07. Ålderdomens omvärldsberoende

Det kan inte upprepas ofta nog – vi blir inte gamla i ett vakuum utan påverkas hela tiden av vår omgivning, både av den som fanns när vi växte upp och av den som finns när vi är medelålders och sedan håller på att bli gamla. Några exempel:

Livslängden – den genomsnittliga levnadsåldern påverkas av var man vuxit upp. Det finns födelseområden (exempelvis Halland) där man blir i medeltal ett år äldre än riksmedeltalet, och det finns andra hembygder där man kan förväntas få en ett år kortare livslängd än den medelsvenska.

Förr och nu – Horisont-boken handlar ju framför allt om hur ålderdomen förändrats bara under loppet av en generation. Den som fördjupar sig i hur det var efter 50-årsåldern mycket längre tillbaka i tiden märker snart hur det inte är mycket som är igenkännbart jämfört med dagens åldrande. Det är  nästan så att det är missvisande att vi använder samma ord, åldrande och ålderdom.

Etnicitet och tradition – de i den ekonomiska krisens spår uppflammande meningsmotsättningarna kring somliga länders låga pensionsåldrar utgör ett tydligt exempel på hur vi kan reagera på skillnader mellan kulturer (”så kan det väl inte vara?! Så är det ju inte hos oss!!”)

Kanske kommer vi att fördjupa oss i alla dessa skillnader (och fler därtill) på bloggen, men här vill jag till en början främst lyfta upp vilken skillnad det är mellan att bli gammal i glesbygd och att bli gammal i staden. Dessa skillnader finns här och nu, men de lyfts nästan aldrig fram i det riksövergripande där Sverige framställs som ett Sverige med en äldretillvaro som sedan bara varierar genom det individuella. Själv tror jag att det är viktigt att också se det gruppvisa.

Gammalblivandet i glesbygd respektive i tätort
Att åldras i glesbygd är inte det samma som att åldras i tätort. I glesbygden är exempelvis en pensionering inte så abrupt i omvärldens ögon  – var och en förblir ändå  den hon var och är (”Annas” flicka), för hon har aldrig varit reducerad till sin yrkesidentitet.

I glesbygden blir man gammal först när man inte kan klara sig själv. När man inte kan ta hand om sig själv. Kommer man då till bygdens äldreboende, är det inte ovanligt att det i personalen finns något av barnen eller barnbarnen till ”Erik”. Det finns alltså hela tiden longitudinella relationer som håller ihop tillvaroväven. Skulle man förirra sig lite för långt bort när man är ute och går, vet alltid de man möter (om man nu möter någon…) vem man är och kan hjälpa en tillbaka.

Visst får min beskrivning drag av ”Landet Idyllien”. Jag har faktiskt börjat undra över om kanske det afrikanska ordspråket om att det behövs en hel by för att fostra ett barn kan ha sin motsvarighet i att det behövs en hel by för att rätt bemöta en gammal människa.

Varför vill så många flytta tillbaka när de blir gamla? Är det kanske så enkelt att det ”bara” handlar om att årsringarna börjat vandra och att de tidiga årsringarna efter pensioneringen känns mer angelägna än yrkeslivets? I och för sig inte så underligt eftersom yrkeslivets gemenskap ofta är borta i och med pensioneringen. För dem som ändå väljer att stanna kvar kan det gå väldigt bra tack vare släkt och vänner. Andra finner sig väl tillrätta genom pensionärsföreningarnas, kyrkans, kommunens m fl många olika aktiviteter. Åter andra går in i en djup ensamhet – man söker något annat än händelser och aktiviteter, något som har med närhet och djup att göra. Och som man kanske skulle haft lättare att hitta i glesbygdens mer tidlösa åldrande.

Givetvis finns det brytpunkter. Glesbygden begränsar på sitt sätt genom sin gleshet, sina avstånd, sitt relativt begränsade utbud, och tätorten begränsa på sitt genom tätheten, den omedelbara närheten, det totala överflödet och – framför allt – anonymiteten. När jag på detta sätt summerar alla glesbygder för sig och alla tätorter för sig, börjar jag undra över verksamhetsbeskrivningar för äldreomsorgen. Avspeglas dessa skillnader där – i svaren på frågorna varför, vad, hur och med vilken effekt? Hur långt har SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Socialstyrelsens reflekterat över skillnaderna – och på vilka sätt de kan hjälpa respektive verksamheter att utvecklas?

Kan glesbygden rentav gå före i utvecklingen av arbetslivet?
När de unga ändå inte vill stanna kvar i glesbygden utan söker sig till storstaden eller utomlands, åtminstone under en period för att senare kanske återvända, blir det personalproblem, bl a i vård, skola och omsorg. Bland annat står många Norrlands-kommuner inför uppenbara rekryteringsproblem. Möjligheter till en flexibel pensionsavgång skulle här kunna göra stor nytta.

Med ”flexibel” menar jag då inte bara att kunna arbeta några år till, kanske på deltid, utan faktiskt att få arbeta på egna sätt. Jämför vad jag skriver under ”05. Arbete? Pensionering?”. I syfte att undvika en arbetskraftsbrist kan det helt enkelt vara nödvändigt att sätta i system det som (om man inte tänkt igenom det) kan se ut som ett gräddfilstänkande. Det kan exempelvis handla om att Anna får möjlighet att behålla sina 7 favoritpatienter/-omsorgstagare inom hemsjukvården/ hemtjänsten och också får lov att utföra sitt arbete på ett tidsmässigt friare sätt än i de låsta scheman som hon tidigare varit bunden till. Ersättning skulle kunna sättas utifrån en till varje berörd person beräknad ”vårdpeng” (jämför den skolpeng som följer varje barn), beräknad efter hur stort vård- och omsorgsbehovet är.

Bara man inte låter Stora Avundsjukan eller Stora Allfaran eller Excelarksdogmatismen råda, kan detta bli hur bra som helst. Särskilt om man är uppmärksam på effekterna och funderar över vad dessa har för relevans också i tätorter och också för unga människor. Vi måste ju under alla omständigheter börja bedriva försöksverksamheter med förändrad syn på både arbete och pensionering. Och också arbetsgivare behöver börja öva sig – varför inte på detta (nästan) oförargliga winwin-koncept?

Låter man bli att göra sådana här mindre försök, fortsätter man att blunda för de allt tydligare tecknen på arbetslivets och pensioneringens behov av förnyat tänkande, kan det bli som de där sandhögarna som jag skriver om i Horisont-boken: plötsligt rasar alltihop, plötsligt kommer lavinen – och den går inte att förutsäga. Dessutom kan sandkornen inte göra något, de kan bara rasa eller låta sig översköljas med sand. Men vi människor kan faktiskt handla, bara vi är tillräckligt lyhörda och tillräckligt modiga.

Ormen fick sina gifttänder och vildkatten fick sina klor av evolutionen. Vi människor fick vår hjärna. Låt oss då använda den, exempelvis för att utifrån en klarsyn om skillnaderna mellan glesbygd och tätorter börja bedriva sådana försöksverksamheter som ligger i takt med tiden.

Allt gott

Bodil

7 kommentarer på “07. Ålderdomens omvärldsberoende

  1. Hej Bodil
    Du ar som alltid upp intressanta frågor. Jag själv är fyllda 77 år, handikappade så tillvida att inomhus måste jag ha hjälp av rullatorn och utomhus rullstol. Jag är inte sjukpensionär, utan tog ut förtidspension efter år som egen företagare i Arjeplog, Norrbottens län. Verklig stor hjälp har jag av in kvinna. Tyvärr kan hon inte få anhörig stöd, eftersom hon också är pensionär. Jag är givtevis inskriven i hemsjukvärden, men tack vare min frus insatser behövs deras insats inte ofta. Kommunen tjänar alltså pengar på att min fru ställer upp. Jag är dock inte handikappad å huvudets vägnar, men som du skriver lite långsammare. Ett av mina stora intressen är Stockholms historia. Arbetar också med en egen hemsida. Det är mycket stimulerande, eftersom jag där kan ta upp det jag finner intressant, inte bara om Stockholm utan klimat och miljö, djur och djuromsorg, migration, rasism m.m.
    Hälsningar
    Bernt Wallström
    e-post: bernt.wallstrom@telia.com .

    • Hej,
      Ja, anhörigstödet är ovärderligt och utan det skulle hela äldreomsorgen och äldrevården krackelera. Verbalt har detta samhälleligt blivit allt mer uppmärksammat, men själva stödet till anhörigvårdarna lämnar som du skriver mycket övrigt att önska. Både vid hälsa och sjukdom är ju det vi kallar för “samhälle” byggt först och främst på den lilla gruppen av närstående, så på lite större grupper av bekanta och vänner, därefter ännu lite större grupper med intressegemenskaper, etc, hela vägen upp till storsamhället. Aldrig blir det blir skillnaden mellan dessa olika konstellationer så tydligt som vad den är vid kriser och svårigheter. Det är då som de starkaste banden blir så tydliga.
      Allt gott
      Bodil

  2. Hej Bodil!
    Mycket tänkvärt det du skriver om skillnader för åldrandet mellan storstad och glesbygd! Själv växte jag upp under 60-70-tal på ren landsbygd, där många gamla hade viktiga funktioner inom hembygdsföreningen, kyrkan, idrottsföreningen mm. Inte tänkte man på vilket årtal de hade! Och så är det fortfarande. Jag bor fortfarande nära, men har tillbringat större delen av mitt yrkesliv i en mindre och en större stad. Har vänner och familj både på landsbygd, småstad och i storstad. Lever väl i ett berikande korsdrag av perspektiv, tänker jag. Jag känner tryggheten i att, någon gång ibland, fortfarande vara igenkänd som vems dotter jag är. Vid 61 års ålder är det ganska fantastiskt! Och instämmer till fullo i att 65-årsdagen inte automatiskt innebär “utsortering” på landet, eftersom föreningslivet/informella stödstrukturer idag till stor del bärs upp av äldre.
    Själv vill jag, när jag trappar ner mitt arbetsliv, helst både “äta kakan och ha den kvar”. Alltså både räknas som människa i ett långsiktigt sammanhang OCH dra fördel av det utbud av kurser, stimulerande tankeutbyte och lärande som tyyvärr oftast bara erbjuds på den större orten.

    Jag försöker verkligen att leva i mitt NU, men tankarna om den kommande tiden som pensionär finns ju där. Att få anpassa min arbetsinsats till min nuvarande kapacitet utan att “gå ner i lön” är en het önskan. Som du skriver mäts ju arbetet fortfarande oftast i timmar och %. Och man måste ju tänka på sin kommande pensionsinkomst… tjatar alla ekonomer om. Att man blir klokare och bättre renderar tyvärr ingen nämnvärt högre lön. 😉

    Tack för dina kloka böcker och för denna intressanta blogg!
    Hälsar Yvonne

    • Hej, Yvonne,
      Tack för berikande kommentar med stor bredd!
      En fundering om din strävan att leva i nuet. Vill vi egentligen det – eller är det något annat vi menar när vi säger så? Att rakt upp och ner leva i nuet vore ju förfärligt – det är ju redan borta, nuet där det ligger inklämt mellan det förgångna och det kommande. Och så blir det också med nästa nu och nästa … Nej, jag tror det är det mest fasansfulla jag kan tänka mig. Jag vill ju ha kvar mitt jag från allt det jag varit med om. Och jag vill definitivt få lov att ha drömmar och visioner för framtiden – annars kunde jag ju lika gärna lägga av.

      Jag tror att det vi vill med att s k leva i “nuet” är att öva upp våra förmågor att kunna vara närvarande och härvarande i de situationer där vi finns. Ja, jag gillar mindfulness som övning och all annan härvarande närvaro. Men att fullt ut leva i nuet och bara i nuet, nej, det vill jag inte. Jag får ångest redan av att tänka på det.

      Allt gott
      Bodil

  3. Takk for ditt foredrag i Strømstad kirke for en god stund siden…du traff spikeren på hodet..Sååå kloke tanker og god måte og fremføre det på..det ble en fin opplevelse for oss. vi bor på kolbotn like utenfor Oslo…nå har jeg lånt din bok “Tanker om tid” Fabelaktig hvor du finner ordene som finner våre tanker…De hadde bare denne ene fra din samling.Kjær deg…kom til NORGE og hold ditt kåseri om du har TID? ha ha.

    • Hej, Lene,

      Tack för att du berättar om din Strömstads-upplevelse. Som du säkert märkte där, har jag en stor glädje i att föreläsa. Men jag aktar mig för att föreläsa för ofta och för mycket – gränsen mot att bli en självspelande megafon är subtil. Även om jag aldrig håller samma föreläsning två gånger.

      Allt gott
      Bodil

  4. Lånte en bok om tid…som du har skrevet…utrolig hvor du har truffet noe ekte og riktig…Håper at mange kan få del i dine tanker…kommer du til NORGE? vi har et Seniorakademi her på Kolbotn hvor vi bor, det hadde vært toppers…om du hadde gitt av dine kloke og gode vel gjennomtenkte tanker med oss!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.