01. Från den 58:nde till den 25:te årsringen
Hej,
Av lite olika anledningar skrev jag som 58-åring år 2000 ett brev till mig själv som 25-åring. När jag råkade hitta det nu, elva år senare, tänkte jag att det är ju så med årsringarna – de söker kontakt både framåt och bakåt. Kanske kan brevet inspirera dig till någon liknande internkontakt – eller till någon ny tanke?
Állt gott
Bodil
“Kära Bodil 25!
Vet du vad? Du lever fortfarande i mig, 33 år senare. Som en av mina årsringar. Ibland är det just du av alla som berättar för mig om hur det var. På cykeln, t.ex., påminner du mig ibland om hur du önskade dig ett tomt, vitt rum att passera på vägen hem från jobbet. Någonstans där det bara skulle vara alldeles tomt så att du liksom kunde få byta gestalt från fysikerns till att bli mamma. Inte fick du något sådant rum, Bodil 25, och det är lite synd, förstås. Men jag vet att du hade stor glädje redan av tanken. För det var ju så för dig (och är fortfarande så för mig) att om du väl formulerat något, t.ex. behovet av ett övergångsrum, så räckte redan det långt. Då hade du ju satt namn på trollen, och då försvann en del av krypet i kroppen. För redan det att i fantasin kunna förflytta sig till det tomma rummet, det hjälpte en del. Så att du hann bli lite andligt tvättad innan du kom hem till två små barn.
Vet du vad som hände med det ”rummet”? Jo, jag förstod efterhand att det ju var den tänkta tiden i det tänka rummet som var det som var grejen. Och så skrev jag en bok, ”Tio Tankar om Tid”, som har lästs av en kvarts miljon svenskar och som översätts till tio språk. I den boken står det att begreppet ställtid kommer från min halländska barndom och påselningen av hästarna inför skogsarbetet, och det är i och för sig sant vad gäller själva ordet. Men nu när jag sitter och skriver till dig, förstår jag att jag egentligen har begreppet från dig. För det var ju du som var den första som lärde mig att också tanken behöver ställtid, och att människan far illa alldeles i onödan av att slänga sig mellan olika delar av livet utan ställtid och ställrum.
Vet du vad du mer får mig att tänka på? Jo, att du var en väldigt modig människa. Jag är faktiskt inte säker på att jag skulle kunna uppamma det modet i dag. Fast kanske? Men nu för tiden behöver jag sällan så mycket mod för jag är inte längre så rädd – nu är jag ju gudbevars vuxen och etablerad och t.o.m. guru för somliga, och väldigt få av dem som ifrågasätter mig, säger ut det. Åtminstone säger de inte ut det till mig. Men så var det inte då – hela jag kan känna hur rädd jag var för somligt och somliga, men att jag gjorde det ändå. Något var så obändigt i mig att det inte gick att lägga locket på, trots att den akademiska världen år 1967 fortfarande var synnerligen auktoritär. Åtminstone den naturvetenskapliga/ tekniska. Och inte ändrade det sig så mycket år 1968 heller, all påstådd revolution till trots. Bodil 25-26 fortsatte att cykla mellan Tekniska Högskolan i Lund och hemmet och märkte väldigt lite av den påstådda revolutionen nere på sta´n och på Akademiska Föreningen. Däremot tog hon sin kamp, t.ex. hade hon redan då mycket undervisning. Undervisning på den tiden var per definition föreläsningar, antingen den skedde i föreläsningssalar eller i mindre lektionsrum. Men Bodil 25 försökte något annat – hon trodde mindre på sändare – mottagare-relationen mellan lärare och student och mer på sökare – återkopplare-funktionen. Att alltså studenter skulle ha initiativföreträde, frågeföreträde, tankeföreträde. Men för att det skulle vara möjligt, måste jag ju få fatt på studenternas tankar, och det klarade jag inte varken i föreläsningssalarna med 200 eller i lektionssalarna. Också 25 var för många. Hur gör man då? Bodil 25 gav inte upp utifrån insikten att det inte gick. Då får jag väl fixa det, då, tänkte hon. Så med rodnande kinder och inre obehag möblerade jag faktiskt om i lektionssalen. Det verkar så banalt nu, men det var en stor grej då. Studenterna reagerade inte så mycket – de satte sig förstås där det fanns stolar, de kom därmed att hamna i en av 5 grupper, och precis som jag hoppats, räckte jag då plötsligt till som återkopplande lärare. Tiden räckte ju till för att jag kunde sitta ner med var och en av de 5 grupperna om vardera 5 studenter och reda ut det de gemensamt inte klarade upp. För själva studentmötet krävdes det inte så mycket mod. Men att stå pall för äldre kollegors ifrågasättanden, oförstående och ibland förakt var svårare – i detta som i många andra fall var jag ju inte säker jag heller på att det skulle lyckas. Men jag visste att det var någonstans åt det hållet.
När jag nu sitter och skriver, tänker jag att andra nog inte kan förstå. Man vet ju inte varför det är fult att svära i kyrkan om man inte fått lära sig ända in i märgen att osvuret är bäst i kyrkorummet. Man vet inte hur hermeliner vill ha det och hur de ser på inkräktare om man inte kommit dit som katt. Bodil 25 gjorde det. Och på något märkvärdigt sätt klarade hon sig. Jag skulle vilja att du fick veta hur mycket glädje jag långt senare skulle få av dina insatser, t.ex. när jag, Bodil 57, skrev ”Den obändiga söklusten”. Det var ju du som började!
Jag vill tacka livet och speciellt Bodil 25 som lärt mig så mycket. Tänk bara att du inte blev dogmatisk eller fanatisk, fast du var så udda i din omgivning. Tänk att du grundlade vanan att alltid, just när du kände dig riktigt säker, släppa fram tvivlet: VAD OM DET ÄR PRECIS TVÄRTOM? Tänk att du vågade dig på så mycket, att jag nu kan sitta här med en sådan hisklig massa erfarenhet och en obruten söklust.
Och det gjorde du fast du trodde att livet efterhand skulle smalna av och stelna till när man blev gammal. Så blev det inte, skall du veta – men vad skulle det gjort för skillnad för dig att veta det då?
Goda hälsningar
Bodil, 58″
Sa söt du är, Bodil 25!
Ingen skulle misstänka dig för, att du kan fysik! Hur hade du da vagat att möblera om i hermelinernas salar och över huvudtaget vagat ändra nagot?
En av mina döttrar har precis doktorerat. Och du kan sla vad om att INGET har förändrats bland hermelinerna. Hon, en Jitka 25 kopia, har ofta rasande ringt, när hon lillagummades av hermelinerna och deras avkommor, de 25ariga manliga hermelinerna!
Men man maste halla pa!
Jitka
Jag har sett denna bilden pa dig och dina söta barn för ett antal ar sedan i en tidning. Kommer inte ihag, vilken tidning hade denna artikelserie om “vad skulle du säga till lilla… 20 / 25 ar”.
Serien handlade mest om att varna denna tjugoaringen / tjugofemaringen för att göra de fel hon har gjort – men jag blev irriterad pa att man skulle “varna”.
Hade hon inte gjort sana fel, hade hon inte blivit den hon var nu 4o / 50/ eller vad hon har blivit. Hon hade blivit nagon annan.
Da satte jag mig och skrev samma brev till Jitka 25 ar.
Brevet har jag inte kvar, men jag fick, som vanligt, tankarna pa plats.
Jag hade ocksa tackat Jitka 25 för att gör allt det, som hon hade gjort för mig. Att ta sin väska och 40 SEK och ge sig iväg i den stora världen. Dumt och dumdristigt, visst, 40 kr var inte mycket 1968 heller. Hon visste, att hon kunde en massa saker och att hon skulle fixa det. Hon ville inte till Sverige, hon hade andra planer, men hon skulle ta sig dit hon hade velat, för det hade hon alltid tidigare fixat.
Hon tog sig inte dit. Hon stannade här ett tag och lärde sig, att VISST skulle hon klara att inte ha nagra planer alls och trots det överleva. Hon lärde sig, att folk är hjälpsamma och räcker ut hjälpande hand och visar, hur man gör.
Sa hon hoppade igen. Hon bytte land till en annan kontinent. För hon ville veta, vem hon härstammade av, och berätta vad hon tyckte om det ena och det andra. Fungerade det? Nej. Men hon var modig. Hon klarade även det. Hon tog sig själv tillbaka, trotts en massa komplikationer och problem, och började om. Hon klarade alla problem, som hon mötte pga detta.
Hon lärde mig, att JAG kan och klarar det mesta. Att JAG kan lita pa mig själv. Att JAG kan fixa det. Att det finns mycket, JAG har att lära mig, att JAG vill lära mig, att det är intressant och roligt. Hon lärde mig sa kollosalt mycket, att jag absolut inte skulle vilja vara utan henne.
Sanningen att säga skulle jag vilja möta henne nu igen. Vi skulle ha ett snack om, hur bra hon gjorde det. Att hon absolut inte skulle göra nagot annorlunda. Att hon fick 4 likadana barn som hon själv, som hon lärde en massa saker och som hon huvudsakligen lärde sin livsfilosofi – att de klarar det. Allt. Och oavsett hur det blir, finns hon där att fixa det även för Jitka 68.
Jag är stolt över dig, Jitka 25.
Jitka 68.
Roligt att du vill haka på! Jag har haft mina föreställningar om årsringar så länge att de är liksom egna varelser. Som de ryska gummorna. Och ibland, mitt i sorlet, kan jag få höra Bodil 20 prata med Bodil 40. Det bär en större dimension, där är ju mitt nuvarande jag bara med som lyssnare. Och jag HÖR vad de säger, men på ett annat sätt:jag skulle t ex inte kunna fånga det i skrift.
Ett av djupen i detta är att man blir så starkt känslomässigt påmind om hur mycket svårare och farligare livet var för ens yngre gestalter. Inte alltid förstås men nog så ofta. Så varför då grotta ner sig i äldresvårigheterna eller gnälla över dem -jag minns inte att jag gnällde förr trots att det på sitt sätt var svårare.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Det är svårt att inte påverkas av ditt brev till dig själv. När man riktar sig direkt till en person, kommer man närmare, än om man till exempel berättar om personen i fråga. Du-tilltalet slår an en sträng som ibland kan vara svår att nå.
För två år sedan var jag på en utbildning för att lära mig ett program som riktar sig till barn till asylsökande. Det är ett tolvpunkts-program och ett tema heter Du är värdefull. När vi kom till den punkten, blev vi uppmanade att skriva ett brev till oss själva och i brevet skulle vi ta fram alla positiva sidor som vi kunde komma på om oss själva. Vi fick god tid på oss både till att tänka och formulera oss. Sedan lämnades breven till kursledarna som inte närmare förklarade vad som skulle ske med dem, och jag glömde bort alltsammans.
Nu i höst, två år senare fick jag med posten ett brev från mig själv och jag blev oerhört berörd av det. Det talade direkt till mig, berättade om goda sidor hos mig och slutade med att jag var värdefull för många. Jag mindes ju att jag skrivit brevet och ändå blev upplevelsen så stark! Det var som om det vore riktat direkt till mig från någon inne i mig.
När jag läste ditt inlägg slog mig tanken hur viktigt det är att kommunicera med sig själv över hela tidslinjen. Vi borde då och då ta fasta på några års-ringar, stanna vid dem och föra ett samtal med den person som ringarna företräder. Jag tror att det kanske till och med är nödvändigt med sådana samtal, för att nå fram till den integrering vi alla behöver innan vår tid är all.
Bästa hälsningar
Petra
Ja, du har rätt. Sådana här inre samtal känns på ett särskilt sätt. Lite högtidliga. Också för mig som hållit på med dem i åtminstone 30 år.
Allt gott
Bodil
Hej,
Sitter och läser en biografi över Tomas Tranströmer och plötsligt finns där en dikt som jag bara måste citera. Den ger mig precis samma känsla som kom över mig när jag fick det där brevet från mig själv efter två år.
“Vad är jag? Ibland för länge sen
kom jag några sekunder helt nära
vad JAG är, vad JAG är, vad JAG är.
Men just som jag fick syn på JAG
försvann JAG och ett hål uppstod
och genom det föll jag som Alice.”
Hälsningar
Petra
Ja, vi är inte ensamma. Poeterna har länge förstått detta, åtminstone de riktigt stora av Tranströmers klass. Men vi andra kan vi också, bara vi övar oss på att lyssna inåt.
Att det sedan ändå blir så att mycket av jag:et glider undan – det hör liksom till. Kanske vill vi inte heller ha det annorlunda, kanske vill vi just bara komma i närheten och därigenom bli mer levande?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Första ggn. jag blev ombedd att prata med mig själv var, från Marita drygt 40år, i kris, till Marita 10år.Det var en omvälvande upplevelse. Jag grät floder av olika orsaker, mm.men det var mycket nyttigt.
NU pratar jag 68år med Marita 25år och ber henne ta det lugnare, att jag inte behöver göra allt själv. Ha eget företag m. flera anställda, sköta allt hemarbete själv fast jag var gift,baka 7 sorters kakor och städa lika bra som svärmor mm. mm. framför allt vill jag varna henne för att äta Conluten(p-piller)+ röka+ stressa. vid den kombinationen är riskerna stora för att få stroke.Det visste man inte då och inte att man kunde få stroke vid 30, som jag fick. Jag vet inte om hon skulle ha lyssnat,eftersom hon var på topp då, men skulle velet ha stöttat,berömt och gett några goda råd utifrån vad jag vet idag.
Mvh. Marita
Ja,
Fast sedan är det ju det där med den fria viljan… Och i efterhand fungerar den ju garanterat inte.
Jag tror faktiskt att din 25-års-gestalt gjorde vad hon liksom måste göra. Men det får inte hindra dig från att nu tänka på henne med ömhet och omtanke. Det mår säkert både hon och du bra av. För det är ju som jag skrivit på några andra ställen i den här bloggen: allt finns liksom alltid.
Allt gott
Bodil
Hej igen
En annan märklig sak är: Att jag ser bilden helt klart, när jag 22år sitter i den gula stolen på premiärdagen, med “lyckatillmed…..blommor” som jag kan känna doften av.Det gäller många andra stunder i livet också där känslor har varit extra starka på olika sätt. Att se i bilder och minnas dofter från förr, gör allt mycket starkare……..
Mvh. Marita
Ja,
Fast det är inte så märkligt. Somliga minnestrådar går väldigt djupt in i oss (ner i oss) och är laddade med både lukter och synintryck. Temperaturen kan också spela in – ett plötsligt andetag av kall luft kan skapa en direktkontakt med en händelse långt långt tillbaka i tiden.
Allt gott
Bodil
ja, kommer att tänka på det framöver ,och praktisera det. Jag som inte är religiös , behöver något annat “andligt”,gärna vetenskapligt att “tro på”.mvh MARITA
Hej, Marita,
Du kommer att känna när du är i närheten av fler direktkontakter med dina tidigare jag – det är som du vet en mycket speciell känsla.
Allt gott
Bodil
Vilken härlig idé, att skriva ett brev till sig själv som 25-åring och berätta om “hur det gick sen”!
Tack för inspirationen!
Så fint att kunna läsa dina visa tankar här i cyberrymden, Bodil.
Kram
Anna-Karin i Jönköping
Hej,
Ja, man kan samtala på många olika sätt. Också detta har sina för- och nackdelar
Goda hälsningar
Bodil