. Levandet tillsammans.
      Och “vivialitet” är ju ungefär som genialitet.
      Och strax sitter nog “konvivialitet” där som det mest självklara bland ord och begrepp.

      Allt gott
      Bodil

  2. Tack för att jag fick lära mig ett nytt ord! 🙂 Innebörden har dessutom blivit väldigt påtaglig för mig efter en fallolycka för tre veckor sedan.

    • Hej, Gunilla,
      Varenda dag som jag funderar över konvivalitet, så djupnar begreppet. I grunden handlar det ju om vilka miljöer som får människor att blomma upp – tillsammans. Motsatsen är inte svår att hitta – den där våra sämsta egenskaper tar över, i krig, t ex. Men i fredstid kan det existera konvivialitet mellan exempelvis personalen på en vårdboendevåning och det direkt motsatta en trappa upp.

      Allt gott
      Bodil

  3. Hej Bodil!
    Konvivialitet ett svårt ord men ack så viktigt. Vi behöver mer kärlek för att känna tillit och växa som människor hela livet. Tyvärr blir det mindre av den varan i vårt prestationssamhälle. Vi behöver mer tid för tanke. Själv gillar jag och använder ditt begrepp TTT tid för tanke för om vi har det så ökar konvivialiteten. Att se det unika i varje människa, ge mer kärlek och få människor att växa.
    Kul att läsa din blogg.
    Marie
    PS Tack för en bra föreläsning på äldreriksdagen

    • Hej, Marie,
      Roligt att du går in här! Det mesta av det övriga på bloggen är lättare att samtala om än konvivialiteten – men frågan är om det finns något viktigare än det? Konvivialiteten handlar om att skapa sådana förutsättningar för varandra att var och en får växa och komma mer till sin rätt samtidigt som vi blir mer levande TILLSAMMANS.

      Allt gott
      Bodil

  4. Hej Bodil!
    Har läst om konvivialitet med stort intresse och den gemenskap vi människor behöver för att leva våra liv fullt ut både i kärlek och frihet ända tills vi dör. Hålla oss levande tills vi dör och då känns det ju som ett stort slöseri med mänsklig kunskap och erfarenhet om de inte får tas tillvara och fortsätta utvecklas och vara delaktig och kunna bidra så visningen hamnar i den där förväntan att bli aktiverade. Visst kan mina förmågor försämras med tiden och jag behöver säkert hjälp med med ett och annat men det betyder väl ändå inte att mitt människovärde minskat. Konvivialitet ett sånt levande begrepp vi lever med varandra. Tack! Hur går vi vidare?

    • Hej, Marika,
      Roligt att denna gamla kommentar dök upp här när jag ånyo refererade till konvivialiteten. Tänk – det är tre år sedan, nästan! Undrar hur du gått vidare? Själv har jag gått vidare just på arbetets område, vilket märks på inriktningen på bloggen numera.

      Allt gott
      Bodil

  5. Har läst Din bok, Tio tankar om arbete. Fann där för första gången ordet konvivialitet. Intressant ord, vackert ord och mycket tufft och krävande ord för den som vill arbeta seriöst med ordet. Det är lätt att tycka om ordet när det fungerar i ett spännande och intressant samtal. Men om man t.ex. ska tala med en grupp medmäniskor, som är allt mellan kommunister / vänsterpartister till Sverigedemokrater, om t.ex. livskvalitet – då gäller det att vara bra på att få alla att vilja förstå och resonera på ett konvivalent sätt.
    Att älska din nästa som dig själv – är också ett bra ledmotiv.

    Med anledning av Dina tidigare böcker, vill jag gärna “prata” lite här om ett ord som jag avskyr!!! Bakgrund, min farfar var chefredaktör och stor idealist. Startade Exelciorförbundet runt 1900-talet och gav ut en medlemstidning med 30 000 ex per månad. Min far var också chefredaktör och idealist och jag jobbar med kvalitetssystem med tillhörande dokumentation. Vi tre har alla ett ord gemensamt som vi avskyr ordet är TIDSFÖRDRIV. Att använda livets tid till att bara fördriva tiden??!! Tiden kan användas på många bra och konstruktiva sätt, men att bara fördriva??

    • Hej, Maths!
      Ja, “tidsfördriv” har mycket gemensamt med “sysselsättning”: båda bygger på föreställningen att man ska sätta sig själv eller andra att “syssla”. Så fint att ni i tre generationer delar er känsla för tid och för det meningsfulla och att ni har ett så bra gemensamt motexempel via ordet “tidsfördriv.

      Du har alldeles rätt vad gäller svårigheterna med “konvivialitet”. Var och en kan fylla ordet med sina egna innebörder – men det är därför inte meningslöst. Tvärtom – har man det som riktmärke, påverkas man själv både i vad man gör, hur man tänker och planerar och minns och utvärderar och i vad man fäster sig vid. Det är oerhört viktigt med exempel. När jag ansvarar för något, tänker jag alltid: “hur kan jag medverka till att det blir så konvivialt som möjligt?!”

      Ett alldeles nytt exempel från igår som verkligen inte var min förtjänst: jag satt i en panel med Lina Thomsgård (red) utifrån en bok jag medverkat i (“En annan historia”). Medan presentationen pågick kom jag att tänka på att “allt detta har ju varit konvivialt!” Och det är Linas förtjänst. Hennes initiativ och entusiasm och öppenhet. Hennes förmåga att genom en medveten form göra spretigheten i boken till något som får den att lyfta snarare än att falla platt till marken. Hela grundupplägget var så bra: “skriv fritt 3 A4-sidor om en kvinna som du menar alla bör känna till!” Det var ett lagom omfång och det känns att alla varit engagerade när de skrev. Jag tror faktiskt att medvetenheten om de andras existens på samma villkor som de egna fått var och en av oss att lyfta oss i håret och göra något bättre än vad vi annars hade kunnat. De tre av oss som kom från lundatrakten och som var med i går kväll hade inte träffat varandra tidigare. Men när vi gick därifrån var vi vänner på riktigt – vilket är långt ifrån säkert att man blir när man medverkat till en antologi.

      “Konvivialitet” hör till det apofatiska: det som finns och som är viktigt men som vi inte klarar att göra resonerbart (make reasonable) på samma sätt som vi gör med exempelvis fysikens företeelser, begrepp och lagar. Man måste ge sig lite tid med det för att förstå att det inte är enbart flum. Dess styrka visar sig just när man kan hitta exempel. Och i den växelverkan som uppkommer då: för varje exempel blir konvivialiteten i sig tydligare för en själv.

      Allt gott
      Bodil

  6. Hej Bodil
    Jag har under lång tid funderat över hur vi kan utveckla principer för vad som är en social innovation. En innovation ska ju utformas och behöver därför bärande principer som fångar det “sociala” i detta fall. Det jag förstått är att social innovation bär på något slags löfte om hållbarhet. Hållbarhet i sig kräver tillit precis som konvivialitet gör. Min reflektion över att ha läst din beskrivning av konvivialitet är att det kanske är en av principerna för social innovation? Stort tack för dina djupdykningar

      • Hej Bodil
        Tack för snabb respons. Jag är intresserad av dina funderingar och hoppas på återkoppling snart. Motsatsen eller bara avvikelser från konvivialitet är energikrävande och hämmar god utveckling.

        Hälsningar
        Hans

  7. Hej Bodil!

    Tack för en fantastiskt bra föreläsning på Falkenbergs strandhotell i november
    Jag har läst Tio tankar om tid och har kommit halvvägs i Tio tankar om arbete. Mycket bra och insiktsfulla tankar, tycker jag. En fröjd att läsa!

    Jag har en fråga om konvivialitet och dess användningsområden. Anser du, som nu också får antas vara språkvårdare, att man kan använda ordet i en inkluderande och positiv ledarskapsstil, som fokuserar på varje individs styrkor och gemenskapen i arbetslaget? Skulle man kunna mynta begreppet “konvivialistiskt ledarskap” i det sammanhanget? Om inte annat så för att få till en ny ledarskapsteori som vrickar tungan

    • Hej, Jim!
      En så fin fråga. Jag svarar obetingat JA på den!
      För mig har konvivialitetstänkandet hamnat överst på mina check-listor. När jag ansvarar för en verksamhet/samvaro/arbetsuppgift tänker jag alltid: “har jag nu funderat tillräckligt över det konviviala i detta?!” Och jag har det också med mig när jag reflekterar över sådant som genomförts. När det gått riktigt illa: “Ja, så klart det måste gå så. Det funkade inte konvivialt!” Alternativt när alla liksom lyft sig i håret: “Där ser man vad konvivialiteten kan uträtta”!

      Allt gott
      Bodil

  8. Hej Bodil!
    Googlade just på ordet “livstråd” och snubblade då över denna – nog så intressanta – artikel om Konvivialitet. I min världsbild är “livstråden” det som ett väsen bär med sig obruten från jordeliv till jordeliv, en tråd som löper “från evighet till evighet”. Frågan är då hur denna bild kan ses i ett konvivialt perspektiv, där flera livstrådar på något sätt interagerar med varandra. Ser med stort intresse fram emot ditt svar!
    Vänliga hälsningar Bosse L.

    • Hej, Bosse,
      Här formulerar du en fråga som jag inser är jätteintressant om man ser på väsen som något som återföds, och på en livstråd som kan bära från evighet till evighet. Så långt sträcker sig inte mina tankar – jag har bara funderat över konvivialitet inuti en samtidighet där ett väsens livstråd bara sträcker dig så långt som vederbörande lever.

      Allt gott
      Bodil

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.